Först ut är passande mannen som var NHL:s förste president, han är antagligen den största anledningen till att NHL överlevde sina första stapplande säsonger då ligan ibland bara bestod av tre lag. Han var också först med att införa lönetak och att skicka NHL lag på turné till Europa.
Frank Calder
Frank Sellick Calder föddes den 17 november 1877 i Bristol, England, Storbritannien. Han föräldrar var skottar som flyttat till sydvästra England och som ung provade han på de flesta sporter som var populära i England vid den här tiden. Fotboll, rugby, cricket och golf var bara några av sporterna som en ung välutbildad yngling den högre medelklassen sysslade med under slutet av 1800-talet.
Han bestämde sig tidigt för att söka sig utomlands för att söka lyckan och valde till slut Canada efter att han singlat slant där det andra alternativet var USA. I Canada blev han lärare i en exklusiv privatskola i Montreal samtidigt som han var sportjournalist på fritiden för tidningen Montreal Witness som var en protestantisk tidskrift i det huvudsakliga katolska Montreal.
Eftersom han tydligen var en riktigt bra journalist så lämnade han lärarjobbet och arbetade upp sig till de mer betydelsefulla tidningarna Montreal Herald och Daily Telegraph. På Montreal Herald var har fram till 1913 redaktör på sportavdelningen och när han lämnade sporten så efterträddes han av ingen annan än journalistlegenden Elmer Ferguson. Calder blev istället redaktör för ekonomisidorna och han bevakade där bland annat börsen i Montreal som på den tiden var störst i Canada och näst störst i Nordamerika.
Han fortsatte att intressera sig för sport på fritiden, han var bland annat med om att skapa en rugbyliga för skolorna i Montreal och redan 1903 hade han blivit kassör/sekreterare för Montreal Football Association och han behöll den posten tills han blev en medlem av styrelsen i Province of Quebec Football Association 1911 (Football var den europeiska varianten, eftersom Amerikansk/Kanadensisk Fotboll fortfarande benämndes Rugby i Canada). Tidigare hade han även varit fotbollsdomare och bland annat dömt matcher som turnerande lag från England spelade i Montreal.
1914 blev han utsedd till sekreterare/kassör i National Hockey Association (NHA) och när Frank Robinson 1917 avgick som president så övertog Calder ledningen av föregångaren till NHL. Robinson avgick eftersom han inte kunde lösa motsättningarna mellan Toronto Blueshirts ägare Eddie Livingstone och de övriga lagens ägare.
Calder föreslog när han övertog ämbetet att övriga lag skulle lämna NHA och bilda en egen liga. Av juridiska skäl så beslöt ägarna till de NHA-lag som ville bli av med Livingstone först att ställa in den kommande säsongen under ett sammanträde. Dagen efter möttes lagens representanter och Calder igen och nu så bildade de den nya ligan National Hockey League (NHL) och samtidigt så bildades ett nytt lag i Toronto som skulle drivas av ägarna till arenan i Toronto. Calder behöll posten som president i NHA fram till 1920 då Eddie Livingstone till sist gav upp, Livingstone hade av förklarliga skäl blivit ursinnig när han fick reda på att han blivit sidsteppad och han försökte utan framgång stämma de olika lagens ägare och den nystartade ligan NHL.
Livingstone blev om möjligt ännu argare när alla spelare som hade kontrakt med Blueshirts spelade för det nya laget i Toronto men efter att han fått ersättning av NHL (det dröjde visserligen ett par år) så bestämde han sig för att bry sig längre. Calder hade givetvis blivit den nya ligans president som officiellt bildades den 26 november 1917 (den fyller med andra ord snart 100 år), han hade dessutom sett till att han fått mer makt och eftersom ingen ville att någon ägare skulle kunna bli lika besvärlig som Livingstone varit så gick ägarna med på det.
