Dagens två huvudpersoner nådde bägge två enorma framgångar i Montreal, den förste av dem minns de flesta pga hans inblandning i ”Richard-Riot” medan den andre som är historisk på många sätt idag är sorgligt bortglömd.
Först ut är coachen som har två antagligen oslagbara rekord. Dick Irvin ledde sina lag till helt otroliga 16 Stanley Cup finaler men tyvärr så förlorade hans lag finalen 12 gånger.
Dick Irvin
James Dickinson Irvin II eller som han senare blev känd Dick Irvin Sr. Föddes den 19 juli 1892 i Hamilton, Ontario, Canada. Dick hade nio syskon men alla hans fyra systrar dog tidigt av tbc och två av hans bröder dog innan de fyllt ett år. Det var med andra ord ingen dans på rosor under hans uppväxt, när Dick fyllt 8 år flyttade familjen till Winnipeg där hans far kom att jobba som slaktare och nu ljusnade tillvaron för familjen Irvin.
Dick och hans äldre bror Alex började spela ishockey och fadern brukade skjutsa dem till träning och match med häst och släde. Precis som så många andra familjer i Canada så skapade pappa Irvin en isbana i trädgården genom att spola vatten sent på kvällarna. Dick och hans bror tillbringade många timmar på den isen och det är där Irvin utvecklar något som nästan kan kallas slagskott. Förutom ishockey så höll Dick på med både Curling och Baseball och han var nästan lika bra i den senare sporten som i ishockey.
Dick spelade sin första match mot vuxna vid 12 år ålder då han debuterade för Winnipeg Strathcronas men annars höll han till i juniorlaget Winnipeg Monarchs. 1915 vann Winnipeg Monarchs med den då 23-årige Dick i laget Allan Cup dvs. amatörernas motsvarighet till Stanley Cup. Året efter blev han proffs i Portland Rosebuds som spelade i PCHA och han blev som rookie femma i poängligan med 35 mål och 45 poäng, hans 35 mål var fjärde bäst i ligan.
Året efter införde Canada värnplikt pga. första världskriget och Irvin hamnade i armén, hans regemente The Fort Garry Horse Regiment skickades till England i maj 1918 och i augusti samma år sattes regementet in i striderna i Frankrike. Irvin som var motorcykelordonnans var aldrig direkt inblandad i striderna som tog slut i november samma år. Det dröjde till maj 1919 innan hans förband hemförlovades och när han kom hem fick han tack vare sin krigsplacering tillbaka sin amatörstatus.
Fram till säsongen 1921-22 spelade han för amatörlaget Regina Victorias, under de två säsongerna gjorde han 51 mål och 60 poäng på 23 matcher. Alla begrep att han egentligen var för bra för att stanna som amatör men han väntade med att bli proffs till att WCHL startade upp eftersom han inte ville lämna Regina. Under de kommande fyra säsongernas spelade Irvin för Regina Capitals och han var tillsammans med George Hay lagets största stjärna. Irvin blev under säsongen 1921-22 femma i poängligan och gjorde sammanlagt 58 mål och 82 poäng på 102 matcher under fyra säsonger med Capitals.
Inför säsongen 1925-26 byter WCHL namn till WHL på grund av att ett av lagen flyttades till USA, det lag som flyttades var just Regina som istället placerades i Portland där laget återanvände smeknamnet Rosebuds. Irvin följde med till Portland och den här säsongen blir han trea i poängligan med sina 31 mål och 36 poäng. När WHL lades ned den följande säsongen så köptes rättigheterna till de flesta av lagets spelare upp av Major Frederic McLaughlin ägare till det nystartade NHL-laget Chicago Black Hawks.
Den 34-årige veteranen Irvin blev utsedd till Black Hawks förste lagkapten och han och den gamle Torontostjärnan Babe Dye gjorde att nykomlingen Chicago gjorde flest mål i NHL säsongen 1926-27. Irvin blev tvåa i poängligan med 18 mål och 36 poäng medan Dye blev femma på 30 poäng. Chicago åkte ut direkt i den första omgången av slutspelet mot Boston Bruins men Irvin gjorde 2 av Chicagos 5 mål i serien. Den kommande säsongen slutade redan efter 12 matcher för Irvin som råkade ut för en allvarlig skallfraktur och utan Irvin på isen så blev Chicago sist i den amerikanska divisionen av NHL.
Säsongen 1928-29 gör Irvin comeback men han gör det som spelande coach, han spelar väldigt sparsamt och gör bara 6 mål och 7 poäng på 39 matcher och efter säsongen slutar han helt som spelare. Under sin första säsong som coach på heltid för han Chicago till lagets första Stanley Cup final och finalen blir rekordjämn. Montreal Canadiens vann finalen med 3-2 i matcher men det roliga är att Montreal gjorde två mål i samtliga fem matcher, laget vann tre matcher med 2-1 medan Chicago vann båda sina med 3-2 efter övertid.
Den minst sagt excentriske ägaren McLaughlin gav Irvin sparken precis före säsongsstarten 1931 men han behövde bara vara arbetslös tills november då Conn Smythe övertalade honom att bli coach för Toronto Maple Leafs som inte vunnit någon av säsongens första fem matcher. I den nybyggda arenan Maple Leaf Gardens så gjorde Irvin dundersuccé genom att föra upp Toronto på andraplatsen i den kanadensiska divisionen. Maple Leafs vann sedan Stanley Cup genom att svepa New York Rangers i Stanley Cup finalen med tennissiffrorna: 6-4, 6-2 & 6-4.
De kommande åtta säsongerna är Toronto Maple Leafs NHL:s kanske bästa lag men trots att laget vinner sin division fyra gånger och som sämst plockade 47 poäng på 48 matcher misslyckas Irvin och Maple Leafs att vinna Stanley Cup. Irvin ledde laget till otroliga sex Stanley Cup finaler som de förlorade under de åtta säsongerna, 1933 förlorade man mot Rangers med 1-3 i matcher, 1935 vann Montreal Maroons med 3-0 i matcher, 1936 vann Detroit Red Wings med 3-1 i matcher, 1938 föll man mot Chicago Black Hawks med 1-3 i matcher, 1939 var det Boston Bruins som vann med 4-1 i matcher och avslutningsvis så förlorade man mot Rangers med 2-4 i matcher 1940.
Conn Smythe tyckte visserligen att Irvin var NHL:s bäste coach men efter 6 förlorade Stanley Cup finaler på 8 säsonger var han tvingad att göra något. Smythe ersatte Irvin med Maple Leafs gamle lagkapten Hap Day som de kommande 10 säsongerna kommer att leda Maple Leafs till 5 Stanley Cup triumfer. Irvin coachade Toronto till 216 vinster, 152 förluster och 59 oavgjorda på 427 matcher.
