Det sägs egentligen vara en gammal fotbollssanning, men det talar väldigt väl för all typ av lagidrott: spelar du bra utan att göra mål, så spelar du egentligen inte bra nog. Och Brynäs fick känna på det rejält i första perioden.
Matchens inledning var ett utropstecken: Det var fart, det var precision, det var en sorts kompromisslös energi som hade någonting. Växjö såg mest ut att fundera över hur man kommer in i skottsektorn.
Efter arton minuter i matchen var Brynäs det enda laget med skott på mål. Växjö hade noll. Sådan stor skillnad var det i spelet. Men det stod fortfarande 0–0, och det är just där – i det där mellanrummet mellan dominans och utdelning – som hockeymatcher går förlorade.
Mindre än en minut in i den andra perioden kom Växjös andra skott i matchen. Lucas Elvenes, 1–0. Ett mål så orättvist logiskt att man nästan kunde höra ödet skratta åt Brynäs i Vida Arenas korridorer.
Brynäs fick en andra chans att komma in i matchen. I powerplay visade Silfverberg vägen på nytt – matchen var kvitterat.
Men den här sporten är ibland inte nådig. För Växjö har landets bästa powerplay. Brynäs, enligt TV4:s obarmhärtiga grafik, har världens sämsta boxplay. Johan Larsson åker ut, pucken släpps, fjorton sekunder senare: 2–1 till Växjö.
Det ska inte påstås något annat än att Brynäs försökte – för det gjorde man. Trots det var sista perioden en lång sträcka av frustration. För trots att man jagade kvittering, trots att man också fick spela ett powerplay på nytt, blev det skottglada Brynäs under större delen neutraliserat av Växjös försvar.
Det var dock nära på kvittering. Så fruktansvärt nära:
Collin Delia hade lämnat sin kasse, Brynäs gick för allt med sex utespelare. Pucken studsade i ribban, studsade ner, studsade igen. Halva laget kastade sig över Ludvig Persson. Pucken gled in – men domaren blåste bort det. Bara kort därefter studsar pucken insidan stolpe ut igen. Det fanns ingen marginal på Brynäs sida den här kvällen. Ingenting som ville gå den rätta vägen.
Egentligen finns det mycket som var bra idag. Men återigen är man ineffektiva. Återigen brister man i små men avgörande detaljer.
Det räcker så...
