Först ut är innovatören som dagens målvakter bör skänka en tanke i tacksamhet eftersom det var han som ”uppfann” plockhandsken. Han hade ingen lysande spelarkarriär men han var GM i NHL under 25 säsonger och under 11 av dem stod han dessutom i båset som headcoach.
Emile Francis
Emile Percival Francis föddes den 13 september 1926 i North Battleford i Saskatchewan, Canada och när han var åtta år avled hans far. Som ung spelade Francis baseball och ishockey, hans farbror föreslog att han skulle prova på att vara målvakt eftersom han var så duktig med sin handske i baseball där Francis var shortstop. Francis var som gjord för att vara målvakt, blixtsnabb och smidig med snabba reflexer, egenskaper som gav honom smeknamnet ”The Cat” .
Francis blev en stjärna i North Battleford Beavers och hamnade på Chicago Black Hawks lista över talanger. Han prövade på spel i Philadelphia Falcons och Washington Lions i EAHL men återvände till Saskatchewan och Moose Jaw Canucks som med Francis i målet tog sig till slutspelet om Memorial Cup 1946.
Året efter blev han proffs (han hade redan spelat en tryout match den föregående säsongen) i Chicagos farmarlag Regina Capitals. Det är där han börjar experimentera med en ny sorts plockhandske baserad på baseballhandsken. Den handske som målvakterna använde till sin plockhand var under den här tiden en vidareutveckling på den vanliga hockeyhandsken men Francis uppfinning erbjöd betydligt bättre flexibilitet och framförallt så var fingrarna bättre skyddade. Det dröjde inte länge förrän alla målvakter använde plockhandskar av den typ som Francis experimenterat fram.
Han fick mot slutet av säsongen dessutom debutera i NHL när Chicagos ordinarie målvakt blev skadad. Francis spelade 19 matcher med ett uselt Chicago under säsongen, hans GAA blev hela 5,47 och han vann bara 6 av matcherna. Nästa säsong fick han chansen som förstemålvakt i Chicago, han stod 54 matcher, vann 18 av dem, höll nollan i en match och hade 3,39 i GAA.
Inför säsongen 1948-49 blir Francis tillsammans med Alex Kaleta tradad till New York Rangers i utbyte mot Rangers före detta förstemålvakt ”Sugar”Jim Henry. Francis kommer de kommande två säsongerna vara Rangers andremålvakt och förstemålvakt i farmarlaget New Haven Ramblers, totalt blev det bara 3 matcher i Rangers under de två säsongerna. Säsongen 1950-51 flyttar Rangers sitt farmarlag till Cincinatti och Francis fortsätter att vara förstemålvakt i farmarlaget plus hoppa in vid skador i Rangers.
Efter 5 matcher i Rangers 1950-51 så låter Rangers Francis spela fler matcher den kommande säsongen, Francis spelar 14 matcher den säsongen men övertygar inte Rangers ledning att de ska satsa på honom. Säsongen 1952-53 hamnar Francis längre ned i rangordningen, han spelar samtliga 70 matcher för Vancouver Canucks i WHL där han blir utsedd till ligans bäste målvakt och ligans MVP. Sommaren 1953 tradades Francis till Cleveland Barons i utbyte mot Johnny Bower.
Francis gör 2 säsonger i Cleveland och under hans första säsong i laget vinner laget Calder Cup. Han är aktiv i ytterligare fem säsonger som han tillbringar i fem olika lag i WHL innan han 1960 slutar som aktiv. Han blir då erbjuden ett jobb som coach för juniorlaget Guelph Royals av New York Rangers som sponsrade laget, i Guelph spelade Jean Ratelle och Rod Gilbert som var Rangers största talanger vid den här tiden. Francis kommer de kommande 16 säsongerna jobba åt New York Rangers i olika roller, 1962 befordrades han till assisterande GM i Rangers.
Inför säsongen 1964-65 tar han över som GM och headcoach för New York Rangers i NHL. Jobbet som GM kommer han behålla ända tills han får sparken 1976 men han kommer lämna över coachjobbet till Bernie Geoffrion, Larry Popein och Ron Stewart vid tre tillfällen. Redan under Francis andra år i båset tog sig Rangers till slutspelet för första gången sedan 1962. och under Francis så kommer Rangers att nå slutspelet nio säsonger i rad.
Inför säsongen 1968-69 får Bernie Geoffrion uppdragen som Rangers coach, den gamle superstjärnans mage pallar inte trycket och Geoffrion lämnar Rangers med magsår när 43 matcher gått av säsongen. Francis går tillbaka ned i båset och där stannar han tills 1973-74 då han ger Larry Popein förtroendet under första hälften av säsongen. Popein blir efter säsongen utnämnd till Rangers director of player personnel. Inför säsongen 1975-76 blir Ron Stewart med 21 säsonger som spelare i NHL bakom sig ny coach.
Francis och Rangers nådde sin största framgång säsongen 1971-72 då laget plockade näst flest poäng i NHL (109 poäng på 78 matcher) trots att storstjärnan Jean Ratelle missade de 15 sista matcherna i serien pga skada. Ratelle gör sedan comeback i Stanley Cup finalen mot Boston Bruins men där är han bara en skugga av sig själv när Rangers förlorade finalen med 2-4 i matcher. Med en frisk Ratelle hade Rangers kanske kunnat bryta sin långa Stanley Cup torka redan 1972, Ratelle blev efter säsongens tredjeplats i poängligan med 109 poäng på 63 matcher utsedd av spelarna till mottagare av Lester B. Pearson Award (numera Ted Lindsay Award).
Francis fick sparken i januari 1976 delvis beroende på en för Rangers usel och bland fansen otroligt impopulär trade under hösten 1975 då Francis tradade Jean Ratelle, Brad Park och Joe Zanussi till Boston Bruins i utbyte mot Carol Vadnais och Phil Esposito. Francis blir sedan inför säsongen 1976-77 St. Louis Blues nye GM och headcoach, St. Louis med Francis i båset vinner sin division trots att laget förlorar fler matcher än man vinner. I slutspelet var laget däremot chanslösa när de förlorade med 0-4 i matcher till Montreal Canadiens i den första rundan.
Han lämnade coachjobbet den kommande säsongen för att försöka få ordning på St. Louis organisation som var riktigt illa ute ekonomiskt. Familjen Salmon som ägde Blues hade tvingats dra ned personalen till ett minimum, under säsongen 1976-77 så är det bara två personer förutom Francis som jobbade med administration. 1977 lyckades Salmon sälja laget till djurmatstillverkaren Ralston-Purina som pumpar in mer pengar i laget, redan 1979-80 når laget slutspelet igen och Blues kommer inte missa slutspelet de kommande 20 säsongerna trots att ekonomin kommer att krascha ännu en gång.