Irvin är fyra bland Maple Leafs coacher genom tiderna både när det gäller vinster och antal matcher i båset, det är bara Hap Day, Pat Quinn och Punch Imlach som slår Irvin i de båda kategorierna. Smythe föreslog att Montreal Canadiens som den föregående säsongen blivit sjua och sist i NHL efter bara 10 segrar skulle anställa Irvin som coach. Tommy Gorman som var Habs GM var inte svår att övertala och från och med säsongen 1940-41 var Dick Irvin Montreal Canadiens coach.
Det tar inte Gorman och Irvin lång tid att få ordning på Canadiens, redan under Irvins första säsong så tog sig Canadiens tillbaka till slutspelet (det var visserligen ingen större bedrift eftersom sex av sju lag gick till slutspel under NY Americans sista säsonger i NHL). Under hans andra säsong så fortsätter Canadiens att förbättra sig men det märks inte så mycket i tabellen eftersom laget blir sexa för andra året i rad mycket beroende på att den blivande storstjärnan Elmer Lach missade hela säsongen med en söndertrasad axel.
Säsongen 1942-43 gör en lovande men samtidigt mycket skadeförföljd Maurice Richard debut i Montreal, Richard hinner visa lite av vad han kan men efter 16 matcher bryter han fotleden och missar resten av säsongen som är den första med bara sex lag i ligan dvs. året då Original Six föddes. Lach är däremot tillbaka och tillsammans med den ende stjärnan Habs hade under slutet av 1930-talet Toe Blake gör han succé. Habs blir fyra i NHL men åker ut mot Boston Bruins i den första omgången men ett frö har planterats.
Året efter gör Irvin genidraget att sätta ihop Blake, Lach och Richard i en kedja, kedjan döps ganska omgående till Punch Line och Montreal som dessutom fått förstärkning i form av Bill Durnan i målet vinner både ligan och Stanley Cup. Montreal förlorade bara 6 av 59 matcher under hela säsongen, 5 i serien och 1 under slutspelet. Irvin blev efter säsongen utsedd till coach i All Star Team 1 som också innehöll målvakten Bill Durnan medan Lach, Richard och Butch Bouchard fick nöja sig med en plats i All Star Team 2.
Montreal upprepar storspelet under serien och vinner ligan även 1944-45, Punch Line lägger beslag på de tre första platserna i poängligan och Durnan vinner Vezina för andra året i rad. Lach vann Hart Trophy trots att Richard som nu fått smeknamnet Rocket skrivit in sig i historieböckerna genom att bli först i NHL med att göra 50 mål under en säsong som då bestod av just 50 matcher.
I slutspelet gick det däremot inte lika bra, Habs förlorade redan i den första rundan mot Toronto Maple Leafs som sedan även tog hem Stanley Cup. Revanschlystna gjorde Montreal nog sin dittills bästa säsong genom tiderna säsongen 1945-46, laget vann serien för tredje säsongen i rad och i slutspelet förlorade laget bara en match på vägen till lagets sjätte Stanley Cup triumf. Tre av lagets spelare kom med i All Star Team 1 + att Irvin blev coach samtidigt som ytterligare tre spelare platsade i All Star Team 2. Efter säsongen lämnar Gorman laget och Frank J. Selke Sr. Blir Habs nye GM.
Med Irvin vid rodret så vinner Habs serien för fjärde året i rad säsongen 1946-47 men i slutspelet blir Toronto för svåra i finalen. Den kommande säsongen tvingas Toe Blake sluta efter att han brutit sin ena ankel på två ställen, eftersom målvakten Bill Durnan dessutom började få problem med nerverna så missade Montreal slutspelet. Resten av 1940-talet är det Toronto Maple Leafs som är NHL:s bästa lag (i alla fall i slutspelet med 4 Stanley Cup vinster på 5 säsonger) även om Detroit Red Wings börjar en imponerande svit att förstaplaceringar i NHL säsongen 1948-49. Detroit vinner nu serien under sju raka säsonger fram till och med 1954-55.
Selke fortsätter Gormans arbete och bygger upp en imponerande organisation som under 1960-talets början kommer att bestå av drygt 750 lag som ägdes eller sponsrades av Montreal Canadiens och rättigheterna till drygt 10,000 spelare från 15 år och uppåt. Irvin tar tacksamt emot alla nya spelare som dyker upp under 1950-talets början som till exempel Jean Béliveau, Bernie Geoffrion, Tom Johnson, Dickie Moore och Jacques Plante. Montreal blir under 1950-talets början Detroit Red Wings utmanare nummer ett, de två lagen möts i Stanley Cup finalen 3 gånger på 4 säsonger.
Montreal kommer under 1950-talet sätta ett antagligen oslagbart rekord när laget når Stanley Cup finalen under tio säsonger i rad från 1951 till 1960. En av spelarna Bernie ”Boom Boom” Geoffrion sätter samtidigt ett absolut oslagbart rekord när han spelar i samtliga av Habs finalmatcher under sviten, totalt 53 raka finalmatcher (5+4+5+7+7+5+5+6+5+4). Montreal vinner Stanley Cup 1953 och då möter laget Boston Bruins som chockat NHL genom att besegra Detroit med 4-2 i matcher i semifinalen.
1953-54 blir Montreal tvåa bakom Detroit i serien men Irvin får hård kritik speciellt från media i Toronto för den tuffa spelstil som Montreal anammat i ett försök att rå på Detroit, både Rocket Richard och Bernie Geoffrion blev bötfällda och Geoffrion blev dessutom avstängd under säsongen. I slutspelet hade Detroit och Montreal inga som helst problem att ta sig till finalen som har gått till historien pga hur den sjunde och avgörande matchen avgjordes. Inför den sjunde matchen hade båda lagen blivit nollade vars sin gång och målskillnaden efter sex matcher var 12-11 i Detroits favör.
Montreal tog ledningen efter knappt halva den första perioden genom Floyd Curry innan Red Kelly kvitterade i PP i början av den andra perioden. Detroit dominerade de första två perioderna och ledde skottstatistiken med 25-10 inför den sista perioden där Montreal tog över och vann skotten med 12-6. Ställningen var 1-1 inför förlängningen och avgörandet kommer redan efter 4:29, när Red Wings defensive specialist Tony Leswick slänger in en slumppuck mot Montreals målvakt Gerry McNeil. Habs stjärnback Doug Harvey försöker ta ned pucken med handen för att starta en kontring men missar och pucken studsar via hans hand över den överraskade McNeils axel och in i mål. McNeil blir så förtvivlat att han lägger av med ishockey (han gör visserligen comeback efter några år men då var Plante ohotad etta i Montreal).
