Hockeyzon
2023-01-15 23:07
Supporterskap, en historia om passion, dumhet och att hitta sin plats i världen.
Det här fick bli en text om de som alltid är där. Med klubbemblemet inristat både i hjärta och själ. De som alltid kommer vara kvar, för de har helt enkelt inte vett nog att lämna. Det här är en text om supportrarnas plats, gärning och vikt för både sin klubb och sitt samhälle.
Emil Gummesson
Året var 2004.
Jag och pappa hade tagit oss till järnaffären i Lenhovda på jakt efter en ny hockeyklubba till mig, då jag vill minnas att den gamla tillslut gett vika efter ett av mig, i jakten på just en ny klubba, omilt behandlande.
Och efter en stunds botaniserande bland det som då var uteslutande träklubbor så hade jag slutligen bestämt mig för vilken som skulle få hjälpa mig på min resa mot den tilltänkta framtida proffsdrömmen. En Bauer Supreme, helt i trä, rightfattad och på skaftet stod det med versaler tryckt “MODIN”.
Just där och då visste jag inte mer än att det var lite fränt att ha ett namn tryckt på klubban, det hade ju proffsen. När jag sen vid jul slet upp pappret på en av alla julklappar och efter avslutat arbete höll boken “NHL-Stjärnor 2003” i min hand så visste jag inte att den boken skulle vara den avgörande faktorn till mitt vid snart 30 års ålder absolut största och mest givande fritidsintresse.
För däri porträtterades som namnet antyder, de just då bästa spelarna i världens bästa hockeyliga. Och även om inte Fredrik Modin porträtterades där, åtminstone tror jag inte det, så gjorde ett par av hans lagkamrater det. Tydligast klockor ringer för porträtten av Martin St Louis och Nikolai Khabibulin. Men just då visste jag inte att de var lagkamrater.
Men det var något som fick mig att fastna på Tampa-spelarnas porträtt. Det var något med tröjorna, blixtarna på sidan av byxorna, St Louis gula klubba och Khabibulins stilfullt designade målvaktsutrustning. Jag blev fast, läste sönder just de porträtten och blev som den nyfrälste fanboy jag var oerhört kränkt när Tampas logotyp rankades bland de fulaste i NHL i slutet av boken.
Men då var då, och ligan var inte lika tillgänglig som nu, åtminstone inte i rörlig bild. Så alternativen för min del, då jag inte var så bevandrad i internetvärlden än, var två, Text-TV och resultatbörsen i Smålandsposten. Där man med viss fördröjning på typ ett dygn kunde följa resultaten från ligan på andra sidan av det stora havet.
Och som om ödet menade det så fick jag genom mina tillgängliga mediala medel följa laget hela vägen till klubbens första Stanley Cup, på första försöket. En resa som gav mersmak och etsade fast Tampa Bay i mitt medvetande, även om jag skulle glida ifrån NHL under rätt många år innan allt tog fart.
För jag tappade mitt nyvunna NHL-intresse ganska snabbt efter victorian 2004. Jag antar att saker kom emellan och annat fick ta plats. När inte matcherna gick att följa i realtid och rapporteringen var minimal så blev annan hockey helt enkelt mer intressant. Men någonstans hängde ändå Lightning kvar där i bakhuvudet, de var mitt lag ändå, så det var nog egentligen bara en fråga om tid innan jag skulle kasta mig in i det liv jag lever nu.
För sedan jag skaffade mig ett Viaplay-abonnemang år 2013 så är jag fast, hjälplöst fast vid detta laget. Och sedan säsongen 2017/18 har jag inte missat en match. Med åren har livetittande fått hållas strikt till slutspelen, men grundseriebataljerna avnjuts alltid från klockan 03.00 på vardagar, alldeles i lagom god tid för att sedan hinna iväg till instämpling på jobbet vid 06.
Jag vet att det inte är sunt, jag är medveten om att det sker på bekostnad av en del fysiskt välbefinnande, särskilt när det krockar med andra saker. Men samtidigt känns alternativet värre, och den dagen det inte gör det är nog den dagen då det är dags att fundera på att sluta.
