Det är nästan ironiskt. Jag har inte alltid hyllat Ola Sellbys arbete på Handbollskanalen, men hans artikelserie om föräldratränare i svensk ungdomsidrott är fullkomligt träffsäkert. En obarmhärtig röntgen av ett system som alla vet är ruttet – men som vi låtsas fungerar för att “det alltid varit så”.
Svensk idrott står och faller med gratisarbete. Föräldrar som jonglerar jobb, relationer, hem, andra barn – och som ändå ska lägga timmar varje vecka på att utbilda sig, träna ungar, planera cuper, agera chaufförer. Allt för att deras barn och andras barn ska få leka, drömma och idrotta.
Vi kallar det föreningsliv. Jag kallar det ett svek. Ett förjävligt, systematiskt svek som luktar desperation.
Och politiker? De står där och predikar hårdare straff, fler poliser, tuffare tag. Som om ännu en signalpolitisk PR-åtgärd skulle hålla barn borta från kriminalitet. Vi vet redan – svart på vitt, år efter år – att en timme på en fotbollsplan gör mer än ännu en polisutredning i Rinkeby, Filipstad eller var som helst.
Men satsningarna på idrotten lyser med sin frånvaro. Sverige har inte ens en idrottsminister. Det säger allt.
Titta på Danmark. Där budgeteras arvoden redan i U12–U14. Där ser man värdet av kompetens, kontinuitet, ansvar. Vi? Vi hoppas att någon förälder “känner sig manad”. Helst en som inte redan är på knäna.
Och medan städerna skrapar ihop tillräckligt med frivilliga för att hålla verksamheten flytande, ser vi på landsbygden hur föreningar dör som om det vore en epidemi. Barn som växer upp på mindre orter får en helt annan verklighet än barn i stan. Hallarna står tomma, klubbstugorna släckta. Inte för att barnen inte vill, utan för att tiden, orken och människorna inte räcker till.
Hur kan vi acceptera det? Hur kan politiker slå sig för bröstet om “samhällsgemenskap” när de låter landets starkaste integrationsmotor ruttna?
Vi har hög ungdomsarbetslöshet. Äldre som hamnat utanför. Isolering och ensamhet som sprider sig. Och ändå låter vi bli att göra det mest självklara: betala människor för att ta ansvar . Ge föreningar förutsättningar att fungera utan att ideella föräldrar dräneras på tid och ork.
För vad hade hänt om fler roller varit avlönade?
- Människor som kunnat organisera gemensamma aktiviteter över föreningsgränser.
- Människor som kunnat driva integrationsprojekt för nyanlända – varje vecka, systematiskt, med krav och ansvar.
- Människor som kunnat samarbeta med kommunen för barn som hamnat snett innan det är för sent.
- Människor som kunnat följa upp, utvärdera och utveckla projekt på riktigt – något som aldrig kan förväntas av trötta, överbelastade föräldrar.
Tänk om vi behandlat musik på samma sätt: vill ditt barn spela gitarr? Då ska en förälder sitta kväll efter kväll med femton barn – gratis. Absurt. För det är det.
Det är dags att sluta låtsas att idrotten klarar sig själv på ren vilja.
Dags att sluta romantisera det ideella.
Dags att inse att svensk ungdomsidrott i nuläget bygger på utnyttjande , inte engagemang.
Kommuner och politiker måste engagera sig. Inte för att Sverige ska vinna VM-guld – även om det antagligen skulle hända – utan för vårt samhälles skull.
För barnen.
För föräldrarna med det dåliga samvetet.
För vår framtid.
Låt idrotten bli den kraft den borde vara: integration, trygghet, gemenskap.
Låt unga hitta arbete och sysselsättning.
Låt äldre hitta mening.
Låt föreningar blomstra istället för att självdö.
Det är inte ideella krafter som saknas.
Det är politisk vilja.
Och den kan vi inte längre blunda för.