1980-81 vinner Blues sin division igen och plockar hem näst mest poäng i hela NHL men lyckas inte ta sig förbi den andra rundan av slutspelet. Laget har nu fått ihop några stjärnor som Wayne Babych, Bernie Federko, Brian Sutter och Mike Liut. Mot slutet av den kommande säsongen sparkade Francis coacherna Red Berenson och Leo Boivin och tog själv över bakom båset igen eftersom Blues riskerade att missa slutspelet. 1982 blir Francis invald i Hockey Hall of Fame som Builder och samma år får han dessutom ta emot Lester Patrick Trophy.
Efter 32 matcher av säsongen 1982-83 lämnar Francis över coachjobbet till Barclay Plager och Leo Boivin som får nytt förtroende. Francis lämnade St. Louis efter säsongen 1982-83 då lagets ägare Ralston-Purina i princip övergav laget, bland annat så skickade Blues inte någon representant (i protest mot att NHL inte godkände den köpare som Ralston-Purina ville sälja laget till) till det årets draft vilket innebar att St. Louis inte kunde drafta några spelare.
Francis fick omedelbart nytt jobb som GM hos Hartford Whalers där han startade en massiv ”rebuild”. Laget fick några smärre framgångar under säsongerna 1985-86 och 1986-87, 1986 förlorade laget mot de blivande Stanley Cup mästarna Montreal Canadiens med 3-4 i matcher i Stanley Cup slutspelets divisionsfinal.
Säsongen 1986-87 vann Hartford sin division med 93 poäng men blev utslagna av Quebec Nordiques i första slutspelsomgången efter en tuff och ojust serie som Quebec vann med 4-2 i matcher. När säsongen 1986-87 var slut fanns bara Ron Francis och Paul MacDermid kvar från spelarna som fanns i Hartford när Francis blev lagets GM 1983. Laget var nu ganska ungt och innehöll förutom Francis flera blivande stjärnor som Ray Ferraro, Kevin Dineen, Ulf Samuelsson, Sylvain Turgeon plus målvaktsstjärnan Mike Liut som Francis tradat till sig från St. Louis.
Efter en misslyckad säsong 1987-88 lämnade Francis jobbet som GM men stannade i klubben som president och Governor fram till 1993. I mars 1991 genomför Francis efterträdare som GM Eddie Johnston en fruktansvärt usel trade som stinker än idag speciellt när man vet att Johnston bara ett drygt år senare lämnade Hartford för Pittsburgh Penguins dit han tradat Ron Francis, Ulf Samuelsson och Grant Jennings i utbyte mot John Cullen, Zarley Zalapski och Jeff Parker.
Francis lämnade toppishockeyn och Hartford sommaren 1993 och ägnade sedan de första åren av sin pensionering till att försöka få fart på ungdomsishockeyn i New York och St. Louis. Hans son Bobby Francis vann 2002 Jack Adams Award som coach för Phoenix Coyotes. Den snart 89-årige Francis som under 18 år var medlem i Hockey Hall of Fames kommitté som väljer in spelare och builders lever numera ett ganska tillbakadraget liv med sin fru i Palm Beach, Florida.
Statistik som spelare
Meriter som spelare
George Leader Cup (MVP i WHL) 1952-53
Outstanding Goalkeeper Award (WHL) 1952-53
Calder Cup (mästerskapet i AHL) 1953-54
Statistik som coach
Meriter som coach
Coach för New York Rangers till och från mellan 1965 och 1975
Coach för St. Louis Blues 1976-77 och 1982-83
Meriter som GM
GM för New York Rangers mellan 1964 och 1976
GM för St. Louis Blues mellan 1976 och 1983
GM för Hartford Whalers mellan 1983 och 1989
Invald i Hockey Hall of Fame som builder 1982
Lester Patrick Trophy 1982
AHL delar sedan säsongen 2001-02 ut Emile Francis Trophy till en divisionsvinnare, just nu går priset till laget som vinner AHL:s Atlantic Division.
Siste man i både den här delen och i den här seriens 10 första delar är Philadelphia Flyers förste coach genom tiderna. Han var också Flyers GM när laget vann Stanley Cup två säsonger i rad under 1970-talet.
Keith Allen
Courtney Keith Allen föddes den 21 augusti 1923 i Saskatoon, Saskatchewan, Canada. Allen spelade back under hela sin spelarkarriär och 1941 nådde han tillsammans med sitt juniorlag Saskatoon Quakers Memorial Cup slutspelet men efter 14 matcher tog det roliga slut och Saskatoon nådde aldrig finalen.
Han flyttade året efter till USA där han spelade för Washington Eagles i EAHL innan han blev proffs i AHL-klubben Buffalo Bisons 1942. Bingo som han kallades var ganska lång och kraftig (180 cm och 86 kg var gaska mycket för den tiden men nu hade han kallats smurf) och var en ganska offensiv och väldig just back som under sin karriär kom att göra en hel del poäng.
1943 tog Allen värvning i den kanadensiska flottan och han placerades på en korvett på hemmafronten. Det gjorde att han kunde fortsätta spela ishockey men på en betydligt lägre nivå och efter krigsslutet fortsatte han som amatör i Saskatoon Elks under säsongen 1945-46. Hösten 1946 blev han proffs igen hos den excentriske Eddie Shore i Springfield Indians där han skulle stanna under fem säsonger, han gjorde bland annat sin poängmässigt bästa säsong där 1950-51 då han stod för 8 mål och 42 poäng på 70 matcher.
Året efter flyttade Shore laget till Syracuse där det fick namnet Warriors eftersom publiken svek, laget lockade inte mer publik i Syracuse och efter tre säsonger flyttade Shore laget till Springfield igen. Då fanns inte Allen kvar för i början av februari 1954 försökte Shore skicka Allen till Sherbrooke Saints som spelade i QHL, Allen vägrade och blev därmed avstängd från spel i AHL. Han anslöt till Sherbrooke mot löftet att han skulle tradas av Shore innan säsongens slut.
Den 26 februari tradades Allen av Syracuse till NHL-laget Detroit Red Wings mot kontanter, alla förmodade att Allen skulle placeras i Red Wings farmarlag men skador gjorde att han fick debutera i NHL där han gjorde 4 assist på 10 matcher. Skadesituationen var inte bättre i slutspelets så Allen återfinns på Stanley Cup pokalen eftersom Detroit vann Stanley Cup efter att man besegrat Montreal Canadiens i finalen med 4-3 i matcher. Allen spelade i fem av Detroits slutspelsmatcher utan att hamna i poängstatistiken.
Allen fick spela 18 matcher i Red Wings även den kommande säsongen men när det var dags för slutspelet så var han nedskickad till farmarlaget Edmonton Flyers i WHL. Allen gjorde inga poäng i NHL men i WHL gjorde han 4 mål och 16 poäng på 34 matcher. Edmonton vann dessutom slutspelet om Lester Patrick Trophy och då stod Allen för 2 poäng på 9 slutspelsmatcher. Edmontons lag hade med all sannolikhet klarat sig bra även i NHL eftersom laget bestod av blivande superstjärnor som Glenn Hall, Johnny Bucyk och Norm Ullman plus den blivande fantomcoachen Al Arbour.
