De här två legendariska ledarna jobbade tillsammans i Toronto Maple Leafs mellan 1929 och 1946 och under den tiden vann de Stanley Cup tre gånger. Den äldste av dem sa upp sig från Maple Leafs med en lapp där det stod ”Lincoln freed the slaves. Goodbye I quit.”
Först ut är personen som skrev nyss nämnda lapp när han lämnade Toronto Maple Leafs för Montreal Canadiens och han var den som byggde upp Montreal Canadiens framgångsrika farmarlagsverksamhet så att den när den var sim störst innehöll 750 lag och 10,000 spelare..
Frank J. Selke Sr.
Francis Joseph Alosius Selke föddes den 7 maj 1893 i Berlin (bytte under första världskriget till Kitchener), Ontario, Canada. Han förstod tidigt att han varken hade kropp eller tillräcklig skicklighet för att bli en duktig ishockeyspelare men eftersom han älskade sporten blev han coach istället. Vid 14 års ålder var han coach för pojklaget Iroquois Bantams i hemstaden Berlin, sedan coachade han amatörlaget Berlin Union Jacks mellan 1912 och 1915 och 1915 förlorade laget finalen i OHA mot Varsity Blues som hade en center vid namn Conn Smythe.
Han flyttade till Toronto 1915 för att jobba som elektriker men kärleken till ishockeyn gjorde att han blev coach för University of Toronto Schools som 1919 vann Memorial Cup under första året turneringen spelades. Selke fortsatte att coacha diverse lag i Toronto och 1924-25 var han coach för St. Mary's juniorlag som vann mästerskapet i SPA och i laget återfanns bland annat Joe Primeau. St. Mary's bytte 1926 namn till Toronto Marlboros och med Red Horner i laget vann laget SPA mästerskapet igen 1926-27.
Den kommande säsongen fick Selke prova på att vara GM i proffslaget Toronto Ravinas som spelade i CPHL, han släppte dock inte coachningen utan hade båda uppdragen. I Ravinas som mitt under säsongen köptes upp att Toronto St. Pats återförenades han med Joe Primeau, St. Pats döpte om laget till Falcons och det fick på grund av dåliga publiksiffror spela sina hemmamatcher Brantford som låg utanför Toronto.
Lite besviken på proffsupplevelsen återvände Selke 1928-29 till Marlboros som han ledde till en ny Memorial Cup titel 1929. Under tiden hade Conn Smythe köpt majoriteten av aktierna i Toronto St. Pats och döpt om laget till Maple Leafs och i september blev Selke Maple Leafs ass. GM. När Conn Smythe mitt under depressionen påbörjar byggandet av Maple Leaf Gardens så är det den förre elektrikern Selke som lyckas övertala byggarbetarna att ta en del av sin lön i aktier i arenan. Arenan blev klar på rekordtid och flera av byggarbetarna blev med tiden väldigt rika män.
Samtidigt som han är Smythes assistent så har Selke det övergripande ansvaret för Torontos farmar- och juniorlag och framförallt för Toronto Marlboros som under hans ledning blir Canadas ledande juniorlag (Marlboros har flest vinster genom tiderna i Memorial Cup). När Smythe väljer att på nytt dra på sig vapenrocken när andra världskriget närmar sig så blir Selke utnämnd till tillförordnad GM för Maple Leafs (Smythe hade hellre sett någon annan men fick ge sig för övriga styrelsen).
Med Smythe i Europa så börjar Selke jobba hårt för att få Maple Leaf Gardens att tjäna pengar, Smythe hade inte släppt in något annat än ishockeylag i arenan men Selke anordnade konserter, cirkus och rodeor. Maple Leaf Gardens blev snabbt en guldgruva för ägarna men Smythe var mycket missnöjd med Selkes beslut. Smythe blev ändå mer missnöjd när Selke tradade backen Frank Eddolls som av Smythe spåtts bli Maple Leafs nästa stora stjärna till Montreal Canadiens mot den 17-årige centern Ted Kennedy.
I själva verket är detta troligen Maple Leafs bästa trade genom tiderna, Kennedy som snart blir lagkapten kommer att vinna Stanley Cup hela fem gånger med Maple Leafs (ironiskt nog kommer samtliga vinster ske efter att Selke lämnat Toronto). När Smythe kommer hem från Europa är han allvarligt skadad och ingen vet om han någonsin kommer att kunna gå igen så Selke fortsätter som tillförordnad GM men det är egentligen Smythe som bestämmer från sin sjukhussäng.
När Smythe tillfrisknat så uppstår en maktkamp inom Maple Leafs styrelse, flera av dess medlemmar är tveksamma till att låta den hetlevrade Smythe ta över igen. Smythe ber då Selke ställa sig bakom Smythe men Selke som om Smythe förlorat kampen antagligen blivit ny GM vägrar att välja sida i maktkampen. När Smythe vinner maktkampen genom att i smyg köpa mängder av aktier från byggarbetarna som byggt Maple Leaf Gardens, så börjar han göra livet minst sagt besvärligt för Selke.
När Selke en dag i maj 1946 kommer tillbaka till sitt kontor efter lunch så ligger det en lapp på hans skrivbord där Smythe skrivit att Selke hädanefter inte får lämna byggnaden utan att han fått tillåtelse av Smythe. Selke skriver då en egen lapp med texten: ”Lincoln freed the slaves. Goodbye, I Quit.” och slutar på fläcken. Smythe gör några halvhjärtade försök att övertala Selke att stanna kvar men två månader efter att han sagt upp sig anställs Selke av Montreal Canadiens ägare Senator Raymond som lagets nye GM efter Tommy Gorman. Maple Leafs vann Stanley Cup tre gånger under Selkes 17 år nämligen 1932, 1942 och 1945.
Gorman lämnade ett bra lag efter sig men han hade försummat Habs arena Forum som var i otroligt dåligt skick. Selke får de första åren i Montreal koncentrera sig på att få ordning på arenan, de tidigare ägarna hade dessutom avtalat bort nästan alla intäkter som all försäljning av mat och dryck i arenan vid matcher. Det tar Selke några säsonger innan han har fått Forum i toppskick och längre fram kommer den att byggas till två gånger för att möta nya krav. Jämfört med Maple Leaf Gardens var Forum när Selke tillträdde en skitig och mycket sliten arena med hönsnät mellan de billigaste platserna (där det bland annat saknades toaletter) och sittplats, när Selke var klar med upprustningen av Forum så arenan helt klart i klass med Maple Leaf Gardens.
NHL under slutet av 1940-talet dominerades fullständigt av Toronto som vann Stanley Cup fyra gånger på fem säsonger efter andra världskrigets slut och Selke bestämde sig för att bygga vidare på det system med farmarlag som Gorman startat innan han slutade. Selke byggde upp en verksamhet som på bara 10 år skulle växa till att innehålla över tiotusen spelare fördelade i 750 lag och NHL-rättigheterna till alla dessa spelare tillhörde Montreal Canadiens.
I Toronto och vissa andra städer i NHL har det de senaste åren varit inne att skylla Montreals framgångar mellan 1955 och 1979 på att Habs hade första tjing på spelare som växte upp inom 50 km från Montreal, att Toronto hade samma fördel i området runt Toronto verkar inte vara intressant och inte heller det faktum att Maple Leafs redan under slutet av 1950-talet började låta sitt farmarlagssystem förfalla medan Detroit, Chicago, Rangers och Boston bara hade en bråkdel så många farmarlag. Största anledningen till Montreals framgångar låg i systemet som Selke skapade med alla dessa spelare i olika lag, det kom kanske bara fram en spelare vart femte år från kanske vart 20:e lag i systemet men eftersom det var så otroligt stort så fylldes Canadiens talangpool hela tiden på med nya talanger i en fart som de andra lagen inte kunde matcha.
Till Montreals kärna som vann Stanley Cup 1946 och bestod av Butch Bouchard, Kenny Reardon, Bill Durnan, Buddy O'Connor, Toe Blake, Elmer Lach och Rocket Richard tillkommer under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet följande talanger från de egna leden: Jean Béliveau, Doug Harvey, Bernie Geoffrion, Tom Johnson, Dickie Moore, Jacques Plante och Henri Richard. Selke lyckades dessutom stjäla Bert Olmstead från Detroit i en trade, de två målvakter, fyra backar och nio forward som jag nämnt i texten ovan är invalda i Hockey Hall of Fame och vid den här tiden så bestod ett NHL lag bara av 16 spelare (1 målvakt + 15 utespelare).
Trots att Montreal blir allt starkare så dröjer det till 1953 innan laget vinner Stanley Cup igen och det beror givetvis på Torontos dynasti 1945-51 och Detroits dynasti 1950-55. Under sommaren/hösten 1953 sker Selkes största triumf när han med list lyckas se till att Jean Béliveau skriver på för Montreal Canadiens. Det finns två beskrivningar av hur Béliveau blir en habsspelare, den vanligaste och mest legendariska är att Montreal för att tvinga Béliveau att skriva på för Montreal helt enkelt köpte upp ligan som hans lag Quebec Citadelles spelade i och gjorde om den till en proffsliga. Sanningen är inte riktigt lika dramatisk, eftersom ligan redan flera år tidigare bestämt sig för att lämna amatörhockeyn på grund av bland annat regelbråk så hade Béliveau lämnat Quebec även om Montreal inte gått in som ligans största sponsor.
