Brynäs
2025-04-22 00:36
ALNER: Allt gick snett från start – en finalmatch att glömma
Ett ras i första, en kamp i tredje – men det var Luleås kväll från första nedsläpp till slutsignal.
Viktor Alner
Det går att i Brynässympatiska ögon anse att Luleåspelarna faller likt fotbollsspelare på isen, det går att beklaga sig över en del av domarnas bedömningar, men det går också att konstatera att Brynäs inte alls var påkopplade och gjorde en av slutspelets sämre matcher.
Frågan är om man kunde komma in i en match mer snett än vad Brynäs gjorde ikväll? Det var en liknande inledning som i match ett. Skillnaden? Den här gången trillade puckarna in till Luleås favör.
Brynäs fick inte riktigt chansen att spela sitt spel under den första perioden. Tempot kvävdes tidigt, ytorna försvann – och innan Gävlepubliken ens hann sätta sig låg man under med 1–0.
Knappt hade matchen hunnit ta form innan Luleå visade exakt vilken matchplan man kommit med: tidigt tryck, högt tempo, inga kompromisser.
Och trycket fortsatte.
Eetu Koivistoinen skickade två puckar mot mål – tunga skott, tunga signaler. Mathias Bromé åkte skridskor som om han jagade finalguld, David Lilja flög fram som om isen lutade till bortalagets fördel.
Brynäs försökte hänga med, men istället åkte Charles D’Astous ut två minuter. Något billigt domarbeslut. Men det gav Anton Levtchi läge att slå in 0–2 till bortalaget.
Läget kändes betungande. Underläge med två mål, i en final, på hemmaplan. Hur skulle man bryta mönstret, vända spelet och få till den där extremt viktiga reduceringen?
Viktiga frågor – inga svar.
Linus Ölund utvisas fem minuter för boarding, och känslan blev att det var här man helt och hållet tappade möjligheten att få matchbilden på rätt köl igen.
Fem minuter numerärt underläge mot ett stekhett Luleå. Källgren försöker hålla tätt – Brynäsförsvaret gör allt för att hålla ihop boxen. D’Astous täcker skott. Men så gör Luleå 0–3.
Luleå fortsätter i powerplay. 0–4.
Ett fullständigt ras.
En kalldusch med isvatten från Norrbotten. Och med det tvingades Brynäs till ett målvaktsbyte. Erik Källgren ut. Frans Tuohimaa in. Från Södertälje till SM-final i Gävle, inslängd i ett mardrömsläge – med fyra puckar i baken och ett kokande Luleå.
Det finns någon gammal hockeyvisdom att vid nederlag åtminstone ska avsluta snyggt, hålla huvudet högt och sätta tonen för nästa runda. Det var precis den känslan som vilade över Brynäs i den tredje perioden – en kväll som inte på något sätt följde Gällstedts ritningar, men där stoltheten ändå vägrade ge sig helt.
Till synes växlade Brynäs upp, medan Luleå nöjde sig med att spela på resultatet. Och så, i ett powerplay, kom något som liknade hopp: Jakob Silfverberg. En distinkt träff, efter förarbete från Christian Djoos och Anton Rödin – och plötsligt vaknade Monitor ERP Arena.
Brynäs började spela desperata. Silfverberg sköt igen. Johan Larsson dansade runt i offensiv zon. Det var desperation – men den sortens desperation man inte kan klandra någon för.
För vad spelade det för roll om det slutade 4–1 eller 7–1? Det viktiga var att chansa, att våga, att fortsätta tro.
Så kom det sista andetaget. Victor Söderström finner Anton Rödin – och Greg Scott får in det andra reduceringsmålet.
Luleå tar time out. Brynäspressen ökar. Och i arenan, i den där sista kvarvarande känslan av kanske, spelas ”Brynäs hej hej”.
Sittplats reser sig. Någon håller upp en halsduk. Någon annan griper tag i hoppet, även om det är tunt.
För vad är det man säger?
Att dårar hoppas för mycket.
Och även om ingen riktigt ville erkänna det där och då, för stunden, när det trots allt fanns lite hopp – men innerst inne visste alla att det var förlorat.
