Här kommer en mindre summering av slutspelet innan jag på onsdag fyller i med en större sammanfattning av säsongen i helhet.

När det stod klart att vi skulle få Buffalo som motståndare så kändes det på förhand som att vi skulle kunna ha en bra chans. Men då skulle några saker behöva hända för att vi skulle kunna ta oss vidare.

Dom största punkterna enligt mig var att hemmaspelet var tvunget att fortsätta vara lika framgångsrikt som under serien där vi var näst bästa lag i hela ligan.

Den andra punkten var att våra bästa spelare var tvungna att leda laget både på som utanför isen och vara bättre än Buffalos dito.

Den tredje punkten var att special teams var tvunget att fungera bättre än våra motståndare.

Hemmaspelet gick ju inte alls vår väg tyvärr. Vi skaffade oss ett perfekt utgångsläge egentligen, även fast det kunde ha varit ännu bättre med tanke på hur bra det såg ut i första matchen. Ledning 2-0 med mindre än tio minuter kvar. Att vi tappade det till förlust sved rejält såklart. Men därför var det otroligt skönt att vi ändå studsade tillbaka i matchen efter och vann den så att vi hade 1-1 med oss hem till Boston.

I match tre var det jämnt hela vägen men situationen där Tuch armbågar Lohrei i ansiktet utan åtgärd från domarna för att sedan göra 2-1 själv blev någon form av nådastöt för oss utan att vi visste det då. Deras drag att byta målvakt från Luukkonen till Lyon föll också otroligt väl ut för Lyon spelade lika bra som Swayman resten av serien.

När vi sedan vaskade bort andra hemmamatchen så kändes det tyvärr som att säsongen var körd. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kunde spela sin absolut sämsta match för säsongen när det gällde som allra mest. Ingen av spelarna eller ledarna vet nog heller varför det blev som det blev.

Att vi lyckades ta det till en match sex får vi tacka våra ledande spelare för. Det var Swayman och Pastrnak som blev dom avgörande faktorerna i den femte matchen och det kändes faktiskt otroligt skönt att få lite upprättelse för matchen innan. Annars hade nog den matchen suttit än mer på näthinnan än den gör nu.

Till slut så räckte det dock inte när Buffalo återigen vann på vår hemmaplan och säsongen är nu över.

Så mina tre punkter kan sammanfattas med att hemmaspelet var på tok för dåligt för att kunna utmana Buffalo på riktigt. Där hade vi behövt vinna åtminstone en av matcherna med tanke på att vi ändå var bra och vann två av tre på bortaplan.

Våra bästa spelare ledde laget på ett bra sätt överlag men faktum är att deras bästa spelare var bättre än våra och dessutom var dom några fler som levererade.

Buffalo hade nio spelare som gjorde tre eller fler poäng varav deras bästa gubbar gjorde sju poäng var i Tuch och Thompson. Deras backsida levererade också väldigt fina siffror poängmässigt med Byram (5), Dahlin (4) och Power (4) som toppar.

Jämför det med att vi hade tre spelare som gjorde tre poäng eller fler och det blir enkelt att räkna ut att det inte räcker att ha en av världens bästa målvakter för att vinna matcherna då. Pastrnak gjorde sju pinnar, Geekie fyra och Zacha tre men i övrigt levererades det för dåligt i spelet fem mot fem där vi var för dåliga serien igenom.

Powerplay var tyvärr för dåligt för att göra skillnad också. Vi gjorde två mål på 16 försök och hade vi bara ökat på den siffran till kanske fyra eller fem mål så hade det förmodligen sett annorlunda ut för det är så lite som skiljer i slutändan. Vi var briljanta i boxplay och släppte bara in ett mål på 23 försök i spelformen men det räcker ju inte när man inte är lika bra i spelet fem mot fem. Där behövde vi ha en större skillnad för att det skulle göra tillräckligt med skada i det långa loppet.

Så summerar man det är det inte så konstigt att vi nu kan ta semester och sikta på en ny säsong.

Matchstatistik

0-1 Alex Tuch (4) - (Dahlin (2), Thompson (4)

0-2 Mattias Samuelsson (2) - Krebs (4), Thompson (5)

1-2 David Pastrnak (3) - Zacha (2), H Lindholm (2)

1-3 Zach Benson (2) - Doan (2)

1-4 Josh Norris (1) - Dahlin (3), Benson (1)

Jag kommer skriva mer utförligt på onsdag kring säsongen i sin helhet men den här säsongen, hur tungt det än är att åka ur slutspelet, har inte varit något annat än en succé. En ny tränare som aldrig tränat på den här nivån tidigare som fick laget med sig efter en knackig början.

Spelare som tog rejäla kliv i sin utveckling och som slog igenom på allvar på den främsta scenen i världen i form av Aspirot, Khusnutdinov och Minten. En målvakt som revanscherade sig själv efter en tuff säsong. Ledande spelare som fortsatte vara fantastiskt bra i Pastrnak, Geekie och McAvoy framförallt.

Spelare som höjde sin nivå ett eller flera snäpp i form av Zacha, Arvidsson, Mittelstadt och Zadorov.

Helt enkelt väldigt mycket bra tecken och saker att bygga vidare på. Ingen trodde att vi skulle vara i närheten av slutspelsplats innan säsongen började. Till slut landade vi in på 100 poäng och slutspel på nytt i en helt sjukt tuff division där alla lagen vann mest hela tiden förutom dom "nya" bottenlagen Toronto och Florida. Hade vi spelat i Pacific division hade vi vunnit den med fem poängs marginal vilket säger en hel del om vilken prestation det här gänget har stått för den här säsongen.

Man spelade för varandra och man gjorde allt och lite till för att laget skulle gå så långt som möjligt och det är en mentalitet som man älskar att ha och som vi Bostonians under många år varit bortskämda med. Förra säsongen var det inte så och därför är det underbart att vi efter detta år kan sätta stolthet i det igen.

Det räcker kanske bara att veta vilka skador spelarna hade som man ändå spelade sig igenom.

Zadorovs ledband i knät rök sönder i match tre men han spelade vidare trots det.

Arvidsson åkte på en fraktur på ett revben och fick en punkterad lunga på köpet men siktade på att vara tillbaka i match sju om det hade blivit någon.

Hampus Lindholm spelade med en fraktur i foten efter att ha blockerat ett skott mot Vancouver kring jul men han körde på hela säsongen ändå.

McAvoy hade förutom alla sina skador under säsongens gång även i slutspelet oturen på sin sida när han bröt handen i match två men spelade vidare ändå med ett skydd i handsken.

Pastrnak hade en ljumskskada som hämmade honom från november och framåt och Elias Lindholm hade samma problem med ryggen som föregående år.

Helt enkelt som ett hockeylag brukar må efter en säsong men det är ändå imponerande vad dom utsätter sig själva för tillsammans.

Nu väntar en lång sommar och en del beslut ska fattas av Don Sweeney och gänget. Men mer om det senare. Tack för en fin säsong och tack för att ni läser det jag skriver. Det uppskattas enormt mycket!

Lets go Bruins!