Året efter kämpar Detroit och Montreal hela serien jämsides i serieledningen långt före de övriga fyra lagen, efter 66 matcher har Montreal 91 poäng och Detroit 87. Den 13 mars vinner Detroit samtidigt som Montreal förlorade till Boston och i den matchen knockade Rocket Richard linjedomaren Cliff Thompson (startskottet till det som kallas Richard-Riot som tas upp utförligare i del 4 av den här serien).
Richard blev avstängd och den 17 mars möts Detroit och Montreal i en match som blir avbruten när Detroit leder med 4-1 och nu är lagen helt lika. Bägge lagen vinner sin nästa match och då går Bernie Geoffrion om Richard och övertar ledningen i Art Ross racet. Inför den sista omgången stod båda lagen på 93 poäng och de möttes i Detroit för säsongens 14 möte (inte konstigt att spelarna hatade varandra intensivt under Original Six eran), Detroit vann matchen och fick därmed det som skulle visa sig helt avgörande nämligen hemmafördel.
Montreal och Detroit tog sig ånyo sig lätt till Stanley Cup finalen som på ett sätt var ganska tråkig men ändå jämn, stenhård och småful. Varför var den tråkig undrar ni? Jo därför att lagen vann sina hemmamatcher lätt, inte en match avgjordes med uddamålet utan resultaten var istället 4-2, 7-1, 2-4, 3-5, 5-1, 3-6 och 3-1 med Detroit siffror först. Förlusten till Detroit innebar slutet för Irvins lite tuffare spelstil som mer passade Big Bad Bruins än Montreals flygande fransmän.
Irvin lämnade Montreal efter Stanley Cup förlusten 1955 men han fick inte sparken eftersom han hela tiden haft kontrakt på ett år i taget. Habs GM Frank Selke Sr. ansåg att Irvins metoder var gammalmodiga, det var framförallt hur Irvin hela tiden hetsade Rocket Richard som Selke inte gillade. Selke trodde (vilket visade sig vara helt riktigt) att Richard skulle vara en minst lika bra spelare om han inte var så aggressiv. Ny coach blev istället Rockets gamle kedjekamrat Toe Blake. Blake som hade en lugnande verkan Rickard kommer under sina 13 säsonger som Habs coach vinna Stanley Cup hela 8 gånger.
Irvin som nu var svårt sjuk i skelettcancer (något som ingen utanför familjen visste om) blev omedelbart utsedd till ny coach i Chicago Black Hawks. Chicago var vid den här tiden NHL:s utan konkurrens sämsta lag, de senaste 10 säsongerna hade laget bara nått slutspelet en enda gång. Irvin kan inte göra underverk och Chicago blir sist i NHL för tredje säsongen i rad men nu var laget endast 11 poäng efter fjärde och sista slutspelslag som jämförelse med de två föregående säsongernas 42 respektive 24 poäng..
Det var meningen att Irvin skulle coachat Chicago även säsongen 1956-57 men hans sjukdom förvärrades och han tvingades avgå innan säsongen startade. Han avled den 16 maj 1957 och året efter valdes han postumt in i Hockey Hall of Fame som spelare. Han begravdes i på Mount Pleasant Cemetary i Toronto där många andra hockeylegender ligger begravda.
Dick Irvin Sr. coachade nästan 1500 matcher i NHL och han är trea i NHL genom tiderna bakom Scotty Bowman och Al Arbour. När det gäller vinster han har de senaste åren blivit passerad av Joel Quenneville och Ken Hitchcock och ligger numera på femte plats genom tiderna med 692 vinster. Irvin som är den coach som varit coach under längst tid (15 säsonger) i Montreal Canadiens rankas med sina 3 Stanley Cup vinster +5 finalförluster (3 mot Detroit & 2 mot Toronto) på 896 matcher, 431 vinster, 313 förluster och 152 oavgjorda matcher som Montreals tredje bäste coach genom tiderna efter Toe Blake och Scotty Bowman.
När det gäller Stanley Cup matcher så är Irvin trea genom tiderna i NHL med sina 190 matcher och fyra när det gäller vinster med 100, hans 4 Stanley Cup vinster ger honom en delad fjärdeplats tillsammans med Arbour, Punch Imlach, & Glen Sather bakom Bowman, Toe Blake och Hap Day. Tyvärr är det nog så att de flesta minns honom för följande två NHL-rekord: 16 Stanley Cup finaler som coach och 12 förlorade Stanley Cup finaler (1 med Black Hawks, 6 med Maple Leafs och 5 med Canadiens).
Hans son Dick Irvin Jr. är idag ansedd vara den främste när det gäller Montreal Canadiens historia, Dick Jr. som är 83 år gammal var under drygt 25 år en av Hockey Night in Canadas mest populära kommentatorer. Han har också skrivit flera böcker om Habs och sin tid som kommentator i TV och radio.
Statistik som spelare
Statistik som coach
Slutspelsmatcher fick under NHL:s barndom sluta oavgjort eftersom det var målskillnaden som avgjorde.
Meriter som spelare
Allan Cup 1915
Hade flest assist i NHL säsongen 1926-27 med 18 assist
Invald i Hockey Hall of Fame som spelare 1958
Meriter som coach
Stanley Cup: 4 gånger, 1 med Toronto 1932 & 3 gånger med Montreal 1944, 1946 & 1953
Har rekordet som den coach som förlorat flest Stanley Cup finaler med oslagbara 12 stycken.
Coach All Star Team 1: 3 gånger 1944, 1945, 1946
Coach All Star Team 2: 6 gånger 1931. 1932, 1933, 1934, 1935, 1941
Andre man i den här presentationen är en idag alldeles för bortglömd vinnare, Tommy Gorman är ensam i den amerikanska proffsidrotten om att vinna en mästerskapspokal med fyra olika organisationer, han är också den ende som vunnit Stanley Cup två år i rad som coach för två olika lag.
Tom Gorman
Thomas Patrick "T.P." Gorman föddes den 9 juni 1886 i Ottawa, Ontario, Canada. Gorman som hade fem syskon växte upp till en riktigt ”sportsjock”, det fanns knappt en sport han inte provade på under sin uppväxt. Han jobbade som springpojke i det kanadensiska parlamentet under tiden han pluggade, samtidigt blev han en lacrossespelare i världsklass. När Canada vann OS-guldet i lacrosse under olympiaden i London 1908 var Gorman lagets yngste medlem. Han blev efter OS proffs i lacrosse under några säsonger innan han fick jobb på sportredaktionen på Ottawa Citizen.
Gorman blev så småningom redaktör för sporten på tidningen som han stannade på tills 1921 trots massor av andra engagemang. Inför säsongen 1916-17 blev Gorman anställd av Ottawa Senators huvudägare Ted Dey för att sköta rekryteringen av yngre spelare. Gorman skötte jobbet så bra att han dessutom blev utsedd till lagets kassör/sekreterare. I november 1917 var Gorman Senators representant på de två styrelsemöten som först beseglade NHA:s öde och sedan ur NHA:s spillror bildade NHL.