Är det något som man kan kritisera Selke för så är det att han lät coachen Dick Irvin hållas för länge. Han borde bytt ut honom senast efter Stanley cup förlusten 1954 eller hållit honom i stramare tyglar så hade antagligen händelserna 1955 med Richard-Riot som crescendo kunnat undvikas. Vill ni läsa en lång beskriving av Richard-Riot så har jag skrivit om den här: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/The-Richard-Riot-390709.aspx
Här följer en kort beskrivning Rocket Richard och övriga franskkanadensare i laget får höra mer och mer glåpord och häcklingar från både fans och spelare (berodde givetvis på att de tillhörde ligans bästa spelare) utan att domare eller NHL gör något åt det hela. Efter att Geoffrion blivit bestraffad för en mindre förseelse så skriver Richard en anklagande krönika riktad mot NHL:s president Campbell. NHL hotar att stänga av Richard om han inte ber om ursäkt, vilket Richard motvilligt gör på ett sätt som gör NHL:s hyckleri ändå tydligare.
När Richard under hösten 1954 i ett slagsmål råkar slå ned en domare som kommer i vägen får han böter trots att en engelskspråkig spelare som gjort samma sak i en tidigare match undgått bestraffning. Den 13 mars 1955 i Boston Garden blir Richard träffad i ansiktet av en hög klubba från den tidigare lagkamraten Hal Laycoe, en blodig och ursinnig Richard åker ikapp Laycoe och slår av sin klubba på honom innan de två kastar handskarna och börjar slåss. Linjedomarna lyckas sära på slagskämparna när Richard får tag i en ny klubba som han ger sig på Laycoe med, linjedomaren Cliff Thompson som tidigare spelat för just Boston Bruins kopplar en björnkram på Richard som får ta emot ett par knytnävsslag från Laycoe. Habsspelare knuffar bort Thompson från Richard som vänder sig om och knockar Thompson.
Richard får matchstraff medan Laycoe får 5+10 minuter för sin förseelse, Detroits GM Jack Adams sätter tumskruvarna på NHL:s president Campbell som stänger av Richard för resten av säsongen plus hela slutspelet trots att Laycoe i sitt vittnesmål lagt stor skuld på linjedomaren Thompson som aldrig mer jobbar i NHL. Dumdristigt och trots att han blivit avrådd av både Montreals borgmästare och polischef så väljer Campbell den 17 mars att besöka Forum för att se den näst sista matchen i serien mellan Montreal och Detroit. Han blir under första perioden bombarderad av rutten frukt och ägg, när perioden är slut får han en knytnäve i ansiktet och då utlöser någon en tårgasgranat i Forum. Arenan utryms och den blodtörstiga mobben väller ut i Montreal och vänder bokstavligt upp och ned på staden. Händelsen som kallas Richard-Riot blir starten till det som kallas den tysta revolutionen och innebär att den franskspråkiga minoriteten i Canada på allvar kräver ett slut på diskrimineringen. Det här leder i sin tur till att Canada snabbt blir ett av världens mest demokratiska och jämställda länder (något som tyvärr inte alls gäller längre).
Irvin får silkessnöret av Selke under sommaren 1955 och tar in Richards gamle kedjekamrat Toe Blake som ny coach. Resten är som man säger historia, Montreal vinner Stanley Cup fem år i rad och under de avslutande fyra säsongerna med Rocket Richard som lagkapten. Efter vinsten 1960 är Selke för sentimental, han borde bytt ut flera av Habs vid det här laget mätta spelare. Under slutet av 1950-talet hade han bytt bort Bert Olmstead och Buddy O'Connor men Montreals farmarsystem var vid den här tiden överfyllt med spelare som Yvan Cournoyer, Bobby Rousseau, Serge Savard, Jacques Laperriere och Jacques Lemaire.
Selke gjorde ett par trader i början av 1960-talet för att få ordning på laget, han skickade Doug Harvey och Jacques Plante till Rangers i två olika trader och Tom Johnson till Boston. Samtidigt så tradade han till sig Gump Worsley och Dick Duff och tuffade dessutom till laget genom att låta Ted Harris, Terry Harper och John Ferguson debutera i NHL. De affärerna plus alla talanger som Sam Pollock slussade fram från farmarlagen lade grunden till Habs dynasti under slutet av 1960-talet men då hade Selke redan lämnat sin post som GM för Montreal.
Selke pensionerade sig vid 71 års ålder efter säsongen 1963-64 och utsåg då Sam Pollock till sin efterträdare. Pollock hade fram tills dess dela varit Habs director of player personnel och dels varit ansvarig för Montreals farmarlag i östra Canada medan Kenny Reardon som var ass. GM till Selke var ansvarig för farmarlagen i västra Canada. Selke som efter pensioneringen höll en väldigt låg profil på sin gård där han födde upp kapplöpningshästar och höns avled den 3 juli 1985 (92 år gammal) i Rigaud (en mycket liten stad som ligger på gränsen mellan Ontario och Quebec). Selke hedrades efter sin död av Montreal Canadiens genom att han under en dag låg på lit de parade i Forum i Montreal
Juniorligan QMJHL har sedan säsongen 1969-70 delat ut ett pris till ligans bäste sportsman som är uppkallat efter Selke, priset döptes efter Selkes död om till Frank J. Selke Memorial Trophy. Inför säsongen 1977-78 skapade NHL på Montreal Canadiens inrådan en ny trofé döpt efter Selke nämligen Frank J. Selke Trophy som skall gå till den forward i NHL som visar störst skicklighet i de defensiva komponenterna av spelet (numera delas priset aldrig ut till renodlat defensiva forwards utan går istället till spelare som är bra både offensivt och defensivt).
På sin fritid hade Selke två hobbys, han höll dels på med hönsuppfödning men han konkurrerade även med Conn Smythe när det gällde att föda upp kapplöpningshästar och 2003 blev Selke invald i Canadian Horse Racing Hall of Fame. Selke hade sju barn och hans näst yngste fick också namnet Frank, Frank J. Selke Jr. tillbringade också större delen av sitt liv inom idrotten, han var bland annat målvakt för Toronto Marlboros. Frank junior blev sedan anställd på Canadiens PR-avdelning innan han blev värd för Hockey Night in Canadas sändningar från Montreal där han arbetade tillsammans med Dick Irvin Jr. och Danny Gallivan.
När NHL expanderade 1967 fick Frank junior chansen av Oakland Seals som utnämnde honom till lagets president. När han och lagets excentriske ägare Charles O. Finley rök ihop i början av 1970-talet lämnade han NHL och blev TV-producent på CBC med ansvar för bland annat Hockey Night in Canada. 1992 pensionerade han sig och blev då styrelseledamot i den kanadensiska handikapprörelsens olympiska kommitté och det var han fram till sin död 18 mars 2013. Frank J. Selke Sr. och Frank J. Selke Jr. var båda två medlemmar i Hockey Hall of Fames utnämningskommitté under olika perioder dock inte samtidigt.
Meriter som coach
Memorial Cup 1919 & 1929
Meriter som assistant GM
Stanley Cup: 3 gånger 1932, 1942 & 1945
Meriter som GM
Memorial Cup 1929
Stanley Cup: 6 gånger 1953, 1956, 1957, 1958, 1959 &1960
Invald i Hockey Hall of Fame som Builder 1960.
Sedan 1978 delar NHL ut Frank J. Selke Trophy.
Andre mannen i det här avsnittet kan utan att överdrift kallas för Toronto Maple Leafs skapare, Conn Smythe var under 45 år (1927-1962) en av Toronto Maple Leafs ägare och i viss mån NHL:s mäktigaste man.
Conn Smythe
Constantine Falkland Smythe föddes den 1 februari 1895 i Toronto, Ontario, Canada. Hans föräldrar var immigranter från England och fadern hade lämnat England av religiösa skäl eftersom han tillhörde det teosofiska samfundet. Fadern skulle vara redaktör för det kanadensiska samfundets tidning ända fram till sin död 1947 då även Conn valde att gå med i det teosofiska samfundet. Conns äldre syster Mary avled 13 år gammal 1903 och då splittrades familjen, modern Polly lämnade hemmet och började dricka stora mängder alkohol vilket ledde till att hon dog 1906.
Conn och hans far flyttade massor av gånger under Conns barndom, eftersom fadern samlade på böcker bytte de bostad med jämna mellanrum när deras bostad blivit för liten. Fadern gifte sedan om sig 1913 och Conn fick så småningom en lillasyster. Conn gick på high school på Upper Canada College men bytte skola efter ett och halvt år eftersom han inte trivdes bland skolkamraterna som alla kom från Torontos finaste familjer. På sin nya skola trivdes han desto bättre och där blev han något av en sportfanatiker som spelade ishockey, rugby (amerikansk fotboll) och basket.
När Conn var 16 träffade han sin blivande hustru Irene och när Conn var 17 flyttade han västerut för att starta en farm men en eldsvåda förstörde både hans hus och skörd så han återvände till Toronto. 1912 började han studera till ingenjör på University of Toronto där han samtidigt var lagkapten för skolans ishockeylag. Laget vann bland annat Ontarios juniormästerskap två år i rad, laget som de besegrade 1915 coachades av Frank J. Selke.
