Jack Adams har vunnit Stanley Cup sammanlagt åtta gånger, 1 gång som spelare, 3 gånger som coach och 4 gånger som GM. Art Ross vann Stanley Cup sammanlagt fem gånger, 2 gånger som spelare och 3 gånger som coach och/eller GM. Art Ross var också en stor innovatör med många regel- och utrustningsförändringar på sitt CV.
Först ut i dagens avsnitt är mannen bakom Detroit Red Wings storhetstid 1935-1955 då laget vann Stanley Cup gånger men hans handlingar under slutet av 1950-talet gör honom delvis ansvarig för lagets förfall som ledde till att Red Wings fick öknamnet "Dead Wings" under 1970-talet.
Jack Adams
John James ” Jack ” Adams föddes den 14 juni 1895 i Fort William, Ontario, Canada. Adams som under sin karriär som ledare fick smeknamnen ”Trader Jack” och ”Jolly Jack” var en väldigt tuff och fysisk spelare under sin spelarkarriär som center i diverse proffsligor. Han startade sin spelarkarriär i Fort William Maple Leafs 1914 och året efter återfanns han i Calumet Miners. 1916 sökte han sig till armélaget Peterborough 247th Battalion som spelade i OHA som var föregångare till dagens juniorliga OHL. Året efter som blev hans sista som amatör spelade han för Sarnia Sailors och där fick proffslagen upp ögonen för honom efter att han gjort 15 mål på bara 6 matcher.
Han blev proffs 1917 då han skrev på för det nybildade NHL-laget Toronto Arenas, Adams gjorde inga poäng under seriespelet och han platsade inte i Stanley Cup finalen som Toronto vann under NHL:s debutsäsong. Året efter blev det 3 mål och 6 poäng för Adams samtidigt som han satt utvisad 35 minuter på 17 matcher. Inför säsongen 1919-20 flyttade Jack tillsammans med sin bror Bill till Vancouver där de båda spelade för Frank Patricks lag Vancouver Millionaires. Bill var inte lika bra som sin bror och hans karriär varade bara tre säsonger medan Jack efter ett trevande första år blev en av PCHA:s största stjärnor.
Under sina tre säsonger i Vancouver gjorde han 52 mål och 74 poäng på 70 matcher, säsongen 1921-22 då han spelade center mellan Smokey Harris och Alf Skinner vann han poängligan i PCHA med sina 30 poäng. Vancouver tog sig samma säsong till Stanley Cup finalen och där var Adams lagets stora stjärna med 6 mål och 7 poäng på de 5 matcherna. Vancouver förlorade finalen mot Toronto St. Pats med 3-2 i matcher efter att haft ledningen med 2-1 i matcher innan laget tappade allt i de avslutande två matcherna som förlorades med 0-6 och 1-5.
Efter Stanley Cup förlusten återvände Adams till Toronto där han signade för sitt gamla lag som nu bytt namn till St. Pats, han parades där ihop med NHL:s bäste målgörare högerforwarden Babe Dye. Under sina fyra säsonger i St. Pats stod Adams för 75 mål och 103 poäng på 108 matcher och han hjälpte Dye vinna poängligan i NHL 2 gånger, Dye gjorde dessutom mest mål i NHL under två säsonger när Adams var hans center. Adams avslutade sin spelarkarriär med en säsong i Ottawa Senators och där vann han Stanley Cup igen och den här gången fick han även spela i Stanley Cup finalerna och också sitt namn på Stanley Cup pokalen för första gången.
Direkt när han slutat som spelare blev han utsedd till coach och GM för Detroit Cougars som debuterat i NHL den föregående säsongen. Adams fick jobbet efter rekommendation av NHL:s president Frank Calder. Det blir ingen omedelbar succé, det hjälper inte att laget 1930 byter namn till Falcons för Adams lyckas bara leda laget till två slutspel under de första fyra säsongerna i klubben. Allting ändras när mångmiljonären James E. Norris köper laget inför säsongen 1932-33 och döper om det till Red Wings.
Norris hade tillräckligt med pengar för att Adams skulle kunna bygga ett konkurrenskraftigt lag och fram till sommaren 1947 då Adams slutar som coach så vann Detroit Stanley Cup tre gånger. När Adams slutade som coach hade han lett laget till 413 vinster och med det är han fortfarande Detroits näst bäste coach genom tiderna. När Adams slutade som coach hade han redan byggt upp ett starkt system av farmarlag som då antagligen var lika bra som Torontos och mycket bättre än Montreals.
Adams signade mängder med talanger och med spelare som Harry Lumley, Terry Sawchuk, Glenn Hall, Red Kelly, Marcel Pronovost, Bill Quackenbush, Jack Stewart, Sid Abel, Ted Lindsay, Alex Delvecchio och Gordie Howe var det inte underligt att Detroit dominerade NHL under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Detroit vinner bland annat serien i NHL under sju raka säsonger mellan 1948 och 1955 och fyra Stanley Cup titlar på sex säsonger och räknas därför som NHL:s tredje dynasti (Ottawa 1919-27 och Toronto 1946-51 var de två tidigare).
Det är nu som Adams får smeknamnet ”Trader Jack” anledningen är givetvis att han inte är rädd för att trada bort stjärnor mot lovande unga spelare. Den första stjärnan som drabbas är Bill Quackenbush och sedan följde i rask takt Jack Stewart och Harry Lumley. Adams får nu en fix idé, han anser att det är bevisat att ett lag bara ”håller” max fem år innan minst en tredjedel av laget måste bytas ut. Med en sådan idé i bakgrunden är det givetvis inte underligt att Detroit efter varje Stanley Cup vinst tradar bort upp till fem spelare under sommaren efter triumfen.
Familjen Norris hade under den här tiden den egentliga makten i samtliga amerikanska lag i NHL och norr om gränsen kallades NHL lite föraktfullt för Norris House League. Pappa James Norris och syskonen Bruce och Marguerite bestämde i Detroit medan deras halvbror James var chef i Chicago samtidigt som familjeföretaget ägde både Madison Square Garden och Boston Garden.
Det var först när NHL:s president Clarence S. Campbell med hjälp av Toronto Maple Leafs (läs Conn Smythe) och Montreal Canadiens (läs Frank Selke och familjen Molson) sakta lyckades vrida loss NY Rangers och Boston Bruins från familjen Norris järngrepp under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet som NHL blev en mer jämnstark liga. NHL passade givetvis på när bröderna Norris efter faderns död tvingades ligga lågt pga. att FBI och skattemyndigheterna i USA började intressera sig för familjens ganska täta kontakter med maffian.
När James Norris avlider 1952 så får ”Trader Jack” lugna ned sig något, Norris dotter Marguerite efterträder fadern eftersom hennes bröder James Jr. och Bruce var engagerade i Chicago Black Hawks. Marguerite gillar definitivt inte Adams och håller honom kort men 1955 tvingas Marguerite bort från Red Wings och Bruce Norris tar över och han ger Adams fria tyglar och Adams sätter full fart med att byta ut lagets spelare med jämna mellanrum igen.
Det är först när Adams tradar bort Ted Lindsay och Glenn Hall till Chicago Black Hawks 1957 som det riktiga förfallet börjar. Efter Detroits Stanley Cup vinst 1955 hade Adams fått fria tyglar av sin nye boss Bruce Norris och han ”flippade” då ut fullständig och tradade under sommaren bort hela 11 av spelarna som var med och vann Stanley Cup titeln samma år. Att Toronto och Montreal nu har gått ikapp och förbi Red Wings när det gäller farmarklubbar, scouting och talangutveckling gör givetvis att Detroit får det svårare och svårare att konkurrera.
När spelarna i NHL 1957 försöker organisera sig (spelarna väljer att inte kalla sig fackförening pga. den kommunistskräck som Mccarthyismen skapat och säger istället att de bildat en intresseförening) så reagerar NHL i allmänhet och Detroit Red Wings och Jack Adams i synnerhet med ilska. De tre starka lagen (Detroit, Toronto och Montreal) reagerar på tre olika sätt.
Frank Selke och familjen Molson i Montreal var vana vid fackföreningar och hade egentligen inget emot att spelarna organiserade sig. Conn Smythe i Toronto reagerar främst mot att spelarna i Toronto gått bakom ryggen på honom och han reagerade ungefär som en yrkesmilitär gör vid myteri. Adams i Detroit tog det som ett personligt svek mot honom och han gjorde absolut allt för att svärta ned ”förrädarna”. Han kallade till presskonferens och lämnade där ut helt felaktiga siffror om Detroits ekonomi och han visade där upp ett falskt kontrakt som visade att Ted Lindsay tjänade 25,000 dollar om året när Lindsay i verkligen tjänade 13,000.