Men jag är inte där än, än ger mitt supporterskap mer än det tar. För det kan verka som många korkade uppoffringar att göra för något som bara är en sport, ett spel, en lek. Och ser man det så är det såklart självklart. Men man misstar sig också något oerhört.
För det är mer än hockey, mer än matcher och resultat. Det är en hel livsstil.
För min fäbless för Tampa Bay Lightning ligger bakom eller finns i bakgrunden kring det mesta som händer och har hänt i mitt liv under de senaste 6-7 åren. Klubben är en ständig faktor i livet, något man tar i beaktning och något man ytterst sällan kompromissar med.
Så efter att ha kommit hem igen efter tre år ivägflyttad under mina gymnasiestudier så fann jag mig själv lite socialt vilse. Efter avslutat hockeygymnasium försvann alla lagkamrater iväg åt olika håll och hamnade i nya miljöer. Man gled ifrån varann på precis samma sätt som jag glidit från mina vänner här hemma när jag flyttade iväg från första början.
Det fanns heller ingen att dela min nyfunna passion med, ingen som var intresserad på samma sätt och därför riktigt kunde förstå. Jag var inte på något sätt ensam i livet, men ensam i mitt supporterskap, vilket var och är en stor del av mitt liv.
För att vara frälst av ett lag på andra sidan jorden har sina utmaningar. Den gemenskap som inhemska fans hittar på läktare och i supporterföreningar måste man hitta andra vägar till när att vara på plats jämt är en logistisk och finansiell omöjlighet.
Det var det jag sökte, och tillsist fann i en Facebookgrupp. En samling av likasinnade öppnade sig och jag hade hittat min saknade gemenskap.
Och vi håller ihop än, en spretig skara människor på olika ställen i livet. En 20 man stark gemenskap med olika erfarenheter, passioner och åsikter. Men vi enas kring Tampa Bay Lightning och det är vad som räknas här.
Vi skriver olika mycket, diskuterar olika mycket och följer olika mycket. Men alla är välkomna och alla bidrar på något sätt till att det lever vidare. Det är i det lilla något viktigt och bidrar till en lite mindre känsla av ensamhet.
För även om vi och våran gemenskap inte kommer förändra hela världen, så kanske vi redan har, eller en dag kommer att förändra någons värld. Att vi kan erbjuda en plats och ett sammanhang åt någon som ingen har.
För vi är ett ganska ensamt folk. Och män toppar statistiken både vad gäller ensamhushåll och barnlöshet*. Män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistik och alkoholrelaterad dödlighet**. Och även om man inte kan koppla all den dystra statistiken till ensamhet så är det ganska otänkbart att det inte skulle finnas en korrelation fenomenen emellan.
För män är enligt statistiken mindre drabbade av ängslan, ångest eller oro än kvinnor***, trots den kraftiga överrepresentationen i statistiken ovan. Vilket kan tyckas lite konstigt, eller ses som en indikation på att många män döljer dåligt mående in i döden, vilket i vissa fall kanske kan härledas till brist på någon att prata med.
Det är här små gemenskaper likt vår kan spela roll. För det är klart att den stora majoriteten av alla ensamma människor inte håller på Tampa Bay Lightning. Men det kanske finns någon? En enda som inte har någonstans att gå eller någon att vända sig till. Kan vi vara ett rum för den personen så gör vi skillnad, stor skillnad, bara genom att prata lite hockey.
För det är det som är det fina med sport. Den är en samlingsplats för människor från alla delar av samhället. I kärleken till laget på planen går folk samman och glömmer alla skiljaktigheter i övrigt. När pucken släpps, signalen går eller bollen sparkas av spelar inget annat roll.
Då skriker vi, vi hoppas, tror och våndas. Vi lever på det allra mest råa sätt. Känslorna är på riktigt, reaktionerna är äkta. Oavsett om det är på en läktare eller framför TVn mitt i natten så är det samma sak. Vi känner samma, och upplever samma.