Och så… Eetu Koivistoinen. 5–2 till Luleå.
Slut.
En förlorad kväll – men inte helt utan hjärta. Och i en finalserie som spelas bäst av sju är det ibland det enda du kan bära med dig till nästa match.
Frågan är om man kunde komma in i en match mer snett än vad Brynäs gjorde ikväll? Det var en liknande inledning som i match ett. Skillnaden? Den här gången trillade puckarna in till Luleås favör.
Brynäs fick inte riktigt chansen att spela sitt spel under den första perioden. Tempot kvävdes tidigt, ytorna försvann – och innan Gävlepubliken ens hann sätta sig låg man under med 1–0.
Knappt hade matchen hunnit ta form innan Luleå visade exakt vilken matchplan man kommit med: tidigt tryck, högt tempo, inga kompromisser.
Och trycket fortsatte.
Eetu Koivistoinen skickade två puckar mot mål – tunga skott, tunga signaler. Mathias Bromé åkte skridskor som om han jagade finalguld, David Lilja flög fram som om isen lutade till bortalagets fördel.
Brynäs försökte hänga med, men istället åkte Charles D’Astous ut två minuter. Något billigt domarbeslut. Men det gav Anton Levtchi läge att slå in 0–2 till bortalaget.
Läget kändes betungande. Underläge med två mål, i en final, på hemmaplan. Hur skulle man bryta mönstret, vända spelet och få till den där extremt viktiga reduceringen?
Viktiga frågor – inga svar.
Linus Ölund utvisas fem minuter för boarding, och känslan blev att det var här man helt och hållet tappade möjligheten att få matchbilden på rätt köl igen.
Fem minuter numerärt underläge mot ett stekhett Luleå. Källgren försöker hålla tätt – Brynäsförsvaret gör allt för att hålla ihop boxen. D’Astous täcker skott. Men så gör Luleå 0–3.
Luleå fortsätter i powerplay. 0–4.
Ett fullständigt ras.
En kalldusch med isvatten från Norrbotten. Och med det tvingades Brynäs till ett målvaktsbyte. Erik Källgren ut. Frans Tuohimaa in. Från Södertälje till SM-final i Gävle, inslängd i ett mardrömsläge – med fyra puckar i baken och ett kokande Luleå.
Det finns någon gammal hockeyvisdom att vid nederlag åtminstone ska avsluta snyggt, hålla huvudet högt och sätta tonen för nästa runda. Det var precis den känslan som vilade över Brynäs i den tredje perioden – en kväll som inte på något sätt följde Gällstedts ritningar, men där stoltheten ändå vägrade ge sig helt.
Till synes växlade Brynäs upp, medan Luleå nöjde sig med att spela på resultatet. Och så, i ett powerplay, kom något som liknade hopp: Jakob Silfverberg. En distinkt träff, efter förarbete från Christian Djoos och Anton Rödin – och plötsligt vaknade Monitor ERP Arena.
Brynäs började spela desperata. Silfverberg sköt igen. Johan Larsson dansade runt i offensiv zon. Det var desperation – men den sortens desperation man inte kan klandra någon för.
För vad spelade det för roll om det slutade 4–1 eller 7–1? Det viktiga var att chansa, att våga, att fortsätta tro.
Så kom det sista andetaget. Victor Söderström finner Anton Rödin – och Greg Scott får in det andra reduceringsmålet.
Luleå tar time out. Brynäspressen ökar. Och i arenan, i den där sista kvarvarande känslan av kanske, spelas ”Brynäs hej hej”.
Sittplats reser sig. Någon håller upp en halsduk. Någon annan griper tag i hoppet, även om det är tunt.
För vad är det man säger?
Att dårar hoppas för mycket.
Och även om ingen riktigt ville erkänna det där och då, för stunden, när det trots allt fanns lite hopp – men innerst inne visste alla att det var förlorat.
Och så… Eetu Koivistoinen. 5–2 till Luleå.
Slut.
En förlorad kväll – men inte helt utan hjärta. Och i en finalserie som spelas bäst av sju är det ibland det enda du kan bära med dig till nästa match.
