NHL-bloggen: Äntligen en framtidstro i Kanada

Jag vet inte vad det beror på mest, min ringa ålder (24) eller vart jag har min klubblojalitet (skit i det du så lever du längre). Men jag kan inte minnas en säsong som jag, till en högre grad, tänkt ”varför inte stanna uppe och kolla *valfritt kanadensiskt lag*. Såklart har lagen i norr haft spelare värda att stanna uppe tills posten kom för att se innan Connor ”McJesus” landade i Edmonton Oilers. Men i år är det annorlunda.
 
I natt ställde jag väckarklockan på 02:05 för att se Winnipeg - Toronto spela och under premiärnatten valde jag att se Ontaria-bataljen, när hände det senast? Och allt tack vare en skarpskjutande finne och en draftetta från en delstat där is är en lika märklig syn som tacos på julafton. Båda spelarna har fått en fantastisk start på sina karriärer och jag ser fram emot en batalj likt den Crosby och Ovechkin hade under deras första säsong.
 
Även om jag inte håller på något kanadensiskt lag så är det svårt att inte glädjas åt att det faktiskt finns lite hopp i flera utav klubbarna.  Oilers har McDavid, Toronto Matthews, Flames Johnny-hockey och Winnipeg har Laine. Lägg då till talanger såsom Nylander, Puljujärvi, Tkachuck m.m och helt plötsligt får man inte huvudvärk när man tänker på majoriteten av dem kanadensiska klubbarna.
 
De har varit en elefant i NHL-rummet att inget kanadensiskt lag vunnit Stanley Cup sedan 1993. Vissa lag har varit nära, men nära skjuter ingen hare. Nära bränner istället ner halva Vancouver i bitterhet. Ett annat lags fans kunde 2013 glädjas åt att se sitt lag spela slutspel i HD för första gången, ni vet det där laget som bytte bort sitt problembarn som sen gjorde 22 slutspelspoäng och vann Stanley Cup.
 
 Nu skulle jag klyschigt kunna citera en valfri låt om hur tiderna förändrats, men jag skippar det. Istället konstaterar jag att NHLs 100:e säsong, passande nog, verkar bli startskottet på en ny era för flera kanadensiska klubbar.