Direkt efter vinsten 1915 lät sig Smythe och 8 av hans lagkamrater sig värvas för att kriga i det första världskriget. Han avancerade snabb till löjtnant och hans artilleriregemente skickades till Europa i februari 1916. Smythe och regementet deltog i flera av första världskrigets mest kända slag och Smythe fick bland annat en medalj för mod. 1917 ansökte Smythe om förflyttning till det nystartade flygvapnet där han efter några månaders utbildning blev observatör för just artilleriet. Den 14 oktober 1917 blev han nedskjuten bakom fiendelinjerna och tillbringade resten av kriget i tyska fångläger.
Väl hemma i Canada igen så gifter han sig och startar en grus och betongfirma tillsammans med en kompanjon vid sidan av att han återupptog sina universitetsstudier. 1920 fick han sin ingenjörsexamen, när han och hans kompanjon delade på sig så var Frank Selke en av de första som Smythe anställde på firman som han skulle driva ända fram till 1961. På fritiden coachade han hockeylaget från University of Toronto och University of Toronto Varsity Grads som bestod av spelare som tidigare studerat på universitet. Han och Varsity Grads åker bland annat på turné i USA där Smythe genom ett par vassa kommentarer skaffar sig en dödsfiende i Boston Bruins GM Art Ross. 1927 vinner Toronto Varsity Grads med Smythe i båset som coach det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup och blir utsedda att representera Canada i Vinter-OS i St. Moritz 1928 men då kommer Smythe inte att stå i båset.
Trots fiendeskapen med Art Ross så har Bostons ägare Charles Adams rekommenderat ägarna till det blivande NHL-laget NY Rangers att anställa Smythe som GM. Rangers ägare följde rådet och Smythe tillbringade sommaren 1926 till att rekrytera spelare till Rangers första säsong. Den 27 oktober får han sparken av en av Rangers ägare som istället ville anställa Lester Patrick som då lämnat den kanadensiska västkusten. Smythe blir lurad på ca 2500 dollar men han kommer att få dem av Rangers andre ägare Tex Richards, de pengarna kommer Smythe att fördubbla genom satsa dem på en match i amerikansk fotboll. De 5000 dollar fördubblar han sedan genom att slå vad om att Rangers besegrar Toronto St. Pats i lagens första möte. Med 10000 i fickan försöker nu Smythe köpa en andel i Toronto St. Pats, han hade tidigare nobbats när han ansökte om jobbet som coach för St. Pats.
Till sin förfäran inser han att hela Toronto St. Pats är till salu och att ett konsortium från Philadelphia erbjudit 200,000 dollar för att köpa och flytta laget till Philadelphia. Smythe lyckas få en av delägarna J.P.Bickell att patriotiskt låta bli att sälja laget till intressen från USA, Bickell går med på det om Smythe kan ordna fram 160,000 dollar för då skulle Bickell behålla sin andel på 40,000 dollar och laget stanna i Toronto. Smythe satsar 10,000 av sina egna pengar och lyckas få ihop de övriga 150,000 som behövdes för att köpa laget och den 14 februari 1927 går köpet igenom och några dagar senare ändrar Smythe lagets namn till Maple Leafs.
I början håller Smythe en låg profil men för att sälja mer aktier i laget så genomför ägarna en reklamkampanj där det lovas att Torontos mest framstående coach kommer att ta över lagets skötsel. Den personen var ingen annan än Smythe som från och med säsongen 1927-28 blir lagets GM, han ändrade lagets grönvita dräkter till blå och vita som fortfarande är lagets färger och utnämnde Alex Romeril till coach. Smythe blir minst sagt en färgklick i Toronto och NHL, han kommer bland annat att coacha en match i Boston Garden iförd frack och hög hatt för att reta publiken i Boston. När han får reda på att Art Ross drabbats av hemorrojder så skickar han före en match i Boston Garden över Maple Leafs lagkapten King Clancy med en bukett rosor där det sitter ett kort där han föreslår var Ross kan stoppa upp buketten.
1929 bestämmer sig Smythe trots den rådande depressionen att det är dags att bygga en ny och modern ishockeyarena i Toronto. Trots att han misslyckas med att få ihop tillräckligt med kapital (1 miljon dollar) så startar byggarbetet den 1 juni 1931. Frank Selke som var gammal elektriker skickades runt till de olika byggfacken som övertalades till att avstå en del av lönen i utbyte mot aktier i det nystartade bolaget Maple Leaf Gardens Ltd. Arenan byggdes på lite drygt fem månader och invigdes den 12 november 1931.
Smythe hade tidigt blivit hästbiten ja alltså inte biten av en häst men fastnat för galopptävlingar. Smythe vann till exempel över 10,000 dollar på ett enda lopp 1930, tre veckor senare använde han de pengarna plus pengar från andra sponsorer till att köpa Ottawa Senators superstjärna King Clancy för 35,000 dollar (ungefär vad ett lag hade i lönekostnader under en säsong vid den här tiden).
Under 1930-talet skaffade han sig ett eget stall där han födde upp och tränade galopphästar, fram till att Smythe dör kommer hans hästar att vinna över 140 lopp med hinder och ännu fler slätlopp. Flera av hans hästar och även han själv har blivit invalda i Canadian Horse Racing Hall of Fame.
Första säsongen i Maple Leaf Gardens inleds uruselt och efter fem raka förluster ger Smythe coachen Art Duncan sparken. Ny coach blev istället Dick Irvin som får ordning på laget och säsongen avslutas med att lagkaptenen Hap Day får ta emot Stanley Cup pokalen. De följande nio åren leder Irvin Maple Leafs till ytterligare sex Stanley Cup finaler utan att vinna. Efter säsongen 1939-40 så får Irvin sparken trots att Smythe tycker han är NHL:s bästa coach, ny coach för Maple Leafs blir istället Hap Day som nu slutat som spelare. Smythe föreslår att Irvin ska anställas av NHL:s just då sämsta lag Montreal Canadiens och så sker också.
Smythe återgår till aktiv tjänst som major för att återigen delta i ett världskrig och utnämner Selke till tillförordnad GM i hans frånvaro. Det dröjde till 1942 innan han och hans kompani skickades till Storbritannien och till 1944 innan de sattes in i strider. Tre veckor senare är Smythe allvarligt skadad och det är oklart om han någonsin kommer att kunna gå igen. Från sin sjuksäng börjar Smythe då en upprop för bättre utbildning av de kanadensiska trupperna, eftersom han gick via media och inte via överordnade så hotas han av krigsrätt. Efter en hel del politisk strid i Canada så får han upprättelse när den kanadensiska armén ändrar hela sin utbildning som var föråldrad och mer anpassad till första världskrigets skyttegravar.
Efter återkomsten till Canada utbryter en maktkamp i Maple Leafs, flera styrelseledamöter och ägare vill att den grälsjuke Smythe ska kopplas bort till förmån för Selke som förvandlat Maple Leaf Gardens till en pengamaskin med konserter, cirkusar, wrestling och rodeos. Smythe går till slut segrande ur striden genom att han lyckades skaffa sig aktiemajoritet och gör då livet besvärligt för Selke som under maktkampen varit neutral och i maj 1946 slutar Selke som kort därefter blir Montreal Canadiens GM. Smythe blir året efter även president för Maple Leaf Gardens och har nu fullständig kontroll över Toronto Maple Leafs.
Smythe och Maple Leafs har fantastiska framgångar de kommande säsongerna med Stanley Cup vinster 1947, 1948, 1949 och 1951. Smythe brydde sig aldrig speciellt mycket om hur det gick i serien bara laget tog sig till slutspelet, väl där var det bara vinst som gällde för Maple Leafs. Den attityden satte givetvis sin prägel på laget som hade flera spelare som idag skulle kallas ”clutch”. Målvakten Turk Broda är ett lysande exempel, han var under större delen av sin karriär i skuggan av Canadiens målvakt Bill Durnan när det gällde seriespelet men när det gällde slutspel så var Broda överlägset bäst.
1950-talet är inte speciellt bra för Maple Leafs som fick spela tredjefiol bakom de båda dominanterna Detroit Red Wings och Montreal Canadiens, laget tar sig till några Stanley Cup finaler utan att lyckas vinna. 1955 låter Smythe Hap Day som varit hans assisterande GM ta mer ansvar även om Smythe officiellt behåller posten. Efter säsongen 1956-57 avgår Day efter att Smythe uttryckt sig frågande om Day fortfarande hade glöden som krävs.
Smythe utser nu en sjumannakommitté som tar över allt ansvar som normalt tillhör en GM, bland medlemmarna i kommittén återfanns hans äldste son Stafford, tidningsägaren John Bassett och Percy Gardiner son till en av Smythe's äldsta finansiärer. Smythe själv är den som reagerar när spelarna ledda av Ted Lindsay och Doug Harvey organiserar sig, Smythe betecknar spelarnas agerande som myteri och förräderi och han skickar lagets lagkapten Jimmy Thomson och lagets näst bäste poängplockare Tod Sloan till Chicago Black Hawks som straff. Trotjänaren Ted Kennedy som alla trodde skulle bli lagets näste GM blir totalt utfryst av Smythe som straff för att han inte skvallrade på sina lagkamrater.
Harold Ballard lyckas nästla sig in i kommittén under våren 1958 och till den kommande säsongen så utser kommittén Punch Imlach till GM och efter några matcher av säsongen tar Imlach över även som coach. Smythe sålde i november 1961 45,000 av sina 50,000 aktier i Maple Leafs för 2,3 miljoner dollar. Till en början var han övertygad om att han sålde aktierna till sonen Stafford men i själva verket var Stafford kompanjon med Harold Ballard och John Bassett. Den 5 februari 1962 lämnade han sin plats som Maple Leafs representant i NHL:s Board of Governors och efter Torontos Stanley Cup vinst senare samma år så slutade han även som lagets president och styrelseordförande. Han hade då varit en del av Toronto Maple Leafs mellan 1927 och 1962 dvs i 45 år.