Gorman blev inför NHL:s första säsong delägare i laget och dess GM och under hans ledning vann Ottawa Stanley Cup tre gånger nämligen 1920, 1921 och 1923 i det som var NHL:s första dynasti. 1925 sålde han sina andelar i Ottawa till Thomas Ahern och blev istället ägare, coach och GM för det nystartade NHL-laget New York Americans (tidigare Hamilton Tigers). Under hans första år vid rodret så missade Americans slutspelet och Gorman anställde då den gamla storstjärnan Newsy Lalonde som coach för att fokusera sig på jobbet som GM. Det gick inte bättre med Lalonde som coach och han ersattes av Shorty Green som slutade som spelare för att ta över som coach säsongen 1927-28.
Green misslyckades fullständigt och Gorman tog över som coach igen 1928-29 och förde Americans eller Amerks som de flesta kallade laget till dess första slutspel men där var lokalkonkurrenten New York Rangers för starka. Gorman sålde Amerks och lämnade hockeyn och New York under sommaren 1929 för att flytta till Mexico där han under tre år skötte galoppbanan Agua Caliente Racetrack. 1932 var Gorman inblandad i en misstänkt dopinghärva, hans häst som inte var någon stjärna vann ett av de större loppen i Mexico bara för att dö bara några dagar senare. Gorman lämnade galoppsporten när banan fick en ny ägare som inte litade på Gorman.
Gorman var inte arbetslös länge för efter ca halva säsongen 1932-33 blev han utsedd till Chicago Black Hawks nye coach. Den kommande säsongen fick han ta över jobbet som GM också och han byggde nu ett försvarsstarkt lag runt Chicagos stjärnkeeper Charlie Gardiner. Gorman lyfte med hjälp av Gardiner och stjärnbacken Lionel Conacher Chicago från sistaplatsen i NHL den föregående säsongen till andraplatsen i den amerikanska divisionen 1932-33.
I det följande slutspelet gick det inte att stoppa Chicago som vann Stanley Cup för första gången tack vare sin starka defensiv, Chicago som både gjorde minst och släppte in minst mål under säsongen förlorade bara en match under slutspelet. Bara 10 dagar efter vinsten slutade Gorman efter en tvist med den excentriske ägaren major Frederic McLaughlin och under sommaren avled tragiskt nog Chicagos målvakt Charlie Gardiner efter en hjärnblödning.
Gorman återvände till Canada där han fick ansvaret som coach/GM för Montreal Maroons. Han köpte även en andel i i klubben. Gorman ledde laget till andraplatsen i den kanadensiska divisionen av NHL mycket tack vare att han tradat till sig målvaktsstjärnan Alex Connell, i slutspelet slog Maroons först överraskande ut Chicago och av bara farten så besegrades även New York Rangers i semifinalen. I finalen väntade storfavoriten Toronto Maple Leafs men Maroons med Connell i målet vann finalen med 3-0 i matcher efter vinster med 3-2 efter OT, 3-1 och 4-1. Gorman blev därmed den förste i historien och fortfarande den ende coach och GM som vunnit Stanley Cup två år i rad med två olika organisationer.
Nu följer två säsonger där Maroons vinner den kanadensiska divisionen bara för att förlora ganska omgående i slutspelet och under säsongen 1937-38 då alla visste att laget skulle läggas ned blev laget sist i NHL. Efter ett sabbatsår blev Gorman 1940 utsedd till Montreal Canadiens nye GM och tillsammans med coachen Dick Irvin vann han efter några svaga säsonger Stanley Cup för sjätte och sjunde gången 1944 och 1946. Han blev återigen historisk eftersom ingen varken före eller efter honom har vunnit ett mästerskap med fyra olika organisationer varken i NHL, NBA, NFL eller MLB.
Gorman lämnade hockeyn och Canadiens efter Stanley Cup vinsten 1946 och då han köpte Ottawa Senators som då var ett amatörlag som spelade i QSHL. Ottawa vann det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup 1949 och han fortsatte dessutom att jobba som promotor och lockade både Frank Sinatra och Duke Ellington till att spela i Forum. Han väckte den slumrande wrestlingen till liv i Montreal igen samtidigt som han var med om att bilda ett proffslag i baseboll som kallades Ottawa Giants.
Under hela tiden från 1937 fram till sin död så var Gorman manager över hästkapplöpningsbanan Connaught Park Racetrack utanför Ottawa där han varit delägare sedan 1925. Gorman avled den 15 maj 1961 i cancer på ett sjukhus i Ottawa, 1963 blev han invald i Hockey Hall of Fame som Builder, invald i Ottawa Sports Hall of Fame 1966 och 1977 blev han invald i Canadian Horse Racing Hall of Fame.
Gorman hade gift sig 1910 med Mary Westwick som var syster till Silver Seven stjärnan Harry ”Rat” Westwick och fick med tiden tre barn. Hans yngste son Joe var assisterande GM när fadern var GM för Montreal Canadiens och efter att familjen flyttat tillbaka till Ottawa hjälpte Joe och hans bror Frank till med arbetet på Connaught Park och de fortsatte sköta om banan efter faderns död fram till att Frank dog 1984. Gormans dotter Betty gifte sig med Allan Hern son till Silver Sevens legendariske målvakt Riley Hern. Gormans barnbarn och barnbarnsbarn är fortsatt mycket aktiva i Ottawa och Montreal, barnbarnet Peter ”Rowdy” Hern är en musiker som tillsammans med bröderna Geoff och Eric Molson (Montreal Canadiens nuvarande ägare) försöker att väcka nytt liv i Montreals slumrande scen för irländsk/engelsk folkmusik.
Statistik som coach
Slutspelsmatcher fick under NHL:s barndom sluta oavgjort eftersom det var målskillnaden som avgjorde.
Meriter som coach
Stanley Cup 2 gånger: 1934 Chicago och 1935 Maroons
Meriter som GM
Stanley Cup 7 gånger: 1920, 1921 & 1923 Ottawa, 1934 Chicago, 1935 Maroons, 1944 & 1945 med Canadiens
Allan Cup 1 gång: 1949 med Ottawa Senators
Invald i Hockey Hall of Fame som Builder 1963
Invald i Ottawa Sports Hall of Fame 1966
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Först ut är coachen som har två antagligen oslagbara rekord. Dick Irvin ledde sina lag till helt otroliga 16 Stanley Cup finaler men tyvärr så förlorade hans lag finalen 12 gånger.
Dick Irvin
James Dickinson Irvin II eller som han senare blev känd Dick Irvin Sr. Föddes den 19 juli 1892 i Hamilton, Ontario, Canada. Dick hade nio syskon men alla hans fyra systrar dog tidigt av tbc och två av hans bröder dog innan de fyllt ett år. Det var med andra ord ingen dans på rosor under hans uppväxt, när Dick fyllt 8 år flyttade familjen till Winnipeg där hans far kom att jobba som slaktare och nu ljusnade tillvaron för familjen Irvin.
