Årtiondet går mot sitt slut och det är givetvis hög tid att blicka tillbaka och utse decenniets bästa spelare. Vi börjar med de tre stora kategorierna – målvakterna, backarna och forwards – innan vi rundar av med några specifika spelartyper. Forwards var först ut och nu fortsätter vi med backarna.
Av enkelhetens skull börjar vi med säsongen 09/10 och stänger decenniet med dagens datum.
---
Årtiondets bästa backar:
10. Victor Hedman
Skulle vi nöja oss med de senaste fem åren hittar vi Victor Hedman betydligt mycket högre upp, men det tog några säsonger efter debuten 09/10 innan han lyfte. De första åren var rätt blygsamma och det är först under de senaste säsongerna som han på allvar har etablerat sig i ligans absoluta toppskikt.
Trots det har hans 707 matcher gett 427 poäng och plats nio i backarnas poängliga. Det kan även vara värt att notera att Hedman har den fjärde bästa poängskörden i even strength. I slutspelssammanhang hittar vi honom på tiondeplatsen i poängligan med 48 poäng på 84 matcher. Går vi på poängsnitt sjunker svensken däremot till plats 21.
Säsongen 17/18 tog Hedman hem Norris Trophy och hans 72 poäng från 16/17 är en av årtiondets bättre noteringar. Hedman ska givetvis inte ta ensamt ansvar för Tampa Bays slutspelsmisslyckanden, men kanske är det inte heller en faktor man ska blunda för. I det stora hela är det dock de svagare inledande åren som håller tillbaka honom på den här listan.
---
9. Dustin Byfuglien
Dustin Byfuglien är en minst sagt fascinerande spelare. Tidigare i karriären kunde han variera mellan forwardsbesättningen och försvaret, men när han väl kom på plats i backbesättningen kom det poänggarantier. Hans väldiga kroppshydda gör honom nästan till ett unikum och kombinationen av fysik och skicklighet är väldigt underhållande att se.
Årtiondet började med att Byfuglien blev Stanley Cup-mästare med Chicago, men efter traden till Atlanta – och den efterföljande flytten till Winnipeg – har det inte blivit mycket slutspel. Hans poängsnitt i slutspelet (0,84 efter 41 poäng på 49 matcher) är däremot bäst av alla backar med minst 20 spelade matcher.
Blickar vi istället mot grundserien räcker hans 450 poäng på 691 matcher till sjätteplatsen i poängligan. Enbart två backar har överträffat hans 139 mål och Byfuglien är dessutom den mest utvisade backen (920 minuter). Några personliga utmärkelser har det aldrig blivit och kanske lämnar nu 34-åringen en bitter eftersmak bakom sig i Winnipeg.
---
8. PK Subban
Det finns många åsikter om PK Subban – ofta delade sådana – och hans storhet kan diskuteras in i oändligheten. Hans sätt att uppträda och all spex kan reta upp många, i synnerhet från den gamla konservativa skolan, medan många å andra sidan tycker att det är charmen med honom.
Kanske föredrar man en annan spelartyp, men kompetensen är odiskutabel. Subban har gjort avtryck i såväl Montreal som Nashville och lämnar sällan någon oberörd. Vi hittar honom visserligen först på plats 13 i poängligan med 412 poäng på 655 matcher, men han klättrar flera platser om vi studerar poängsnittet istället. I slutspelssammanhang ligger poängsnittet kvar på en liknande nivå och det är enbart två backar som har gjort fler slutspelspoäng än Subban under det gångna årtiondet.
Säsongen 12/13 – som bara bestod av 48 matcher på grund av lockouten – tog han hem backarnas poängliga, tillsammans med Kris Letang, och belönades med Norris Trophy. PK Subban är en sällan skådad profil och det är lite synd att NHL inte har valt att marknadsföra honom ännu hårdare genom åren.
---
7. Ryan Suter
Majoriteten av det gångna årtiondet har spenderats i anonyma och uddlösa Minnesota, vilket kanske gör att Ryan Suter har hållit en hög klass lite i skymundan. Uppmärksamheten skulle förmodligen ha varit än större om han spelade i ett storlag eller en stor marknad, men vi ska inte låta en karriär i Wild stå i vägen för möjligheten att figurera på den här listan.