Ägarna kom att både ångra och lovorda sitt beslut att ge Calder makten. Calder styrde NHL med järnhand, han införde bland annat lönetak och när spelarna i Hamilton Tigers som vunnit NHL säsongen 1924-25 strejkade för högre lön eftersom säsongen ökat med 6 matcher så stängde han av spelarna och Montreal Canadiens fick Hamiltons plats i Stanley Cup finalen. Inför den kommande säsongen så lade NHL dvs Calder helt enkelt ned Hamilton och de flesta av spelarna hamnade istället i det nystartade laget New York Americans.
Han hade så stor makt att det var mycket nära att han lyckades se till att han själv hade tagit över Ottawa Senators när laget hade enorma ekonomiska problem under 1930-talet. Laget stod istället över några säsonger innan det flyttades till St. Louis efter en helt misslyckat säsong. Efter ett år i St. Louis så lades laget ned och namnet Ottawa Senators försvann ända tills det återuppstod 1992 (dagens Ottawa räknas som en ny organisation även om den hedrar det gamla Ottawas meriter så har dagens Ottawa ännu inte försökt hänga upp några Stanley Cup baner.
Calder var även nära att köpa in sig i Montreal Canadiens när laget var till salu under 1930-talet men istället var det ägarna till Forum och Montreal Maroons som köpte Canadiens och efter några säsonger bestämde de sig för att lägga ned Maroons och satsa allt på Canadiens.
Han hade ekonomiska intressen i mycket av det som han egentligen hade behövt vara neutral till, han tjänade personligen pengar på massor av beslut som han fattade som president för NHL. Det skedde endast ett myteriförsök bland ägarna och det var 1932 när Chicago Black Hawks ägare Major Frederic McLaughlin försökte få honom avsatt men Calder kunde sitta kvar tack vare stöd från framförallt de kanadensiska lagen.
Säsongen 1932-33 började Calder personligen utse en spelare som årets rookie i NHL och efter fyra år fick han NHL:s styrelse att godkänna skapandet av en trofé för ändamålet. Han döpte den självklart efter sig själv eftersom det var han som utsåg vinnaren. Calder Trophy delades ut fram till hans död då den döptes om till Calder Memorial Trophy och från och med säsongen 1942-43 så är det PHWA som röstar fram segraren. 1936 donerade Calder en pokal till AHL eller rättare sagt till den liga som skapades när två konkurrerande ligor gick samman och som 1938 tog namnet AHL, Calder Cup som går till ligans mästare är den näst äldsta lagtrofén i ishockey för proffs efter Stanley Cup som fortfarande delas ut.
Calder var långt före sin tid i vissa avseenden, bland annat när det gällde att sälja sporten (något Gary Bettman fortfarande håller på med), 1938 åkte till exempel Montreal Canadiens och Detroit Red Wings på turné i Europa med matcher både i Paris och London före säsongsstarten 1938-39.
Den 25 januari 1943 deltog Calder i ett av NHL:s styrelsemöte i Toronto när han drabbades av en hjärtattack. Han fördes omedelbart till ett sjukhus i Toronto där han några dagar senare fick ännu en hjärtattack. Den 3 februari kände han sig bättre och skrev ut sig själv och åkte hem till Montreal där han lade in sig på Montreal General Hospital. Den 4 februari fick han ännu en hjärtattack och den här gången så kunde inte hans liv räddas.
Calders död var ett hårt slag för NHL, det fanns ingen given efterträdare och det andra världskriget pågick för fullt. Till slut lyckades den kommitté som bildades vid Calders frånfälle att övertala New York Americans ägare och GM Red Dutton att ta över tillfälligt. Dutton gick med på det under förutsättning att hans lag Americans som lades i malpåse inför säsongen 1942-43 skulle få komma tillbaka till NHL efter krigets slut.