Den följande säsongen fick Allen ingen nytt kontrakt av Detroit utan återvände västerut där han skrev kontrakt med Brandon Regals som också spelade i WHL. Året efter fick han ett erbjudande om att bli spelande coach i Seattle Americans och Allen tackade ja. Efter en säsong som spelande coach så blev han coach på heltid från och med säsongen 1957-58 och han skulle vara headcoach i Seattle de kommande åtta säsongerna och under den tiden byter laget namn från Americans till Totems.
Under de åtta säsongerna kommer Seattle bara missa slutspelet vid ett tillfälle (1963-64) och vinna Lester Patrick Cup vid ett tillfälle (1959). Som mest vann laget 40 matcher under en säsong och sammanlagt blev det över 300 vinster för Allen som coach för Seattle. När planerna på att NHL skulle expandera blev offentliga var Allen eftertraktad. Alla tog först för givet att Vancouver skulle vara ett av de nya lagen och då skulle Allen bli coach där men de båda kanadensiska NHL lagen stoppade Vancouver och då anställdes Allen som ny coach för Philadelphia Flyers av sin gamle lagkamrat och coach Bud Poile.
Flyers blev under Allen bästa expansionslag under den första säsongen och lade därmed beslag på första platsen i den västra konferensen med sina 73 poäng. I slutspelet blev laget däremot utslaget direkt i den första omgången av St. Louis Blues som var betydligt mer rutinerade och tuffa. Under Flyers andra säsong i NHL minskade poängskörden till 61 poäng något som räckte till tredjeplatsen i väst. Under slutspelet upprepar sig förra säsongen men den här gången förnedras Flyers av St. Louis som sveper laget i den första rundan.
Efter säsongen befordras Allen till assistant GM och vice president, det är Allen som tillsammans med Flyers ägare gör upp en plan om hur Flyers ska bli tuffare något som på sikt leder till Broad Street Bullies. Under draften 1969 väljer Flyers Bobby Clarke, Dave Schultz och Don Saleski som alla kom att spela viktiga roller i Broad Street Bullies.
Fun Fact: St. Louis Blues hade tre tuffa bröder Barclay, Bill och Bob Plager som gjorde livet surt för spelare i NHL och farmarligorna, när Flyers åkte ut mot Blues 1968 så var det bröderna med sitt elaka spel som knäckte Flyers. Deras far Gus fick redan innan bröderna blivit proffs smeknamnet Squirrel pga att han uppfostrat tre söner som var ”nuts”.
Den 22 december 1969 lämnar Bud Poile jobbet som GM för Flyers och Allen blir lagets nye GM, under hans efterträdare som coach Vic Stasiuk missade Flyers slutspelet med ynkliga 58 poäng. I draften 1970 väljer Allen och Flyers bland annat Bill Clement och Bob Kelly. Säsongen 1969-70 får Stasiuk fortsatt förtroende och den här säsongen blir Flyers trea i den västra divisionen men åkte ut direkt mot Chicago i den första omgången utan att vinna en match.
Stasiuk fick sparken efter fiaskot i slutspelet och Allen föreslog att Flyers skulle anställa Fred Shero som ny coach, Shero hade under flera år vunnit allt som fanns att vinna i farmarligorna utan att få chansen i New York Rangers. Med Shero som ny coach missade Flyers slutspelet igen pga av inbördes möte med Pittsburgh Penguins som hade samma antal poäng på den sista slutspelsplatsen. Det var också väldigt nära att Flyers drabbats av en riktig tragedi då lagets målvakt Bruce Gamble under en seger över Vancouver Canucks fick en hjärtattack, han överlevde men tvingades sluta med hockeyn.
Under draften 1972 kniper Allen tre riktigt viktiga spelare i Bill Barber, Tom Bladon och Jimmy Watson och i december tradade Allen till sig André ”Moose” Dupont från St. Louis. Eftersom Allen redan tidigare tradat till sig Barry Ashbee, Bill Flett, Ross Lonsberry och Rick MacLeish så fanns nu nästan alla i Broad Street Bullies i Flyers utom Bernie Parent som Allen tradat till Toronto 1971.
Ed Van Impe, Joe Watson och Gary Dornhoefer hade Flyers valt i expansionsdraften (+ Bernie Parent) och Simon Nolet hade kommit när Flyers köpte farmarlaget Quebec Aces 1967. Orest Kindrachuk hade signats som free agent och när Terry Crisp kom i en trade 1973 så var laget komplett så när som på att det inte hade någon förstemålvakt. I mitten av maj samma år fick Allen en väldigt tidigt julklapp när Bernie Parent som lämnat WHA ville tillbaka till Philadelphia och Toronto som ägde rättigheterna gick med på att trada honom.
Med Parent i laget så framstår plötsligt Flyers som en verklig utmanare till Stanley Cup. Övriga topplag i NHL var sämre än de varit de föregående säsongerna, de båda finallagen från 1973 i synnerhet. Chicago hade tappat försvarsklippan Pat Stapleton till WHA och i Montreal hade Henri Richard slutat efter sin 11:e Stanley Cup vinst och Ken Dryden tagit ett sabbatsår pga av lönebråk, Boston Bruins fortsatte dock att ösa in mål och la beslag på de fyra första plasterna i poängligan men lagets målvakt Gerry Cheevers hade också försvunnit till WHA.
Boston vann sin division och grundserien i NHL på 113 poäng medan Flyers vann den andra divisionen på 112 poäng. I slutspelets första omgång slog Rangers lite överraskande ut Montreal med 4-2 i matcher medan Chicago, Boston och Flyers bara tappade en match sammanlagt. I semifinalerna slog Flyers ut Rangers med 4-3 i matcher medan Boston slog ut Chicago med 4-2 i matcher. Boston var lite favorittippade inför finalen vilket troligen mest beroende på att Flyers redan då var ganska avskytt bland fans och media utanför Pennsylvania.
Boston vann första finalmatchen innan Flyers skaffade sig greppet genom tre raka segrar, Boston lyckades vinna den femte matchen innan Flyers avgjorde på hemmaplan i Spektrum genom av vinna med 1-0 och den store matchvinnaren var givetvis Bernie Parent som välförtjänt belönades med Conn Smythe Trophy.
Efter Stanley Cup vinsten 1974 kantades gatorna i Philadelphia av ca 2 miljoner människor när Flyers höll sin segerparad i något som än i dag är det största firandet av en idrottshändelse i den sporttokiga staden. Under sommarens draft är Rejean Lemelin det största namnet som Allen och hans team väljer och målvakten var något av en stöld eftersom han inte valdes förrän i den sjunde rundan. Allen förstärker dessutom laget genom att trada till sig Reggie Leach, målvakten Wayne Stephenson och veteranbacken Ted Harris samtidigt som Bill Flett skickades iväg.
I serien så blev Flyers delad etta i NHL med 113 poäng (samma som Buffalo Sabres och Montreal Canadiens). Laget fick större problem än väntat att slå ut New York Islanders i semifinalen, det krävdes sju matcher innan överraskningen Islanders fick ge sig. När det var dags för Stanley Cup finalen 1975 hade 4 spelare byts ut jämfört med föregående säsong och det är framförallt Reggie Leach som framstår som en enorm förstärkning.