Eftersom ingen i media vågade reta ”Jolly Jack” så hade Lindsay inte en chans att försvara sig och bevisa att Adams ljög. Smeknamnet ”Jolly Jack” hade Adams fått av fjäskande och rädda Detroitjournalister, Jack Adams var inte alls speciellt ”Jolly”. Adams blev under sin tid i Detroit mer och mer självgod och hans vredesutbrott blev med tiden legendariska. Adams avslutade sin hämnd på NHLPA med att trada bort Ted Lindsay till Chicago tillsammans med Glenn Hall och skicka Lindsays bäste vän Marty Pavelich till farmarlaget (Pavelich som hade affärer i Detroit slutade på fläcken i stället för att flytta till Omaha) vilket gjorde att övriga spelare i NHL blev rädda och NHLPA lades ned redan 1958. Det gjordes 1995 en film om de här händelserna, filmen heter Net Worth och finns på Netflix om någon är intresserad av att se den.
Traden av Lindsay och Hall till Chicago är tillsammans med utförsäljningen sommaren 1955 en av de största orsakerna till att det kommer dröja till slutet av 1990-talet innan Detroit vinner Stanley Cup igen. Bruce Norris får till slut nog av den allt mer lynnige Adams och 1963 fick Adams sparken som lagets GM efter 36 år som antingen coach eller GM. Norris såg till att Adams fick ett nytt jobb som president i den nystartade farmarligan CHL (Central Hockey League) och han var fortfarande ligans president när han avled vid sitt skrivbord 1968.
Adams hade redan 1959 blivit invald i Hockey Hall of Fame som spelare annars hade han givetvis blivit invald som Builder. 1966 blev Adams den förste som fick den nyskapade trofén Lester Patrick Trophy som ges till de som anses ha gjort hockeyn mer populär i USA. 1974 skapade NHL en trofé i hans namn, Jack Adams Award som ska gå till den coach i NHL som anses haft störst betydelse för sitt lags framgång under säsongen. Det är medlemmarna i NHLBA (NHL Broadcasters Association dvs. personer inom radio & TV) som röstar fram segraren.
Under sina 36 år i Detroit (20 som coach) så coachade Adams laget till 3 Stanley Cup vinster och ytterligare 4 finaler och under tre säsonger hade Detroit mest poäng i NHL. När Adams slutat som coach och bara var GM nådde Detroit Stanley Cup finalen 9 gånger och vann 4 av dem, laget hade mest poäng i NHL 8 gånger varav 7 säsonger i rad mellan 1948 och 1955.
Statistik som spelare
Statistik som coach
Slutspelsmatcher fick under NHL:s barndom sluta oavgjort eftersom det var målskillnaden som avgjorde.
Som coach ledde Adams Detroit Red Wings till 6 Stanley Cup finaler varav laget vann 3. Detroit vann sin division vid tre tillfällen och lika många gånger hade laget flest poäng i NHL med Adams som coach (NHL hade två divisioner mellan 1926 och 1938).
Meriter:
Han vann Stanley Cup som spelare 1918 då han spelade för Toronto Arenas i NHL (spelade för få matcher för att få sitt namn på Stanley Cup pokalen och ska man vara noga så räknas den inte in i hans meriter) och 1927 då han spelade för Ottawa Senators i NHL.
Han vann poängligan i PCHA säsongen 1921-22 efter att han gjort 30 poäng på 24 matcher.
Han vann Stanley Cup som coach i Detroit Red Wings 3 gånger: 1936, 1937 & 1943
Han vann Stanley Cup som Detroit Red Wings GM 4 gånger: 1950, 1952, 1954 & 1955
Han valdes in I Hockey Hall of Fame (som spelare) 1959
1966 blev han den förste som hedrades genom att få Lester Patrick Trophy
Säsongen 1973-74 införde NHL ett pris som fick namnet Jack Adams Award, priset som röstas fram av NHLBA (National Hockey League Broadcasters Association)ska gå till den coach i NHL som anses ha påverkat sitt lags framgångar mest.
Coach i All Star Team1 i NHL: 2 gånger, 1937 & 1943 (mellan 1930 och 1946 röstade media även fram en tränare i det årets All Star Team)
Coach i All Star Team 2 i NHL 1945
Nästa porträtt är över en man som var en hetlevrad spelare, coach, GM och utvecklare av ishockey. Art Ross som dels växte upp i Montreal och dels i ett indianreservat föraktade allt som kom från de rika, snobbiga och inflytelserika städerna Toronto & Ottawa och det märktes framförallt i hans mångåriga fejd med Toronto Maple Leafs ägare Conn Smythe.
Art Ross
Arthur Howey Ross föddes den 13 januari 1886 i Naughton, Ontario, Canada som det tolfte barnet i en barnaskara på tretton. Hans far var chef för handelsstationen i Naughton som ligger i södra Ontario nära den amerikanska gränsen och i området fanns flera reservat så Art pratade två språk som barn, förutom engelska så talade han Ojibwe. Det är i Naughton han upplever hur orättvist ursprungsinnevånarna behandlades och det är något som gör att han senare i livet kommer att avsky allt som har med politikerna i Toronto och Ottawa att göra.
1902 flyttade han till Montreal för att plugga och där började han spela organiserad ishockey i Westmount. Han tillhörde ofta samma lag som bröderna Frank och Lester Patrick och tillsammans med Lester Patrick startade Art något som dag antagligen skulle kallas svartabörshandel med biljetter, de köpte många biljetter billigt och sålde dem vidare till ett betydligt högre pris.
Eftersom bröderna Patrick och Ross tillhörde de bästa spelarna i skolorna i Montreal blev de ofta inbjudna att spela i enstaka matcher för olika lokala lag. Ross blev 1905 ordinarie i Montreal Westmount som spelade i CAHL vilket ansågs vara den just då främsta renodlade amatörligan i Canada, Ross gjorde 10 mål på 8 matcher och ansågs revolutionera spelet. Innan hade backarna mest tillbringat tiden i egen zon och aldrig åkt några längre sträckor med pucken på klubbladet medan Ross åkte upp med pucken i anfallszon istälet för att passa en forward.
Precis som bröderna Patrick valde Ross att flytta västerut, han fick jobb i en bank i Brandon, Manitoba och 1906 spelade han för Brandon Elks i MHL. Han stannade ytterligare en säsong i Brandon och under de båda säsongerna stod han för 12 mål sammanlagt. I januari 1907 utmanade Kenora Thistles Stanley Cup mästarna Montrel Wanderers om Stanley Cup pokalen och de bad Ross förstärka laget i finalerna som spelades i Montreal. Ross fick 1,000 CAD (kanadensiska dollar) för att hjälpa Kenora i de två matcherna. Ross gick poänglös från matcherna men blev Stanley Cup mästare för första gången eftersom Kenora överraskande besegrade Wanderers.
När Kenora i mars försökte försvara pokalen mot Wanderers så var inte Ross med, han hade istället flyttat tillbaka till Montreal där han den kommande säsongen skulle spela för just Montreal Wanderers. Wanderers spelade i ECAHA som då ansågs vara bäst i Canada och Ross gjorde 8 mål under säsongens 10 matcher. Han hjälpte också Wanderers att försvara Stanley Cup trofén i de utmaningar som kom från Ottawa, Winnipeg och Toronto och därmed blev Ross den andre spelaren genom tiderna som blev mästare två år i rad med två olika lag (Jack Marshall var först 1901 och 1902)
Ross spelade givetvis också i den första All Star match som spelats i ishockey, alla intäkter från matchen gick till familjen av den förre Wanderers spelaren Hod Stuart som avled 1907. Året efter spelade han i huvudsak för Wanderers men hyrde också ut sina tjänster till Cobalt Silver Kings, han spelade i en av utmaningarna som Wanderers fick om Stanley Cup pokalen men eftersom Wanderers senare förlorade mot ett annat lag räknas han inte som Stanley Cup mästare 1909.
I November 1909 bildades en ny liga CHA och Ross fick jobb som spelande GM för All-Montreal Hockey Club men ligan överlevde bara till mitten av januari 1910. Ross gick då till Haileybury Comets som spelade i den nystartade ligan NHA han fick 2,700 CAD för säsongens återstående 12 matcher och gjorde 6 mål. Den kommande säsongen införde NHA ett lönetak på 5,000 CAD per lag, stjärnorna med Ross i spetsen blev av förklarliga skäl missnöjda och försökte starta en egen liga men det misslyckades eftersom alla passande arenor redan var upptagna av lag från olika ligor. Ross gick tillbaka till Wanderers som numera också spelade i NHA, i en match med Quebec Bulldogs så knockade Ross Eddie Oatman vilket ledde till ett rejält bråk som inte avslutades förrän polisen invaderade isen.
