Handbollen dör i tyst extas – ge oss EN final, inte fem tysta

Ystad mot Hammarby. Två lag. En finalserie. Sveriges bästa handboll – för stunden – och kanske det mest underhållande som händer svensk inhemsk idrott den här våren.
Och ändå känns det som att ingen är bjuden på festen. För festen är låst bakom en ogenomtränglig betalmur, ett mediaskugga-täcke som kväver all form av folklighet, alla möjligheter till genomslag. Det är ett handbollsrunk i ett stängt rum där bara de redan frälsta fått nyckeln.

Det är klart som fan att den här finalserien är fantastisk. För oss. För de insatta. För dem som vet vad det innebär när Pujol skakar loss eller när Olsen plötsligt bestämmer sig för att vara bäst i världen i en halvlek. Men för alla andra? För dem som borde ha en chans att bli förälskade, så som vi en gång blev? Ingenting.
Vi gjorde om något magiskt till något internt. Från en SM-final som kunde ha varit en tillställning, ett crescendo, en kärleksförklaring till sporten, till en matchserie i bäst av fem som förvandlar dramat till rutin. För vem? För vad?
Storhetsvansinne, eller bara tragisk självbild? Man trodde på allvar att en bäst-av-fem-serie skulle göra handbollen större. Istället gjorde man den smalare. Mer korrekt, men mindre relevant. Mer rättvist, men mycket, mycket tråkigare för alla utanförskådare.
Missförstå mig rätt – jag älskar det här. Jag älskar dramat. Jag älskar finalserien. Jag älskar att Bajen går sönder av passion och att Ystad spelar som en nykter demonorkester. Men jag hatar att ingen annan får se det.

Match ett avgjordes i slutsekunden. Jag menar: SLUTSEKUNDEN. Det är inte handboll, det är HBO-manus. Och ändå var det ingen där. Ingen studio. Ingen expertkommentator. Ingen känsla. Det lät som om någon filmade med en matlåda från läktaren och ljudet var mixat av en AI på heroin. Hur kan det vara försvarbart?
Vi har ett fantastiskt drama. En jävla rysare. Men vi skickar ut det via Handbollsligan Live – en plattform som känns lika samtida som Lunarstorm. Infront styr skeppet rakt in i glömskan. Och vi låter det hända.

När beslutet togs att skrota finalen var världen en annan. TV4 sände. Ekonomin var piss, men ändå bättre. Vi hade inte ännu levt genom pandemi, inflation och psykos. Då fanns det kanske en logik. Nu? Det finns bara förnekelse kvar.
Sanningen är enkel och den luktar inte gott: svensk handboll vågar inte längre hoppas på något större. Vi har gett upp idén om folkfest och ersatt den med rädsla för orättvisa. Vi vill hellre vara rättvisa än älskade. Det är sorgligt. Och det är farligt.
Gör om. Gör rätt. Ge oss en SM-final. Ge oss ett jävla crescendo, en apokalyps, en jävla fest. Låt oss suga in en hel säsong i en kväll. Låt oss få känna att det här betyder något – för fler än dem som redan blöder grönt eller vitt.

Och om vi ändå ska dö långsamt – låt det åtminstone ske med puls, publik och passion.
Handbollen förtjänar mer än tyst extas. Handbollen förtjänar EN final.

Och för guds skull – bränn alla jävla klappor.