Dick och hans äldre bror Alex började spela ishockey och fadern brukade skjutsa dem till träning och match med häst och släde. Precis som så många andra familjer i Canada så skapade pappa Irvin en isbana i trädgården genom att spola vatten sent på kvällarna. Dick och hans bror tillbringade många timmar på den isen och det är där Irvin utvecklar något som nästan kan kallas slagskott. Förutom ishockey så höll Dick på med både Curling och Baseball och han var nästan lika bra i den senare sporten som i ishockey.
Dick spelade sin första match mot vuxna vid 12 år ålder då han debuterade för Winnipeg Strathcronas men annars höll han till i juniorlaget Winnipeg Monarchs. 1915 vann Winnipeg Monarchs med den då 23-årige Dick i laget Allan Cup dvs. amatörernas motsvarighet till Stanley Cup. Året efter blev han proffs i Portland Rosebuds som spelade i PCHA och han blev som rookie femma i poängligan med 35 mål och 45 poäng, hans 35 mål var fjärde bäst i ligan.
Året efter införde Canada värnplikt pga. första världskriget och Irvin hamnade i armén, hans regemente The Fort Garry Horse Regiment skickades till England i maj 1918 och i augusti samma år sattes regementet in i striderna i Frankrike. Irvin som var motorcykelordonnans var aldrig direkt inblandad i striderna som tog slut i november samma år. Det dröjde till maj 1919 innan hans förband hemförlovades och när han kom hem fick han tack vare sin krigsplacering tillbaka sin amatörstatus.
Fram till säsongen 1921-22 spelade han för amatörlaget Regina Victorias, under de två säsongerna gjorde han 51 mål och 60 poäng på 23 matcher. Alla begrep att han egentligen var för bra för att stanna som amatör men han väntade med att bli proffs till att WCHL startade upp eftersom han inte ville lämna Regina. Under de kommande fyra säsongernas spelade Irvin för Regina Capitals och han var tillsammans med George Hay lagets största stjärna. Irvin blev under säsongen 1921-22 femma i poängligan och gjorde sammanlagt 58 mål och 82 poäng på 102 matcher under fyra säsonger med Capitals.
Inför säsongen 1925-26 byter WCHL namn till WHL på grund av att ett av lagen flyttades till USA, det lag som flyttades var just Regina som istället placerades i Portland där laget återanvände smeknamnet Rosebuds. Irvin följde med till Portland och den här säsongen blir han trea i poängligan med sina 31 mål och 36 poäng. När WHL lades ned den följande säsongen så köptes rättigheterna till de flesta av lagets spelare upp av Major Frederic McLaughlin ägare till det nystartade NHL-laget Chicago Black Hawks.
Den 34-årige veteranen Irvin blev utsedd till Black Hawks förste lagkapten och han och den gamle Torontostjärnan Babe Dye gjorde att nykomlingen Chicago gjorde flest mål i NHL säsongen 1926-27. Irvin blev tvåa i poängligan med 18 mål och 36 poäng medan Dye blev femma på 30 poäng. Chicago åkte ut direkt i den första omgången av slutspelet mot Boston Bruins men Irvin gjorde 2 av Chicagos 5 mål i serien. Den kommande säsongen slutade redan efter 12 matcher för Irvin som råkade ut för en allvarlig skallfraktur och utan Irvin på isen så blev Chicago sist i den amerikanska divisionen av NHL.
Säsongen 1928-29 gör Irvin comeback men han gör det som spelande coach, han spelar väldigt sparsamt och gör bara 6 mål och 7 poäng på 39 matcher och efter säsongen slutar han helt som spelare. Under sin första säsong som coach på heltid för han Chicago till lagets första Stanley Cup final och finalen blir rekordjämn. Montreal Canadiens vann finalen med 3-2 i matcher men det roliga är att Montreal gjorde två mål i samtliga fem matcher, laget vann tre matcher med 2-1 medan Chicago vann båda sina med 3-2 efter övertid.
Den minst sagt excentriske ägaren McLaughlin gav Irvin sparken precis före säsongsstarten 1931 men han behövde bara vara arbetslös tills november då Conn Smythe övertalade honom att bli coach för Toronto Maple Leafs som inte vunnit någon av säsongens första fem matcher. I den nybyggda arenan Maple Leaf Gardens så gjorde Irvin dundersuccé genom att föra upp Toronto på andraplatsen i den kanadensiska divisionen. Maple Leafs vann sedan Stanley Cup genom att svepa New York Rangers i Stanley Cup finalen med tennissiffrorna: 6-4, 6-2 & 6-4.
De kommande åtta säsongerna är Toronto Maple Leafs NHL:s kanske bästa lag men trots att laget vinner sin division fyra gånger och som sämst plockade 47 poäng på 48 matcher misslyckas Irvin och Maple Leafs att vinna Stanley Cup. Irvin ledde laget till otroliga sex Stanley Cup finaler som de förlorade under de åtta säsongerna, 1933 förlorade man mot Rangers med 1-3 i matcher, 1935 vann Montreal Maroons med 3-0 i matcher, 1936 vann Detroit Red Wings med 3-1 i matcher, 1938 föll man mot Chicago Black Hawks med 1-3 i matcher, 1939 var det Boston Bruins som vann med 4-1 i matcher och avslutningsvis så förlorade man mot Rangers med 2-4 i matcher 1940.
Conn Smythe tyckte visserligen att Irvin var NHL:s bäste coach men efter 6 förlorade Stanley Cup finaler på 8 säsonger var han tvingad att göra något. Smythe ersatte Irvin med Maple Leafs gamle lagkapten Hap Day som de kommande 10 säsongerna kommer att leda Maple Leafs till 5 Stanley Cup triumfer. Irvin coachade Toronto till 216 vinster, 152 förluster och 59 oavgjorda på 427 matcher.
Irvin är fyra bland Maple Leafs coacher genom tiderna både när det gäller vinster och antal matcher i båset, det är bara Hap Day, Pat Quinn och Punch Imlach som slår Irvin i de båda kategorierna. Smythe föreslog att Montreal Canadiens som den föregående säsongen blivit sjua och sist i NHL efter bara 10 segrar skulle anställa Irvin som coach. Tommy Gorman som var Habs GM var inte svår att övertala och från och med säsongen 1940-41 var Dick Irvin Montreal Canadiens coach.