Suter har legat på en hög och jämn nivå under hela årtiondet. Han missar väldigt sällan mer än bara någon handfull matcher och är den spelaren som snittar högst istid (27:00) under den här perioden. När han spelade som mest var den siffran upp mot 30 minuter per match och Suter har den där förmågan att spela oerhört mycket utan att göra av med allt för mycket energi, något vi tidigare såg i exempelvis Nicklas Lidström och Chris Pronger.
775 matcher har resulterat i 430 poäng och en åttondeplats i poängligan. Några utmärkelser har det aldrig blivit, avtrycken i slutspelet är få och den där monstersäsongen lyser med sin frånvaro. Det gör också att Suter får finna sig i en lägre placering.
---
6. Shea Weber
Något överraskande får vi gå relativt långt ner i backarnas poängliga för att hitta Shea Webers namn. Det är först på plats tolv – med 419 poäng på 695 matcher – som Weber dyker upp. Men vänder vi istället blickarna mot skytteligan klättrar 157-målsskytten Weber upp till andra plats, nio mål bakom ledande Brent Burns.
Om det är något i Webers spel som står ut är det skottet – ett fruktat sådant som har gett överlägset flest powerplay-mål (76) under det gångna årtiondet. Assistskörden är däremot förvånansvärt svag. Exempelvis har såväl Brent Seabrook som Alex Goligoski gjort fler assist än Weber under den här perioden, även om de har spelat ett inte helt obetydligt antal fler matcher.
Två gånger om har Shea Weber varit ligans målbästa back, men han har aldrig tagit hem poängligan. Under hans bästa säsong – 56 poäng under 13/14 – var han ett knappt 20-tal poäng bakom ettan Erik Karlsson. Någon award har det aldrig blivit och avtrycken i slutspelet är högst beskedliga. Webers anseende är däremot – med rätta – högt, men han är inte i närheten av topplaceringarna här.
---
5. Drew Doughty
Genom åren har Drew Doughty varit något av en vattendelare. Enkelt förklarat har han varit någon form av motargument till den moderna, offensivt lagda försvararen. Doughty har givetvis gjort sina poäng, men hans storhet har snarare utgått från defensiva prioriteringar och Los Angeles spelstil har säkert påverkat hans spel i stort och haft inverkan på produktionen.
Men med det sagt återfinns Doughty på sjundeplatsen i backarnas poängliga. 784 matcher – näst flest i ligan under det här årtiondet, vilket är en fin bedrift – har gett 449 poäng. Det gör också att vi får scrolla ner till strax utanför topp-20 när vi studerar poängsnittet bland backar med minst hundra matcher under den här perioden.
I produktionen har Doughty aldrig varit ligans bästa back och den där extrema säsongen har uteblivit, men han har hållit en hög nivå över tid. När Los Angeles vann Stanley Cup 2012 och 2014 var han däremot slutspelets poängbästa back båda gångerna och vi hittar honom på plats åtta i slutspelets poängliga. 15/16 vann han mycket förvånande Norris Trophy, men så kan det gå när media bestämmer sig för att en viss spelare förtjänar det efter lång och trogen tjänst.
---
4. Kris Letang
Trots en ofantlig mängd missade matcher på grund av olika skador och sjukdomar har Kris Letang ett väldigt iögonfallande årtionde bakom sig. Hans 616 matcher är en bra bit bakom de andra toppkonkurrenterna, men trots det hittar vi Letang på plats fem i poängligan med 452 poäng och hans poängsnitt överträffas enbart av Erik Karlsson och Brent Burns.
I slutspelet är Letang den näst bäst producerande backen – och då har han missat en hel del matcher även där. Någon Norris Trophy har det aldrig blivit, vilket sannolikt kan förklaras med att han så sällan faktiskt har gjort en hel säsong. Säsongen 12/13 – när lockouten bara gav oss 48 matcher – delade han på segern i backarnas poängliga med PK Subban och fick även se sig besegrad av just Subban i Norris Trophy-omröstningen.
Tidigare i karriären fanns det påtagliga defensiva svagheter, men Letang lyckades lägga det bakom sig och har blivit en solid tvåvägsförsvarare. Offensiven och produktionen är däremot fortfarande hans stora tillgång och man undrar hur karriären skulle ha tagit sig om han skulle ha fått vara helt skadefri.