Ross stannade i Wanderers de kommande tre säsongerna men inför varje säsong så krävdes det långa förhandlingar för att få honom att skriva på, han gjorde 31 mål och 36 poäng på 55 matcher de säsongerna. Inför säsongen 1914-15 började han bråka på allvar, han förhandlade med andra spelare om att starta en egen liga och flera av dem skrev också på kontrakt med Ross, NHA svarade i november 1914 med att stänga av Ross från spel i NHA. Ross förklarade sig då vara fri att gå vart som helst eftersom han kontrakt med Wanderers inte gällde längre. NHA:s president Emmett Quinn stängde då av Ross från all vad ishockey hette (något han givetvis inte hade befogenhet att göra) men bråket ställdes aldrig på sin spets eftersom det aldrig blev någon ny liga.
Ross gick då till NHA och begärde att få spela igen, ägarna i NHA hade inte mycket att välja på, hade de nekat honom hade alla de spelare som hade kontrakt med Ross också stoppats från spel i NHA. Ross fick med andra ord spela i NHA igen men Wanderers hävde hans kontrakt och Ross fick söka efter en ny klubb, han tränade både med Montreal Canadiens och Ottawa Senators innan han valde Ottawa.
När säsongen var slut så hade Ottawa och Wanderers exakt samma poäng och de båda lagen möttes i en serie på två matcher för att avgöra vilket lag som skulle få möta mästarna från PCHA om Stanley Cup pokalen. Wanderers som var fruktade för sin snabbhet var favoriter men Ross visade för första gången sitt taktiska snille när han skapade något som kan sägas vara förebild för det som i dag kallas ”Neutral Zone Trap”. Han kallade det för att ”kitty bar the door” och innebar att de två backarna plus rovern (ishockey spelades fortfarande med 6 utespelare + 1 målvakt) bildade en rörlig linje ca 25 meter från målet för att bromsa upp och stoppa Wanderers snabba forwards. Taktiken gick hem och Ottawa gick vidare till Stanley Cup finalen där laget förödmjukades av Vancouver Millionaires som vann matcherna med 6-2, 8-3 och 12-3.
Han stannade i Ottawa den kommande säsongen där han efter Frank Nighbor var näst bäst betald av spelarna, Ross gjorde 8 mål och 16 poäng under säsongen men Ottawa nådde inte slutspelet. Inför säsongen 1916-17 återvände Ross till Montreal och Wanderers mycket beroende på att han startat en sportaffär i Montreal som han ville ha under uppsikt även när han spelade. Ross gjorde 6 mål och 8 poäng i det som kom att bli den sista säsongen för NHA som lades ned under november 1917 för att återuppstå minus en ägare som NHL några dagar senare.
Ross utnämndes till spelade coach för Wanderers under NHL:s första säsong men redan den 2 januari inträffade katastrofen när Montreal Arena brann ned. Canadiens som också spelade i samma arena kunde fixa ny utrustning och fortsätta spela men Wanderers hade inte tillräckligt med pengar och tvingades ge upp efter bara 4 matcher av säsongen. NHL tvingade laget att lämna WO i de två kommande matcherna för att NHL tabellen skulle innehålla lika många matcher för de återstående lagen men Wanderers var körda och laget lades ned i slutet på januari. Ross slutade som spelare efter att han gjort 1 mål i de 3 matcher han spelade.
Ross blev nu domare i NHL och han fortsatte som domare fram till hösten 1922 då han erbjöds ta över som coach i NHL-laget Hamilton Tigers. Ross hade prövat på jobbet som coach redan säsongen 1910-11 då han samtidigt som han spelade för Wanderers var coach för universitetslaget McGill Redmen. Redan under träningslägret prövade Ross nya idéer som vikt- och konditionsträning på barmark men Hamilton slutade sist i NHL för den tredje raka säsongen med endast 6 vinster och Ross fick sparken.
1924 får han chansen igen när han träffade affärsmannen Charles Adams från Boston under Stanley Cup finalerna 1924, Adams som fått rättigheterna att bilda ett nytt lag anställer Ross som vice-president, GM, coach och scout för det ännu inte döpta expansionslaget. Adams vill ha ett namn med djuranknytning och med färgerna gult och brunt som var de färger som Adams butikskedja använde och Ross föreslog då namnet Bruins (ett gammalt engelsk ord för björn).
Ross använder sina kontakter i Canada och signar dels flera veteraner och dels lite mer okända namn men starten i NHL är urusel, Bruins vann bara 2 av lagets 15 första matcher. Ett universitetslag från Toronto med Conn Smythe som GM och coach turnerade just då i New England och Conn Smythe säger i intervjuer lite föraktfullt att hans lag lätt skulle slå Bruins. De orden är startskottet till en fejd som kommer pågå under drygt 40 år ända fram till att Ross avlider. Den mesta striden förs i tidningarna men de två vägrar till exempel under flera år att tilltala varandra under NHL:s styrelsemöten.
Bruins första säsong tillhör de sämsta genom tiderna i NHL, laget vann bara 6 matcher varav endast 3 var på hemmaplan och rekordsviten på 11 raka hemmaförluster slogs inte förrän säsongen 2003-04 då Pittsburgh Penguins förlorade 14 raka matcher på hemmaplan. Året efter förbättrade sig laget rejält och missade slutspelsplatsen med en endaste poäng efter bland annat 17 vinster.
När västkustligan WHL (det som var kvar när PCHA och WCHL gått ihop) lades ned 1926 stod NHL-lagen i kö för att köpa rättigheterna till stjärnspelarna och Ross lyckades kanske lägga beslag på den bäste av dem alla när han signade Eddie Shore. Med Shore i lagen blev Boston tvåa i den amerikanska divisionen och förlorade sedan Stanley Cup finalen mot Ottawa Senators efter två förluster och två oavgjorda matcher. Den är efter den sista av de fyra finalmatcherna som Ross rykte i hockeyvärlden når sin absolut lägsta punkt.
Den är den 13 april 1927 inträffade incidenten eller skandalen om man hellre använder kvällstidningsspråk som kom att helt förändra livet för Boston Bruins back Billy Coutu och samtidigt gjorde Art Ross till en hatad man i hela NHL med undantag för Bruins ägare, spelare och fans. Den fjärde och sista matchen i Stanley Cup finalen mellan Ottawa Senators och Boston Bruins var minst sagt en het batalj, efter att Ottawa avgjort matchen i den tredje perioden urartade den fullständigt. Bostons Lionel Hitchman och Ottawas Georges Boucher slogs och när Eddie Shore lades sig i det hela så invaderades planen av polisen som skingrade slagskämparna och Hitchman och Boucher fick matchstraff. Lite senare sänkte Ottawas stjärna Hooley Smith Bostons måltjuv Harry Oliver med en butt-ending i ansiktet, Shore gav sig på Smith och det slutade med att bägge spelarna fick matchstraff.
Den stora skandalen inträffar efter slutsignalen då Bostons Billy Coutu (en veteran och tuffing som hade debuterat i Montreal Canadiens året innan NHL bildades) troligen beordrad av Art Ross gav sig på domaren Jerry Laflamme och linjemannen Billy Bell. Det blev givetvis allmänt slagsmål och efteråt så blev Hitchman, Boucher och Jimmy Herbert bötfällda, Hooley Smith blev avstängd i en månad och Billy Coutu blev avstängd på livstid. Art Ross klarade sig utan straff men hans sedan tidigare något skamfilade rykte störtdök och han var antagligen NHL:s mest hatade man fram till andra världskrigets slut. Den 8 oktober 1929 ändrades straffet så att Coutu fick tillåtelse att spela i de mindre proffsligorna och när Coutu slutat så blev han under säsongen 1932-33 benådad av NHL efter att Montreal Canadiens ägare Leo Dandurand fört hans talan.
De kommande åren värvade Ross smart, målvakten Tiny Thompson och poängtjuven Cooney Weiland hjälpte Boston att bli ett topplag. Boston kommer att vinna den amerikanska divisionen fyra säsonger i rad, 1928 blev det stopp i semifinalen mot New York Rangers. Inför säsongen 1928-29 värvar Ross den gamle stjärnan Cy Denneny från Ottawa Senators som spelande coach medan Ross stannar som GM. Den 20 november invigs dessutom lagets nya arena Boston Garden som byggdes och ägdes av Tex Richards som också ägde Madison Square Garden och arenan kallades Boston Madison Square Garden fram till 1934 då arenan bytte ägare. Bruins inledde med en förlust till Montreal Canadiens med 0-1 men efter det så förlorade inte laget många matcher, efter segern i den amerikanska divisionen så gick laget obesegrat genom slutspelet när lagets första Stanley Cup bärgades.