Leach, Stephenson och Harris kom ju via trade dessutom hade Larry Goodenough (väldigt bra namn förresten) som draftades 1973 fått en plats i laget på Barry Ashbees bekostnad (Ashbee hade råkat ut för en allvarlig ögonskada i semifinalen mot Rangers 1974 och tvingats avsluta sin spelarkarriär). Bruce Cowick och Simon Nolet tappades i expansionsdraften till Washington Capitals respektive Kansas City Scouts och de båda plus Flett som jag redan nämnt var de övriga tre som försvunnit från Stanley Cup vinsten 1974.
Stanley Cup finalen 1975 där Flyers mötte Buffalo Sabres är historisk av flera anledningar. För det första var det enda året mellan 1965 och 1979 (15 säsonger) där varken Boston Bruins eller Montreal Canadiens var ett av finallagen och för det andra var det första gången sedan 1927 inget Original Six lag var i finalen. För det tredje var det första och hittills enda finalserien där en fladdermus spelat en stor roll, den tredje finalmatchen som spelades i Buffalo är speciell dels pga att en fladdermus kommit in i arenan och flög omkring och skrämde slag på publiken innan Jim Lorenz i Sabres lyckades döda den med sin klubba och dels för att den spelades i en tät dimma som gjorde att spelet fick avbrytas med jämna mellanrum för att spelarna genom att åka varv på varv på isen skulle skingra dimman som orsakades av en värmebölja i Buffalo (otroligt nog eftersom Buffalo är ett välkänt köldhål).
Flyers vann sin andra raka Stanley Cup titel genom att besegra Buffalo med 4-2 i matcher och Allen hade nu fått smeknamnet ”Keith the Thief” för sina trader (han gjorde flera bra men inte någon som var riktigt dålig). Före draften 1975 gjorde Allen ännu en mycket bra trade när han tradade upp och kunde välja Mel Bridgman som det årets förstaval i draften, dessutom draftade Flyers Paul Holmgren och Rick St. Croix. I mars gör han sig av med reservmålvakten (nu degraderad till tredjemålvakt) Bobby Taylor och trotjänaren Ed Van Impe mot en massa draftval.
Flyers tar sig till sin tredje Stanley Cup final efter att laget plockat 118 poäng i serien och slagit ut Toronto och Boston. I finalen väntade Montreal Canadiens som tagit mest poäng i serien och bara förlorat en slutspelsmatch på vägen till finalen. Det var väldigt många som såg fram emot finalen där två väldigt skilda stilar av ishockey möttes. Om Flyers vunnit finalen skulle antagligen utvecklingen i NHL gått åt tuffare spel vilket skulle gett WHA något av ensamrätt till spelare från Europa men det får vi aldrig veta eftersom Montreal svepte Flyers som fick klara sig utan Bernie Parent som bara spelat 11 matcher i serien.
Under det årets draft får Allen inte till det och under de närmaste åren kommer fångsten också bli ganska skral (Pete Peeters, Behn Wilson och Ken Linseman blev de enda namnkunniga spelarna trots att Flyers hade otroligt många val under både 1977 och 1978). Den 29 september 1976 tradade Allen Dave Schultz och många ser det som slutet för Broad Street Bullies andra säger att epoken tog slut när Fred Shero släpptes till New York Rangers inför säsongen 1978-79.
1977 hade Allen placerat Flyers farmarlag i Portland, Maine och döpt laget till Maine Mariners, Mariners blev en omedelbar succé och laget vann Calder Cup både 1978 och 1979 (tredje vinsten kom 1984). Flyers tog sig till ytterligare en Stanley Cup final under tiden som Allen var GM men då blev de besegrade av New York Islanders som 1980 vann sin första titel efter 4-2 i matcher. Flyers hade samma säsong slagit ett rekord som står sig än idag när de spelade 35 raka matcher utan att förlora (25 vinster och 10 oavgjorda).
Allens rykte som en duktig förhandlare vid trader gjorde att han under lång tid inte gjorde några större trader, det dröjde till 1980-talet innan andra lag vågade trada med honom igen men då gör han fyra riktigt bra trader. Först 1981då Brad Marsh kom från Calgary, 1982 kom Darryl Sittler från Toronto och slutligen så kom Brad McCrimmon och Mark Howe i två olika trader under sommaren samma år.
När det gäller draften så går det bättre för Allen, 1979 är ett riktigt bra år med Brian Propp, Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson, 1980 blev Steve Smith en nitlott men 1981 fastnade Ron Sutter, Miroslav Dvorak och Ron Hextall i Flyers nät. 1983 draftades bland annat Per-Erik Eklund, Peter Zezel och Rick Tocchett men då hade Allen klivit åt sidan. Det Flyers som till stor del skapades av Allen tog sig till Stanley Cup slutspelet 17 säsonger i rad mellan 1973 och 1989 och tog sig till sammanlagt 5 Stanley Cup finaler under den tiden.
Säsongen 1979-80 ändrades Allens roll som vice president till Executive vice president. Allen avgick som GM 1983 då han efterträddes av Bob McCammon som skötte jobbet under en säsong innan Bobby Clarke tog över. Allen fortsatte som Executive vice president, en position som han behöll till sin död, under vissa år hade han större ansvar som till exempel för hockey operations men under slutet var titeln bara ett hedersuppdrag.
Allen och hans hustru hade redan 1967 bosatt sig i den lilla staden Bryn Mawr och där stannade de tills Allen blev för sjuk. Han blev 1992 invald i Hockey Hall of Fame som builder. Allen som de sista åren var dement avled 90 år gammal den 4 februari 2014 på en institution i Newtown Square, Pennsylvania.
Statistik som spelare
Meriter som spelare
Lester Patrick Cup (mästerskapet i WHL) 1955
Stanley Cup 1954
Statistik som coach
Meriter som coach
Lester Patrick Cup (mästerskapet i WHL) 1959
Meriter som GM
Stanley Cup 2 gånger 1974 & 1975
Lester Patrick Trophy 1988
Invald i Hockey Hall of Fame som builder 1992
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Emile Francis
Emile Percival Francis föddes den 13 september 1926 i North Battleford i Saskatchewan, Canada och när han var åtta år avled hans far. Som ung spelade Francis baseball och ishockey, hans farbror föreslog att han skulle prova på att vara målvakt eftersom han var så duktig med sin handske i baseball där Francis var shortstop. Francis var som gjord för att vara målvakt, blixtsnabb och smidig med snabba reflexer, egenskaper som gav honom smeknamnet ”The Cat” .
Francis blev en stjärna i North Battleford Beavers och hamnade på Chicago Black Hawks lista över talanger. Han prövade på spel i Philadelphia Falcons och Washington Lions i EAHL men återvände till Saskatchewan och Moose Jaw Canucks som med Francis i målet tog sig till slutspelet om Memorial Cup 1946.