När Canadas parlament 1964 ville byta ut den gamla kanadensiska flaggan till lönnlövet så protesterade Smythe vilt, Han startade en kampanj där han bland annat skrev handskrivna brev till parlamentets samtliga medlemmar men med en förkrossande majoritet så vann de som ville ha den nya flaggan. Han ville då att den gamla flaggan skulle vaja över Maple Leaf Gardens jämte lönnlövet men styrelsen vägrade.
I mars 1966 sålda han sina återstående 5000 aktier i Maple Leafs i protest mot att Muhammad Ali skulle boxas i Maple Leaf Gardens, den gamle militären föraktade Ali för att han vägrade tjänstgöra i Vietnamkriget. Han fortsatte att göra utspel i tidningarna och ofta var udden riktad mot de nya ägarna till Maple Leaf, han skrev bland annat så här i en insändare angående arenans nya sittplatser: ”only a slim young man could sit in them but the prices are so high that only a fat rich man could afford them.” Han var också väldigt kritisk till NHL:s expansion från 6 till 12 lag 1967, vilket han menade skulle leda till sämre ishockey och underhållning för publiken.
När sonen Stafford och Harold Ballard 1971 blev åtalade för förskingring och bedrägeri så försonades han med sin son som hann avlida efter en magsårsoperation innan domen föll. När Hockey Hall of Fame till slut valde in den gamle Maple Leafsstjärnan Busher Jackson 1971 så avgick Smythe som kommitténs ordförande i protest mot att Jackson som får dagens idrottsstjärnor med drog-, våld- och familjeproblem att framstå som oskyldiga skolpojkar blev invald.
Smythe kämpade sedan förgäves i några år (främst i tidningarna) mot Ballard som vunnit en maktkamp mot Bassett (den ende hederlige av de tre som tagit över Maple Leafs) under 1970-talets början men hans sviktande hälsa gjorde att han drogs sig tillbaka för att ägna sig åt sina galopphästar. Smythe hade hela tiden tänkt att sonsonen Tommy skulle ta över Toronto Maple Leafs men sonen Staffords död gjorde att han inte kunde förhindra att Ballard blev ensam ägare.
Den 20 april 1978 drabbades han av en hjärtattack men tillfrisknade lagom till att se fyra av sina hästar vinna lopp under en och samma tävlingsdag den 18 maj. Hans hälsa fortsatte att försämras och när han insåg att han snart skulle dö lät han författaren och journalisten Scott Young påbörja memoarboken ”Conn Smythe: If You Can't Beat 'Em in the Alley” som skulle ges ut efter hans död Den 18 november 1980 avled han i sitt hem i Baby Point som han låtit bygga 1927, han begravdes jämte sin hustru Irene på Park Lawn Cemetary i Toronto.
När det gäller familjen så visade det sig att Smythe som fick fyra barn inte var lika lyckligt lottad som när det gäller att spela på hästar. Hans yngsta dotter avled bara nio år gammal av en allergisk reaktion, hans äldste son Stafford av avled 1971 i magsår och hans äldsta dotter Miriam avled gravt alkoholiserad 1983. Hans yngste son Hugh blev läkare och han var under flera år Maple Leafs läkare och även under en kort tid chef för Maple Leaf Gardens innan han dog 2012.
Hans hustru Irene avled 1965 efter två års kamp mot cancer och Smythe erbjöd sig vid flera tillfällen att förkorta hennes lidande med sin gamla armérevolver. Sonsonen Tommy (Staffords son) som avled 2009 skrev kort före sin död en arg och bitter insändare om hur Harold Ballard lurat hans far och på så sätt lagt en förbannelse över Toronto Maple Leafs som fortfarande verkar med full kraft. Tommy kom bland annat tillbaka till sitt kontor på Maple Leaf Gardens veckan efter faderns begravning och då hade Ballard bytt ut samtliga lås i byggnaden.
Conn Smythe var minst sagt fördomsfull, en del berodde på hans uppfostran och skolgång en del berodde på hans upplevelser i de båda världskrigen. Först och främst växte han upp i ett teosofiskt hem där allt som hade med den katolska kyrkan att göra var farligt och ondskefullt. Hans fattiga föräldrar som kom från England föraktade irländare som de (som många andra européer) ansåg vara längst ned på den sociala skalan.
Hans erfarenheter från de båda världskrigen fick honom också att förakta dels fransmän men också franskkanadensarna som inte var speciellt villiga att dö på Europas slagfält för Storbritanniens skull. När Smythe 1971 skulle dela ut James Norris Trophy till Bobby Orr så började han sitt tal med orden: ”Ladies, Gentlemen and Frenchmen”. Trots att Smythe en gång kallat Rocket Richard för en medelmåtta som bara kunde dominera i NHL pga att de ”riktiga NHL-spelarna” var i Europa och krigade så försökte han faktisk under 1950-talets början värva Richard genom att erbjuda Frank Selke nästan halva Maple Leafs laguppställning.
På senare tid har många i Toronto börjat misstänka att Smythe också hade någon typ av förbud för spelare med italiensk härkomst i Maple Leafs och det finns många väldigt bra spelare med italienska rötter som spelade för de stora amatörlagen i och omkring Toronto innan de blev proffs utan att Maple Leafs försökte signa dem. Vad sägs om följande namn: Phil och Tony Esposito, Alex Delvecchio, Lou Nanne, Lou Fontinato, Jerry Topazzini, Eddie Giacomin och Lou Angotti.
Just det sista namnet kan möjligen ge en förklaring, Smythe och Lou Angottis farbror Frank hade en firma ihop och de skiljdes inte som vänner när firman splittrades. Det kan givetvis också vara så att spelarna inte ville spela för Maple Leafs och troligaste svaret är antagligen en kombination, de första italienska spelarna blev stjärnor i andra lag än Toronto och när Esposito & Co. kom fram så var de fans till de äldre spelarna och lagen de spelade för och ville därmed inte ha något med Maple Leafs att göra.
Smythe som NHL:s president?
Det finns en händelse med Smythe i centrum som antagligen haft enormt stor betydelse för hur Toronto Maple Leafs, Montreal Canadiens och NHL utvecklades under Original Six tiden och även fram till nutid. När Smythe kom tillbaka från det andra världskriget var han allvarligt skadad och ingen visste om han skulle kunna gå igen. Smythe ägde då inte majoriteten av aktierna i Maple Leafs och det utbröt en maktkamp i klubben mellan Smythe och större delen av styrelsen.
Om Smythe inte gått vinnande ur den kampen hade för det första Frank J. Selke antagligen aldrig blivit GM för Montreal Canadiens och för det andra så hade Smythe troligen blivit Red Duttons ersättare som NHL:s president istället för Clarence S. Campbell. Med Smythe som president hade NHL fått en stark president som aldrig hade godtagit vad familjen Norris höll på med när de med hjälp av maffiapengar i princip lade under sig samtliga de fyra amerikanska lagen i NHL.
Hade Smythe blivit tillräckligt stark för att stanna som president fram till 1970-talet hade det inte blivit någon expansion 1967 utan NHL:s expansion hade inte skett förrän bildandet av WHA på 1970-talet. Ted Lindsay och Doug Harvey hade antagligen aldrig försökt bilda NHLPA 1957 eftersom Campbells juristsnack var en väldigt stor anledning till spelarnas irritation men om de försökt bilda NHLPA så hade NHL:s svar blivit ändå kraftigare med Smythe som president.
För Montreal Canadiens del är det skrämmande att tänka sig att organisationen skulle varit utan Selke under hela 18 säsonger. Montreal skulle säkert blivit framgångsrikt under 1950-talet ändå eftersom grunden till farmarlagsorganisationen lades av Tommy Gorman men när den enormt framgångsrika generationen som vann fem raka Stanley Cup under 1950-talet skulle bytas ut hade säkert talangpoolen bara varit en bråkdel av vad den var under Selkes ledning. Montreal hade säkert vunnit färre Stanley Cup under 1960-talet och om Sam Pollock inte heller blivit Habs GM hade laget antagligen haft det besvärligt även under 1970-talet.
Hur skulle Toronto lyckats under Selke istället för Smythe? Jag tror inte att laget vunnit så många fler Stanley Cup fram till 1964 då Selke pensionerade sig men Toronto hade haft en mycket bättre farmarlagsverksamhet och hade antagligen aldrig hamnat i klorna på Harold Ballard. Med en bättre organisation och fler talanger så borde Maple Leafs vunnit Stanley Cup åtminstone någon gång mellan 1967 och 2000-talet.
Statistik som coach
Meriter som coach
Allan Cup 1927
Meriter som GM
Stanley Cup 7 gånger: 1932, 1942, 1945, 1947, 1948, 1949, 1951 (+ 1 gång som Maple Leafs president 1962)
Invald i Hockey Hall of Fame 1958 som Builder.
Toronto Maple Leafs donerade 1964 Conn Smythe Trophy som delas ut till Stanley Cup slutspelets MVP.
Mellan 1974 och 1993 hette en av NHL:s fyra divisioner Smythe Division.