Det tar inte Gorman och Irvin lång tid att få ordning på Canadiens, redan under Irvins första säsong så tog sig Canadiens tillbaka till slutspelet (det var visserligen ingen större bedrift eftersom sex av sju lag gick till slutspel under NY Americans sista säsonger i NHL). Under hans andra säsong så fortsätter Canadiens att förbättra sig men det märks inte så mycket i tabellen eftersom laget blir sexa för andra året i rad mycket beroende på att den blivande storstjärnan Elmer Lach missade hela säsongen med en söndertrasad axel.
Säsongen 1942-43 gör en lovande men samtidigt mycket skadeförföljd Maurice Richard debut i Montreal, Richard hinner visa lite av vad han kan men efter 16 matcher bryter han fotleden och missar resten av säsongen som är den första med bara sex lag i ligan dvs. året då Original Six föddes. Lach är däremot tillbaka och tillsammans med den ende stjärnan Habs hade under slutet av 1930-talet Toe Blake gör han succé. Habs blir fyra i NHL men åker ut mot Boston Bruins i den första omgången men ett frö har planterats.
Året efter gör Irvin genidraget att sätta ihop Blake, Lach och Richard i en kedja, kedjan döps ganska omgående till Punch Line och Montreal som dessutom fått förstärkning i form av Bill Durnan i målet vinner både ligan och Stanley Cup. Montreal förlorade bara 6 av 59 matcher under hela säsongen, 5 i serien och 1 under slutspelet. Irvin blev efter säsongen utsedd till coach i All Star Team 1 som också innehöll målvakten Bill Durnan medan Lach, Richard och Butch Bouchard fick nöja sig med en plats i All Star Team 2.
Montreal upprepar storspelet under serien och vinner ligan även 1944-45, Punch Line lägger beslag på de tre första platserna i poängligan och Durnan vinner Vezina för andra året i rad. Lach vann Hart Trophy trots att Richard som nu fått smeknamnet Rocket skrivit in sig i historieböckerna genom att bli först i NHL med att göra 50 mål under en säsong som då bestod av just 50 matcher.
I slutspelet gick det däremot inte lika bra, Habs förlorade redan i den första rundan mot Toronto Maple Leafs som sedan även tog hem Stanley Cup. Revanschlystna gjorde Montreal nog sin dittills bästa säsong genom tiderna säsongen 1945-46, laget vann serien för tredje säsongen i rad och i slutspelet förlorade laget bara en match på vägen till lagets sjätte Stanley Cup triumf. Tre av lagets spelare kom med i All Star Team 1 + att Irvin blev coach samtidigt som ytterligare tre spelare platsade i All Star Team 2. Efter säsongen lämnar Gorman laget och Frank J. Selke Sr. Blir Habs nye GM.
Med Irvin vid rodret så vinner Habs serien för fjärde året i rad säsongen 1946-47 men i slutspelet blir Toronto för svåra i finalen. Den kommande säsongen tvingas Toe Blake sluta efter att han brutit sin ena ankel på två ställen, eftersom målvakten Bill Durnan dessutom började få problem med nerverna så missade Montreal slutspelet. Resten av 1940-talet är det Toronto Maple Leafs som är NHL:s bästa lag (i alla fall i slutspelet med 4 Stanley Cup vinster på 5 säsonger) även om Detroit Red Wings börjar en imponerande svit att förstaplaceringar i NHL säsongen 1948-49. Detroit vinner nu serien under sju raka säsonger fram till och med 1954-55.
Selke fortsätter Gormans arbete och bygger upp en imponerande organisation som under 1960-talets början kommer att bestå av drygt 750 lag som ägdes eller sponsrades av Montreal Canadiens och rättigheterna till drygt 10,000 spelare från 15 år och uppåt. Irvin tar tacksamt emot alla nya spelare som dyker upp under 1950-talets början som till exempel Jean Béliveau, Bernie Geoffrion, Tom Johnson, Dickie Moore och Jacques Plante. Montreal blir under 1950-talets början Detroit Red Wings utmanare nummer ett, de två lagen möts i Stanley Cup finalen 3 gånger på 4 säsonger.
Montreal kommer under 1950-talet sätta ett antagligen oslagbart rekord när laget når Stanley Cup finalen under tio säsonger i rad från 1951 till 1960. En av spelarna Bernie ”Boom Boom” Geoffrion sätter samtidigt ett absolut oslagbart rekord när han spelar i samtliga av Habs finalmatcher under sviten, totalt 53 raka finalmatcher (5+4+5+7+7+5+5+6+5+4). Montreal vinner Stanley Cup 1953 och då möter laget Boston Bruins som chockat NHL genom att besegra Detroit med 4-2 i matcher i semifinalen.
1953-54 blir Montreal tvåa bakom Detroit i serien men Irvin får hård kritik speciellt från media i Toronto för den tuffa spelstil som Montreal anammat i ett försök att rå på Detroit, både Rocket Richard och Bernie Geoffrion blev bötfällda och Geoffrion blev dessutom avstängd under säsongen. I slutspelet hade Detroit och Montreal inga som helst problem att ta sig till finalen som har gått till historien pga hur den sjunde och avgörande matchen avgjordes. Inför den sjunde matchen hade båda lagen blivit nollade vars sin gång och målskillnaden efter sex matcher var 12-11 i Detroits favör.
Montreal tog ledningen efter knappt halva den första perioden genom Floyd Curry innan Red Kelly kvitterade i PP i början av den andra perioden. Detroit dominerade de första två perioderna och ledde skottstatistiken med 25-10 inför den sista perioden där Montreal tog över och vann skotten med 12-6. Ställningen var 1-1 inför förlängningen och avgörandet kommer redan efter 4:29, när Red Wings defensive specialist Tony Leswick slänger in en slumppuck mot Montreals målvakt Gerry McNeil. Habs stjärnback Doug Harvey försöker ta ned pucken med handen för att starta en kontring men missar och pucken studsar via hans hand över den överraskade McNeils axel och in i mål. McNeil blir så förtvivlat att han lägger av med ishockey (han gör visserligen comeback efter några år men då var Plante ohotad etta i Montreal).
Året efter kämpar Detroit och Montreal hela serien jämsides i serieledningen långt före de övriga fyra lagen, efter 66 matcher har Montreal 91 poäng och Detroit 87. Den 13 mars vinner Detroit samtidigt som Montreal förlorade till Boston och i den matchen knockade Rocket Richard linjedomaren Cliff Thompson (startskottet till det som kallas Richard-Riot som tas upp utförligare i del 4 av den här serien).
Richard blev avstängd och den 17 mars möts Detroit och Montreal i en match som blir avbruten när Detroit leder med 4-1 och nu är lagen helt lika. Bägge lagen vinner sin nästa match och då går Bernie Geoffrion om Richard och övertar ledningen i Art Ross racet. Inför den sista omgången stod båda lagen på 93 poäng och de möttes i Detroit för säsongens 14 möte (inte konstigt att spelarna hatade varandra intensivt under Original Six eran), Detroit vann matchen och fick därmed det som skulle visa sig helt avgörande nämligen hemmafördel.
