Landslagen vi minns – Kanada 2002: Det efterlängtade OS-guldet
SvenskaFans blickar tillbaka och uppmärksammar minnesvärda landslag.
I Sverige har OS 2002 gått till historien av helt andra anledningar än i Kanada. Medan vi främst minns hur en tidigare OS-hjälte blev OS-syndabock i fiaskomatchen mot Vitryssland har Kanada desto mer glada minnen.
Det var nämligen i OS 2002 som Kanada äntligen backade upp sitt skryt om hockeyns stormakt med att faktiskt vinna ett OS-guld – för första gången på 50 år.
Men det var inte direkt någon dominans från första matchen.
En sanning med modifikation
Att Kanada gick 50 år utan ett OS-guld är ju visserligen en sanning med modifikation. Det var först 1998 som NHL-spelarna tilläts delta i turneringen och under 70-talet bojkottades IIHF:s tävlingar av Kanada.
Men innan Sovjet klev in på hockeyscenen under 50-talet var det Kanada som dominerade världshockeyn. Från 1920 fram till 60-talet vann Kanada VM-guld mest hela tiden och från 1920 till 1952 tog man hem sex guldmedaljer från sju OS.
Dominansen fick sig ett abrupt slut när Sovjets hockey blev den mest framträdande på de internationella rinkarna. Sovjets stjärnor var kort och gott så mycket bättre än kanadensiska spelare med amatörstatus. Under många år gjorde Kanada knappt något väsen av sig – relativt sett – i OS och VM, men när man började anordna Canada Cup under 70-talet började ordningen återställas.
Kanada vann den första turneringen 1976 och tog sedan hem tre av de fyra efterföljande turneringarna under 80- och 90-talet.
Men precis när man hade etablerat världsherravälde tack vare Canada Cup-dominansen – den enda turneringen där de bästa spelarna gick upp mot varandra – åkte Kanada på två smärtsamma pungsparkar under 90-talets slut.
Först fick Kanada stryk av USA i World Cup-finalen 1996 efter en uppseendeväckande kollaps under slutminuterna på hemmaplan. Två år senare gjorde man bort sig under OS 1998. Gruppspelet var visserligen övertygande, men Kanada föll i semifinalen mot de kommande mästarna Tjeckien och verkade sedan inte bry sig nämnvärt om bronsmatchen mot Finland.
Den första OS-turneringen med NHL-spelare råkade också bli Wayne Gretzkys första och enda OS. Det finns något oerhört sorgligt över att han aldrig fick någon OS-medalj… som spelare.
Fyra år senare tog nämligen Kanada – med Gretzky som general manager – en gruvlig revansch.
En skakig inledning
Upplägget under OS 2002 möttes av en del kritik. De sex stora nationerna – Kanada, USA, Ryssland, Sverige, Tjeckien och Finland – direktkvalificerades in i huvudrundan, bestående av åtta lag. Åtta mindre nationer fick göra upp om de två kvarvarande platserna i ett initialt gruppspel, där Tyskland och Vitryssland blev vinnarna.
Från huvudrundan gick sedan alla åtta lag vidare till kvartsfinal, vilket gjorde gruppspelet mindre betydelsefullt och gav effekten att matcherna mestadels kändes som träningsmatcher inför slutspelet.
Men det är nog någonting som Kanada ska skatta sig lyckliga över. Inledningen på turneringen var nämligen fiaskoartad för det favorittippade kanadensiska laget.
I premiärmatchen väntade nämligen Sverige. Rob Blake kom visserligen att inleda målskyttet i matchen efter bara drygt två och en halv minut, men Mats Sundin kvitterade tämligen omgående och i den andra perioden blev det åka av. Tre Kronor smällde in fyra mål på tio minuter och vann så småningom med 5-2.
Chockstarten ledde givetvis till ifrågasättande i media och insatserna fyra år tidigare hade inte glömts bort. Curtis Joseph hade fått chansen mellan Kanadas stolpar – Joseph kom från en fin säsong i Toronto och Kanada coachades av Torontos Pat Quinn – men ersattes av Martin Brodeur i nästa match.
För Kanadas del innebar det Tyskland – och inte heller nu övertygade man nämnvärt. Trots en 3-0-ledning efter två perioder blev det nämligen skakigt. Tyskland bjöd upp under den tredje perioden och med drygt sex minuter kvar hade man förvandlat tremålsunderläget till en kanadensisk uddamålsledning. Kanada lyckades i alla fall hålla undan och det blev en knapp seger.
I den sista gruppspelsmatchen väntade de regerande olympiska mästarna Tjeckien. Brodeur fick fortsatt förtroende och Mario Lemieux var tillbaka i laget efter att ha stått över matchen mot Tyskland. Men trots det blev det ännu en halvskakig tillställning. Tjeckien tog ledningen med såväl 2-1 som 3-2 och Kanada räddade krysset först i slutminuterna när Joe Nieuwendyk kvitterade.
