När rättvisa blir tråkigt – varför handboll behöver känsla, inte teknik

Handboll är och kommer alltid vara en tolkningssport. Det är en del av dess själ – ungefär som att kaffe ska vara svart, snus ska svida och en söndag ska kännas som ett straff för alla livsval man gjort sedan fredagen.
Visa en repris i 0,25x och låt en domare från Skövde och en från Skopje stirra sig blinda på exakt samma situation – du får två helt olika beslut. Och vet du vad? Det är helt okej.
För det är mänskligt. Det är handboll. Det är liv.

Vi ska inte ha millimeterprecision i varje avblåsning. Vi ska ha mod. Känsla. Visselpipa. Vi ska ha domare som vågar blåsa utan att först kolla om en kamera i en sjaskig skåpbil tycker det är okej.

VAR i handboll? Det är ett sällan skådat självmål. Som att tända eld på sin egen hall, ringa brandkåren och sen bli sur när de inte räddar dina gamla VHS:er med Wislander-klipp.

Att den här diskussionen ens behöver tas är ett bevis på att vi är vilse. Fotbollen ligger redan i respirator, och VAR är syrgasmasken som sakta kväver den. Låt oss inte göra samma misstag.
För börjar vi skruva tillbaka varje anfall i jakt på någon osynlig fasthållning, någon diffus offensiv foul – så kommer en handbollsmatch ta längre tid än att detoxa efter en helg i Köpenhamn.
Vi behöver inte fler domare med GPS-armband och prestationsångest, vi behöver domare med ryggrad och känsla. Såna som vågar fatta beslut på riktigt, i realtid, utan att först be en kamera bekräfta deras självbild.


Och ja, jag vet – det finns människor där ute som vill ha 100 % rättvisa. Människor som dricker te istället för kaffe, som använder skärmtid på mobilen och som tycker att en fasthållning aldrig är okej.
Jag är själv en konservativ jävel. Jag tycker att sport ska spelas som förr i tiden: när matcherna var tuffa, när domarna luktade Norrlands Guld och svett, och när ingen hade kameror uppkörda i bakfickan.

Så: bort med VAR. Skruva loss skärmarna, packa ner dem i en rullväska från 2004 och dumpa dem på en parkeringsplats utanför valfri Coop i ösregn. Låt dem stå där, glömda och oönskade, som en gammal student som aldrig riktigt flyttade hemifrån.

 
Kan du tänka dig att domslut blir fel ibland? Ja.
Vill du ha rätt domslut varje gång men ett dött spel? Fan nej.

Det är som att byta ut en rökig bar med liveband mot ett Teams-möte med bakgrundsmusik. Det kan tekniskt sett fylla ett behov- men Fel!

Och visst – det enda undantaget jag kan tänka mig: en separat kamera som bara följer Mattias Gidsels steg. För ärligt talat, är det tre? Fyra? Sex? Har han ens fötter, eller svävar han fram som en dansk Messias på hal is?
Jag är övertygad om att inte ens han själv vet. Bara blås av han i alla fall.

Men i övrigt:
Inga kameror. Inga kontrollrum. Inga tyska jurister med headset.

Bara handboll. Bara känsla. Bara blod, svett och lite, lite själ.
Och kanske en folköl i halvtid.