När Dutton under säsongen 1945-46 begriper att NY Rangers aldrig kommer att gå med på att släppa tillbaka Americans igen så säger han dels upp sig som ligans president och dels så uttalar han sin förbannelse över Rangers. ”Dutton's Curse” innebar att han lovade att Rangers aldrig skulle vinna Stanley Cup så länge som han levde. Dutton avled 1987 och först 1994 efter att ha väntat i 54 år vann Rangers Stanley Cup igen. Ligan lyckades övertala Dutton att stanna kvar tills att man funnit en efterträdare, Dutton föreslog Clarence S. Campbell som tidigare varit domare i NHL och dessutom hjälpt Calder i hans arbete innan andra världskriget startade. Campbell var just då en av åklagarna i de många krigsrättegångarna där ledande nazistledare och militärer dömdes för krigsbrott begångna av Nazityskland.
Meriter:
President i NHL mellan 1917 och 1973.
Han blev 1947 invald i Hockey Hall of Fame som Builder
Sedan 1937 så har farmarligan AHL delat ut Calder Cup till slutspelets segrare.
Calder Memorial Trophy har sedan 1937 delats ut till årets bäste rookie i NHL.
Om Calder verkligen var den som styrde NHL så framstår hans efterträdare mer som ett redskap för vissa starka ägare. Campbell tvingades under de första 10-15 åren av sin tid vid makten göra som Conn Smythe ville samtidigt som han försökte hålla familjen Norris som i princip skötte samtliga de 4 amerikanska lagen i NHL nöjda.
Clarence S. Campbel l
Clarence Sutherland Campbell föddes 9 juli 1905 i Fleming, Saskatchewan, Canada. Som de flesta vid den här tiden så höll Campbell under skoltiden på med ishockey, lacrosse och rugby. Han insåg ganska snart sin begränsning och istället för att spela så blev han domare i både ishockey och lacrosse. Han lämnade Fleming för att gå på High School i Edmonton och lämnade University of Alberta 1924 med en examen i både juridik och konst.
Han fick då ett stipendium för att studera juridik på Oxfords Universitet och under tiden i Storbritannien så tog han upp spelandet igen (berodde troligen på att klassen på ishockeyn i England var så pass mycket sämre än den var i Canada). Förutom att han spelade för Oxford University Ice Hockey Club så fortsatte han sin domarkarriär i både lacrosse och ishockey.
Efter sex år i Oxford återvände han 1928 till Canada där han fick ett dåligt betalt jobb (det var under depressionen) på en advokatfirma i Edmonton. Han började dessutom som domare i den största kanadensiska amatörhockeyligan CAHA. Han var tydligen en så bra domare att han 1933 fick börja döma en del även i NHL och 1936 blev han anställd av Frank Calder för att bara döma i NHL vid sidan av advokatjobbet.
Som domare i NHL var Campbell inblandad i flera historiska matcher, det var han som dömde matchen i Forum där Howie Morenz bröt benet 1937 (Superstjärnan Morenz avled drygt 5 veckor senare på sjukhuset av en blodpropp). 1937 dömde Campbell en riktigt tuff och ful slutspelsmatch mellan Montreal Maroons och Boston Bruins där han tappade humöret och skällde ut Bostonstjärnan Dit Clapper som svarade med att knocka Campbell. När Campbell vaknat till och lugnat ned sig så skrev han i matchrapporten att han provocerat Clapper som bara fick böter för händelsen.
1939 förstår han för första gången vilken makt Toronto Maple Leafs hetlevrade lille GM och ägare Conn Smythe hade i NHL. I en match där backen Red Horners blir slagen blodig i ansiktet av en hög klubba så visade Campbell bara ut motståndaren i 2 minuter. Efter matchen kräver en ursinnig Conn Smythe att Campbell aldrig ska få döma i Maple Leaf Gardens mer, NHL:s domarchef Mickey Ion viker ned sig och Campbell får sluta som domare efter säsongens slut.