Kanada hade alltså fått med sig beskedliga tre poäng från gruppspelet och fick nöja sig med tredjeplatsen bakom Sverige och Tjeckien. Gruppvinnarna Sverige ställdes inför en enkel kvartsfinal mot Vitryssland (…) medan Kanada fick ett smålurigt möte mot Finland.
Kanada nådde ännu en final
Martin Brodeur hade nu etablerat sig i Kanadas mål och i kvartsfinalen mot Finland var det de stora namnen som klev fram. Några minuter in i matchen inledde Joe Sakic målskyttet, framspelad av Simon Gagne. Sakic fick pucken i slotet och, med en backhand, hittade han en lucka mellan benen på Jani Hurme i Finlands mål.
Steve Yzerman fördubblade sedan Kanadas ledning i den andra periodens slutskede. Yzerman, Mario Lemieux och Paul Kariya kom i en snabb spelvändning där Yzerman såg ut att ge Lemieux skottläge i slotet. Men istället för att skjuta släppte Lemieux tillbaka pucken till Yzerman, som fick fritt skottläge och öppet mål.
Finland reducerade direkt efter Yzermans 2-0-mål och matchen fick nerv igen. Hurme såg till att hålla tätt i den tredje perioden, men så gjorde även Brodeur och Kanada gick vidare till semifinal.
Med tanke på hur det hade gått i gruppspelet var det nog många som såg slutspelsträdet och väntade sig en mäktig semifinal mellan Kanada och Sverige. Men Tre Kronor skämde som bekant ut sig mot Vitryssland och någon drömsemi blev det aldrig. Istället fick alltså Kanada gå upp mot Vitryssland och det blev i slutändan en klar seger.
Steve Yzerman fortsatte att visa sin betydelse när han gjorde matchens första mål, men Vitryssland överraskade med att kvittera. Någon ny historisk skräll hade man däremot inte i sig, utan Kanada sprang ifrån till 7-1 efter mål av Eric Brewer, Scott Niedermayer, Paul Kariya, Simon Gagne, Eric Lindros och Jarome Iginla.
Ännu en final väntade – och nu var Kanada ute efter revansch.
Det första OS-guldet på 50 år
Kanada hade som sagt dominerat Canada Cup, men kom från misslyckanden i de två senaste stora turneringarna, World Cup 1996 och OS 1998. 1996 hade USA:s gyllene generation segrat i just Kanada och sex år senare blev det återigen USA som blev finalmotståndare.
Ett något ålderstiget USA hade övertygat efter vissa frågetecken på förhand. Majoriteten av spelarna – och flera av nyckelspelarna – var över 30 år. Såväl Phil Housley som Brett Hull och Gary Suter hade hunnit bli 37 år gamla, medan Mike Richter var 35 år och Chris Chelios var fortfarande ung med sina 40 år.
Kedjan med John LeClair, Mike Modano och Brett Hull gjorde stora avtryck under turneringen. Hull kom så småningom på andra plats i poängligan och LeClair blev turneringens bästa målskytt. Det var, kort och gott, ett formidabelt motstånd som väntade Kanada.
Det var också USA som tog ledningen i finalen. Tony Amonte – som hade gjort det matchvinnande målet i den avgörande finalmatchen i World Cup 1996 – tog själv avslut i en snabb spelvändning och skakade kanske om Kanada. Innan den första perioden var över hade däremot Kanada kvitterat och tagit ledningen genom Paul Kariya och Jarome Iginla.
Sent i den andra perioden kvitterade Brian Rafalski via Chris Prongers klubba – men Kanada återtog snabbt ledningen. Joe Sakic skickade iväg ett skott med trafik framför kassen och den här gången var det Kanada som hade tur, pucken styrdes nämligen in via Brian Leetch.
USA tryckte på för en kvittering i den tredje perioden, men Martin Brodeur lyckades stå emot stormen och i slutminuterna kom både 4-2 och 5-2 via Iginla och Sakic.
Kanada fick revansch för finalförlusten 1996 och – desto viktigare – man tog sitt första OS-guld på 50 år. Det var också startskottet för en ny kanadensisk dominans. Man spelade hem guldet såväl 2010 som 2014 och vann World Cup 2016.
Den äldre generationen – med legendarer som Mario Lemieux, Steve Yzerman, Joe Sakic, Brendan Shanahan och Al MacInnis – hann få ett OS-guld innan det blev för sent och hela Kanadas roster svämmar över av klass.
---
---
Det här var den sjunde delen av artikelserien ”Landslagen vi minns”. Under de kommande veckorna och månaderna fortsätter vi att blicka tillbaka och uppmärksamma andra landslagsupplagor som lämnade avtryck.
Läs även:
Landslagen vi minns – USA 1996: ”Den gyllene generationen”
Landslagen vi minns – Slovakien 2002: ”Betyder mer än en Stanley Cup”
Landslagen vi minns – Team North America 2016: ”En sagolik uppvisning”
Landslagen vi minns – Sverige 2006: ”Svensk idrottshistoria”
Landslagen vi minns – Sovjet 1981: ”Den första och sista stora titeln”
Landslagen vi minns – Storbritannien 1936: ”Ett bortglömt OS-guld”