Han var under flera år ordförande för kommittén som valde ut medlemmarna till Hockey Hall of Fame.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Först ut är personen som skrev nyss nämnda lapp när han lämnade Toronto Maple Leafs för Montreal Canadiens och han var den som byggde upp Montreal Canadiens framgångsrika farmarlagsverksamhet så att den när den var sim störst innehöll 750 lag och 10,000 spelare..
Frank J. Selke Sr.
Francis Joseph Alosius Selke föddes den 7 maj 1893 i Berlin (bytte under första världskriget till Kitchener), Ontario, Canada. Han förstod tidigt att han varken hade kropp eller tillräcklig skicklighet för att bli en duktig ishockeyspelare men eftersom han älskade sporten blev han coach istället. Vid 14 års ålder var han coach för pojklaget Iroquois Bantams i hemstaden Berlin, sedan coachade han amatörlaget Berlin Union Jacks mellan 1912 och 1915 och 1915 förlorade laget finalen i OHA mot Varsity Blues som hade en center vid namn Conn Smythe.
Han flyttade till Toronto 1915 för att jobba som elektriker men kärleken till ishockeyn gjorde att han blev coach för University of Toronto Schools som 1919 vann Memorial Cup under första året turneringen spelades. Selke fortsatte att coacha diverse lag i Toronto och 1924-25 var han coach för St. Mary's juniorlag som vann mästerskapet i SPA och i laget återfanns bland annat Joe Primeau. St. Mary's bytte 1926 namn till Toronto Marlboros och med Red Horner i laget vann laget SPA mästerskapet igen 1926-27.
Den kommande säsongen fick Selke prova på att vara GM i proffslaget Toronto Ravinas som spelade i CPHL, han släppte dock inte coachningen utan hade båda uppdragen. I Ravinas som mitt under säsongen köptes upp att Toronto St. Pats återförenades han med Joe Primeau, St. Pats döpte om laget till Falcons och det fick på grund av dåliga publiksiffror spela sina hemmamatcher Brantford som låg utanför Toronto.
Lite besviken på proffsupplevelsen återvände Selke 1928-29 till Marlboros som han ledde till en ny Memorial Cup titel 1929. Under tiden hade Conn Smythe köpt majoriteten av aktierna i Toronto St. Pats och döpt om laget till Maple Leafs och i september blev Selke Maple Leafs ass. GM. När Conn Smythe mitt under depressionen påbörjar byggandet av Maple Leaf Gardens så är det den förre elektrikern Selke som lyckas övertala byggarbetarna att ta en del av sin lön i aktier i arenan. Arenan blev klar på rekordtid och flera av byggarbetarna blev med tiden väldigt rika män.
Samtidigt som han är Smythes assistent så har Selke det övergripande ansvaret för Torontos farmar- och juniorlag och framförallt för Toronto Marlboros som under hans ledning blir Canadas ledande juniorlag (Marlboros har flest vinster genom tiderna i Memorial Cup). När Smythe väljer att på nytt dra på sig vapenrocken när andra världskriget närmar sig så blir Selke utnämnd till tillförordnad GM för Maple Leafs (Smythe hade hellre sett någon annan men fick ge sig för övriga styrelsen).
Med Smythe i Europa så börjar Selke jobba hårt för att få Maple Leaf Gardens att tjäna pengar, Smythe hade inte släppt in något annat än ishockeylag i arenan men Selke anordnade konserter, cirkus och rodeor. Maple Leaf Gardens blev snabbt en guldgruva för ägarna men Smythe var mycket missnöjd med Selkes beslut. Smythe blev ändå mer missnöjd när Selke tradade backen Frank Eddolls som av Smythe spåtts bli Maple Leafs nästa stora stjärna till Montreal Canadiens mot den 17-årige centern Ted Kennedy.
I själva verket är detta troligen Maple Leafs bästa trade genom tiderna, Kennedy som snart blir lagkapten kommer att vinna Stanley Cup hela fem gånger med Maple Leafs (ironiskt nog kommer samtliga vinster ske efter att Selke lämnat Toronto). När Smythe kommer hem från Europa är han allvarligt skadad och ingen vet om han någonsin kommer att kunna gå igen så Selke fortsätter som tillförordnad GM men det är egentligen Smythe som bestämmer från sin sjukhussäng.
När Smythe tillfrisknat så uppstår en maktkamp inom Maple Leafs styrelse, flera av dess medlemmar är tveksamma till att låta den hetlevrade Smythe ta över igen. Smythe ber då Selke ställa sig bakom Smythe men Selke som om Smythe förlorat kampen antagligen blivit ny GM vägrar att välja sida i maktkampen. När Smythe vinner maktkampen genom att i smyg köpa mängder av aktier från byggarbetarna som byggt Maple Leaf Gardens, så börjar han göra livet minst sagt besvärligt för Selke.
När Selke en dag i maj 1946 kommer tillbaka till sitt kontor efter lunch så ligger det en lapp på hans skrivbord där Smythe skrivit att Selke hädanefter inte får lämna byggnaden utan att han fått tillåtelse av Smythe. Selke skriver då en egen lapp med texten: ”Lincoln freed the slaves. Goodbye, I Quit.” och slutar på fläcken. Smythe gör några halvhjärtade försök att övertala Selke att stanna kvar men två månader efter att han sagt upp sig anställs Selke av Montreal Canadiens ägare Senator Raymond som lagets nye GM efter Tommy Gorman. Maple Leafs vann Stanley Cup tre gånger under Selkes 17 år nämligen 1932, 1942 och 1945.
Gorman lämnade ett bra lag efter sig men han hade försummat Habs arena Forum som var i otroligt dåligt skick. Selke får de första åren i Montreal koncentrera sig på att få ordning på arenan, de tidigare ägarna hade dessutom avtalat bort nästan alla intäkter som all försäljning av mat och dryck i arenan vid matcher. Det tar Selke några säsonger innan han har fått Forum i toppskick och längre fram kommer den att byggas till två gånger för att möta nya krav. Jämfört med Maple Leaf Gardens var Forum när Selke tillträdde en skitig och mycket sliten arena med hönsnät mellan de billigaste platserna (där det bland annat saknades toaletter) och sittplats, när Selke var klar med upprustningen av Forum så arenan helt klart i klass med Maple Leaf Gardens.
NHL under slutet av 1940-talet dominerades fullständigt av Toronto som vann Stanley Cup fyra gånger på fem säsonger efter andra världskrigets slut och Selke bestämde sig för att bygga vidare på det system med farmarlag som Gorman startat innan han slutade. Selke byggde upp en verksamhet som på bara 10 år skulle växa till att innehålla över tiotusen spelare fördelade i 750 lag och NHL-rättigheterna till alla dessa spelare tillhörde Montreal Canadiens.
I Toronto och vissa andra städer i NHL har det de senaste åren varit inne att skylla Montreals framgångar mellan 1955 och 1979 på att Habs hade första tjing på spelare som växte upp inom 50 km från Montreal, att Toronto hade samma fördel i området runt Toronto verkar inte vara intressant och inte heller det faktum att Maple Leafs redan under slutet av 1950-talet började låta sitt farmarlagssystem förfalla medan Detroit, Chicago, Rangers och Boston bara hade en bråkdel så många farmarlag. Största anledningen till Montreals framgångar låg i systemet som Selke skapade med alla dessa spelare i olika lag, det kom kanske bara fram en spelare vart femte år från kanske vart 20:e lag i systemet men eftersom det var så otroligt stort så fylldes Canadiens talangpool hela tiden på med nya talanger i en fart som de andra lagen inte kunde matcha.
Till Montreals kärna som vann Stanley Cup 1946 och bestod av Butch Bouchard, Kenny Reardon, Bill Durnan, Buddy O'Connor, Toe Blake, Elmer Lach och Rocket Richard tillkommer under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet följande talanger från de egna leden: Jean Béliveau, Doug Harvey, Bernie Geoffrion, Tom Johnson, Dickie Moore, Jacques Plante och Henri Richard. Selke lyckades dessutom stjäla Bert Olmstead från Detroit i en trade, de två målvakter, fyra backar och nio forward som jag nämnt i texten ovan är invalda i Hockey Hall of Fame och vid den här tiden så bestod ett NHL lag bara av 16 spelare (1 målvakt + 15 utespelare).
Trots att Montreal blir allt starkare så dröjer det till 1953 innan laget vinner Stanley Cup igen och det beror givetvis på Torontos dynasti 1945-51 och Detroits dynasti 1950-55. Under sommaren/hösten 1953 sker Selkes största triumf när han med list lyckas se till att Jean Béliveau skriver på för Montreal Canadiens. Det finns två beskrivningar av hur Béliveau blir en habsspelare, den vanligaste och mest legendariska är att Montreal för att tvinga Béliveau att skriva på för Montreal helt enkelt köpte upp ligan som hans lag Quebec Citadelles spelade i och gjorde om den till en proffsliga. Sanningen är inte riktigt lika dramatisk, eftersom ligan redan flera år tidigare bestämt sig för att lämna amatörhockeyn på grund av bland annat regelbråk så hade Béliveau lämnat Quebec även om Montreal inte gått in som ligans största sponsor.
