Brynäs och Djurgården. Kanske det mest klassiska rivalmötet svensk hockey har att erbjuda. Två klubbar med lika mycket historia som prestige, lika mycket stolthet som tradition. Läktarna på Hovet kokade – högljudda Djurgårdsfans mot en stor och tapper skara Brynäsare. Det var stämning. Det var känslor. Precis som det här klassikermötet ska vara.
Men när spelet väl började var det bara ett lag på isen som tog historien på allvar.
Djurgården kom ut med fart, tyngd och övertygelse. De vann varje sargduell, ägde pucken, satte tempot. Brynäs? De såg mest ut som ett lag som försökte minnas hur man spelar sig ur egen zon. Pressen blev för tung. Till slut small det: Joey LaLeggia satte 1–0 bakom en skymd Damian Clara.
Powerplayet som följde var ett plågsamt exempel på allt som inte fungerar i Brynäs. Statisk rörelse, inga övertygande beslut och alldeles för lättläst. Djurgården kunde enkelt neutralisera allt offensiv Brynäs hade att komma med. Och det slog en hur mycket Brynäs saknar den där grundläggande tryggheten, det där självförtroendet som bygger ett lag på riktigt snarare än på papperet.
Hela matchen blev ett virrvarr av utvisningar och felbeslut. Och när Djurgården satte 2–0 kändes det lika förutsägbart som oundvikligt.
Den andra perioden? Inte mycket bättre. Nicklas Bäckström fick sitt friläge, men inte ens det kunde bikta hockeygudarna. Tyngden på axlarna var för stor, tröttheten för synlig. Brynäs såg ut att kämpa helt utan riktning.
Ändå fanns där ett kort ögonblick en glimt av något i mittperioden. Några byten där man faktiskt fick fast pucken, vann närkamper och försökte bygga tryck. Åtminstone något att hålla fast vid. Något att vilja hoppas på.
Men när tredje perioden kom gled matchbilden åter ur händerna. Ett powerplay utan skärpa övergick till ett boxplay i tre mot fem, och där stod man igen: med ryggen mot väggen mot ett kokande Hovet. Djurgården tryckte på för att stänga matchen, men det var Clara som höll emot. Han kändes stundtals ensam den här matchen, kanske den enda som kunde lämna Hovet med huvudet högt.
Och så kom det – i powerplay – Jakob Silfverberg frälste på ett sätt som bara Silfverberg kan göra. Men det kom sent, matchen var nere för räkning och Djurgården var för starka. När Brynäs tog ut målvakten i hopp om någonting bättre satte hemmalaget istället 3–0.
Clara var den enda som kunde lämna Hovet med huvudet högt. Resten av Brynäs måste börja fråga sig: vad betyder märket på bröstet, vem är beredd att göra det där lilla extra för det?
För det här, det här håller inte…