Supporterkulturen har räddat många, blivit ett hem åt många unga killar på glid. För det är en till majoriteten manlig rörelse, och trygga manliga rörelser spelar en enormt viktig roll i kampen mot våldet i samhället. Trygga manliga rum som kan agera motvikt och alternativ till alla samhällets destruktiva grupperingar, som inte sällan de också domineras av män.
För det är min övertygelse att det spelar roll, att supporterkulturen med allt vad den för med sig kommer att rädda fler.
Idrotten är det finaste vi har, den bidrar till så mycket och över så många plan. Den bygger intressen och passioner som tas med och delas över generationer.
Vi har inom den ett gemensamt ansvar att se till att fler kommer in i den gemenskapen, att fler får vara med och leva med oss. Det kommer göra världen bättre, oavsett om det sker på en ståplatsläktare, i en klubblokal eller i en grupp på Facebook.
Runt ett lag är man aldrig ensam, oavsett om man är på isen eller vid sidan av.
Hockeyn har gett mig mer än jag någonsin kunnat önska. Supporterskapet har bidragit med vänskaper, minnen och upplevelser jag hade varit utan annars.
Jag är evigt tacksam för det.
Hockeyn i allmänhet och Tampa Bay Lightning i synnerhet är institutioner i mitt liv och den stora faktorn i majoriteten av mina drömmar och framtidsplaner.
Det låter nog löjligt att prata om ett lag på det här sättet, om något som bara är ett simpelt spel. Men spelet är sekundärt, det är bara något man samlas kring. Det är en anledning till allt det andra. Det är allt det andra som är grejen, som drar in och håller kvar en, i år efter år, i med och motvind, genom stora segrar och hjärtskärande förluster.
Och just det, allt det som idrotten och dess supporterskap ger i form av gemenskap och sammanhang. Det visar att idrott i allmänhet och för mig hockey i synnerhet inte bara är ett spel.
Det är så oändligt mycket mer än så.
Emil Gummesson
https://www.scb.se/contentASSEts/b3ba3d3ad7a74749936c7fd2e3b4bee6/le0201_2021b22_x10br2201.pdf
*s 23
Jag och pappa hade tagit oss till järnaffären i Lenhovda på jakt efter en ny hockeyklubba till mig, då jag vill minnas att den gamla tillslut gett vika efter ett av mig, i jakten på just en ny klubba, omilt behandlande.
Och efter en stunds botaniserande bland det som då var uteslutande träklubbor så hade jag slutligen bestämt mig för vilken som skulle få hjälpa mig på min resa mot den tilltänkta framtida proffsdrömmen. En Bauer Supreme, helt i trä, rightfattad och på skaftet stod det med versaler tryckt “MODIN”.
Just där och då visste jag inte mer än att det var lite fränt att ha ett namn tryckt på klubban, det hade ju proffsen. När jag sen vid jul slet upp pappret på en av alla julklappar och efter avslutat arbete höll boken “NHL-Stjärnor 2003” i min hand så visste jag inte att den boken skulle vara den avgörande faktorn till mitt vid snart 30 års ålder absolut största och mest givande fritidsintresse.
För däri porträtterades som namnet antyder, de just då bästa spelarna i världens bästa hockeyliga. Och även om inte Fredrik Modin porträtterades där, åtminstone tror jag inte det, så gjorde ett par av hans lagkamrater det. Tydligast klockor ringer för porträtten av Martin St Louis och Nikolai Khabibulin. Men just då visste jag inte att de var lagkamrater.
Men det var något som fick mig att fastna på Tampa-spelarnas porträtt. Det var något med tröjorna, blixtarna på sidan av byxorna, St Louis gula klubba och Khabibulins stilfullt designade målvaktsutrustning. Jag blev fast, läste sönder just de porträtten och blev som den nyfrälste fanboy jag var oerhört kränkt när Tampas logotyp rankades bland de fulaste i NHL i slutet av boken.