Är det något som man kan kritisera Selke för så är det att han lät coachen Dick Irvin hållas för länge. Han borde bytt ut honom senast efter Stanley cup förlusten 1954 eller hållit honom i stramare tyglar så hade antagligen händelserna 1955 med Richard-Riot som crescendo kunnat undvikas. Vill ni läsa en lång beskriving av Richard-Riot så har jag skrivit om den här: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/The-Richard-Riot-390709.aspx
Här följer en kort beskrivning Rocket Richard och övriga franskkanadensare i laget får höra mer och mer glåpord och häcklingar från både fans och spelare (berodde givetvis på att de tillhörde ligans bästa spelare) utan att domare eller NHL gör något åt det hela. Efter att Geoffrion blivit bestraffad för en mindre förseelse så skriver Richard en anklagande krönika riktad mot NHL:s president Campbell. NHL hotar att stänga av Richard om han inte ber om ursäkt, vilket Richard motvilligt gör på ett sätt som gör NHL:s hyckleri ändå tydligare.
När Richard under hösten 1954 i ett slagsmål råkar slå ned en domare som kommer i vägen får han böter trots att en engelskspråkig spelare som gjort samma sak i en tidigare match undgått bestraffning. Den 13 mars 1955 i Boston Garden blir Richard träffad i ansiktet av en hög klubba från den tidigare lagkamraten Hal Laycoe, en blodig och ursinnig Richard åker ikapp Laycoe och slår av sin klubba på honom innan de två kastar handskarna och börjar slåss. Linjedomarna lyckas sära på slagskämparna när Richard får tag i en ny klubba som han ger sig på Laycoe med, linjedomaren Cliff Thompson som tidigare spelat för just Boston Bruins kopplar en björnkram på Richard som får ta emot ett par knytnävsslag från Laycoe. Habsspelare knuffar bort Thompson från Richard som vänder sig om och knockar Thompson.
Richard får matchstraff medan Laycoe får 5+10 minuter för sin förseelse, Detroits GM Jack Adams sätter tumskruvarna på NHL:s president Campbell som stänger av Richard för resten av säsongen plus hela slutspelet trots att Laycoe i sitt vittnesmål lagt stor skuld på linjedomaren Thompson som aldrig mer jobbar i NHL. Dumdristigt och trots att han blivit avrådd av både Montreals borgmästare och polischef så väljer Campbell den 17 mars att besöka Forum för att se den näst sista matchen i serien mellan Montreal och Detroit. Han blir under första perioden bombarderad av rutten frukt och ägg, när perioden är slut får han en knytnäve i ansiktet och då utlöser någon en tårgasgranat i Forum. Arenan utryms och den blodtörstiga mobben väller ut i Montreal och vänder bokstavligt upp och ned på staden. Händelsen som kallas Richard-Riot blir starten till det som kallas den tysta revolutionen och innebär att den franskspråkiga minoriteten i Canada på allvar kräver ett slut på diskrimineringen. Det här leder i sin tur till att Canada snabbt blir ett av världens mest demokratiska och jämställda länder (något som tyvärr inte alls gäller längre).
Irvin får silkessnöret av Selke under sommaren 1955 och tar in Richards gamle kedjekamrat Toe Blake som ny coach. Resten är som man säger historia, Montreal vinner Stanley Cup fem år i rad och under de avslutande fyra säsongerna med Rocket Richard som lagkapten. Efter vinsten 1960 är Selke för sentimental, han borde bytt ut flera av Habs vid det här laget mätta spelare. Under slutet av 1950-talet hade han bytt bort Bert Olmstead och Buddy O'Connor men Montreals farmarsystem var vid den här tiden överfyllt med spelare som Yvan Cournoyer, Bobby Rousseau, Serge Savard, Jacques Laperriere och Jacques Lemaire.
Selke gjorde ett par trader i början av 1960-talet för att få ordning på laget, han skickade Doug Harvey och Jacques Plante till Rangers i två olika trader och Tom Johnson till Boston. Samtidigt så tradade han till sig Gump Worsley och Dick Duff och tuffade dessutom till laget genom att låta Ted Harris, Terry Harper och John Ferguson debutera i NHL. De affärerna plus alla talanger som Sam Pollock slussade fram från farmarlagen lade grunden till Habs dynasti under slutet av 1960-talet men då hade Selke redan lämnat sin post som GM för Montreal.
Selke pensionerade sig vid 71 års ålder efter säsongen 1963-64 och utsåg då Sam Pollock till sin efterträdare. Pollock hade fram tills dess dela varit Habs director of player personnel och dels varit ansvarig för Montreals farmarlag i östra Canada medan Kenny Reardon som var ass. GM till Selke var ansvarig för farmarlagen i västra Canada. Selke som efter pensioneringen höll en väldigt låg profil på sin gård där han födde upp kapplöpningshästar och höns avled den 3 juli 1985 (92 år gammal) i Rigaud (en mycket liten stad som ligger på gränsen mellan Ontario och Quebec). Selke hedrades efter sin död av Montreal Canadiens genom att han under en dag låg på lit de parade i Forum i Montreal
Juniorligan QMJHL har sedan säsongen 1969-70 delat ut ett pris till ligans bäste sportsman som är uppkallat efter Selke, priset döptes efter Selkes död om till Frank J. Selke Memorial Trophy. Inför säsongen 1977-78 skapade NHL på Montreal Canadiens inrådan en ny trofé döpt efter Selke nämligen Frank J. Selke Trophy som skall gå till den forward i NHL som visar störst skicklighet i de defensiva komponenterna av spelet (numera delas priset aldrig ut till renodlat defensiva forwards utan går istället till spelare som är bra både offensivt och defensivt).
På sin fritid hade Selke två hobbys, han höll dels på med hönsuppfödning men han konkurrerade även med Conn Smythe när det gällde att föda upp kapplöpningshästar och 2003 blev Selke invald i Canadian Horse Racing Hall of Fame. Selke hade sju barn och hans näst yngste fick också namnet Frank, Frank J. Selke Jr. tillbringade också större delen av sitt liv inom idrotten, han var bland annat målvakt för Toronto Marlboros. Frank junior blev sedan anställd på Canadiens PR-avdelning innan han blev värd för Hockey Night in Canadas sändningar från Montreal där han arbetade tillsammans med Dick Irvin Jr. och Danny Gallivan.
När NHL expanderade 1967 fick Frank junior chansen av Oakland Seals som utnämnde honom till lagets president. När han och lagets excentriske ägare Charles O. Finley rök ihop i början av 1970-talet lämnade han NHL och blev TV-producent på CBC med ansvar för bland annat Hockey Night in Canada. 1992 pensionerade han sig och blev då styrelseledamot i den kanadensiska handikapprörelsens olympiska kommitté och det var han fram till sin död 18 mars 2013. Frank J. Selke Sr. och Frank J. Selke Jr. var båda två medlemmar i Hockey Hall of Fames utnämningskommitté under olika perioder dock inte samtidigt.
Meriter som coach
Memorial Cup 1919 & 1929
Meriter som assistant GM
Stanley Cup: 3 gånger 1932, 1942 & 1945
Meriter som GM
Memorial Cup 1929
Stanley Cup: 6 gånger 1953, 1956, 1957, 1958, 1959 &1960
Invald i Hockey Hall of Fame som Builder 1960.
Sedan 1978 delar NHL ut Frank J. Selke Trophy.
Andre mannen i det här avsnittet kan utan att överdrift kallas för Toronto Maple Leafs skapare, Conn Smythe var under 45 år (1927-1962) en av Toronto Maple Leafs ägare och i viss mån NHL:s mäktigaste man.
Conn Smythe
Constantine Falkland Smythe föddes den 1 februari 1895 i Toronto, Ontario, Canada. Hans föräldrar var immigranter från England och fadern hade lämnat England av religiösa skäl eftersom han tillhörde det teosofiska samfundet. Fadern skulle vara redaktör för det kanadensiska samfundets tidning ända fram till sin död 1947 då även Conn valde att gå med i det teosofiska samfundet. Conns äldre syster Mary avled 13 år gammal 1903 och då splittrades familjen, modern Polly lämnade hemmet och började dricka stora mängder alkohol vilket ledde till att hon dog 1906.
Conn och hans far flyttade massor av gånger under Conns barndom, eftersom fadern samlade på böcker bytte de bostad med jämna mellanrum när deras bostad blivit för liten. Fadern gifte sedan om sig 1913 och Conn fick så småningom en lillasyster. Conn gick på high school på Upper Canada College men bytte skola efter ett och halvt år eftersom han inte trivdes bland skolkamraterna som alla kom från Torontos finaste familjer. På sin nya skola trivdes han desto bättre och där blev han något av en sportfanatiker som spelade ishockey, rugby (amerikansk fotboll) och basket.
När Conn var 16 träffade han sin blivande hustru Irene och när Conn var 17 flyttade han västerut för att starta en farm men en eldsvåda förstörde både hans hus och skörd så han återvände till Toronto. 1912 började han studera till ingenjör på University of Toronto där han samtidigt var lagkapten för skolans ishockeylag. Laget vann bland annat Ontarios juniormästerskap två år i rad, laget som de besegrade 1915 coachades av Frank J. Selke.
Direkt efter vinsten 1915 lät sig Smythe och 8 av hans lagkamrater sig värvas för att kriga i det första världskriget. Han avancerade snabb till löjtnant och hans artilleriregemente skickades till Europa i februari 1916. Smythe och regementet deltog i flera av första världskrigets mest kända slag och Smythe fick bland annat en medalj för mod. 1917 ansökte Smythe om förflyttning till det nystartade flygvapnet där han efter några månaders utbildning blev observatör för just artilleriet. Den 14 oktober 1917 blev han nedskjuten bakom fiendelinjerna och tillbringade resten av kriget i tyska fångläger.