Calder tar dock Campbell under sina vingar när han låter Campbell ta över vissa uppgifter på NHL kontoret, med tiden så blir det uppenbart att Calder håller på att skola in sin efterträdare. Det andra världskriget kommer emellan och Campbell tar värvning i den kanadensiska armén där han så småningom blir överstelöjtnant. Vid krigsslutet tjänstgör han i den kanadensiska avdelningen av de allierades enhet som undersökte vilka krigsbrott Tyskland gjort sig skyldiga till. Han blir efter kriget utsedd till ”Queen's Counsel” och är en av åklagarna i de åtskilliga krigsrättegångar som hålls i Tyskland efter kriget, det är oklart om han deltog som åklagare i själva Nürnbergprocessen men han tillhörde gruppen som samlade in bevis och höll förför.
NHL utser Red Dutton som Calders efterträdare och om inte Dutton kommit ihop sig med NY Rangers ägare så är det möjligt att Dutton som var både slug och handlingskraftig blivit kvar som NHL:s president längre än till 1946. När Dutton säger upp sig är Campbell fortfarande i Europa och eftersom det finns någon annan lämplig kandidat så ber NHL:s styrelse Dutton stanna kvar till en efterträdare är utsedd. Dutton föreslår Campbell och när Campbell under sommaren 1946 återvänder till Canada blir han först Duttons assistent innan han några månader senare utses till ligans nye president.
Det var framförallt Conn Smythe som var drivande av NHL's ägare vilket kanske verkar märklig med tanke på det som hände dem emellan 1939 men jag förklarar hur Smythe tänkte längre ned i texten. 1948 inträffar Campbells första riktiga test efter en ny vadslagningsskandal (Dutton hade 1946 tvingats stänga av stjärnan Babe Pratt som var en av NHL:s bästa backar pga av vadslagning), Campbell stänger av två spelare Billy Taylor och Don Gallinger på livstid men av rädsla för Smythe så lindras straffen senare och historien sopas under mattan.
Campbell fortsätter sedan med att utöka ligans kontor, med Calder som chef var det bara Calder och två till som jobbade på kontoret i Montreal. NHL öppnar ytterligare ett kontor i Toronto, huvudkontoret stannar dock i Montreal där Campbell bosätter sig. Han utökar seriens längd från 50 till 70 matcher på bara några få säsonger, det är han som tillsammans med de fattiga lagen trycker på för att göra en årlig All Star match som cirkulerar mellan städerna. Han lyckades även starta en pensionsfond till spelarna men NHL-lagens ägare började fuska med avgifterna nästan omedelbart utan att Campbell vågade göra något.
Tillsammans med ägarna till Chicago, New York och Boston driver han igenom en årlig draft där oskyddade spelare i topplagen kunde plockas upp av de sämre lagen. Han får en hel del gjort utan att göra sig ovän med alltför många fram till början av 1950-talet då diskrimineringen av de franskspråkiga kanadensarna tar sig allt mer otrevliga uttryck. Det är givetvis spelarna i Montreal Canadiens som råkar mest illa ut även om de fåtaliga franskspråkiga spelare som spelade i andra lag också drabbades. Det är framförallt Maurice ”Rocket” Richard som råkar mest illa ut, Canadiens ledning med Frank Selke i spetsen begär att Campbell ska ge domarna order om att åtminstone rensa bort de mesta trakasserierna från isen. Det är oklart om Campbell försökte göra något men eftersom Conn Smythe tillhörde de som utmärkte sig mest med sitt förakt för innevånarna i Quebec så fanns det ingen chans att få igenom några åtgärder.
Richard som hade en kolumn i en franskspråkig tidning exploderade i skrift efter en match där han tyckte att hans kedjekamrat Bernie ”Boom Boom” Geoffrion blivit illa behandlad av både spelare och domare. Smythe och hans anhängare blev ursinniga och tvingade Campbell att hota med avstängning om inte Richard bad om ursäkt, Richard bad om ursäkt men ursäkten var skriven på ett sätt som alla tolkade som ännu en attack på det ”engelska” Canada. Campbell och Smythe kunde inget göra eftersom det gick att tolka ursäkten utan att lägga in några värderingar och att då gå vidare hade antagligen resulterat mer dålig publicitet.