Montreal och Detroit tog sig ånyo sig lätt till Stanley Cup finalen som på ett sätt var ganska tråkig men ändå jämn, stenhård och småful. Varför var den tråkig undrar ni? Jo därför att lagen vann sina hemmamatcher lätt, inte en match avgjordes med uddamålet utan resultaten var istället 4-2, 7-1, 2-4, 3-5, 5-1, 3-6 och 3-1 med Detroit siffror först. Förlusten till Detroit innebar slutet för Irvins lite tuffare spelstil som mer passade Big Bad Bruins än Montreals flygande fransmän.
Irvin lämnade Montreal efter Stanley Cup förlusten 1955 men han fick inte sparken eftersom han hela tiden haft kontrakt på ett år i taget. Habs GM Frank Selke Sr. ansåg att Irvins metoder var gammalmodiga, det var framförallt hur Irvin hela tiden hetsade Rocket Richard som Selke inte gillade. Selke trodde (vilket visade sig vara helt riktigt) att Richard skulle vara en minst lika bra spelare om han inte var så aggressiv. Ny coach blev istället Rockets gamle kedjekamrat Toe Blake. Blake som hade en lugnande verkan Rickard kommer under sina 13 säsonger som Habs coach vinna Stanley Cup hela 8 gånger.
Irvin som nu var svårt sjuk i skelettcancer (något som ingen utanför familjen visste om) blev omedelbart utsedd till ny coach i Chicago Black Hawks. Chicago var vid den här tiden NHL:s utan konkurrens sämsta lag, de senaste 10 säsongerna hade laget bara nått slutspelet en enda gång. Irvin kan inte göra underverk och Chicago blir sist i NHL för tredje säsongen i rad men nu var laget endast 11 poäng efter fjärde och sista slutspelslag som jämförelse med de två föregående säsongernas 42 respektive 24 poäng..
Det var meningen att Irvin skulle coachat Chicago även säsongen 1956-57 men hans sjukdom förvärrades och han tvingades avgå innan säsongen startade. Han avled den 16 maj 1957 och året efter valdes han postumt in i Hockey Hall of Fame som spelare. Han begravdes i på Mount Pleasant Cemetary i Toronto där många andra hockeylegender ligger begravda.
Dick Irvin Sr. coachade nästan 1500 matcher i NHL och han är trea i NHL genom tiderna bakom Scotty Bowman och Al Arbour. När det gäller vinster han har de senaste åren blivit passerad av Joel Quenneville och Ken Hitchcock och ligger numera på femte plats genom tiderna med 692 vinster. Irvin som är den coach som varit coach under längst tid (15 säsonger) i Montreal Canadiens rankas med sina 3 Stanley Cup vinster +5 finalförluster (3 mot Detroit & 2 mot Toronto) på 896 matcher, 431 vinster, 313 förluster och 152 oavgjorda matcher som Montreals tredje bäste coach genom tiderna efter Toe Blake och Scotty Bowman.
När det gäller Stanley Cup matcher så är Irvin trea genom tiderna i NHL med sina 190 matcher och fyra när det gäller vinster med 100, hans 4 Stanley Cup vinster ger honom en delad fjärdeplats tillsammans med Arbour, Punch Imlach, & Glen Sather bakom Bowman, Toe Blake och Hap Day. Tyvärr är det nog så att de flesta minns honom för följande två NHL-rekord: 16 Stanley Cup finaler som coach och 12 förlorade Stanley Cup finaler (1 med Black Hawks, 6 med Maple Leafs och 5 med Canadiens).
Hans son Dick Irvin Jr. är idag ansedd vara den främste när det gäller Montreal Canadiens historia, Dick Jr. som är 83 år gammal var under drygt 25 år en av Hockey Night in Canadas mest populära kommentatorer. Han har också skrivit flera böcker om Habs och sin tid som kommentator i TV och radio.
Statistik som spelare
| LIGA | GP | G | A | P | PIM |
| PCHA | 23 | 35 | 10 | 45 | 24 |
| WCHL | 102 | 58 | 24 | 82 | 100 |
| WHL | 30 | 31 | 5 | 36 | 29 |
| NHL | 94 | 29 | 23 | 52 | 78 |
| Stanley Cup | 2 | 2 | 0 | 2 | 4 |
Statistik som coach
| LAG | G | W | L | T/OTL | P |
| Chicago Black Hawks | 126 | 45 | 62 | 19 | 109 |
| Toronto Maple Leafs | 427 | 216 | 152 | 59 | 491 |
| Montreal Canadiens | 896 | 431 | 313 | 152 | 1014 |
| NHL | 1449 | 692 | 527 | 230 | 1614 |
| Chicago Stanley Cup | 9 | 5 | 3 | 1 | - |
| Toronto Stanley Cup | 66 | 33 | 32 | 1 | - |
| Montreal Stanley Cup | 115 | 62 | 53 | - | - |
| Stanley Cup | 190 | 100 | 88 | 2 | - |
Meriter som spelare
Allan Cup 1915
Hade flest assist i NHL säsongen 1926-27 med 18 assist
Invald i Hockey Hall of Fame som spelare 1958
Meriter som coach
Stanley Cup: 4 gånger, 1 med Toronto 1932 & 3 gånger med Montreal 1944, 1946 & 1953
Har rekordet som den coach som förlorat flest Stanley Cup finaler med oslagbara 12 stycken.
Coach All Star Team 1: 3 gånger 1944, 1945, 1946
Coach All Star Team 2: 6 gånger 1931. 1932, 1933, 1934, 1935, 1941
Andre man i den här presentationen är en idag alldeles för bortglömd vinnare, Tommy Gorman är ensam i den amerikanska proffsidrotten om att vinna en mästerskapspokal med fyra olika organisationer, han är också den ende som vunnit Stanley Cup två år i rad som coach för två olika lag.
Tom Gorman
Thomas Patrick "T.P." Gorman föddes den 9 juni 1886 i Ottawa, Ontario, Canada. Gorman som hade fem syskon växte upp till en riktigt ”sportsjock”, det fanns knappt en sport han inte provade på under sin uppväxt. Han jobbade som springpojke i det kanadensiska parlamentet under tiden han pluggade, samtidigt blev han en lacrossespelare i världsklass. När Canada vann OS-guldet i lacrosse under olympiaden i London 1908 var Gorman lagets yngste medlem. Han blev efter OS proffs i lacrosse under några säsonger innan han fick jobb på sportredaktionen på Ottawa Citizen.
