5. Albin Broman – Hallby IF
Ystad IF har många talanger – och på högernio är de nästan löjligt bortskämda. Det är som att klubben har en hemlig brunn där man bara sänker ner en boll och upp kommer ännu en framtida skytteligavinnare. Men lika bra som YIF är på att fostra spelare, lika benägna är de att låta dem blomma någon annanstans.
För det finns få murar i svensk handboll som varit svårare att forcera än duon Kim Andersson och Jacob Nygren. Det har helt enkelt inte funnits plats. Resultatet? Spelare som Kasper Palmar, Jonathan Andersson, Collin Tønnessen – och ja, även Albin Broman – fick vända blickarna bort från hemstaden för att få riktig speltid.
Man kan till och med slänga in Lucas Sandell i samma fack; han stod trots allt bakom Kim i hierarkin så länge att det nästan blev en tradition. Och med det sagt – det är inte nödvändigtvis fel prioriterat av Ystad. När en ikon står i vägen är det svårt att argumentera emot. Men nog är det anmärkningsvärt hur många högklassiga H9:or YIF producerat som aldrig fått slå igenom fullt ut i A-laget.
Albin Broman är ett tydligt exempel. Skillnaden mellan hans toppar och dalar kan ibland vara stor nog att ge tränarstaben migrän, men när han är bra – då måste man ta honom på allvar. Han är en målskytt av den gamla skolan. En avslutare du MÅSTE prata om på matchgenomgången, oavsett hur mycket scoutingtid du egentligen tänkt lägga på Hallby.
I årets något tunnare konkurrens på positionen räcker hans prestationer till en fullt rättmätig femteplats.
4. Magnus Persson – IK Sävehof
Magnus Persson håller på att skriva de sista kapitlen i en lång och rätt igenom imponerande karriär. Det är ingen hemlighet att han inte längre befinner sig på toppen av sin förmåga, och flytten till Sävehof har inneburit en rejäl omställning för den gamle hallänningen. Det är nytt tempo, nya förväntningar, nya roller – och ändå bär han sig själv med samma självklara pondus som alltid.
För gör vi den här listan för bara ett eller två år sedan, då är det ingen diskussion. Persson hade stått allra högst upp, med sin vänsterarm pekandes rakt mot övriga dödliga. Under många säsonger bar han HK Malmö på sina breda axlar; innan dess levererade han i både Alingsås och utomlands. Men det som fortfarande ligger som ett glödande sigill på hans CV är tiden i Drott – där han, i praktiken, sköt hem klubbens senaste SM-guld. Det var inte bara en titel, det var ett avtryck. Ett sådant som sitter kvar i väggarna.
Persson har alltid varit sevärd. Det är något med hans spelstil – passionen, känslan, det ständiga inre bruset som driver honom framåt. Han spelar handboll med samma energi som om varje match vore den sista, och det är just därför han kommer lämna ett tomrum bakom sig. Den dag han smörjer in händerna med klister för sista gången, då tappar Handbollsligan en av sina mest genuina profiler. En sådan man inte ersätter – bara saknar.
3. Alfred Olsson – HK Malmö
När HK Malmö inför säsongen 24/25 presenterade Alfred Olsson som ersättare till Magnus Persson var det många som höjde på ögonbrynen – undertecknad inklusive. En småskadedrabbad högernia från Vinslöv, som plötsligt skulle fylla skorna efter en av klubbens största profiler? Det kändes ungefär lika tryggt som att ge bilnycklarna till någon som ”kört automat någon gång på körskolan”.
Men skam på mig. För Alfred Olsson visade snabbt att han inte bara var ett frågetecken – han var ett felstavat sådant. När Persson gick ut och Olsson klev in blev Malmö direkt bättre på sin höger tvåa. Inte marginellt. Markant. Olsson är nämligen närmast gudabenådad i det defensiva arbetet: få i ligan behärskar den där platsen med samma cyniska kyla och fingertoppskänsla.