Väl hemma i Canada igen så gifter han sig och startar en grus och betongfirma tillsammans med en kompanjon vid sidan av att han återupptog sina universitetsstudier. 1920 fick han sin ingenjörsexamen, när han och hans kompanjon delade på sig så var Frank Selke en av de första som Smythe anställde på firman som han skulle driva ända fram till 1961. På fritiden coachade han hockeylaget från University of Toronto och University of Toronto Varsity Grads som bestod av spelare som tidigare studerat på universitet. Han och Varsity Grads åker bland annat på turné i USA där Smythe genom ett par vassa kommentarer skaffar sig en dödsfiende i Boston Bruins GM Art Ross. 1927 vinner Toronto Varsity Grads med Smythe i båset som coach det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup och blir utsedda att representera Canada i Vinter-OS i St. Moritz 1928 men då kommer Smythe inte att stå i båset.
Trots fiendeskapen med Art Ross så har Bostons ägare Charles Adams rekommenderat ägarna till det blivande NHL-laget NY Rangers att anställa Smythe som GM. Rangers ägare följde rådet och Smythe tillbringade sommaren 1926 till att rekrytera spelare till Rangers första säsong. Den 27 oktober får han sparken av en av Rangers ägare som istället ville anställa Lester Patrick som då lämnat den kanadensiska västkusten. Smythe blir lurad på ca 2500 dollar men han kommer att få dem av Rangers andre ägare Tex Richards, de pengarna kommer Smythe att fördubbla genom satsa dem på en match i amerikansk fotboll. De 5000 dollar fördubblar han sedan genom att slå vad om att Rangers besegrar Toronto St. Pats i lagens första möte. Med 10000 i fickan försöker nu Smythe köpa en andel i Toronto St. Pats, han hade tidigare nobbats när han ansökte om jobbet som coach för St. Pats.
Till sin förfäran inser han att hela Toronto St. Pats är till salu och att ett konsortium från Philadelphia erbjudit 200,000 dollar för att köpa och flytta laget till Philadelphia. Smythe lyckas få en av delägarna J.P.Bickell att patriotiskt låta bli att sälja laget till intressen från USA, Bickell går med på det om Smythe kan ordna fram 160,000 dollar för då skulle Bickell behålla sin andel på 40,000 dollar och laget stanna i Toronto. Smythe satsar 10,000 av sina egna pengar och lyckas få ihop de övriga 150,000 som behövdes för att köpa laget och den 14 februari 1927 går köpet igenom och några dagar senare ändrar Smythe lagets namn till Maple Leafs.
I början håller Smythe en låg profil men för att sälja mer aktier i laget så genomför ägarna en reklamkampanj där det lovas att Torontos mest framstående coach kommer att ta över lagets skötsel. Den personen var ingen annan än Smythe som från och med säsongen 1927-28 blir lagets GM, han ändrade lagets grönvita dräkter till blå och vita som fortfarande är lagets färger och utnämnde Alex Romeril till coach. Smythe blir minst sagt en färgklick i Toronto och NHL, han kommer bland annat att coacha en match i Boston Garden iförd frack och hög hatt för att reta publiken i Boston. När han får reda på att Art Ross drabbats av hemorrojder så skickar han före en match i Boston Garden över Maple Leafs lagkapten King Clancy med en bukett rosor där det sitter ett kort där han föreslår var Ross kan stoppa upp buketten.
1929 bestämmer sig Smythe trots den rådande depressionen att det är dags att bygga en ny och modern ishockeyarena i Toronto. Trots att han misslyckas med att få ihop tillräckligt med kapital (1 miljon dollar) så startar byggarbetet den 1 juni 1931. Frank Selke som var gammal elektriker skickades runt till de olika byggfacken som övertalades till att avstå en del av lönen i utbyte mot aktier i det nystartade bolaget Maple Leaf Gardens Ltd. Arenan byggdes på lite drygt fem månader och invigdes den 12 november 1931.
Smythe hade tidigt blivit hästbiten ja alltså inte biten av en häst men fastnat för galopptävlingar. Smythe vann till exempel över 10,000 dollar på ett enda lopp 1930, tre veckor senare använde han de pengarna plus pengar från andra sponsorer till att köpa Ottawa Senators superstjärna King Clancy för 35,000 dollar (ungefär vad ett lag hade i lönekostnader under en säsong vid den här tiden).
Under 1930-talet skaffade han sig ett eget stall där han födde upp och tränade galopphästar, fram till att Smythe dör kommer hans hästar att vinna över 140 lopp med hinder och ännu fler slätlopp. Flera av hans hästar och även han själv har blivit invalda i Canadian Horse Racing Hall of Fame.
Första säsongen i Maple Leaf Gardens inleds uruselt och efter fem raka förluster ger Smythe coachen Art Duncan sparken. Ny coach blev istället Dick Irvin som får ordning på laget och säsongen avslutas med att lagkaptenen Hap Day får ta emot Stanley Cup pokalen. De följande nio åren leder Irvin Maple Leafs till ytterligare sex Stanley Cup finaler utan att vinna. Efter säsongen 1939-40 så får Irvin sparken trots att Smythe tycker han är NHL:s bästa coach, ny coach för Maple Leafs blir istället Hap Day som nu slutat som spelare. Smythe föreslår att Irvin ska anställas av NHL:s just då sämsta lag Montreal Canadiens och så sker också.
Smythe återgår till aktiv tjänst som major för att återigen delta i ett världskrig och utnämner Selke till tillförordnad GM i hans frånvaro. Det dröjde till 1942 innan han och hans kompani skickades till Storbritannien och till 1944 innan de sattes in i strider. Tre veckor senare är Smythe allvarligt skadad och det är oklart om han någonsin kommer att kunna gå igen. Från sin sjuksäng börjar Smythe då en upprop för bättre utbildning av de kanadensiska trupperna, eftersom han gick via media och inte via överordnade så hotas han av krigsrätt. Efter en hel del politisk strid i Canada så får han upprättelse när den kanadensiska armén ändrar hela sin utbildning som var föråldrad och mer anpassad till första världskrigets skyttegravar.
Efter återkomsten till Canada utbryter en maktkamp i Maple Leafs, flera styrelseledamöter och ägare vill att den grälsjuke Smythe ska kopplas bort till förmån för Selke som förvandlat Maple Leaf Gardens till en pengamaskin med konserter, cirkusar, wrestling och rodeos. Smythe går till slut segrande ur striden genom att han lyckades skaffa sig aktiemajoritet och gör då livet besvärligt för Selke som under maktkampen varit neutral och i maj 1946 slutar Selke som kort därefter blir Montreal Canadiens GM. Smythe blir året efter även president för Maple Leaf Gardens och har nu fullständig kontroll över Toronto Maple Leafs.
Smythe och Maple Leafs har fantastiska framgångar de kommande säsongerna med Stanley Cup vinster 1947, 1948, 1949 och 1951. Smythe brydde sig aldrig speciellt mycket om hur det gick i serien bara laget tog sig till slutspelet, väl där var det bara vinst som gällde för Maple Leafs. Den attityden satte givetvis sin prägel på laget som hade flera spelare som idag skulle kallas ”clutch”. Målvakten Turk Broda är ett lysande exempel, han var under större delen av sin karriär i skuggan av Canadiens målvakt Bill Durnan när det gällde seriespelet men när det gällde slutspel så var Broda överlägset bäst.
1950-talet är inte speciellt bra för Maple Leafs som fick spela tredjefiol bakom de båda dominanterna Detroit Red Wings och Montreal Canadiens, laget tar sig till några Stanley Cup finaler utan att lyckas vinna. 1955 låter Smythe Hap Day som varit hans assisterande GM ta mer ansvar även om Smythe officiellt behåller posten. Efter säsongen 1956-57 avgår Day efter att Smythe uttryckt sig frågande om Day fortfarande hade glöden som krävs.
Smythe utser nu en sjumannakommitté som tar över allt ansvar som normalt tillhör en GM, bland medlemmarna i kommittén återfanns hans äldste son Stafford, tidningsägaren John Bassett och Percy Gardiner son till en av Smythe's äldsta finansiärer. Smythe själv är den som reagerar när spelarna ledda av Ted Lindsay och Doug Harvey organiserar sig, Smythe betecknar spelarnas agerande som myteri och förräderi och han skickar lagets lagkapten Jimmy Thomson och lagets näst bäste poängplockare Tod Sloan till Chicago Black Hawks som straff. Trotjänaren Ted Kennedy som alla trodde skulle bli lagets näste GM blir totalt utfryst av Smythe som straff för att han inte skvallrade på sina lagkamrater.
Harold Ballard lyckas nästla sig in i kommittén under våren 1958 och till den kommande säsongen så utser kommittén Punch Imlach till GM och efter några matcher av säsongen tar Imlach över även som coach. Smythe sålde i november 1961 45,000 av sina 50,000 aktier i Maple Leafs för 2,3 miljoner dollar. Till en början var han övertygad om att han sålde aktierna till sonen Stafford men i själva verket var Stafford kompanjon med Harold Ballard och John Bassett. Den 5 februari 1962 lämnade han sin plats som Maple Leafs representant i NHL:s Board of Governors och efter Torontos Stanley Cup vinst senare samma år så slutade han även som lagets president och styrelseordförande. Han hade då varit en del av Toronto Maple Leafs mellan 1927 och 1962 dvs i 45 år.