Inför den kommande säsongen så slutade Denneny och Ross blev coach igen, Ross hade dessutom föreslagit att NHL skulle ändra reglerna för passningar framåt. Tidigare hade bara passningar bakåt eller i sidled tillåtits i den offensiva zonen men nu blev passningar framåt tillåtna över hela banan. Problemet var bara att Ross funderat på det här ett bra tag och föreslog inte regeländringen förrän han visste hur Boston skulle kunna utnyttja den till max. Regeländringen gjorde att Boston vräkte in mål eftersom NHL ännu inte hade någon offsideregel så hade Boston minst en man i den offensiva zonen hela tiden. De andra lagen klurade ut det så småningom och NHL införde mitt under säsongen dagens regler för offside. Boston vann NHL överlägset, det finns inget lag i NHL:s historia som tagit mer poäng procentuellt sett än vad Boston gjorde säsongen 1929-30. Eftersom det antagligen finns ”Hockeygudar” så såg de till att Boston och Ross blev bestulna på Stanley Cup trofén när Montreal Canadiens besegrade Bruins med 2-0 i matcher i Stanley Cup finalen.
Året efter är Boston fortfarande bäst i NHL men nu är de inte överlägsna längre och redan i semifinalen tar det stopp mot Montreal Canadiens som nu börjar bli ett riktigt spöke för Bruins med 3-2 i matcher. Det är under den andra matchen i den serien som Ross som förste coach genom tiderna plockar ut målvakten och spelar med en extra utespelare i jakten på en kvittering, det misslyckas men Ross är anledningen till att ABC-boken för coacher innehåller ett kapitel om hur man tar ut målvakten.
Nu följer några år då Boston är lite sämre och Conn Smythe tar för sig mer och mer i NHL och han gör allt han kan för att reta och förödmjuka Ross. När Eddie Shore i december 1933 är nära att ta livet av Torontostjärnan Ace Bailey tar Ross chansen att ge igen. När Conn Smythe i tumultet råkar i slagsmål med en i publiken så får Ross honom arresterad vilket innebär att medan Bailey förs till sjukhus och där kämpar för sitt liv så sitter lagets GM i häktet. När Smythe släpps så spar han inte på orden när han talar om Ross och när målet kommer till domstol så förklarar domaren Smythe oskyldig efter att käranden hade vittnat och domaren kritiserade både Bostonpolisen och Ross i hårda ordalag.
När Toronto besöker Boston några år senare så skickar Smythe fram sin lagkapten King Clancy med en bukett rosor till Smythe, på buketten sitter ett kort där Smythe föreslår ett ställe där Ross kan placera buketten. Under resten av 1930-talet vinner Boston den amerikanska divisionen hela fem gånger men det dröjer till 1938-39 innan Boston vinner Stanley Cup igen. Inför säsongen 1934-35 anställde Ross Frank Patrick som coach men Patrick och Ross kommer inte överens. Patrick hade dessutom alkoholproblem och när Bostontidningar efter att Bruins blivit utslagna i kvartsfinalen 1936 skriver att Patrick varit berusad kvällen före den avgörande matchen får Patrick sparken och Ross tar över som coach igen.
Under slutet av 1930-talet kliver det fram nya stjärnor som Ross upptäckt, tre ynglingar från Kitchener Milt Schmidt, Woody Dumart och Bobby Bauer kommer att skriva in sig i hockeyhistorien som ”The Kraut Line” och laget har dessutom värvat ännu en fantastisk målvakt i Frank Brimsek. Ross blir utsedd till coach för All Star Team 2 efter 1938 och efter Stanley Cup triumfen 1939 blir han utsedd till coach i All Star Team 1. Efter Stanley Cup vinsten 1939 utser han den gamle Bruinsstjärnan Cooney Weiland till ny coach och 1941 vinner laget Stanley Cup för tredje gången.
Ross tar över som coach igen 1941-42 medan Cooney Weiland blir coach för farmarlaget Hershey Bears, Boston blir nu hårt åderlåtet av det andra världskriget men lyckas bli tvåa i NHL säsongen 1942-43 och Ross blir utsedd till coach för All Star Team 2. Ross lyckades som GM mot alla odds få ordning på Boston igen efter andra världskriget och tog laget till slutspelet fem säsonger i rad, vill man vara elak så berodde det mest på att Chicago och Rangers var värdelösa under slutet av 1940-talet.
Det är under ett styrelsemöte under 1940-talets början Ross hamnar i slagsmål med New York Americans GM Red Dutton. Dutton klår upp Ross enligt konstens alla regler och efter det slagsmålet så blir Ross betydligt mer samarbetsvillig. Ross hade redan under 1920-talet tagit fram den B-formade målburen som användes i NHL ända fram till att Mark Howe spetsades på den under 1980-talet. Han hade några år senare tagit fram ett nät som hängde i målburen som fångade upp pucken så den inte kunde studsa ut igen.
Han och Rangers coach under 1940-talet Frank Boucher kom med idén till den röda linjen men hans största uppfinning är den variant av puck som används än i dag. Han använde syntetiskt gummi istället för naturligt för att pucken inte skulle studsa så mycket och han gjorde kanten mer rundad innan han den varit rak och genom rundningen så höll pucken betydligt längre. Alla uppfinningar och idéer hjälper Ross att slipa bort stämpeln av en hänsynslös bråkmakare och när han slutat som coach i Boston blev han alltmer respekterad. I NHL så fanns hans namn på samtliga puckar ända tills att patentet löpte ut mot slutet av 1900-talet.
Ross gjorde sin sista säsong som coach 1944-45 och de kommande fyra så leddes laget av den gamla storstjärnan Dit Clapper. 1949 anställde Georges Boucher som coach men efter en misslyckad säsong med massor av bråk mellan Boucher och Ross så fick Boucher sparken. Inför säsongen 1950-51 lyckades Ross övertala Lester Patricks son Lynn att ta över som Bostons coach och när Ross slutade som GM 1954 tog Lynn Patrick även över som GM.
Efter att han slutat som Boston Bruins GM höll Ross en mycket låg profil och ägnade sig mest åt sin familj. Han avled den 5 augusti 1964 på ett sjukhem i Medford som är en förstad till Boston.
Redan 1947 hade Ross tillsammans med sina två söner donerat Art Ross Trophy till NHL, trofén som går till den i NHL som vinner poängligan är NHL:s femte äldsta individuella pris (Hart, Vezina, Lady Byng & Calder är äldre). Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1945 (en del källor säger 1949 men HHoF anger 1945 som årtal) och den 2 december 1949 hedrades han i Boston Garden där han bland annat fick en silverbricka där de sex Original Six lagens logo fanns ingraverade. 1975 blev han invald i Canadian Sports Hall of Fame och 1984 fick han postumt Lester Patrick Trophy.
Ross förakt för allt som kunde förknippas med Toronto och Ottawa var säkert en orsak till att han redan 1938 blev amerikansk medborgare. Trots att Ross räknades som en av sin tids bästa försvarsspelare så är han främst ihågkommen för priset han donerade och de regler och innovationer han tog fram under sin tid i Boston. Han skaffade sig otaliga ovänner runt om i NHL men även i Boston Bruins, både ägaren Charles Adams och stjärnan Eddie Shore tillhörde de som inte tålde honom och det var det som gjorde att han till slut tvingades bort från laget. Det går dock inte att bortse från att utan honom hade antagligen Boston Bruins aldrig blivit någon succé och vem vet om laget överlevt länge nog för att bli ett ”Original Six” lag utan honom.
Statistik som spelare
Statistik som coach
Slutspelsmatcher fick under NHL:s barndom sluta oavgjort eftersom det var målskillnaden som avgjorde.
Meriter som spelare
Vann Stanley Cup 2 gånger: 1907, 1908
Invald i Hockey Hall of Fame som spelare 1945
Lester Patrick Trophy 1984
Meriter som coach
Stanley Cup 1 gång, 1939
Coach All Star Team 1: 1939
Coach All Star team 2: 1938, 1943
Meriter som GM
Stanley Cup 3 gånger: 1929, 1939 & 1941
Han var både coach och GM under större delen av sin tid i Boston Bruins mellan 1924 och 1954 men vid två av Stanley Cup vinsterna var det någon annan som stod i båset.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Först ut i dagens avsnitt är mannen bakom Detroit Red Wings storhetstid 1935-1955 då laget vann Stanley Cup gånger men hans handlingar under slutet av 1950-talet gör honom delvis ansvarig för lagets förfall som ledde till att Red Wings fick öknamnet "Dead Wings" under 1970-talet.