---
3. Brent Burns
Tidigare under sin karriär huserade Brent Burns till och från i forwardsbesättningen, men numera är han etablerad i försvaret och har – framför allt under den sista hälften av årtiondet – varit en sanslös kraft att räkna med. Han besitter en klar andraplats i poängligan med sina 545 poäng på 730 matcher. Dessutom är hans 166 mål bäst.
Burns 83 poäng från den gångna säsongen är det här årtiondets bästa notering och vi får gå hela vägen tillbaka till 1996 och Brian Leetchs 85 poäng för att hitta en bättre säsong. Det är givetvis inte något som man bara viftar bort med ”poäng är inte allt”-argumentet. Burns har varit en framträdande spelare i många år, men det är hans senaste 4-5 år som alltså står ut.
Han har en Norris Trophy att visa upp och avtrycken i slutspelet är fina om än inte lika tydliga vid en första anblick. Men Burns har det här årtiondets bästa slutspel med 24 poäng 2016 och med totalt 59 poäng placerar han sig på femte plats i slutspelets poängliga.
---
2. Duncan Keith
Man ska vara försiktig med att bedöma spelares individuella kvaliteter utefter lagets framgångar, men det går inte heller att bortse från det helt och hållet. Om vi bara blickar mot utmärkelser och cuper råder det ingen tvekan om att Duncan Keith är årtiondets mest framgångsrika försvarare, men även om vi bara tar hänsyn till individen Keith är det tydligt att vi pratar om en högst kompetent försvarare.
766 matcher har resulterat i 457 poäng, fördelat på 67 mål och 390 assist. Det är visserligen en målskörd som inte går att jämföra med de andra toppbackarna, men helheten kompenserar för det med råge. Keith placerar sig på fjärde plats i poängligan och är trea i assistligan. I slutspelet toppar han båda kategorierna och har dessutom högst istid (28:45 per match) under den här perioden. Vidare har han legat på en hög och stabil nivå under majoriteten av årtiondets säsonger, med en 69-poängssäsong som bästa notering.
Två gånger om har han vunnit Norris Trophy och 2015 – när Chicago och Keith vann cupen för tredje gången på sex säsonger – tilldelades han Conn Smythe Trophy. Keith blev därmed den första backen sedan Scott Niedermayer 2007 att utses till slutspelets MVP.
---
1. Erik Karlsson
Det kommer alltid finnas personer som inte uppskattar Erik Karlsson och hans spelsätt, men i den moderna hockeyn är han den typen av förstaback som man behöver. När det senaste årtiondet ska summeras är Karlsson självskriven etta – och det är förhållandevis enkelt att argumentera för att han även är den moderna erans bästa försvarare. Kanske vill man till och med sträcka sig så pass långt att peka ut honom som en av tidernas främsta.
Men vi håller oss till det gångna årtiondet här och då står Karlsson ut. Han har en klar ledning i backarnas totala poängliga och ett tydligt försprång även när vi blickar mot poängsnittet.
Från sin backplats har han producerat siffror som är högst respektingivande för många forwardsstjärnor – och han har gjort det i Ottawa. Skadeproblem har begränsat honom vid några tillfällen, men trots det står han alltså ut. Med 572 poäng på 692 matcher är han en av två försvarare att ta sig över 500 poäng det här årtiondet och han är en av två försvarare att nå 400 assist.
Han bar nästan Ottawa till final till stor del på egen hand 2017 och är en av de bättre producerande försvararna även i slutspelssammanhang. I prisskåpet hittar vi två uppsättningar av Norris Trophy – och i ärlighetens namn ska det nog stå ytterligare någon eller några sådana där.
Nu har säsongsinledningen varit lite skakig, men när vi så småningom blickar tillbaka på Karlssons fullständiga karriär är det sannolikt något väldigt speciellt vi kommer titta på.
---
Bubblare:
Mark Giordano
En kompetent försvarare med god poängskörd men som också har varit en total ickefaktor i slutspelet.
Keith Yandle
Keith Yandle är trea i poängligan över den här perioden – vilket säkerligen förvånar många – men skulle man verkligen välja honom före någon annan på listan?