Men då var då, och ligan var inte lika tillgänglig som nu, åtminstone inte i rörlig bild. Så alternativen för min del, då jag inte var så bevandrad i internetvärlden än, var två, Text-TV och resultatbörsen i Smålandsposten. Där man med viss fördröjning på typ ett dygn kunde följa resultaten från ligan på andra sidan av det stora havet.
Och som om ödet menade det så fick jag genom mina tillgängliga mediala medel följa laget hela vägen till klubbens första Stanley Cup, på första försöket. En resa som gav mersmak och etsade fast Tampa Bay i mitt medvetande, även om jag skulle glida ifrån NHL under rätt många år innan allt tog fart.
För jag tappade mitt nyvunna NHL-intresse ganska snabbt efter victorian 2004. Jag antar att saker kom emellan och annat fick ta plats. När inte matcherna gick att följa i realtid och rapporteringen var minimal så blev annan hockey helt enkelt mer intressant. Men någonstans hängde ändå Lightning kvar där i bakhuvudet, de var mitt lag ändå, så det var nog egentligen bara en fråga om tid innan jag skulle kasta mig in i det liv jag lever nu.
För sedan jag skaffade mig ett Viaplay-abonnemang år 2013 så är jag fast, hjälplöst fast vid detta laget. Och sedan säsongen 2017/18 har jag inte missat en match. Med åren har livetittande fått hållas strikt till slutspelen, men grundseriebataljerna avnjuts alltid från klockan 03.00 på vardagar, alldeles i lagom god tid för att sedan hinna iväg till instämpling på jobbet vid 06.
Jag vet att det inte är sunt, jag är medveten om att det sker på bekostnad av en del fysiskt välbefinnande, särskilt när det krockar med andra saker. Men samtidigt känns alternativet värre, och den dagen det inte gör det är nog den dagen då det är dags att fundera på att sluta.
Men jag är inte där än, än ger mitt supporterskap mer än det tar. För det kan verka som många korkade uppoffringar att göra för något som bara är en sport, ett spel, en lek. Och ser man det så är det såklart självklart. Men man misstar sig också något oerhört.
För det är mer än hockey, mer än matcher och resultat. Det är en hel livsstil.
För min fäbless för Tampa Bay Lightning ligger bakom eller finns i bakgrunden kring det mesta som händer och har hänt i mitt liv under de senaste 6-7 åren. Klubben är en ständig faktor i livet, något man tar i beaktning och något man ytterst sällan kompromissar med.
Så efter att ha kommit hem igen efter tre år ivägflyttad under mina gymnasiestudier så fann jag mig själv lite socialt vilse. Efter avslutat hockeygymnasium försvann alla lagkamrater iväg åt olika håll och hamnade i nya miljöer. Man gled ifrån varann på precis samma sätt som jag glidit från mina vänner här hemma när jag flyttade iväg från första början.
Det fanns heller ingen att dela min nyfunna passion med, ingen som var intresserad på samma sätt och därför riktigt kunde förstå. Jag var inte på något sätt ensam i livet, men ensam i mitt supporterskap, vilket var och är en stor del av mitt liv.
För att vara frälst av ett lag på andra sidan jorden har sina utmaningar. Den gemenskap som inhemska fans hittar på läktare och i supporterföreningar måste man hitta andra vägar till när att vara på plats jämt är en logistisk och finansiell omöjlighet.
Det var det jag sökte, och tillsist fann i en Facebookgrupp. En samling av likasinnade öppnade sig och jag hade hittat min saknade gemenskap.
Och vi håller ihop än, en spretig skara människor på olika ställen i livet. En 20 man stark gemenskap med olika erfarenheter, passioner och åsikter. Men vi enas kring Tampa Bay Lightning och det är vad som räknas här.
Vi skriver olika mycket, diskuterar olika mycket och följer olika mycket. Men alla är välkomna och alla bidrar på något sätt till att det lever vidare. Det är i det lilla något viktigt och bidrar till en lite mindre känsla av ensamhet.