Jack Adams
John James ” Jack ” Adams föddes den 14 juni 1895 i Fort William, Ontario, Canada. Adams som under sin karriär som ledare fick smeknamnen ”Trader Jack” och ”Jolly Jack” var en väldigt tuff och fysisk spelare under sin spelarkarriär som center i diverse proffsligor. Han startade sin spelarkarriär i Fort William Maple Leafs 1914 och året efter återfanns han i Calumet Miners. 1916 sökte han sig till armélaget Peterborough 247th Battalion som spelade i OHA som var föregångare till dagens juniorliga OHL. Året efter som blev hans sista som amatör spelade han för Sarnia Sailors och där fick proffslagen upp ögonen för honom efter att han gjort 15 mål på bara 6 matcher.
Han blev proffs 1917 då han skrev på för det nybildade NHL-laget Toronto Arenas, Adams gjorde inga poäng under seriespelet och han platsade inte i Stanley Cup finalen som Toronto vann under NHL:s debutsäsong. Året efter blev det 3 mål och 6 poäng för Adams samtidigt som han satt utvisad 35 minuter på 17 matcher. Inför säsongen 1919-20 flyttade Jack tillsammans med sin bror Bill till Vancouver där de båda spelade för Frank Patricks lag Vancouver Millionaires. Bill var inte lika bra som sin bror och hans karriär varade bara tre säsonger medan Jack efter ett trevande första år blev en av PCHA:s största stjärnor.
Under sina tre säsonger i Vancouver gjorde han 52 mål och 74 poäng på 70 matcher, säsongen 1921-22 då han spelade center mellan Smokey Harris och Alf Skinner vann han poängligan i PCHA med sina 30 poäng. Vancouver tog sig samma säsong till Stanley Cup finalen och där var Adams lagets stora stjärna med 6 mål och 7 poäng på de 5 matcherna. Vancouver förlorade finalen mot Toronto St. Pats med 3-2 i matcher efter att haft ledningen med 2-1 i matcher innan laget tappade allt i de avslutande två matcherna som förlorades med 0-6 och 1-5.
Efter Stanley Cup förlusten återvände Adams till Toronto där han signade för sitt gamla lag som nu bytt namn till St. Pats, han parades där ihop med NHL:s bäste målgörare högerforwarden Babe Dye. Under sina fyra säsonger i St. Pats stod Adams för 75 mål och 103 poäng på 108 matcher och han hjälpte Dye vinna poängligan i NHL 2 gånger, Dye gjorde dessutom mest mål i NHL under två säsonger när Adams var hans center. Adams avslutade sin spelarkarriär med en säsong i Ottawa Senators och där vann han Stanley Cup igen och den här gången fick han även spela i Stanley Cup finalerna och också sitt namn på Stanley Cup pokalen för första gången.
Direkt när han slutat som spelare blev han utsedd till coach och GM för Detroit Cougars som debuterat i NHL den föregående säsongen. Adams fick jobbet efter rekommendation av NHL:s president Frank Calder. Det blir ingen omedelbar succé, det hjälper inte att laget 1930 byter namn till Falcons för Adams lyckas bara leda laget till två slutspel under de första fyra säsongerna i klubben. Allting ändras när mångmiljonären James E. Norris köper laget inför säsongen 1932-33 och döper om det till Red Wings.
Norris hade tillräckligt med pengar för att Adams skulle kunna bygga ett konkurrenskraftigt lag och fram till sommaren 1947 då Adams slutar som coach så vann Detroit Stanley Cup tre gånger. När Adams slutade som coach hade han lett laget till 413 vinster och med det är han fortfarande Detroits näst bäste coach genom tiderna. När Adams slutade som coach hade han redan byggt upp ett starkt system av farmarlag som då antagligen var lika bra som Torontos och mycket bättre än Montreals.
Adams signade mängder med talanger och med spelare som Harry Lumley, Terry Sawchuk, Glenn Hall, Red Kelly, Marcel Pronovost, Bill Quackenbush, Jack Stewart, Sid Abel, Ted Lindsay, Alex Delvecchio och Gordie Howe var det inte underligt att Detroit dominerade NHL under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Detroit vinner bland annat serien i NHL under sju raka säsonger mellan 1948 och 1955 och fyra Stanley Cup titlar på sex säsonger och räknas därför som NHL:s tredje dynasti (Ottawa 1919-27 och Toronto 1946-51 var de två tidigare).
Det är nu som Adams får smeknamnet ”Trader Jack” anledningen är givetvis att han inte är rädd för att trada bort stjärnor mot lovande unga spelare. Den första stjärnan som drabbas är Bill Quackenbush och sedan följde i rask takt Jack Stewart och Harry Lumley. Adams får nu en fix idé, han anser att det är bevisat att ett lag bara ”håller” max fem år innan minst en tredjedel av laget måste bytas ut. Med en sådan idé i bakgrunden är det givetvis inte underligt att Detroit efter varje Stanley Cup vinst tradar bort upp till fem spelare under sommaren efter triumfen.
Familjen Norris hade under den här tiden den egentliga makten i samtliga amerikanska lag i NHL och norr om gränsen kallades NHL lite föraktfullt för Norris House League. Pappa James Norris och syskonen Bruce och Marguerite bestämde i Detroit medan deras halvbror James var chef i Chicago samtidigt som familjeföretaget ägde både Madison Square Garden och Boston Garden.
Det var först när NHL:s president Clarence S. Campbell med hjälp av Toronto Maple Leafs (läs Conn Smythe) och Montreal Canadiens (läs Frank Selke och familjen Molson) sakta lyckades vrida loss NY Rangers och Boston Bruins från familjen Norris järngrepp under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet som NHL blev en mer jämnstark liga. NHL passade givetvis på när bröderna Norris efter faderns död tvingades ligga lågt pga. att FBI och skattemyndigheterna i USA började intressera sig för familjens ganska täta kontakter med maffian.
När James Norris avlider 1952 så får ”Trader Jack” lugna ned sig något, Norris dotter Marguerite efterträder fadern eftersom hennes bröder James Jr. och Bruce var engagerade i Chicago Black Hawks. Marguerite gillar definitivt inte Adams och håller honom kort men 1955 tvingas Marguerite bort från Red Wings och Bruce Norris tar över och han ger Adams fria tyglar och Adams sätter full fart med att byta ut lagets spelare med jämna mellanrum igen.
Det är först när Adams tradar bort Ted Lindsay och Glenn Hall till Chicago Black Hawks 1957 som det riktiga förfallet börjar. Efter Detroits Stanley Cup vinst 1955 hade Adams fått fria tyglar av sin nye boss Bruce Norris och han ”flippade” då ut fullständig och tradade under sommaren bort hela 11 av spelarna som var med och vann Stanley Cup titeln samma år. Att Toronto och Montreal nu har gått ikapp och förbi Red Wings när det gäller farmarklubbar, scouting och talangutveckling gör givetvis att Detroit får det svårare och svårare att konkurrera.
När spelarna i NHL 1957 försöker organisera sig (spelarna väljer att inte kalla sig fackförening pga. den kommunistskräck som Mccarthyismen skapat och säger istället att de bildat en intresseförening) så reagerar NHL i allmänhet och Detroit Red Wings och Jack Adams i synnerhet med ilska. De tre starka lagen (Detroit, Toronto och Montreal) reagerar på tre olika sätt.
Frank Selke och familjen Molson i Montreal var vana vid fackföreningar och hade egentligen inget emot att spelarna organiserade sig. Conn Smythe i Toronto reagerar främst mot att spelarna i Toronto gått bakom ryggen på honom och han reagerade ungefär som en yrkesmilitär gör vid myteri. Adams i Detroit tog det som ett personligt svek mot honom och han gjorde absolut allt för att svärta ned ”förrädarna”. Han kallade till presskonferens och lämnade där ut helt felaktiga siffror om Detroits ekonomi och han visade där upp ett falskt kontrakt som visade att Ted Lindsay tjänade 25,000 dollar om året när Lindsay i verkligen tjänade 13,000.
Eftersom ingen i media vågade reta ”Jolly Jack” så hade Lindsay inte en chans att försvara sig och bevisa att Adams ljög. Smeknamnet ”Jolly Jack” hade Adams fått av fjäskande och rädda Detroitjournalister, Jack Adams var inte alls speciellt ”Jolly”. Adams blev under sin tid i Detroit mer och mer självgod och hans vredesutbrott blev med tiden legendariska. Adams avslutade sin hämnd på NHLPA med att trada bort Ted Lindsay till Chicago tillsammans med Glenn Hall och skicka Lindsays bäste vän Marty Pavelich till farmarlaget (Pavelich som hade affärer i Detroit slutade på fläcken i stället för att flytta till Omaha) vilket gjorde att övriga spelare i NHL blev rädda och NHLPA lades ned redan 1958. Det gjordes 1995 en film om de här händelserna, filmen heter Net Worth och finns på Netflix om någon är intresserad av att se den.