Allt exploderar till slut i ”The Richard Riot” efter en match i Forum mellan Canadiens och Detroit Red Wings som jag beskrev i den fjärde delen av den här serien. När tårgasröken lagt sig så inleddes det som forskarna kallar den tysta revolutionen i Quebec och Canada där de franskspråkiga utmanade den engelska överheten och helt enkelt tog sig sina rättigheter utan att övriga Canada vågade göra något eftersom Canada fortfarande var en koloni till Storbritannien (Canada fick inte en egen författning förrän 1982).
Campbell som fick övervägande beröm från Detroit, Boston och Toronto var nu riktigt skadeskjuten i media eftersom han av Montreals borgmästare offentligt stämplats som lögnare (Campbell ljög på en fråga från en journalist och sa att varken polismästaren och borgmästaren avrått honom från att inte gå på matchen när båda två skickat brev till honom och bett honom att inte visa sig). Han tvingades att ändra många diskriminerande regler och gav för första gången inte efter för Smythe som genom regeländringar vill förhindra att Montreal dominerade slutet av 1950-talet. Det enda som han och NHL genomförde för att minska Habs dominans var att utvisningsregeln ändrades så att den utvisade spelaren fick komma in när motståndarna gjort mål (Jean Béliveau hade under en match i november 1955 gjort tre mål under samma PP).
När Ted Lindsay och Doug Harvey 1957 leder spelarna i ett försök att bilda en fackförening så samarbetar Smythe, Campbell och Detroits Jack Adams i motståndet. Det leder till att NHLPA läggs ned efter endast en säsong men också till att Adams åderlåter Detroit och på sikt till att det notoriska bottenlaget Chicago Black Hawks blir en stormakt under 1960- och 1970-talet. Med hjälp av Smythe och Montreal Canadiens ägare Hartland Molson började Campbell under 1960-talet hjälpa Bill Tobin i Chicago att frigöra sig från familjen Norris inflytande. Norrisfamiljen hade redan under 1950-talets slut tappat kontrollen över Boston Bruins och New York Rangers eftersom de sålt fastighetsbolaget där MSG och Boston Garden ingick.
Efter påtryckningar från Boston Bruins och framförallt Bill Jennings i New York Rangers så börjar Campbell försiktigt sondera terrängen för en expansion av NHL. Detroit och Toronto är benhårda motståndare till idén medan Chicago efter påtryckningar från Detroit också sällar sig till nejsidan. Det betydde att Montreal hade avgörandet i sina händer, vid 3-3 i röster så skulle Campbell också rösta och på så sätt fått avgöra beslutet och han var för en expansion. Montreal var för en expansion om den skedde i USA men de ville inte släppa in ett lag till i Canada och eftersom Vancouvet var den stad som var mest lämplig så röstade Montreal först nej.
Efter förhandlingar plus att Conn Smythe lämnat ifrån sig makten till sin son Stafford och Harold Ballard gör att det under nästa omröstning blir ett ja till expansion under förutsättning att det blir sex lag i USA och inget i Canada. För att blidka Montreal och Toronto så nobbades alltså Vancouver till St. Louis fördel vilket gjorde även familjen Norris glada eftersom de ägde den enda arenan i St. Louis som var stor nog för NHL. De nya lagen blev Pittsburgh Penguins, Philadelphia Flyers, Minnesota North Stars, St. Louis Blues och de båda kaliforniska lagen Oakland Seals och Los Angeles Kings. Av ekonomiska skäl blev det två lag i Kalifornien så att de skulle få en konkurrent i samma tidzon när Vancouver stoppats, detta innebar att Buffalo också fick ett nej.
