ALNER: Brynäs tog tillbaka hemmaplansfördelen

En måstematch. Det var ingen hemlighet. Underläge med 2–1 i matcher inför den här bataljen, i ett kokande Coop Norrbotten Arena och en hel stålstad som andades slutspelshockey. Brynäs var piskade att bryta trenden, och det – på bortaplan, mot ett Luleå som inte bjuder på någonting gratis.

Alla visste vad som krävdes. Från busschauffören till materialaren, från tränarstaben till varenda spelare. I kväll var det tillsammans hela ’Gävla’ vägen som gällde.

Och Brynäs var tidigt påkopplade.

Direkt efter första nedsläpp såg man en annan skärpa, ett annat driv. Jack Kopacka fick ganska tidigt ett friläge som Luleåmålvakten Ward parerade, men signalen var tydlig: vi är här nu. Här för att vinna. Här för att återta hemmaplansfördelen.

Och det dröjde inte länge förrän utdelningen kom. Bobby Trivigno visade sina snabba fötter, sprintade mot pucken och fick iväg ett avslut. Framför mål stod Jack Kopacka tålmodigt kvar framför målet. 1–0 Brynäs!

Och Brynäs nöjde sig inte där.

Luleås Marcus Hardegård drog på sig en tvåa, och i efterföljande powerplay visade Brynäs varför 10 % i statistiken bara är en siffra.

Jordan Schroeder bombade iväg ett direktskott, pucken studsade och for som en vettvilling framför kASSEn – och där gick allting rätt. 2–0! Lite flax, javisst. Men i en marginalsport som ishockey är det precis sådant som kan skilja seger från förlust.

Och de var inte klara än.

Vid en tekning spelades pucken snabbt back–back – och Oskar Lindblom styrde in pucken med finess. 3–0. T-R-E – N-O-L-L!

Visst, Luleå fick in en reducering genom Isac Hedqvist, men Brynäs första period var redan en uppvisning i vilja, fart och glöd. Väl godkänd förstaperiod.
Matchen hade kunnat landat där. Ett Brynäs som höll grepp om matchbilden. Men Luleå är ett otroligt starkt hemmalag. Thomas ”Bulan” Berglund gestikulerande och vrålande i båset, kastade in allt de hade framåt. Offensiva byten, extra tryck, allt för att få det där livsviktiga reduceringsmålet. Och det blev farligt. Ruskigt farligt.

Hemmalaget matade på. Publiken ökade trycket, och Luleå svarade. Isac Hedqvist högg som en kobra och fick in 2–3. Plötsligt var matchen en helt annan. Momentum? Fullständigt på Luleås sida.

Brynäs sjönk tillbaka, nästan som i gamla dåliga vanor. Stressade passningar, felbeslut, noll tålamod. Några större ytor att andas på? Glöm det. Luleå låg som en våt filt över varje Brynässpelare som rörde pucken.

Det sedvanliga powerbreaket kom som en räddande ängel. En möjlighet att samla ihop bitarna, ruska av sig eländet och försöka få ordning på spelet.
Och efter det – efter den lilla pausen – började ändå saker och ting sakta vända.

Byte för byte. Skär efter skär. Började Brynäs gå till motangrepp.

Anton Rödin fick ett friläge, gled in och sköt – men Ward, som vaknat till liv, svarade med en sidledsförflyttning i världsklass.
Johan Larsson krigade sig in mot målet. Victor Söderström klev också fram från offensiv blå.

Brynäs fick dock inte den utdelning man behövde – och Luleå kunde svara tillbaka.

3–2 inför den tredje perioden. Tjugo minuter som skulle kännas som en evighet.

Fortfarande ledning. Men marginalen var så skör att ett enda misstag kunde förändra hela serien. Ett mål från Brynäs – och greppet om matchen hade blivit av järn. Ett baklängesmål – och Luleå skulle få guldgnistan tänd igen. Det är matcher som dessa som gör det omöjligt att på riktigt njuta av en SM-final. Hur ska man kunna slappna av när varje byte, varje närkamp, varje tekning kan vara avgörande?

Och det kom. Det låg i luften.

Kvitteringen. 3–3.

Luleå hade jobbat sig tillbaka och nu var de ikapp. Och jag ska vara ärlig – här kändes det som om det började glida Brynäs ur händerna. Musten, drömmen om guldet – det var på väg att försvinna. För hur skulle man kunna vinna tre raka mot det här motståndet?

Det kändes som om Luleå började fundera på om de skulle lägga champagnen kylning uppe i Norrbotten redan nu.

Men så. Vid en tekning. Från ingenstans.

Jakob Silfverberg. Ett skott, ett mål – och hoppets jubel exploderade bland bortasupportrarna.

Brynäs hade ledningen igen. 4–3. Och klockan började ticka. Plågsamt långsamt som den alltid gör vid uddamålsledning.

Luleå forcerade. Brynäs försvarade. Persson i kassen stod på huvudet. Spelare kastade sig heroiskt för att täcka skott, offrade varenda centimeter av kropp och själ.

Med tre minuter kvar tog ett desperat Luleå ut målvakten. 6 mot 5. Full anstormning. Men i sin iver tappade de fokus. Onödig utvisningar på rad. Fem mot tre för Brynäs – och ett ögonblick där allt avgjordes.

Bobby Trivigno snappade upp pucken och satte den i tom bur.

SM-finalen var kvitterad.

Brynäs, detta envisa Brynäs, hade bevisat att de fortfarande lever – och nu är det 2–2 i matcher när hemmaplansfördelen är tillbaka till Gävle.