John Carlson
En fin försvarare som helt enkelt faller bort i hård konkurrens.
---
Läs även:
Årtiondets bästa forwards
Av enkelhetens skull börjar vi med säsongen 09/10 och stänger decenniet med dagens datum.
---
Årtiondets bästa backar:
10. Victor Hedman
Skulle vi nöja oss med de senaste fem åren hittar vi Victor Hedman betydligt mycket högre upp, men det tog några säsonger efter debuten 09/10 innan han lyfte. De första åren var rätt blygsamma och det är först under de senaste säsongerna som han på allvar har etablerat sig i ligans absoluta toppskikt.
Trots det har hans 707 matcher gett 427 poäng och plats nio i backarnas poängliga. Det kan även vara värt att notera att Hedman har den fjärde bästa poängskörden i even strength. I slutspelssammanhang hittar vi honom på tiondeplatsen i poängligan med 48 poäng på 84 matcher. Går vi på poängsnitt sjunker svensken däremot till plats 21.
Säsongen 17/18 tog Hedman hem Norris Trophy och hans 72 poäng från 16/17 är en av årtiondets bättre noteringar. Hedman ska givetvis inte ta ensamt ansvar för Tampa Bays slutspelsmisslyckanden, men kanske är det inte heller en faktor man ska blunda för. I det stora hela är det dock de svagare inledande åren som håller tillbaka honom på den här listan.
---
9. Dustin Byfuglien
Dustin Byfuglien är en minst sagt fascinerande spelare. Tidigare i karriären kunde han variera mellan forwardsbesättningen och försvaret, men när han väl kom på plats i backbesättningen kom det poänggarantier. Hans väldiga kroppshydda gör honom nästan till ett unikum och kombinationen av fysik och skicklighet är väldigt underhållande att se.
Årtiondet började med att Byfuglien blev Stanley Cup-mästare med Chicago, men efter traden till Atlanta – och den efterföljande flytten till Winnipeg – har det inte blivit mycket slutspel. Hans poängsnitt i slutspelet (0,84 efter 41 poäng på 49 matcher) är däremot bäst av alla backar med minst 20 spelade matcher.
Blickar vi istället mot grundserien räcker hans 450 poäng på 691 matcher till sjätteplatsen i poängligan. Enbart två backar har överträffat hans 139 mål och Byfuglien är dessutom den mest utvisade backen (920 minuter). Några personliga utmärkelser har det aldrig blivit och kanske lämnar nu 34-åringen en bitter eftersmak bakom sig i Winnipeg.
---
8. PK Subban
Det finns många åsikter om PK Subban – ofta delade sådana – och hans storhet kan diskuteras in i oändligheten. Hans sätt att uppträda och all spex kan reta upp många, i synnerhet från den gamla konservativa skolan, medan många å andra sidan tycker att det är charmen med honom.
Kanske föredrar man en annan spelartyp, men kompetensen är odiskutabel. Subban har gjort avtryck i såväl Montreal som Nashville och lämnar sällan någon oberörd. Vi hittar honom visserligen först på plats 13 i poängligan med 412 poäng på 655 matcher, men han klättrar flera platser om vi studerar poängsnittet istället. I slutspelssammanhang ligger poängsnittet kvar på en liknande nivå och det är enbart två backar som har gjort fler slutspelspoäng än Subban under det gångna årtiondet.
Säsongen 12/13 – som bara bestod av 48 matcher på grund av lockouten – tog han hem backarnas poängliga, tillsammans med Kris Letang, och belönades med Norris Trophy. PK Subban är en sällan skådad profil och det är lite synd att NHL inte har valt att marknadsföra honom ännu hårdare genom åren.
---
7. Ryan Suter
Majoriteten av det gångna årtiondet har spenderats i anonyma och uddlösa Minnesota, vilket kanske gör att Ryan Suter har hållit en hög klass lite i skymundan. Uppmärksamheten skulle förmodligen ha varit än större om han spelade i ett storlag eller en stor marknad, men vi ska inte låta en karriär i Wild stå i vägen för möjligheten att figurera på den här listan.