Campbell gav NHL:s smartaste man Sam Pollock jobbet att konstruera hur draften där de nya lagen skulle välja spelare skulle gå till. Pollock såg till att Original Six lagen gick relativt oskadade ur draften åtminstone de lagen som förstod finesserna Pollock lagt till. Eftersom WHL som hade haft lag i Kalifornien blev missnöjda, så började de planera för att bilda en konkurrerande liga dessutom började det ryktas om en helt ny liga som skulle starta i Canada under 1970-talet. Eftersom Vancouver var det absolut starkaste laget i WHL började Campbell snabbt förbereda ännu en expansion, nu med två lag nämligen Vancouver Canucks och Buffalo Sabres.
Säsongen 1970-71 var det 14 lag i NHL och bara två år senare fanns det ytterligare två lag i NHL plus hela 10 lag i WHA, de två nya NHL-lagen New York Islanders och Atlanta Flames placerades i de städerna enbart för att hindra WHA att placera lag där. Campbell hade ansvaret för ytterligare en expansion med två lag i NHL: Washington Capitals och Kansas City Scouts som debuterade i NHL 1975. Under slutet av hans tid som president bestämdes det också att två av lagen skulle flyttas, Kansas City flyttade till Denver och blev Colorado Rockies medan California Golden Seals (ursprungligen Oakland Seals flyttades till Cleveland där de övertog namnet Barons från stadens framgångsrika lag i AHL.
Alan Eagleson utnyttjade faktumet att WHA bildats samtidigt som Campbell börjat tappa greppet, i början av 1970-talet stod det ganska klart att Campbell bara är en galjonsfigur på ett skepp som började bli väldigt svårstyrt. Eagleson får under 1971 med sig en del av ägarna i NHL när det gäller en serie matcher mot Sovjetunionen, Campbell lyckas tillsammans med en del konservativa ägare stoppa Bobby Hull och andra WHA-spelare från att delta trots protester från den kanadensiska regeringen. Summit Series 1972 som de 8 matcherna kallas blir betydligt jämnare än vad Eagleson och NHL räknat med men Canada lyckas till slut ta hem serien.
Nästa projekt för Eagleson var Canada Cup som blev verklighet 1976 tack vare att han lyckades få tillräckligt många av NHL-lagens ägare att lova skicka sina spelare till VM om laget var utslaget ur Stanley Cup. Att Canada och i mindre utsträckning USA återvände till VM var livsnödvändigt för IIHF som i sin tur tvingades ge upp sina amatörregler.
Under början av 1970-talet var det Chicagos ägare Bill Wirtz som hade mest makt i NHL medan Campbell var ansiktet utåt, om expansionen och knäckandet av familjen Norris grepp om NHL var Campbells största triumfer som president så måste 1970-talet vara motsatsen. Då ökade Alan Eagleson sin makt för varje säsong och i efterhand har det blivit klart att han samarbetade med vissa av NHL-lagens ägare framförallt Bill Wirtz, medan Harold Ballard och de som var motståndare till Eagleson stämplades som gammalmodiga reaktionärer eller idioter. Det stämde visserligen i Ballards fall men med en stark president och fler starka motståndare till Eagleson hade kanske många av 1980- och 90-talets problem för NHL kunnat undvikas.
Under mitten av 1970-talet blir den då 70-årige galjonsfiguren Campbell sjuk och sökandet efter en ersättare som ny president startar på allvar, ingen hade brytt sig tidigare eftersom Eagleson och Wirtz ändå skötte allt. 1976 briserade en jätteskandal då Campbell och hans kompanjoner genom olika bolag visade sig ha mutat den kanadensiske senatorn Louis Giguére i en affär under slutet av 1960-talet och 1970-talets början som handlade om rätten till att öppna tax-free butiker på olika flygplatser. Campbell som antagligen blivit grundlurad av sina affärspartners dömdes till fängelse och böter, NHL betalade den nu ganska senile Campbells böter och han behövde aldrig sitta av straffet pga sin höga ålder.