Traden av Lindsay och Hall till Chicago är tillsammans med utförsäljningen sommaren 1955 en av de största orsakerna till att det kommer dröja till slutet av 1990-talet innan Detroit vinner Stanley Cup igen. Bruce Norris får till slut nog av den allt mer lynnige Adams och 1963 fick Adams sparken som lagets GM efter 36 år som antingen coach eller GM. Norris såg till att Adams fick ett nytt jobb som president i den nystartade farmarligan CHL (Central Hockey League) och han var fortfarande ligans president när han avled vid sitt skrivbord 1968.
Adams hade redan 1959 blivit invald i Hockey Hall of Fame som spelare annars hade han givetvis blivit invald som Builder. 1966 blev Adams den förste som fick den nyskapade trofén Lester Patrick Trophy som ges till de som anses ha gjort hockeyn mer populär i USA. 1974 skapade NHL en trofé i hans namn, Jack Adams Award som ska gå till den coach i NHL som anses haft störst betydelse för sitt lags framgång under säsongen. Det är medlemmarna i NHLBA (NHL Broadcasters Association dvs. personer inom radio & TV) som röstar fram segraren.
Under sina 36 år i Detroit (20 som coach) så coachade Adams laget till 3 Stanley Cup vinster och ytterligare 4 finaler och under tre säsonger hade Detroit mest poäng i NHL. När Adams slutat som coach och bara var GM nådde Detroit Stanley Cup finalen 9 gånger och vann 4 av dem, laget hade mest poäng i NHL 8 gånger varav 7 säsonger i rad mellan 1948 och 1955.
Statistik som spelare
| Liga | GP | G | A | P | PIM |
| NHL | 173 | 83 | 32 | 115 | 366 |
| PCHA | 70 | 52 | 22 | 74 | 102 |
| Stanley Cup | 21 | 12 | 1 | 13 | 31 |
Statistik som coach
| Liga | G | W | L | T/OTL | P |
| NHL | 964 | 413 | 390 | 161 | 987 |
| Stanley Cup | 93 | 45 | 47 | 1 | - |
Som coach ledde Adams Detroit Red Wings till 6 Stanley Cup finaler varav laget vann 3. Detroit vann sin division vid tre tillfällen och lika många gånger hade laget flest poäng i NHL med Adams som coach (NHL hade två divisioner mellan 1926 och 1938).
Meriter:
Han vann Stanley Cup som spelare 1918 då han spelade för Toronto Arenas i NHL (spelade för få matcher för att få sitt namn på Stanley Cup pokalen och ska man vara noga så räknas den inte in i hans meriter) och 1927 då han spelade för Ottawa Senators i NHL.
Han vann poängligan i PCHA säsongen 1921-22 efter att han gjort 30 poäng på 24 matcher.
Han vann Stanley Cup som coach i Detroit Red Wings 3 gånger: 1936, 1937 & 1943
Han vann Stanley Cup som Detroit Red Wings GM 4 gånger: 1950, 1952, 1954 & 1955
Han valdes in I Hockey Hall of Fame (som spelare) 1959
1966 blev han den förste som hedrades genom att få Lester Patrick Trophy
Säsongen 1973-74 införde NHL ett pris som fick namnet Jack Adams Award, priset som röstas fram av NHLBA (National Hockey League Broadcasters Association)ska gå till den coach i NHL som anses ha påverkat sitt lags framgångar mest.
Coach i All Star Team1 i NHL: 2 gånger, 1937 & 1943 (mellan 1930 och 1946 röstade media även fram en tränare i det årets All Star Team)
Coach i All Star Team 2 i NHL 1945
Nästa porträtt är över en man som var en hetlevrad spelare, coach, GM och utvecklare av ishockey. Art Ross som dels växte upp i Montreal och dels i ett indianreservat föraktade allt som kom från de rika, snobbiga och inflytelserika städerna Toronto & Ottawa och det märktes framförallt i hans mångåriga fejd med Toronto Maple Leafs ägare Conn Smythe.
Art Ross
Arthur Howey Ross föddes den 13 januari 1886 i Naughton, Ontario, Canada som det tolfte barnet i en barnaskara på tretton. Hans far var chef för handelsstationen i Naughton som ligger i södra Ontario nära den amerikanska gränsen och i området fanns flera reservat så Art pratade två språk som barn, förutom engelska så talade han Ojibwe. Det är i Naughton han upplever hur orättvist ursprungsinnevånarna behandlades och det är något som gör att han senare i livet kommer att avsky allt som har med politikerna i Toronto och Ottawa att göra.
1902 flyttade han till Montreal för att plugga och där började han spela organiserad ishockey i Westmount. Han tillhörde ofta samma lag som bröderna Frank och Lester Patrick och tillsammans med Lester Patrick startade Art något som dag antagligen skulle kallas svartabörshandel med biljetter, de köpte många biljetter billigt och sålde dem vidare till ett betydligt högre pris.
Eftersom bröderna Patrick och Ross tillhörde de bästa spelarna i skolorna i Montreal blev de ofta inbjudna att spela i enstaka matcher för olika lokala lag. Ross blev 1905 ordinarie i Montreal Westmount som spelade i CAHL vilket ansågs vara den just då främsta renodlade amatörligan i Canada, Ross gjorde 10 mål på 8 matcher och ansågs revolutionera spelet. Innan hade backarna mest tillbringat tiden i egen zon och aldrig åkt några längre sträckor med pucken på klubbladet medan Ross åkte upp med pucken i anfallszon istälet för att passa en forward.
Precis som bröderna Patrick valde Ross att flytta västerut, han fick jobb i en bank i Brandon, Manitoba och 1906 spelade han för Brandon Elks i MHL. Han stannade ytterligare en säsong i Brandon och under de båda säsongerna stod han för 12 mål sammanlagt. I januari 1907 utmanade Kenora Thistles Stanley Cup mästarna Montrel Wanderers om Stanley Cup pokalen och de bad Ross förstärka laget i finalerna som spelades i Montreal. Ross fick 1,000 CAD (kanadensiska dollar) för att hjälpa Kenora i de två matcherna. Ross gick poänglös från matcherna men blev Stanley Cup mästare för första gången eftersom Kenora överraskande besegrade Wanderers.
När Kenora i mars försökte försvara pokalen mot Wanderers så var inte Ross med, han hade istället flyttat tillbaka till Montreal där han den kommande säsongen skulle spela för just Montreal Wanderers. Wanderers spelade i ECAHA som då ansågs vara bäst i Canada och Ross gjorde 8 mål under säsongens 10 matcher. Han hjälpte också Wanderers att försvara Stanley Cup trofén i de utmaningar som kom från Ottawa, Winnipeg och Toronto och därmed blev Ross den andre spelaren genom tiderna som blev mästare två år i rad med två olika lag (Jack Marshall var först 1901 och 1902)
Ross spelade givetvis också i den första All Star match som spelats i ishockey, alla intäkter från matchen gick till familjen av den förre Wanderers spelaren Hod Stuart som avled 1907. Året efter spelade han i huvudsak för Wanderers men hyrde också ut sina tjänster till Cobalt Silver Kings, han spelade i en av utmaningarna som Wanderers fick om Stanley Cup pokalen men eftersom Wanderers senare förlorade mot ett annat lag räknas han inte som Stanley Cup mästare 1909.
I November 1909 bildades en ny liga CHA och Ross fick jobb som spelande GM för All-Montreal Hockey Club men ligan överlevde bara till mitten av januari 1910. Ross gick då till Haileybury Comets som spelade i den nystartade ligan NHA han fick 2,700 CAD för säsongens återstående 12 matcher och gjorde 6 mål. Den kommande säsongen införde NHA ett lönetak på 5,000 CAD per lag, stjärnorna med Ross i spetsen blev av förklarliga skäl missnöjda och försökte starta en egen liga men det misslyckades eftersom alla passande arenor redan var upptagna av lag från olika ligor. Ross gick tillbaka till Wanderers som numera också spelade i NHA, i en match med Quebec Bulldogs så knockade Ross Eddie Oatman vilket ledde till ett rejält bråk som inte avslutades förrän polisen invaderade isen.