Suter har legat på en hög och jämn nivå under hela årtiondet. Han missar väldigt sällan mer än bara någon handfull matcher och är den spelaren som snittar högst istid (27:00) under den här perioden. När han spelade som mest var den siffran upp mot 30 minuter per match och Suter har den där förmågan att spela oerhört mycket utan att göra av med allt för mycket energi, något vi tidigare såg i exempelvis Nicklas Lidström och Chris Pronger.
775 matcher har resulterat i 430 poäng och en åttondeplats i poängligan. Några utmärkelser har det aldrig blivit, avtrycken i slutspelet är få och den där monstersäsongen lyser med sin frånvaro. Det gör också att Suter får finna sig i en lägre placering.
---
6. Shea Weber
Något överraskande får vi gå relativt långt ner i backarnas poängliga för att hitta Shea Webers namn. Det är först på plats tolv – med 419 poäng på 695 matcher – som Weber dyker upp. Men vänder vi istället blickarna mot skytteligan klättrar 157-målsskytten Weber upp till andra plats, nio mål bakom ledande Brent Burns.
Om det är något i Webers spel som står ut är det skottet – ett fruktat sådant som har gett överlägset flest powerplay-mål (76) under det gångna årtiondet. Assistskörden är däremot förvånansvärt svag. Exempelvis har såväl Brent Seabrook som Alex Goligoski gjort fler assist än Weber under den här perioden, även om de har spelat ett inte helt obetydligt antal fler matcher.
Två gånger om har Shea Weber varit ligans målbästa back, men han har aldrig tagit hem poängligan. Under hans bästa säsong – 56 poäng under 13/14 – var han ett knappt 20-tal poäng bakom ettan Erik Karlsson. Någon award har det aldrig blivit och avtrycken i slutspelet är högst beskedliga. Webers anseende är däremot – med rätta – högt, men han är inte i närheten av topplaceringarna här.
---
5. Drew Doughty
Genom åren har Drew Doughty varit något av en vattendelare. Enkelt förklarat har han varit någon form av motargument till den moderna, offensivt lagda försvararen. Doughty har givetvis gjort sina poäng, men hans storhet har snarare utgått från defensiva prioriteringar och Los Angeles spelstil har säkert påverkat hans spel i stort och haft inverkan på produktionen.
Men med det sagt återfinns Doughty på sjundeplatsen i backarnas poängliga. 784 matcher – näst flest i ligan under det här årtiondet, vilket är en fin bedrift – har gett 449 poäng. Det gör också att vi får scrolla ner till strax utanför topp-20 när vi studerar poängsnittet bland backar med minst hundra matcher under den här perioden.
I produktionen har Doughty aldrig varit ligans bästa back och den där extrema säsongen har uteblivit, men han har hållit en hög nivå över tid. När Los Angeles vann Stanley Cup 2012 och 2014 var han däremot slutspelets poängbästa back båda gångerna och vi hittar honom på plats åtta i slutspelets poängliga. 15/16 vann han mycket förvånande Norris Trophy, men så kan det gå när media bestämmer sig för att en viss spelare förtjänar det efter lång och trogen tjänst.
---
4. Kris Letang
Trots en ofantlig mängd missade matcher på grund av olika skador och sjukdomar har Kris Letang ett väldigt iögonfallande årtionde bakom sig. Hans 616 matcher är en bra bit bakom de andra toppkonkurrenterna, men trots det hittar vi Letang på plats fem i poängligan med 452 poäng och hans poängsnitt överträffas enbart av Erik Karlsson och Brent Burns.
I slutspelet är Letang den näst bäst producerande backen – och då har han missat en hel del matcher även där. Någon Norris Trophy har det aldrig blivit, vilket sannolikt kan förklaras med att han så sällan faktiskt har gjort en hel säsong. Säsongen 12/13 – när lockouten bara gav oss 48 matcher – delade han på segern i backarnas poängliga med PK Subban och fick även se sig besegrad av just Subban i Norris Trophy-omröstningen.
Tidigare i karriären fanns det påtagliga defensiva svagheter, men Letang lyckades lägga det bakom sig och har blivit en solid tvåvägsförsvarare. Offensiven och produktionen är däremot fortfarande hans stora tillgång och man undrar hur karriären skulle ha tagit sig om han skulle ha fått vara helt skadefri.