Året efter blev han proffs (han hade redan spelat en tryout match den föregående säsongen) i Chicagos farmarlag Regina Capitals. Det är där han börjar experimentera med en ny sorts plockhandske baserad på baseballhandsken. Den handske som målvakterna använde till sin plockhand var under den här tiden en vidareutveckling på den vanliga hockeyhandsken men Francis uppfinning erbjöd betydligt bättre flexibilitet och framförallt så var fingrarna bättre skyddade. Det dröjde inte länge förrän alla målvakter använde plockhandskar av den typ som Francis experimenterat fram.
Han fick mot slutet av säsongen dessutom debutera i NHL när Chicagos ordinarie målvakt blev skadad. Francis spelade 19 matcher med ett uselt Chicago under säsongen, hans GAA blev hela 5,47 och han vann bara 6 av matcherna. Nästa säsong fick han chansen som förstemålvakt i Chicago, han stod 54 matcher, vann 18 av dem, höll nollan i en match och hade 3,39 i GAA.
Inför säsongen 1948-49 blir Francis tillsammans med Alex Kaleta tradad till New York Rangers i utbyte mot Rangers före detta förstemålvakt ”Sugar”Jim Henry. Francis kommer de kommande två säsongerna vara Rangers andremålvakt och förstemålvakt i farmarlaget New Haven Ramblers, totalt blev det bara 3 matcher i Rangers under de två säsongerna. Säsongen 1950-51 flyttar Rangers sitt farmarlag till Cincinatti och Francis fortsätter att vara förstemålvakt i farmarlaget plus hoppa in vid skador i Rangers.
Efter 5 matcher i Rangers 1950-51 så låter Rangers Francis spela fler matcher den kommande säsongen, Francis spelar 14 matcher den säsongen men övertygar inte Rangers ledning att de ska satsa på honom. Säsongen 1952-53 hamnar Francis längre ned i rangordningen, han spelar samtliga 70 matcher för Vancouver Canucks i WHL där han blir utsedd till ligans bäste målvakt och ligans MVP. Sommaren 1953 tradades Francis till Cleveland Barons i utbyte mot Johnny Bower.
Francis gör 2 säsonger i Cleveland och under hans första säsong i laget vinner laget Calder Cup. Han är aktiv i ytterligare fem säsonger som han tillbringar i fem olika lag i WHL innan han 1960 slutar som aktiv. Han blir då erbjuden ett jobb som coach för juniorlaget Guelph Royals av New York Rangers som sponsrade laget, i Guelph spelade Jean Ratelle och Rod Gilbert som var Rangers största talanger vid den här tiden. Francis kommer de kommande 16 säsongerna jobba åt New York Rangers i olika roller, 1962 befordrades han till assisterande GM i Rangers.
Inför säsongen 1964-65 tar han över som GM och headcoach för New York Rangers i NHL. Jobbet som GM kommer han behålla ända tills han får sparken 1976 men han kommer lämna över coachjobbet till Bernie Geoffrion, Larry Popein och Ron Stewart vid tre tillfällen. Redan under Francis andra år i båset tog sig Rangers till slutspelet för första gången sedan 1962. och under Francis så kommer Rangers att nå slutspelet nio säsonger i rad.
Inför säsongen 1968-69 får Bernie Geoffrion uppdragen som Rangers coach, den gamle superstjärnans mage pallar inte trycket och Geoffrion lämnar Rangers med magsår när 43 matcher gått av säsongen. Francis går tillbaka ned i båset och där stannar han tills 1973-74 då han ger Larry Popein förtroendet under första hälften av säsongen. Popein blir efter säsongen utnämnd till Rangers director of player personnel. Inför säsongen 1975-76 blir Ron Stewart med 21 säsonger som spelare i NHL bakom sig ny coach.
Francis och Rangers nådde sin största framgång säsongen 1971-72 då laget plockade näst flest poäng i NHL (109 poäng på 78 matcher) trots att storstjärnan Jean Ratelle missade de 15 sista matcherna i serien pga skada. Ratelle gör sedan comeback i Stanley Cup finalen mot Boston Bruins men där är han bara en skugga av sig själv när Rangers förlorade finalen med 2-4 i matcher. Med en frisk Ratelle hade Rangers kanske kunnat bryta sin långa Stanley Cup torka redan 1972, Ratelle blev efter säsongens tredjeplats i poängligan med 109 poäng på 63 matcher utsedd av spelarna till mottagare av Lester B. Pearson Award (numera Ted Lindsay Award).
Francis fick sparken i januari 1976 delvis beroende på en för Rangers usel och bland fansen otroligt impopulär trade under hösten 1975 då Francis tradade Jean Ratelle, Brad Park och Joe Zanussi till Boston Bruins i utbyte mot Carol Vadnais och Phil Esposito. Francis blir sedan inför säsongen 1976-77 St. Louis Blues nye GM och headcoach, St. Louis med Francis i båset vinner sin division trots att laget förlorar fler matcher än man vinner. I slutspelet var laget däremot chanslösa när de förlorade med 0-4 i matcher till Montreal Canadiens i den första rundan.
Han lämnade coachjobbet den kommande säsongen för att försöka få ordning på St. Louis organisation som var riktigt illa ute ekonomiskt. Familjen Salmon som ägde Blues hade tvingats dra ned personalen till ett minimum, under säsongen 1976-77 så är det bara två personer förutom Francis som jobbade med administration. 1977 lyckades Salmon sälja laget till djurmatstillverkaren Ralston-Purina som pumpar in mer pengar i laget, redan 1979-80 når laget slutspelet igen och Blues kommer inte missa slutspelet de kommande 20 säsongerna trots att ekonomin kommer att krascha ännu en gång.
1980-81 vinner Blues sin division igen och plockar hem näst mest poäng i hela NHL men lyckas inte ta sig förbi den andra rundan av slutspelet. Laget har nu fått ihop några stjärnor som Wayne Babych, Bernie Federko, Brian Sutter och Mike Liut. Mot slutet av den kommande säsongen sparkade Francis coacherna Red Berenson och Leo Boivin och tog själv över bakom båset igen eftersom Blues riskerade att missa slutspelet. 1982 blir Francis invald i Hockey Hall of Fame som Builder och samma år får han dessutom ta emot Lester Patrick Trophy.
Efter 32 matcher av säsongen 1982-83 lämnar Francis över coachjobbet till Barclay Plager och Leo Boivin som får nytt förtroende. Francis lämnade St. Louis efter säsongen 1982-83 då lagets ägare Ralston-Purina i princip övergav laget, bland annat så skickade Blues inte någon representant (i protest mot att NHL inte godkände den köpare som Ralston-Purina ville sälja laget till) till det årets draft vilket innebar att St. Louis inte kunde drafta några spelare.
Francis fick omedelbart nytt jobb som GM hos Hartford Whalers där han startade en massiv ”rebuild”. Laget fick några smärre framgångar under säsongerna 1985-86 och 1986-87, 1986 förlorade laget mot de blivande Stanley Cup mästarna Montreal Canadiens med 3-4 i matcher i Stanley Cup slutspelets divisionsfinal.