Ross stannade i Wanderers de kommande tre säsongerna men inför varje säsong så krävdes det långa förhandlingar för att få honom att skriva på, han gjorde 31 mål och 36 poäng på 55 matcher de säsongerna. Inför säsongen 1914-15 började han bråka på allvar, han förhandlade med andra spelare om att starta en egen liga och flera av dem skrev också på kontrakt med Ross, NHA svarade i november 1914 med att stänga av Ross från spel i NHA. Ross förklarade sig då vara fri att gå vart som helst eftersom han kontrakt med Wanderers inte gällde längre. NHA:s president Emmett Quinn stängde då av Ross från all vad ishockey hette (något han givetvis inte hade befogenhet att göra) men bråket ställdes aldrig på sin spets eftersom det aldrig blev någon ny liga.
Ross gick då till NHA och begärde att få spela igen, ägarna i NHA hade inte mycket att välja på, hade de nekat honom hade alla de spelare som hade kontrakt med Ross också stoppats från spel i NHA. Ross fick med andra ord spela i NHA igen men Wanderers hävde hans kontrakt och Ross fick söka efter en ny klubb, han tränade både med Montreal Canadiens och Ottawa Senators innan han valde Ottawa.
När säsongen var slut så hade Ottawa och Wanderers exakt samma poäng och de båda lagen möttes i en serie på två matcher för att avgöra vilket lag som skulle få möta mästarna från PCHA om Stanley Cup pokalen. Wanderers som var fruktade för sin snabbhet var favoriter men Ross visade för första gången sitt taktiska snille när han skapade något som kan sägas vara förebild för det som i dag kallas ”Neutral Zone Trap”. Han kallade det för att ”kitty bar the door” och innebar att de två backarna plus rovern (ishockey spelades fortfarande med 6 utespelare + 1 målvakt) bildade en rörlig linje ca 25 meter från målet för att bromsa upp och stoppa Wanderers snabba forwards. Taktiken gick hem och Ottawa gick vidare till Stanley Cup finalen där laget förödmjukades av Vancouver Millionaires som vann matcherna med 6-2, 8-3 och 12-3.
Han stannade i Ottawa den kommande säsongen där han efter Frank Nighbor var näst bäst betald av spelarna, Ross gjorde 8 mål och 16 poäng under säsongen men Ottawa nådde inte slutspelet. Inför säsongen 1916-17 återvände Ross till Montreal och Wanderers mycket beroende på att han startat en sportaffär i Montreal som han ville ha under uppsikt även när han spelade. Ross gjorde 6 mål och 8 poäng i det som kom att bli den sista säsongen för NHA som lades ned under november 1917 för att återuppstå minus en ägare som NHL några dagar senare.
Ross utnämndes till spelade coach för Wanderers under NHL:s första säsong men redan den 2 januari inträffade katastrofen när Montreal Arena brann ned. Canadiens som också spelade i samma arena kunde fixa ny utrustning och fortsätta spela men Wanderers hade inte tillräckligt med pengar och tvingades ge upp efter bara 4 matcher av säsongen. NHL tvingade laget att lämna WO i de två kommande matcherna för att NHL tabellen skulle innehålla lika många matcher för de återstående lagen men Wanderers var körda och laget lades ned i slutet på januari. Ross slutade som spelare efter att han gjort 1 mål i de 3 matcher han spelade.
Ross blev nu domare i NHL och han fortsatte som domare fram till hösten 1922 då han erbjöds ta över som coach i NHL-laget Hamilton Tigers. Ross hade prövat på jobbet som coach redan säsongen 1910-11 då han samtidigt som han spelade för Wanderers var coach för universitetslaget McGill Redmen. Redan under träningslägret prövade Ross nya idéer som vikt- och konditionsträning på barmark men Hamilton slutade sist i NHL för den tredje raka säsongen med endast 6 vinster och Ross fick sparken.
1924 får han chansen igen när han träffade affärsmannen Charles Adams från Boston under Stanley Cup finalerna 1924, Adams som fått rättigheterna att bilda ett nytt lag anställer Ross som vice-president, GM, coach och scout för det ännu inte döpta expansionslaget. Adams vill ha ett namn med djuranknytning och med färgerna gult och brunt som var de färger som Adams butikskedja använde och Ross föreslog då namnet Bruins (ett gammalt engelsk ord för björn).
Ross använder sina kontakter i Canada och signar dels flera veteraner och dels lite mer okända namn men starten i NHL är urusel, Bruins vann bara 2 av lagets 15 första matcher. Ett universitetslag från Toronto med Conn Smythe som GM och coach turnerade just då i New England och Conn Smythe säger i intervjuer lite föraktfullt att hans lag lätt skulle slå Bruins. De orden är startskottet till en fejd som kommer pågå under drygt 40 år ända fram till att Ross avlider. Den mesta striden förs i tidningarna men de två vägrar till exempel under flera år att tilltala varandra under NHL:s styrelsemöten.
Bruins första säsong tillhör de sämsta genom tiderna i NHL, laget vann bara 6 matcher varav endast 3 var på hemmaplan och rekordsviten på 11 raka hemmaförluster slogs inte förrän säsongen 2003-04 då Pittsburgh Penguins förlorade 14 raka matcher på hemmaplan. Året efter förbättrade sig laget rejält och missade slutspelsplatsen med en endaste poäng efter bland annat 17 vinster.
När västkustligan WHL (det som var kvar när PCHA och WCHL gått ihop) lades ned 1926 stod NHL-lagen i kö för att köpa rättigheterna till stjärnspelarna och Ross lyckades kanske lägga beslag på den bäste av dem alla när han signade Eddie Shore. Med Shore i lagen blev Boston tvåa i den amerikanska divisionen och förlorade sedan Stanley Cup finalen mot Ottawa Senators efter två förluster och två oavgjorda matcher. Den är efter den sista av de fyra finalmatcherna som Ross rykte i hockeyvärlden når sin absolut lägsta punkt.
Den är den 13 april 1927 inträffade incidenten eller skandalen om man hellre använder kvällstidningsspråk som kom att helt förändra livet för Boston Bruins back Billy Coutu och samtidigt gjorde Art Ross till en hatad man i hela NHL med undantag för Bruins ägare, spelare och fans. Den fjärde och sista matchen i Stanley Cup finalen mellan Ottawa Senators och Boston Bruins var minst sagt en het batalj, efter att Ottawa avgjort matchen i den tredje perioden urartade den fullständigt. Bostons Lionel Hitchman och Ottawas Georges Boucher slogs och när Eddie Shore lades sig i det hela så invaderades planen av polisen som skingrade slagskämparna och Hitchman och Boucher fick matchstraff. Lite senare sänkte Ottawas stjärna Hooley Smith Bostons måltjuv Harry Oliver med en butt-ending i ansiktet, Shore gav sig på Smith och det slutade med att bägge spelarna fick matchstraff.
Den stora skandalen inträffar efter slutsignalen då Bostons Billy Coutu (en veteran och tuffing som hade debuterat i Montreal Canadiens året innan NHL bildades) troligen beordrad av Art Ross gav sig på domaren Jerry Laflamme och linjemannen Billy Bell. Det blev givetvis allmänt slagsmål och efteråt så blev Hitchman, Boucher och Jimmy Herbert bötfällda, Hooley Smith blev avstängd i en månad och Billy Coutu blev avstängd på livstid. Art Ross klarade sig utan straff men hans sedan tidigare något skamfilade rykte störtdök och han var antagligen NHL:s mest hatade man fram till andra världskrigets slut. Den 8 oktober 1929 ändrades straffet så att Coutu fick tillåtelse att spela i de mindre proffsligorna och när Coutu slutat så blev han under säsongen 1932-33 benådad av NHL efter att Montreal Canadiens ägare Leo Dandurand fört hans talan.
De kommande åren värvade Ross smart, målvakten Tiny Thompson och poängtjuven Cooney Weiland hjälpte Boston att bli ett topplag. Boston kommer att vinna den amerikanska divisionen fyra säsonger i rad, 1928 blev det stopp i semifinalen mot New York Rangers. Inför säsongen 1928-29 värvar Ross den gamle stjärnan Cy Denneny från Ottawa Senators som spelande coach medan Ross stannar som GM. Den 20 november invigs dessutom lagets nya arena Boston Garden som byggdes och ägdes av Tex Richards som också ägde Madison Square Garden och arenan kallades Boston Madison Square Garden fram till 1934 då arenan bytte ägare. Bruins inledde med en förlust till Montreal Canadiens med 0-1 men efter det så förlorade inte laget många matcher, efter segern i den amerikanska divisionen så gick laget obesegrat genom slutspelet när lagets första Stanley Cup bärgades.