Gorman blev så småningom redaktör för sporten på tidningen som han stannade på tills 1921 trots massor av andra engagemang. Inför säsongen 1916-17 blev Gorman anställd av Ottawa Senators huvudägare Ted Dey för att sköta rekryteringen av yngre spelare. Gorman skötte jobbet så bra att han dessutom blev utsedd till lagets kassör/sekreterare. I november 1917 var Gorman Senators representant på de två styrelsemöten som först beseglade NHA:s öde och sedan ur NHA:s spillror bildade NHL.
Gorman blev inför NHL:s första säsong delägare i laget och dess GM och under hans ledning vann Ottawa Stanley Cup tre gånger nämligen 1920, 1921 och 1923 i det som var NHL:s första dynasti. 1925 sålde han sina andelar i Ottawa till Thomas Ahern och blev istället ägare, coach och GM för det nystartade NHL-laget New York Americans (tidigare Hamilton Tigers). Under hans första år vid rodret så missade Americans slutspelet och Gorman anställde då den gamla storstjärnan Newsy Lalonde som coach för att fokusera sig på jobbet som GM. Det gick inte bättre med Lalonde som coach och han ersattes av Shorty Green som slutade som spelare för att ta över som coach säsongen 1927-28.
Green misslyckades fullständigt och Gorman tog över som coach igen 1928-29 och förde Americans eller Amerks som de flesta kallade laget till dess första slutspel men där var lokalkonkurrenten New York Rangers för starka. Gorman sålde Amerks och lämnade hockeyn och New York under sommaren 1929 för att flytta till Mexico där han under tre år skötte galoppbanan Agua Caliente Racetrack. 1932 var Gorman inblandad i en misstänkt dopinghärva, hans häst som inte var någon stjärna vann ett av de större loppen i Mexico bara för att dö bara några dagar senare. Gorman lämnade galoppsporten när banan fick en ny ägare som inte litade på Gorman.
Gorman var inte arbetslös länge för efter ca halva säsongen 1932-33 blev han utsedd till Chicago Black Hawks nye coach. Den kommande säsongen fick han ta över jobbet som GM också och han byggde nu ett försvarsstarkt lag runt Chicagos stjärnkeeper Charlie Gardiner. Gorman lyfte med hjälp av Gardiner och stjärnbacken Lionel Conacher Chicago från sistaplatsen i NHL den föregående säsongen till andraplatsen i den amerikanska divisionen 1932-33.
I det följande slutspelet gick det inte att stoppa Chicago som vann Stanley Cup för första gången tack vare sin starka defensiv, Chicago som både gjorde minst och släppte in minst mål under säsongen förlorade bara en match under slutspelet. Bara 10 dagar efter vinsten slutade Gorman efter en tvist med den excentriske ägaren major Frederic McLaughlin och under sommaren avled tragiskt nog Chicagos målvakt Charlie Gardiner efter en hjärnblödning.
Gorman återvände till Canada där han fick ansvaret som coach/GM för Montreal Maroons. Han köpte även en andel i i klubben. Gorman ledde laget till andraplatsen i den kanadensiska divisionen av NHL mycket tack vare att han tradat till sig målvaktsstjärnan Alex Connell, i slutspelet slog Maroons först överraskande ut Chicago och av bara farten så besegrades även New York Rangers i semifinalen. I finalen väntade storfavoriten Toronto Maple Leafs men Maroons med Connell i målet vann finalen med 3-0 i matcher efter vinster med 3-2 efter OT, 3-1 och 4-1. Gorman blev därmed den förste i historien och fortfarande den ende coach och GM som vunnit Stanley Cup två år i rad med två olika organisationer.
Nu följer två säsonger där Maroons vinner den kanadensiska divisionen bara för att förlora ganska omgående i slutspelet och under säsongen 1937-38 då alla visste att laget skulle läggas ned blev laget sist i NHL. Efter ett sabbatsår blev Gorman 1940 utsedd till Montreal Canadiens nye GM och tillsammans med coachen Dick Irvin vann han efter några svaga säsonger Stanley Cup för sjätte och sjunde gången 1944 och 1946. Han blev återigen historisk eftersom ingen varken före eller efter honom har vunnit ett mästerskap med fyra olika organisationer varken i NHL, NBA, NFL eller MLB.
Gorman lämnade hockeyn och Canadiens efter Stanley Cup vinsten 1946 och då han köpte Ottawa Senators som då var ett amatörlag som spelade i QSHL. Ottawa vann det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup 1949 och han fortsatte dessutom att jobba som promotor och lockade både Frank Sinatra och Duke Ellington till att spela i Forum. Han väckte den slumrande wrestlingen till liv i Montreal igen samtidigt som han var med om att bilda ett proffslag i baseboll som kallades Ottawa Giants.
Under hela tiden från 1937 fram till sin död så var Gorman manager över hästkapplöpningsbanan Connaught Park Racetrack utanför Ottawa där han varit delägare sedan 1925. Gorman avled den 15 maj 1961 i cancer på ett sjukhus i Ottawa, 1963 blev han invald i Hockey Hall of Fame som Builder, invald i Ottawa Sports Hall of Fame 1966 och 1977 blev han invald i Canadian Horse Racing Hall of Fame.
Gorman hade gift sig 1910 med Mary Westwick som var syster till Silver Seven stjärnan Harry ”Rat” Westwick och fick med tiden tre barn. Hans yngste son Joe var assisterande GM när fadern var GM för Montreal Canadiens och efter att familjen flyttat tillbaka till Ottawa hjälpte Joe och hans bror Frank till med arbetet på Connaught Park och de fortsatte sköta om banan efter faderns död fram till att Frank dog 1984. Gormans dotter Betty gifte sig med Allan Hern son till Silver Sevens legendariske målvakt Riley Hern. Gormans barnbarn och barnbarnsbarn är fortsatt mycket aktiva i Ottawa och Montreal, barnbarnet Peter ”Rowdy” Hern är en musiker som tillsammans med bröderna Geoff och Eric Molson (Montreal Canadiens nuvarande ägare) försöker att väcka nytt liv i Montreals slumrande scen för irländsk/engelsk folkmusik.
Statistik som coach
| LAG | G | W | L | T/OTL | P |
| New York Americans | 80 | 31 | 33 | 16 | 78 |
| Chicago Black Hawks | 73 | 28 | 28 | 17 | 73 |
| Montreal Maroons | 174 | 74 | 71 | 29 | 177 |
| NHL | 327 | 133 | 132 | 62 | 328 |
| Stanley Cup | 25 | 13 | 8 | 4 | - |
Meriter som coach
Stanley Cup 2 gånger: 1934 Chicago och 1935 Maroons
Meriter som GM
Stanley Cup 7 gånger: 1920, 1921 & 1923 Ottawa, 1934 Chicago, 1935 Maroons, 1944 & 1945 med Canadiens
Allan Cup 1 gång: 1949 med Ottawa Senators
Invald i Hockey Hall of Fame som Builder 1963
Invald i Ottawa Sports Hall of Fame 1966
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