Säsongen 1986-87 vann Hartford sin division med 93 poäng men blev utslagna av Quebec Nordiques i första slutspelsomgången efter en tuff och ojust serie som Quebec vann med 4-2 i matcher. När säsongen 1986-87 var slut fanns bara Ron Francis och Paul MacDermid kvar från spelarna som fanns i Hartford när Francis blev lagets GM 1983. Laget var nu ganska ungt och innehöll förutom Francis flera blivande stjärnor som Ray Ferraro, Kevin Dineen, Ulf Samuelsson, Sylvain Turgeon plus målvaktsstjärnan Mike Liut som Francis tradat till sig från St. Louis.
Efter en misslyckad säsong 1987-88 lämnade Francis jobbet som GM men stannade i klubben som president och Governor fram till 1993. I mars 1991 genomför Francis efterträdare som GM Eddie Johnston en fruktansvärt usel trade som stinker än idag speciellt när man vet att Johnston bara ett drygt år senare lämnade Hartford för Pittsburgh Penguins dit han tradat Ron Francis, Ulf Samuelsson och Grant Jennings i utbyte mot John Cullen, Zarley Zalapski och Jeff Parker.
Francis lämnade toppishockeyn och Hartford sommaren 1993 och ägnade sedan de första åren av sin pensionering till att försöka få fart på ungdomsishockeyn i New York och St. Louis. Hans son Bobby Francis vann 2002 Jack Adams Award som coach för Phoenix Coyotes. Den snart 89-årige Francis som under 18 år var medlem i Hockey Hall of Fames kommitté som väljer in spelare och builders lever numera ett ganska tillbakadraget liv med sin fru i Palm Beach, Florida.
Statistik som spelare
| Liga/Lag | G | W | L | T | GAA | SO |
| New York Rangers | 22 | 7 | 9 | 8 | 3,19 | 0 |
| Chicago Black Hawks | 73 | 24 | 43 | 6 | 3,93 | 1 |
| NHL | 95 | 31 | 52 | 11 | 3,76 | 1 |
| AHL | 343 | 146 | 165 | 32 | 3,42 | 18 |
| Calder Cup | 18 | 11 | 7 | - | 3,29 | 0 |
| WHL | 410 | 157 | 218 | 35 | 3,70 | 17 |
Meriter som spelare
George Leader Cup (MVP i WHL) 1952-53
Outstanding Goalkeeper Award (WHL) 1952-53
Calder Cup (mästerskapet i AHL) 1953-54
Statistik som coach
| Liga/Lag | G | W | L | T | P |
| New York Rangers | 654 | 342 | 209 | 103 | 787 |
| St. Louis Blues | 124 | 46 | 64 | 14 | 106 |
| NHL | 778 | 388 | 273 | 117 | 893 |
| New York Rangers (SC) | 75 | 34 | 41 | - | - |
| St. Louis Blues (SC) | 14 | 5 | 9 | - | - |
| Stanley Cup | 89 | 39 | 50 | - | - |
Meriter som coach
Coach för New York Rangers till och från mellan 1965 och 1975
Coach för St. Louis Blues 1976-77 och 1982-83
Meriter som GM
GM för New York Rangers mellan 1964 och 1976
GM för St. Louis Blues mellan 1976 och 1983
GM för Hartford Whalers mellan 1983 och 1989
Invald i Hockey Hall of Fame som builder 1982
Lester Patrick Trophy 1982
AHL delar sedan säsongen 2001-02 ut Emile Francis Trophy till en divisionsvinnare, just nu går priset till laget som vinner AHL:s Atlantic Division.
Siste man i både den här delen och i den här seriens 10 första delar är Philadelphia Flyers förste coach genom tiderna. Han var också Flyers GM när laget vann Stanley Cup två säsonger i rad under 1970-talet.
Keith Allen
Courtney Keith Allen föddes den 21 augusti 1923 i Saskatoon, Saskatchewan, Canada. Allen spelade back under hela sin spelarkarriär och 1941 nådde han tillsammans med sitt juniorlag Saskatoon Quakers Memorial Cup slutspelet men efter 14 matcher tog det roliga slut och Saskatoon nådde aldrig finalen.
Han flyttade året efter till USA där han spelade för Washington Eagles i EAHL innan han blev proffs i AHL-klubben Buffalo Bisons 1942. Bingo som han kallades var ganska lång och kraftig (180 cm och 86 kg var gaska mycket för den tiden men nu hade han kallats smurf) och var en ganska offensiv och väldig just back som under sin karriär kom att göra en hel del poäng.
1943 tog Allen värvning i den kanadensiska flottan och han placerades på en korvett på hemmafronten. Det gjorde att han kunde fortsätta spela ishockey men på en betydligt lägre nivå och efter krigsslutet fortsatte han som amatör i Saskatoon Elks under säsongen 1945-46. Hösten 1946 blev han proffs igen hos den excentriske Eddie Shore i Springfield Indians där han skulle stanna under fem säsonger, han gjorde bland annat sin poängmässigt bästa säsong där 1950-51 då han stod för 8 mål och 42 poäng på 70 matcher.
Året efter flyttade Shore laget till Syracuse där det fick namnet Warriors eftersom publiken svek, laget lockade inte mer publik i Syracuse och efter tre säsonger flyttade Shore laget till Springfield igen. Då fanns inte Allen kvar för i början av februari 1954 försökte Shore skicka Allen till Sherbrooke Saints som spelade i QHL, Allen vägrade och blev därmed avstängd från spel i AHL. Han anslöt till Sherbrooke mot löftet att han skulle tradas av Shore innan säsongens slut.
Den 26 februari tradades Allen av Syracuse till NHL-laget Detroit Red Wings mot kontanter, alla förmodade att Allen skulle placeras i Red Wings farmarlag men skador gjorde att han fick debutera i NHL där han gjorde 4 assist på 10 matcher. Skadesituationen var inte bättre i slutspelets så Allen återfinns på Stanley Cup pokalen eftersom Detroit vann Stanley Cup efter att man besegrat Montreal Canadiens i finalen med 4-3 i matcher. Allen spelade i fem av Detroits slutspelsmatcher utan att hamna i poängstatistiken.
Allen fick spela 18 matcher i Red Wings även den kommande säsongen men när det var dags för slutspelet så var han nedskickad till farmarlaget Edmonton Flyers i WHL. Allen gjorde inga poäng i NHL men i WHL gjorde han 4 mål och 16 poäng på 34 matcher. Edmonton vann dessutom slutspelet om Lester Patrick Trophy och då stod Allen för 2 poäng på 9 slutspelsmatcher. Edmontons lag hade med all sannolikhet klarat sig bra även i NHL eftersom laget bestod av blivande superstjärnor som Glenn Hall, Johnny Bucyk och Norm Ullman plus den blivande fantomcoachen Al Arbour.
