Det finns få saker jag älskar mer än att kliva in i en mästerskapsbubbla just när julstjärnorna börjar lysa i fönstren. Advent, pepparkakor och VM – det är en kombination som slår det mesta.
Och nu är det dags igen: damernas handbolls-VM drar i gång och pågår mellan 26 november och 14 december.
Jag kommer aldrig glömma hur det kändes att se Frankrike i OS i Paris 2024. Det var ett av de där ögonblicken då man nästan får nypa sig i armen. Viben i arenan – från uppvärmningen till slutsignalen – var ren magi. Och någonstans är det just den känslan jag jagar varje gång ett nytt mästerskap startar. Den här gången inte på plats, men känslan från soffan kommer finnas där ändå.
Frankrike går däremot inte hela vägen den här gången – men bronset tar de.
Norge går som vanligt in i turneringen med en aura av självklarhet. De är handbollens motsvarighet till Spaniens fotbollslandslag — ett lag som alltid kommer in som favoriter och nästan alltid lever upp till det. Fyra guld på de fem senaste mästerskapen säger allt. De är bättre än alla andra, men ändå mänskliga nog att gå att slå. Om någon ska lyckas den här gången är det Danmark.
Samtidigt fångar stjärnorna allas uppmärksamhet.
Henny Reistad, denna fenomenala mittnia som bara fortsätter växa. Jag minns när hon debuterade 2018 – redan då såg man att något stort var på gång. Nu är hon en fullfjädrad världsstjärna och jag vågar säga: turneringens bästa spelare.
Katrine Lunde fascinerar mig på ett sätt få andra idrottare gör. Att vara 40+ och fortfarande spela på den här nivån? Det är så jävla coolt, för att tala klarspråk. Varje räddning hon gör känns som ett hån mot tiden.
Och så Nora Mørk. Jag har tappat räkningen på hur många knäoperationer hon gått igenom, men ändå står hon här. Starkare, tuffare, mer målmedveten än de flesta. Hon har till och med hunnit föda barn – kanske är hon bättre än någonsin.
Men Norge kommer också in med tunga tapp.
Legenden Camilla Herrem har tackat för sig, likaså Stine Bredal Oftedal – en av de största motorspelarna sporten haft. Och utan gravida Kari Brattset försvinner ytterligare tyngd i mittförsvaret. Det är inga små bortfall.
Sverige då?
Jo, Sverige är bra. Men de är fortfarande lillasystern i det här sammanhanget. Ett lag som kan charma, frustrera och imponera – ibland under samma halvlek. Jag tror att de hamnar strax utanför medaljmatcherna. Så brukar det tyvärr bli när det verkligen gäller.
Men det finns ljusglimtar.
Jamina Roberts kommer från en stökig säsong med konkurs i norska Vipers, klubbbyte och roddande med familj på distans. Nu har allt landat: familjen bor i Danmark och Jamina spelar för Ikast. 35 år och bättre än någonsin – särskilt sedan hon blev mamma.
Natalie Hagman är en nyckel – hon behöver hitta rätt direkt för att Sverige ska kunna drömma stort.
Slutligen finns Nina Koppang, syster till fotbollsspelaren Stina Blackstenius, som fortsätter att utvecklas – och det går fort.
Och för att runda av – man måste ju få gissa:
Bronsmatch: Tyskland–Frankrike
Final: Danmark–Norge
Guld: Norge
Silver: Danmark
Brons: Frankrike
Så nu kör vi. Julmyset, VM-bubblan och allt det där som gör den här tiden på året så speciell. Jag är redo att luta mig tillbaka, dra upp filten och återigen dras med i magin.
Handbolls-VM. Det är nu det börjar.