NHL beslöt att ersätta Campbell med advokaten John Ziegler Jr. (ett namn som var helt otippat och han var antagligen en kompromiss) som var minoritetsägare i Detroit Red Wings och Campbell avgick 1977. Ziegler tog omedelbart itu med att modernisera NHL och rivstartade förhandlingarna med WHA som 1979 ledde till att WHA lades ned och 4 av ligans lag togs upp i NHL. Campbell var under sina sista år i livet kopplad till en respirator och han avled den 24 juni 1984.
Här är ordagrant vad Torontos starke man och ägare Conn Smythe (som om han förlorat en maktkamp i Toronto under 1946 antagligen själv blivit NHL:s president istället för Campbell) tyckte om Clarence S. Campbell (taget ur boken The Lives of CONN SMYTHE): ”He (Campbell) served the owners well because he would do what he was told …. Every time I told him what to do and he did it perfectly, he was confirming what I said when I turned down the job (as NHL president) … that I was not good for it, because I would not take orders; and Campbell was the rigt man, because he would.”
Meriter:
President i NHL mellan 1946 och 1977.
Invald i Hockey Hall of Fame som Builder 1966
Lester Patrick Trophy 1972
NHL skapade Clarence S. Campbell Bowl inför expansionen 1967 och pokalen delas ut än i dag då den går till det lag som vinner den västra konferensen i NHL.
Mellan 1974 och 1993 då NHL bestod av två konferenser med två divisioner vardera så döptes en av konferenserna till Clarence S. Campbell Conference.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Frank Calder
Frank Sellick Calder föddes den 17 november 1877 i Bristol, England, Storbritannien. Han föräldrar var skottar som flyttat till sydvästra England och som ung provade han på de flesta sporter som var populära i England vid den här tiden. Fotboll, rugby, cricket och golf var bara några av sporterna som en ung välutbildad yngling den högre medelklassen sysslade med under slutet av 1800-talet.
Han bestämde sig tidigt för att söka sig utomlands för att söka lyckan och valde till slut Canada efter att han singlat slant där det andra alternativet var USA. I Canada blev han lärare i en exklusiv privatskola i Montreal samtidigt som han var sportjournalist på fritiden för tidningen Montreal Witness som var en protestantisk tidskrift i det huvudsakliga katolska Montreal.
Eftersom han tydligen var en riktigt bra journalist så lämnade han lärarjobbet och arbetade upp sig till de mer betydelsefulla tidningarna Montreal Herald och Daily Telegraph. På Montreal Herald var har fram till 1913 redaktör på sportavdelningen och när han lämnade sporten så efterträddes han av ingen annan än journalistlegenden Elmer Ferguson. Calder blev istället redaktör för ekonomisidorna och han bevakade där bland annat börsen i Montreal som på den tiden var störst i Canada och näst störst i Nordamerika.
Han fortsatte att intressera sig för sport på fritiden, han var bland annat med om att skapa en rugbyliga för skolorna i Montreal och redan 1903 hade han blivit kassör/sekreterare för Montreal Football Association och han behöll den posten tills han blev en medlem av styrelsen i Province of Quebec Football Association 1911 (Football var den europeiska varianten, eftersom Amerikansk/Kanadensisk Fotboll fortfarande benämndes Rugby i Canada). Tidigare hade han även varit fotbollsdomare och bland annat dömt matcher som turnerande lag från England spelade i Montreal.
1914 blev han utsedd till sekreterare/kassör i National Hockey Association (NHA) och när Frank Robinson 1917 avgick som president så övertog Calder ledningen av föregångaren till NHL. Robinson avgick eftersom han inte kunde lösa motsättningarna mellan Toronto Blueshirts ägare Eddie Livingstone och de övriga lagens ägare.
Calder föreslog när han övertog ämbetet att övriga lag skulle lämna NHA och bilda en egen liga. Av juridiska skäl så beslöt ägarna till de NHA-lag som ville bli av med Livingstone först att ställa in den kommande säsongen under ett sammanträde. Dagen efter möttes lagens representanter och Calder igen och nu så bildade de den nya ligan National Hockey League (NHL) och samtidigt så bildades ett nytt lag i Toronto som skulle drivas av ägarna till arenan i Toronto. Calder behöll posten som president i NHA fram till 1920 då Eddie Livingstone till sist gav upp, Livingstone hade av förklarliga skäl blivit ursinnig när han fick reda på att han blivit sidsteppad och han försökte utan framgång stämma de olika lagens ägare och den nystartade ligan NHL.