Den följande säsongen fick Allen ingen nytt kontrakt av Detroit utan återvände västerut där han skrev kontrakt med Brandon Regals som också spelade i WHL. Året efter fick han ett erbjudande om att bli spelande coach i Seattle Americans och Allen tackade ja. Efter en säsong som spelande coach så blev han coach på heltid från och med säsongen 1957-58 och han skulle vara headcoach i Seattle de kommande åtta säsongerna och under den tiden byter laget namn från Americans till Totems.
Under de åtta säsongerna kommer Seattle bara missa slutspelet vid ett tillfälle (1963-64) och vinna Lester Patrick Cup vid ett tillfälle (1959). Som mest vann laget 40 matcher under en säsong och sammanlagt blev det över 300 vinster för Allen som coach för Seattle. När planerna på att NHL skulle expandera blev offentliga var Allen eftertraktad. Alla tog först för givet att Vancouver skulle vara ett av de nya lagen och då skulle Allen bli coach där men de båda kanadensiska NHL lagen stoppade Vancouver och då anställdes Allen som ny coach för Philadelphia Flyers av sin gamle lagkamrat och coach Bud Poile.
Flyers blev under Allen bästa expansionslag under den första säsongen och lade därmed beslag på första platsen i den västra konferensen med sina 73 poäng. I slutspelet blev laget däremot utslaget direkt i den första omgången av St. Louis Blues som var betydligt mer rutinerade och tuffa. Under Flyers andra säsong i NHL minskade poängskörden till 61 poäng något som räckte till tredjeplatsen i väst. Under slutspelet upprepar sig förra säsongen men den här gången förnedras Flyers av St. Louis som sveper laget i den första rundan.
Efter säsongen befordras Allen till assistant GM och vice president, det är Allen som tillsammans med Flyers ägare gör upp en plan om hur Flyers ska bli tuffare något som på sikt leder till Broad Street Bullies. Under draften 1969 väljer Flyers Bobby Clarke, Dave Schultz och Don Saleski som alla kom att spela viktiga roller i Broad Street Bullies.
Fun Fact: St. Louis Blues hade tre tuffa bröder Barclay, Bill och Bob Plager som gjorde livet surt för spelare i NHL och farmarligorna, när Flyers åkte ut mot Blues 1968 så var det bröderna med sitt elaka spel som knäckte Flyers. Deras far Gus fick redan innan bröderna blivit proffs smeknamnet Squirrel pga att han uppfostrat tre söner som var ”nuts”.
Den 22 december 1969 lämnar Bud Poile jobbet som GM för Flyers och Allen blir lagets nye GM, under hans efterträdare som coach Vic Stasiuk missade Flyers slutspelet med ynkliga 58 poäng. I draften 1970 väljer Allen och Flyers bland annat Bill Clement och Bob Kelly. Säsongen 1969-70 får Stasiuk fortsatt förtroende och den här säsongen blir Flyers trea i den västra divisionen men åkte ut direkt mot Chicago i den första omgången utan att vinna en match.
Stasiuk fick sparken efter fiaskot i slutspelet och Allen föreslog att Flyers skulle anställa Fred Shero som ny coach, Shero hade under flera år vunnit allt som fanns att vinna i farmarligorna utan att få chansen i New York Rangers. Med Shero som ny coach missade Flyers slutspelet igen pga av inbördes möte med Pittsburgh Penguins som hade samma antal poäng på den sista slutspelsplatsen. Det var också väldigt nära att Flyers drabbats av en riktig tragedi då lagets målvakt Bruce Gamble under en seger över Vancouver Canucks fick en hjärtattack, han överlevde men tvingades sluta med hockeyn.
Under draften 1972 kniper Allen tre riktigt viktiga spelare i Bill Barber, Tom Bladon och Jimmy Watson och i december tradade Allen till sig André ”Moose” Dupont från St. Louis. Eftersom Allen redan tidigare tradat till sig Barry Ashbee, Bill Flett, Ross Lonsberry och Rick MacLeish så fanns nu nästan alla i Broad Street Bullies i Flyers utom Bernie Parent som Allen tradat till Toronto 1971.
Ed Van Impe, Joe Watson och Gary Dornhoefer hade Flyers valt i expansionsdraften (+ Bernie Parent) och Simon Nolet hade kommit när Flyers köpte farmarlaget Quebec Aces 1967. Orest Kindrachuk hade signats som free agent och när Terry Crisp kom i en trade 1973 så var laget komplett så när som på att det inte hade någon förstemålvakt. I mitten av maj samma år fick Allen en väldigt tidigt julklapp när Bernie Parent som lämnat WHA ville tillbaka till Philadelphia och Toronto som ägde rättigheterna gick med på att trada honom.
Med Parent i laget så framstår plötsligt Flyers som en verklig utmanare till Stanley Cup. Övriga topplag i NHL var sämre än de varit de föregående säsongerna, de båda finallagen från 1973 i synnerhet. Chicago hade tappat försvarsklippan Pat Stapleton till WHA och i Montreal hade Henri Richard slutat efter sin 11:e Stanley Cup vinst och Ken Dryden tagit ett sabbatsår pga av lönebråk, Boston Bruins fortsatte dock att ösa in mål och la beslag på de fyra första plasterna i poängligan men lagets målvakt Gerry Cheevers hade också försvunnit till WHA.
Boston vann sin division och grundserien i NHL på 113 poäng medan Flyers vann den andra divisionen på 112 poäng. I slutspelets första omgång slog Rangers lite överraskande ut Montreal med 4-2 i matcher medan Chicago, Boston och Flyers bara tappade en match sammanlagt. I semifinalerna slog Flyers ut Rangers med 4-3 i matcher medan Boston slog ut Chicago med 4-2 i matcher. Boston var lite favorittippade inför finalen vilket troligen mest beroende på att Flyers redan då var ganska avskytt bland fans och media utanför Pennsylvania.
Boston vann första finalmatchen innan Flyers skaffade sig greppet genom tre raka segrar, Boston lyckades vinna den femte matchen innan Flyers avgjorde på hemmaplan i Spektrum genom av vinna med 1-0 och den store matchvinnaren var givetvis Bernie Parent som välförtjänt belönades med Conn Smythe Trophy.
Efter Stanley Cup vinsten 1974 kantades gatorna i Philadelphia av ca 2 miljoner människor när Flyers höll sin segerparad i något som än i dag är det största firandet av en idrottshändelse i den sporttokiga staden. Under sommarens draft är Rejean Lemelin det största namnet som Allen och hans team väljer och målvakten var något av en stöld eftersom han inte valdes förrän i den sjunde rundan. Allen förstärker dessutom laget genom att trada till sig Reggie Leach, målvakten Wayne Stephenson och veteranbacken Ted Harris samtidigt som Bill Flett skickades iväg.
I serien så blev Flyers delad etta i NHL med 113 poäng (samma som Buffalo Sabres och Montreal Canadiens). Laget fick större problem än väntat att slå ut New York Islanders i semifinalen, det krävdes sju matcher innan överraskningen Islanders fick ge sig. När det var dags för Stanley Cup finalen 1975 hade 4 spelare byts ut jämfört med föregående säsong och det är framförallt Reggie Leach som framstår som en enorm förstärkning.