Inför den kommande säsongen så slutade Denneny och Ross blev coach igen, Ross hade dessutom föreslagit att NHL skulle ändra reglerna för passningar framåt. Tidigare hade bara passningar bakåt eller i sidled tillåtits i den offensiva zonen men nu blev passningar framåt tillåtna över hela banan. Problemet var bara att Ross funderat på det här ett bra tag och föreslog inte regeländringen förrän han visste hur Boston skulle kunna utnyttja den till max. Regeländringen gjorde att Boston vräkte in mål eftersom NHL ännu inte hade någon offsideregel så hade Boston minst en man i den offensiva zonen hela tiden. De andra lagen klurade ut det så småningom och NHL införde mitt under säsongen dagens regler för offside. Boston vann NHL överlägset, det finns inget lag i NHL:s historia som tagit mer poäng procentuellt sett än vad Boston gjorde säsongen 1929-30. Eftersom det antagligen finns ”Hockeygudar” så såg de till att Boston och Ross blev bestulna på Stanley Cup trofén när Montreal Canadiens besegrade Bruins med 2-0 i matcher i Stanley Cup finalen.
Året efter är Boston fortfarande bäst i NHL men nu är de inte överlägsna längre och redan i semifinalen tar det stopp mot Montreal Canadiens som nu börjar bli ett riktigt spöke för Bruins med 3-2 i matcher. Det är under den andra matchen i den serien som Ross som förste coach genom tiderna plockar ut målvakten och spelar med en extra utespelare i jakten på en kvittering, det misslyckas men Ross är anledningen till att ABC-boken för coacher innehåller ett kapitel om hur man tar ut målvakten.
Nu följer några år då Boston är lite sämre och Conn Smythe tar för sig mer och mer i NHL och han gör allt han kan för att reta och förödmjuka Ross. När Eddie Shore i december 1933 är nära att ta livet av Torontostjärnan Ace Bailey tar Ross chansen att ge igen. När Conn Smythe i tumultet råkar i slagsmål med en i publiken så får Ross honom arresterad vilket innebär att medan Bailey förs till sjukhus och där kämpar för sitt liv så sitter lagets GM i häktet. När Smythe släpps så spar han inte på orden när han talar om Ross och när målet kommer till domstol så förklarar domaren Smythe oskyldig efter att käranden hade vittnat och domaren kritiserade både Bostonpolisen och Ross i hårda ordalag.
När Toronto besöker Boston några år senare så skickar Smythe fram sin lagkapten King Clancy med en bukett rosor till Smythe, på buketten sitter ett kort där Smythe föreslår ett ställe där Ross kan placera buketten. Under resten av 1930-talet vinner Boston den amerikanska divisionen hela fem gånger men det dröjer till 1938-39 innan Boston vinner Stanley Cup igen. Inför säsongen 1934-35 anställde Ross Frank Patrick som coach men Patrick och Ross kommer inte överens. Patrick hade dessutom alkoholproblem och när Bostontidningar efter att Bruins blivit utslagna i kvartsfinalen 1936 skriver att Patrick varit berusad kvällen före den avgörande matchen får Patrick sparken och Ross tar över som coach igen.
Under slutet av 1930-talet kliver det fram nya stjärnor som Ross upptäckt, tre ynglingar från Kitchener Milt Schmidt, Woody Dumart och Bobby Bauer kommer att skriva in sig i hockeyhistorien som ”The Kraut Line” och laget har dessutom värvat ännu en fantastisk målvakt i Frank Brimsek. Ross blir utsedd till coach för All Star Team 2 efter 1938 och efter Stanley Cup triumfen 1939 blir han utsedd till coach i All Star Team 1. Efter Stanley Cup vinsten 1939 utser han den gamle Bruinsstjärnan Cooney Weiland till ny coach och 1941 vinner laget Stanley Cup för tredje gången.
Ross tar över som coach igen 1941-42 medan Cooney Weiland blir coach för farmarlaget Hershey Bears, Boston blir nu hårt åderlåtet av det andra världskriget men lyckas bli tvåa i NHL säsongen 1942-43 och Ross blir utsedd till coach för All Star Team 2. Ross lyckades som GM mot alla odds få ordning på Boston igen efter andra världskriget och tog laget till slutspelet fem säsonger i rad, vill man vara elak så berodde det mest på att Chicago och Rangers var värdelösa under slutet av 1940-talet.
Det är under ett styrelsemöte under 1940-talets början Ross hamnar i slagsmål med New York Americans GM Red Dutton. Dutton klår upp Ross enligt konstens alla regler och efter det slagsmålet så blir Ross betydligt mer samarbetsvillig. Ross hade redan under 1920-talet tagit fram den B-formade målburen som användes i NHL ända fram till att Mark Howe spetsades på den under 1980-talet. Han hade några år senare tagit fram ett nät som hängde i målburen som fångade upp pucken så den inte kunde studsa ut igen.
Han och Rangers coach under 1940-talet Frank Boucher kom med idén till den röda linjen men hans största uppfinning är den variant av puck som används än i dag. Han använde syntetiskt gummi istället för naturligt för att pucken inte skulle studsa så mycket och han gjorde kanten mer rundad innan han den varit rak och genom rundningen så höll pucken betydligt längre. Alla uppfinningar och idéer hjälper Ross att slipa bort stämpeln av en hänsynslös bråkmakare och när han slutat som coach i Boston blev han alltmer respekterad. I NHL så fanns hans namn på samtliga puckar ända tills att patentet löpte ut mot slutet av 1900-talet.
Ross gjorde sin sista säsong som coach 1944-45 och de kommande fyra så leddes laget av den gamla storstjärnan Dit Clapper. 1949 anställde Georges Boucher som coach men efter en misslyckad säsong med massor av bråk mellan Boucher och Ross så fick Boucher sparken. Inför säsongen 1950-51 lyckades Ross övertala Lester Patricks son Lynn att ta över som Bostons coach och när Ross slutade som GM 1954 tog Lynn Patrick även över som GM.
Efter att han slutat som Boston Bruins GM höll Ross en mycket låg profil och ägnade sig mest åt sin familj. Han avled den 5 augusti 1964 på ett sjukhem i Medford som är en förstad till Boston.
Redan 1947 hade Ross tillsammans med sina två söner donerat Art Ross Trophy till NHL, trofén som går till den i NHL som vinner poängligan är NHL:s femte äldsta individuella pris (Hart, Vezina, Lady Byng & Calder är äldre). Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1945 (en del källor säger 1949 men HHoF anger 1945 som årtal) och den 2 december 1949 hedrades han i Boston Garden där han bland annat fick en silverbricka där de sex Original Six lagens logo fanns ingraverade. 1975 blev han invald i Canadian Sports Hall of Fame och 1984 fick han postumt Lester Patrick Trophy.
Ross förakt för allt som kunde förknippas med Toronto och Ottawa var säkert en orsak till att han redan 1938 blev amerikansk medborgare. Trots att Ross räknades som en av sin tids bästa försvarsspelare så är han främst ihågkommen för priset han donerade och de regler och innovationer han tog fram under sin tid i Boston. Han skaffade sig otaliga ovänner runt om i NHL men även i Boston Bruins, både ägaren Charles Adams och stjärnan Eddie Shore tillhörde de som inte tålde honom och det var det som gjorde att han till slut tvingades bort från laget. Det går dock inte att bortse från att utan honom hade antagligen Boston Bruins aldrig blivit någon succé och vem vet om laget överlevt länge nog för att bli ett ”Original Six” lag utan honom.
Statistik som spelare
| Liga | GP | G | A | P | PIM |
| NHA | 131 | 58 | 16 | 74 | 406 |
| NHL | 3 | 1 | 0 | 1 | 12 |
| Stanley Cup | 9 | 3 | 0 | 3 | 46 |
Statistik som coach
| Lag/Liga | GP | W | L | T/OTL | P |
| Montreal Wanderers | 6 | 1 | 5 | 0 | 2 |
| Hamilton Tigers | 24 | 6 | 18 | 0 | 12 |
| Boston Bruins | 728 | 361 | 277 | 90 | 812 |
| NHL | 758 | 368 | 300 | 90 | 826 |
| Stanley Cup | 70 | 32 | 33 | 5 | - |
Meriter som spelare
Vann Stanley Cup 2 gånger: 1907, 1908
Invald i Hockey Hall of Fame som spelare 1945
Lester Patrick Trophy 1984
Meriter som coach
Stanley Cup 1 gång, 1939
Coach All Star Team 1: 1939
Coach All Star team 2: 1938, 1943
Meriter som GM
Stanley Cup 3 gånger: 1929, 1939 & 1941
Han var både coach och GM under större delen av sin tid i Boston Bruins mellan 1924 och 1954 men vid två av Stanley Cup vinsterna var det någon annan som stod i båset.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