För även om vi och våran gemenskap inte kommer förändra hela världen, så kanske vi redan har, eller en dag kommer att förändra någons värld. Att vi kan erbjuda en plats och ett sammanhang åt någon som ingen har.
För vi är ett ganska ensamt folk. Och män toppar statistiken både vad gäller ensamhushåll och barnlöshet*. Män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistik och alkoholrelaterad dödlighet**. Och även om man inte kan koppla all den dystra statistiken till ensamhet så är det ganska otänkbart att det inte skulle finnas en korrelation fenomenen emellan.
För män är enligt statistiken mindre drabbade av ängslan, ångest eller oro än kvinnor***, trots den kraftiga överrepresentationen i statistiken ovan. Vilket kan tyckas lite konstigt, eller ses som en indikation på att många män döljer dåligt mående in i döden, vilket i vissa fall kanske kan härledas till brist på någon att prata med.
Det är här små gemenskaper likt vår kan spela roll. För det är klart att den stora majoriteten av alla ensamma människor inte håller på Tampa Bay Lightning. Men det kanske finns någon? En enda som inte har någonstans att gå eller någon att vända sig till. Kan vi vara ett rum för den personen så gör vi skillnad, stor skillnad, bara genom att prata lite hockey.
För det är det som är det fina med sport. Den är en samlingsplats för människor från alla delar av samhället. I kärleken till laget på planen går folk samman och glömmer alla skiljaktigheter i övrigt. När pucken släpps, signalen går eller bollen sparkas av spelar inget annat roll.
Då skriker vi, vi hoppas, tror och våndas. Vi lever på det allra mest råa sätt. Känslorna är på riktigt, reaktionerna är äkta. Oavsett om det är på en läktare eller framför TVn mitt i natten så är det samma sak. Vi känner samma, och upplever samma.
Supporterkulturen har räddat många, blivit ett hem åt många unga killar på glid. För det är en till majoriteten manlig rörelse, och trygga manliga rörelser spelar en enormt viktig roll i kampen mot våldet i samhället. Trygga manliga rum som kan agera motvikt och alternativ till alla samhällets destruktiva grupperingar, som inte sällan de också domineras av män.
För det är min övertygelse att det spelar roll, att supporterkulturen med allt vad den för med sig kommer att rädda fler.
Idrotten är det finaste vi har, den bidrar till så mycket och över så många plan. Den bygger intressen och passioner som tas med och delas över generationer.
Vi har inom den ett gemensamt ansvar att se till att fler kommer in i den gemenskapen, att fler får vara med och leva med oss. Det kommer göra världen bättre, oavsett om det sker på en ståplatsläktare, i en klubblokal eller i en grupp på Facebook.
Runt ett lag är man aldrig ensam, oavsett om man är på isen eller vid sidan av.
Hockeyn har gett mig mer än jag någonsin kunnat önska. Supporterskapet har bidragit med vänskaper, minnen och upplevelser jag hade varit utan annars.
Jag är evigt tacksam för det.
Hockeyn i allmänhet och Tampa Bay Lightning i synnerhet är institutioner i mitt liv och den stora faktorn i majoriteten av mina drömmar och framtidsplaner.
Det låter nog löjligt att prata om ett lag på det här sättet, om något som bara är ett simpelt spel. Men spelet är sekundärt, det är bara något man samlas kring. Det är en anledning till allt det andra. Det är allt det andra som är grejen, som drar in och håller kvar en, i år efter år, i med och motvind, genom stora segrar och hjärtskärande förluster.
Och just det, allt det som idrotten och dess supporterskap ger i form av gemenskap och sammanhang. Det visar att idrott i allmänhet och för mig hockey i synnerhet inte bara är ett spel.
Det är så oändligt mycket mer än så.
Emil Gummesson
Ishockey, kultur och samhälle
Linneuniversitetet
Januari 2023
Källor:
Källor:
https://www.scb.se/contentASSEts/b3ba3d3ad7a74749936c7fd2e3b4bee6/le0201_2021b22_x10br2201.pdf
*s 23
**s 34
***s 28