När Canadas parlament 1964 ville byta ut den gamla kanadensiska flaggan till lönnlövet så protesterade Smythe vilt, Han startade en kampanj där han bland annat skrev handskrivna brev till parlamentets samtliga medlemmar men med en förkrossande majoritet så vann de som ville ha den nya flaggan. Han ville då att den gamla flaggan skulle vaja över Maple Leaf Gardens jämte lönnlövet men styrelsen vägrade.
I mars 1966 sålda han sina återstående 5000 aktier i Maple Leafs i protest mot att Muhammad Ali skulle boxas i Maple Leaf Gardens, den gamle militären föraktade Ali för att han vägrade tjänstgöra i Vietnamkriget. Han fortsatte att göra utspel i tidningarna och ofta var udden riktad mot de nya ägarna till Maple Leaf, han skrev bland annat så här i en insändare angående arenans nya sittplatser: ”only a slim young man could sit in them but the prices are so high that only a fat rich man could afford them.” Han var också väldigt kritisk till NHL:s expansion från 6 till 12 lag 1967, vilket han menade skulle leda till sämre ishockey och underhållning för publiken.
När sonen Stafford och Harold Ballard 1971 blev åtalade för förskingring och bedrägeri så försonades han med sin son som hann avlida efter en magsårsoperation innan domen föll. När Hockey Hall of Fame till slut valde in den gamle Maple Leafsstjärnan Busher Jackson 1971 så avgick Smythe som kommitténs ordförande i protest mot att Jackson som får dagens idrottsstjärnor med drog-, våld- och familjeproblem att framstå som oskyldiga skolpojkar blev invald.
Smythe kämpade sedan förgäves i några år (främst i tidningarna) mot Ballard som vunnit en maktkamp mot Bassett (den ende hederlige av de tre som tagit över Maple Leafs) under 1970-talets början men hans sviktande hälsa gjorde att han drogs sig tillbaka för att ägna sig åt sina galopphästar. Smythe hade hela tiden tänkt att sonsonen Tommy skulle ta över Toronto Maple Leafs men sonen Staffords död gjorde att han inte kunde förhindra att Ballard blev ensam ägare.
Den 20 april 1978 drabbades han av en hjärtattack men tillfrisknade lagom till att se fyra av sina hästar vinna lopp under en och samma tävlingsdag den 18 maj. Hans hälsa fortsatte att försämras och när han insåg att han snart skulle dö lät han författaren och journalisten Scott Young påbörja memoarboken ”Conn Smythe: If You Can't Beat 'Em in the Alley” som skulle ges ut efter hans död Den 18 november 1980 avled han i sitt hem i Baby Point som han låtit bygga 1927, han begravdes jämte sin hustru Irene på Park Lawn Cemetary i Toronto.
När det gäller familjen så visade det sig att Smythe som fick fyra barn inte var lika lyckligt lottad som när det gäller att spela på hästar. Hans yngsta dotter avled bara nio år gammal av en allergisk reaktion, hans äldste son Stafford av avled 1971 i magsår och hans äldsta dotter Miriam avled gravt alkoholiserad 1983. Hans yngste son Hugh blev läkare och han var under flera år Maple Leafs läkare och även under en kort tid chef för Maple Leaf Gardens innan han dog 2012.
Hans hustru Irene avled 1965 efter två års kamp mot cancer och Smythe erbjöd sig vid flera tillfällen att förkorta hennes lidande med sin gamla armérevolver. Sonsonen Tommy (Staffords son) som avled 2009 skrev kort före sin död en arg och bitter insändare om hur Harold Ballard lurat hans far och på så sätt lagt en förbannelse över Toronto Maple Leafs som fortfarande verkar med full kraft. Tommy kom bland annat tillbaka till sitt kontor på Maple Leaf Gardens veckan efter faderns begravning och då hade Ballard bytt ut samtliga lås i byggnaden.
Conn Smythe var minst sagt fördomsfull, en del berodde på hans uppfostran och skolgång en del berodde på hans upplevelser i de båda världskrigen. Först och främst växte han upp i ett teosofiskt hem där allt som hade med den katolska kyrkan att göra var farligt och ondskefullt. Hans fattiga föräldrar som kom från England föraktade irländare som de (som många andra européer) ansåg vara längst ned på den sociala skalan.
Hans erfarenheter från de båda världskrigen fick honom också att förakta dels fransmän men också franskkanadensarna som inte var speciellt villiga att dö på Europas slagfält för Storbritanniens skull. När Smythe 1971 skulle dela ut James Norris Trophy till Bobby Orr så började han sitt tal med orden: ”Ladies, Gentlemen and Frenchmen”. Trots att Smythe en gång kallat Rocket Richard för en medelmåtta som bara kunde dominera i NHL pga att de ”riktiga NHL-spelarna” var i Europa och krigade så försökte han faktisk under 1950-talets början värva Richard genom att erbjuda Frank Selke nästan halva Maple Leafs laguppställning.
På senare tid har många i Toronto börjat misstänka att Smythe också hade någon typ av förbud för spelare med italiensk härkomst i Maple Leafs och det finns många väldigt bra spelare med italienska rötter som spelade för de stora amatörlagen i och omkring Toronto innan de blev proffs utan att Maple Leafs försökte signa dem. Vad sägs om följande namn: Phil och Tony Esposito, Alex Delvecchio, Lou Nanne, Lou Fontinato, Jerry Topazzini, Eddie Giacomin och Lou Angotti.
Just det sista namnet kan möjligen ge en förklaring, Smythe och Lou Angottis farbror Frank hade en firma ihop och de skiljdes inte som vänner när firman splittrades. Det kan givetvis också vara så att spelarna inte ville spela för Maple Leafs och troligaste svaret är antagligen en kombination, de första italienska spelarna blev stjärnor i andra lag än Toronto och när Esposito & Co. kom fram så var de fans till de äldre spelarna och lagen de spelade för och ville därmed inte ha något med Maple Leafs att göra.
Smythe som NHL:s president?
Det finns en händelse med Smythe i centrum som antagligen haft enormt stor betydelse för hur Toronto Maple Leafs, Montreal Canadiens och NHL utvecklades under Original Six tiden och även fram till nutid. När Smythe kom tillbaka från det andra världskriget var han allvarligt skadad och ingen visste om han skulle kunna gå igen. Smythe ägde då inte majoriteten av aktierna i Maple Leafs och det utbröt en maktkamp i klubben mellan Smythe och större delen av styrelsen.
Om Smythe inte gått vinnande ur den kampen hade för det första Frank J. Selke antagligen aldrig blivit GM för Montreal Canadiens och för det andra så hade Smythe troligen blivit Red Duttons ersättare som NHL:s president istället för Clarence S. Campbell. Med Smythe som president hade NHL fått en stark president som aldrig hade godtagit vad familjen Norris höll på med när de med hjälp av maffiapengar i princip lade under sig samtliga de fyra amerikanska lagen i NHL.
Hade Smythe blivit tillräckligt stark för att stanna som president fram till 1970-talet hade det inte blivit någon expansion 1967 utan NHL:s expansion hade inte skett förrän bildandet av WHA på 1970-talet. Ted Lindsay och Doug Harvey hade antagligen aldrig försökt bilda NHLPA 1957 eftersom Campbells juristsnack var en väldigt stor anledning till spelarnas irritation men om de försökt bilda NHLPA så hade NHL:s svar blivit ändå kraftigare med Smythe som president.
För Montreal Canadiens del är det skrämmande att tänka sig att organisationen skulle varit utan Selke under hela 18 säsonger. Montreal skulle säkert blivit framgångsrikt under 1950-talet ändå eftersom grunden till farmarlagsorganisationen lades av Tommy Gorman men när den enormt framgångsrika generationen som vann fem raka Stanley Cup under 1950-talet skulle bytas ut hade säkert talangpoolen bara varit en bråkdel av vad den var under Selkes ledning. Montreal hade säkert vunnit färre Stanley Cup under 1960-talet och om Sam Pollock inte heller blivit Habs GM hade laget antagligen haft det besvärligt även under 1970-talet.
Hur skulle Toronto lyckats under Selke istället för Smythe? Jag tror inte att laget vunnit så många fler Stanley Cup fram till 1964 då Selke pensionerade sig men Toronto hade haft en mycket bättre farmarlagsverksamhet och hade antagligen aldrig hamnat i klorna på Harold Ballard. Med en bättre organisation och fler talanger så borde Maple Leafs vunnit Stanley Cup åtminstone någon gång mellan 1967 och 2000-talet.
Statistik som coach
| Lag/Liga | G | W | L | T | P |
| Toronto Maple Leafs - NHL | 135 | 58 | 57 | 20 | 136 |
| Toronto Maple Leafs - Stanley Cup | 4 | 2 | 2 | 0 | - |
Meriter som coach
Allan Cup 1927
Meriter som GM
Stanley Cup 7 gånger: 1932, 1942, 1945, 1947, 1948, 1949, 1951 (+ 1 gång som Maple Leafs president 1962)
Invald i Hockey Hall of Fame 1958 som Builder.
Toronto Maple Leafs donerade 1964 Conn Smythe Trophy som delas ut till Stanley Cup slutspelets MVP.
Mellan 1974 och 1993 hette en av NHL:s fyra divisioner Smythe Division.
Han var under flera år ordförande för kommittén som valde ut medlemmarna till Hockey Hall of Fame.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