---
3. Brent Burns
Tidigare under sin karriär huserade Brent Burns till och från i forwardsbesättningen, men numera är han etablerad i försvaret och har – framför allt under den sista hälften av årtiondet – varit en sanslös kraft att räkna med. Han besitter en klar andraplats i poängligan med sina 545 poäng på 730 matcher. Dessutom är hans 166 mål bäst.
Burns 83 poäng från den gångna säsongen är det här årtiondets bästa notering och vi får gå hela vägen tillbaka till 1996 och Brian Leetchs 85 poäng för att hitta en bättre säsong. Det är givetvis inte något som man bara viftar bort med ”poäng är inte allt”-argumentet. Burns har varit en framträdande spelare i många år, men det är hans senaste 4-5 år som alltså står ut.
Han har en Norris Trophy att visa upp och avtrycken i slutspelet är fina om än inte lika tydliga vid en första anblick. Men Burns har det här årtiondets bästa slutspel med 24 poäng 2016 och med totalt 59 poäng placerar han sig på femte plats i slutspelets poängliga.
---
2. Duncan Keith
Man ska vara försiktig med att bedöma spelares individuella kvaliteter utefter lagets framgångar, men det går inte heller att bortse från det helt och hållet. Om vi bara blickar mot utmärkelser och cuper råder det ingen tvekan om att Duncan Keith är årtiondets mest framgångsrika försvarare, men även om vi bara tar hänsyn till individen Keith är det tydligt att vi pratar om en högst kompetent försvarare.
766 matcher har resulterat i 457 poäng, fördelat på 67 mål och 390 assist. Det är visserligen en målskörd som inte går att jämföra med de andra toppbackarna, men helheten kompenserar för det med råge. Keith placerar sig på fjärde plats i poängligan och är trea i assistligan. I slutspelet toppar han båda kategorierna och har dessutom högst istid (28:45 per match) under den här perioden. Vidare har han legat på en hög och stabil nivå under majoriteten av årtiondets säsonger, med en 69-poängssäsong som bästa notering.
Två gånger om har han vunnit Norris Trophy och 2015 – när Chicago och Keith vann cupen för tredje gången på sex säsonger – tilldelades han Conn Smythe Trophy. Keith blev därmed den första backen sedan Scott Niedermayer 2007 att utses till slutspelets MVP.
---
1. Erik Karlsson
Det kommer alltid finnas personer som inte uppskattar Erik Karlsson och hans spelsätt, men i den moderna hockeyn är han den typen av förstaback som man behöver. När det senaste årtiondet ska summeras är Karlsson självskriven etta – och det är förhållandevis enkelt att argumentera för att han även är den moderna erans bästa försvarare. Kanske vill man till och med sträcka sig så pass långt att peka ut honom som en av tidernas främsta.
Men vi håller oss till det gångna årtiondet här och då står Karlsson ut. Han har en klar ledning i backarnas totala poängliga och ett tydligt försprång även när vi blickar mot poängsnittet.
Från sin backplats har han producerat siffror som är högst respektingivande för många forwardsstjärnor – och han har gjort det i Ottawa. Skadeproblem har begränsat honom vid några tillfällen, men trots det står han alltså ut. Med 572 poäng på 692 matcher är han en av två försvarare att ta sig över 500 poäng det här årtiondet och han är en av två försvarare att nå 400 assist.
Han bar nästan Ottawa till final till stor del på egen hand 2017 och är en av de bättre producerande försvararna även i slutspelssammanhang. I prisskåpet hittar vi två uppsättningar av Norris Trophy – och i ärlighetens namn ska det nog stå ytterligare någon eller några sådana där.
Nu har säsongsinledningen varit lite skakig, men när vi så småningom blickar tillbaka på Karlssons fullständiga karriär är det sannolikt något väldigt speciellt vi kommer titta på.
---
Bubblare:
Mark Giordano
En kompetent försvarare med god poängskörd men som också har varit en total ickefaktor i slutspelet.
Keith Yandle
Keith Yandle är trea i poängligan över den här perioden – vilket säkerligen förvånar många – men skulle man verkligen välja honom före någon annan på listan?
John Carlson
En fin försvarare som helt enkelt faller bort i hård konkurrens.
---
Läs även:
Årtiondets bästa forwards