Leach, Stephenson och Harris kom ju via trade dessutom hade Larry Goodenough (väldigt bra namn förresten) som draftades 1973 fått en plats i laget på Barry Ashbees bekostnad (Ashbee hade råkat ut för en allvarlig ögonskada i semifinalen mot Rangers 1974 och tvingats avsluta sin spelarkarriär). Bruce Cowick och Simon Nolet tappades i expansionsdraften till Washington Capitals respektive Kansas City Scouts och de båda plus Flett som jag redan nämnt var de övriga tre som försvunnit från Stanley Cup vinsten 1974.
Stanley Cup finalen 1975 där Flyers mötte Buffalo Sabres är historisk av flera anledningar. För det första var det enda året mellan 1965 och 1979 (15 säsonger) där varken Boston Bruins eller Montreal Canadiens var ett av finallagen och för det andra var det första gången sedan 1927 inget Original Six lag var i finalen. För det tredje var det första och hittills enda finalserien där en fladdermus spelat en stor roll, den tredje finalmatchen som spelades i Buffalo är speciell dels pga att en fladdermus kommit in i arenan och flög omkring och skrämde slag på publiken innan Jim Lorenz i Sabres lyckades döda den med sin klubba och dels för att den spelades i en tät dimma som gjorde att spelet fick avbrytas med jämna mellanrum för att spelarna genom att åka varv på varv på isen skulle skingra dimman som orsakades av en värmebölja i Buffalo (otroligt nog eftersom Buffalo är ett välkänt köldhål).
Flyers vann sin andra raka Stanley Cup titel genom att besegra Buffalo med 4-2 i matcher och Allen hade nu fått smeknamnet ”Keith the Thief” för sina trader (han gjorde flera bra men inte någon som var riktigt dålig). Före draften 1975 gjorde Allen ännu en mycket bra trade när han tradade upp och kunde välja Mel Bridgman som det årets förstaval i draften, dessutom draftade Flyers Paul Holmgren och Rick St. Croix. I mars gör han sig av med reservmålvakten (nu degraderad till tredjemålvakt) Bobby Taylor och trotjänaren Ed Van Impe mot en massa draftval.
Flyers tar sig till sin tredje Stanley Cup final efter att laget plockat 118 poäng i serien och slagit ut Toronto och Boston. I finalen väntade Montreal Canadiens som tagit mest poäng i serien och bara förlorat en slutspelsmatch på vägen till finalen. Det var väldigt många som såg fram emot finalen där två väldigt skilda stilar av ishockey möttes. Om Flyers vunnit finalen skulle antagligen utvecklingen i NHL gått åt tuffare spel vilket skulle gett WHA något av ensamrätt till spelare från Europa men det får vi aldrig veta eftersom Montreal svepte Flyers som fick klara sig utan Bernie Parent som bara spelat 11 matcher i serien.
Under det årets draft får Allen inte till det och under de närmaste åren kommer fångsten också bli ganska skral (Pete Peeters, Behn Wilson och Ken Linseman blev de enda namnkunniga spelarna trots att Flyers hade otroligt många val under både 1977 och 1978). Den 29 september 1976 tradade Allen Dave Schultz och många ser det som slutet för Broad Street Bullies andra säger att epoken tog slut när Fred Shero släpptes till New York Rangers inför säsongen 1978-79.
1977 hade Allen placerat Flyers farmarlag i Portland, Maine och döpt laget till Maine Mariners, Mariners blev en omedelbar succé och laget vann Calder Cup både 1978 och 1979 (tredje vinsten kom 1984). Flyers tog sig till ytterligare en Stanley Cup final under tiden som Allen var GM men då blev de besegrade av New York Islanders som 1980 vann sin första titel efter 4-2 i matcher. Flyers hade samma säsong slagit ett rekord som står sig än idag när de spelade 35 raka matcher utan att förlora (25 vinster och 10 oavgjorda).
Allens rykte som en duktig förhandlare vid trader gjorde att han under lång tid inte gjorde några större trader, det dröjde till 1980-talet innan andra lag vågade trada med honom igen men då gör han fyra riktigt bra trader. Först 1981då Brad Marsh kom från Calgary, 1982 kom Darryl Sittler från Toronto och slutligen så kom Brad McCrimmon och Mark Howe i två olika trader under sommaren samma år.
När det gäller draften så går det bättre för Allen, 1979 är ett riktigt bra år med Brian Propp, Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson, 1980 blev Steve Smith en nitlott men 1981 fastnade Ron Sutter, Miroslav Dvorak och Ron Hextall i Flyers nät. 1983 draftades bland annat Per-Erik Eklund, Peter Zezel och Rick Tocchett men då hade Allen klivit åt sidan. Det Flyers som till stor del skapades av Allen tog sig till Stanley Cup slutspelet 17 säsonger i rad mellan 1973 och 1989 och tog sig till sammanlagt 5 Stanley Cup finaler under den tiden.
Säsongen 1979-80 ändrades Allens roll som vice president till Executive vice president. Allen avgick som GM 1983 då han efterträddes av Bob McCammon som skötte jobbet under en säsong innan Bobby Clarke tog över. Allen fortsatte som Executive vice president, en position som han behöll till sin död, under vissa år hade han större ansvar som till exempel för hockey operations men under slutet var titeln bara ett hedersuppdrag.
Allen och hans hustru hade redan 1967 bosatt sig i den lilla staden Bryn Mawr och där stannade de tills Allen blev för sjuk. Han blev 1992 invald i Hockey Hall of Fame som builder. Allen som de sista åren var dement avled 90 år gammal den 4 februari 2014 på en institution i Newtown Square, Pennsylvania.
Statistik som spelare
| Liga/Lag | GP | G | A | P | PIM |
| Detroit Red Wings | 28 | 0 | 4 | 4 | 8 |
| Stanley Cup (DRW) | 5 | 0 | 0 | 0 | 0 |
| AHL | 552 | 30 | 165 | 195 | 202 |
| Calder Cup | 19 | 2 | 2 | 4 | 4 |
| WHL | 144 | 4 | 31 | 35 | 50 |
| Lester Patrick Cup | 9 | 0 | 2 | 2 | 6 |
| Memorial Cup | 14 | 3 | 3 | 6 | 8 |
Meriter som spelare
Lester Patrick Cup (mästerskapet i WHL) 1955
Stanley Cup 1954
Statistik som coach
| Liga/Lag | G | W | L | T | P |
| Seattle (WHL) | 630 | 319 | 270 | 41 | 679 |
| Philadelphia Flyers | 150 | 51 | 67 | 32 | 134 |
| Stanley Cup (PF) | 11 | 3 | 8 | - | - |
Meriter som coach
Lester Patrick Cup (mästerskapet i WHL) 1959
Meriter som GM
Stanley Cup 2 gånger 1974 & 1975
Lester Patrick Trophy 1988
Invald i Hockey Hall of Fame som builder 1992
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