Och framåt? Tja, där är han precis det man drömmer om men sällan får: en spelare som inte stjäl strålkastarljus, men som gör alla andra lite bättre. Smart, hal, irrationell på det där charmiga sättet som får försvarare att se ut som om de glömt varför de kom till hallen. Hans teknik är inte spektakulär – men den fungerar. Varje gång. Och i en värld där ”flashigt” ibland verkar viktigare än effektivt är det en befrielse.
Alfred Olsson är, kort sagt, lite som en budgetversion av Albin Lagergren. Men låt er inte luras av ordet ”budget”. I dagens marknad är det en komplimang av högsta rang. Malmö hittade guld i en låda märkt ”osäkert gods”
2. Gzim Sahili – Alingsås HK
Det finns spelare som hade blivit något helt annat om kroppen bara spelat med i symfonin. Gzim Sahili är sinnebilden av just det där – talangen som kunde ha blivit en nationalskatt men som istället fått se sin karriär kantas av fler medicinska journaler än matchprotokoll.
För låt oss vara ärliga: hade Gzim haft ett friskt, hållbart skal hade han inte spelat i Handbollsligan. Inte en chans. Han hade varit aktuell för en blågul landslagströja – kanske till och med en sådan där spelare man bygger lag kring. Men idrotten är brutal, och skadorna har tagit större tuggor ur hans karriär än någon försvarare någonsin gjort.
Jag minns honom som junior i det där monstruösa Sävehof-laget – Gustav Davidsson, Daniel Sandberg, Oscar Sunnefeldt, Eric Hvenfeldt… ett helt startfält av framtidsnamn. Och ändå var det alltid Gzim som fångade blicken. Han hade mest spets, högst höjd, en sorts råbegåvning man inte kan träna sig till om man så skjuter från nio meter tills lamporna slocknar.
När han spelar – när han verkligen får chansen att vara hel – får man små glimtar av det som kunde ha blivit. Ett parallellt universum där Gzim Sahili inte sitter med ispåsar efter varje träning utan istället dunkar in mål i parti och minut och gör livet surt för vilket försvar som helst.
Men i vår verklighet är han en påminnelse. Om vad skador kan stjäla. Om hur nära vissa kommer utan att nå ända fram. Och kanske, på ett något mörkt men poetiskt vis, är det just därför hans prestationer i Alingsås är så imponerande: varje minut han är på planen känns som stulen tid. Och fan vad ofta han gör något av den.
1. Pontus Zetterman – Önnered HK
När Pontus Zetterman återvände till Sverige efter sin framgångsrika utlandsvända var förväntningarna allt annat än blygsamma. Önnered hade dammat av plånboken, spänt musklerna och sagt: ”Nu gör vi det här på riktigt.” Och ironiskt nog är det nästan tragikomiskt hur mitt i detta haveri till säsong – denna gröna Titanic – Zetterman kliver ut som den enda som faktiskt levererar. Inte bara bra. Utan briljant.
För han är klok. Smart. Klinisk. En spelare som ser saker på planen och i livet som andra bara förstår när de experimenterar med Alvedon svamp och rökelser..
Det måste vara en ren glädje att spela bredvid honom. Han är som en GPS för sina lagkamrater: sväng vänster, gå på lucka, här kommer inspel , och bang – allt ser lätt ut.
Fråga Andreas Nilsson om du tvivlar. Han lär vara mer tacksam än en småbarnsförälder som får sovmorgon, med tanke på hur sparsamma Forsberg och Liaba är med sina inspel. Zetterman däremot? Han serverar boll som om han drev Michelin-krog.
Och låt oss bara säga det tydligt: Pontus Zetterman är Handbollsligans bästa högernia. Med marginal. Inte snack, inte spekulation – bara fakta som borde stå ingraverade i ligans regelbok vid det här laget. Det gör ju bara Önnereds kollaps ännu mer förbryllande. Hur kan ett lag som sitter på ligans bästa h9 ändå prestera som om de spelar med fem spelare och en halv funktionell bollpump?
Det är ett mysterium i nivå med varför elräkningar alltid är högre än man trodde och varför varenda handbollsförening envisas med att ha gröna västar som luktar gammal svett.
Men en sak är säker:
Zetterman levererade.
Zetterman dominerade.