Livingstone blev om möjligt ännu argare när alla spelare som hade kontrakt med Blueshirts spelade för det nya laget i Toronto men efter att han fått ersättning av NHL (det dröjde visserligen ett par år) så bestämde han sig för att bry sig längre. Calder hade givetvis blivit den nya ligans president som officiellt bildades den 26 november 1917 (den fyller med andra ord snart 100 år), han hade dessutom sett till att han fått mer makt och eftersom ingen ville att någon ägare skulle kunna bli lika besvärlig som Livingstone varit så gick ägarna med på det.
Ägarna kom att både ångra och lovorda sitt beslut att ge Calder makten. Calder styrde NHL med järnhand, han införde bland annat lönetak och när spelarna i Hamilton Tigers som vunnit NHL säsongen 1924-25 strejkade för högre lön eftersom säsongen ökat med 6 matcher så stängde han av spelarna och Montreal Canadiens fick Hamiltons plats i Stanley Cup finalen. Inför den kommande säsongen så lade NHL dvs Calder helt enkelt ned Hamilton och de flesta av spelarna hamnade istället i det nystartade laget New York Americans.
Han hade så stor makt att det var mycket nära att han lyckades se till att han själv hade tagit över Ottawa Senators när laget hade enorma ekonomiska problem under 1930-talet. Laget stod istället över några säsonger innan det flyttades till St. Louis efter en helt misslyckat säsong. Efter ett år i St. Louis så lades laget ned och namnet Ottawa Senators försvann ända tills det återuppstod 1992 (dagens Ottawa räknas som en ny organisation även om den hedrar det gamla Ottawas meriter så har dagens Ottawa ännu inte försökt hänga upp några Stanley Cup baner.
Calder var även nära att köpa in sig i Montreal Canadiens när laget var till salu under 1930-talet men istället var det ägarna till Forum och Montreal Maroons som köpte Canadiens och efter några säsonger bestämde de sig för att lägga ned Maroons och satsa allt på Canadiens.
Han hade ekonomiska intressen i mycket av det som han egentligen hade behövt vara neutral till, han tjänade personligen pengar på massor av beslut som han fattade som president för NHL. Det skedde endast ett myteriförsök bland ägarna och det var 1932 när Chicago Black Hawks ägare Major Frederic McLaughlin försökte få honom avsatt men Calder kunde sitta kvar tack vare stöd från framförallt de kanadensiska lagen.
Säsongen 1932-33 började Calder personligen utse en spelare som årets rookie i NHL och efter fyra år fick han NHL:s styrelse att godkänna skapandet av en trofé för ändamålet. Han döpte den självklart efter sig själv eftersom det var han som utsåg vinnaren. Calder Trophy delades ut fram till hans död då den döptes om till Calder Memorial Trophy och från och med säsongen 1942-43 så är det PHWA som röstar fram segraren. 1936 donerade Calder en pokal till AHL eller rättare sagt till den liga som skapades när två konkurrerande ligor gick samman och som 1938 tog namnet AHL, Calder Cup som går till ligans mästare är den näst äldsta lagtrofén i ishockey för proffs efter Stanley Cup som fortfarande delas ut.
Calder var långt före sin tid i vissa avseenden, bland annat när det gällde att sälja sporten (något Gary Bettman fortfarande håller på med), 1938 åkte till exempel Montreal Canadiens och Detroit Red Wings på turné i Europa med matcher både i Paris och London före säsongsstarten 1938-39.
Den 25 januari 1943 deltog Calder i ett av NHL:s styrelsemöte i Toronto när han drabbades av en hjärtattack. Han fördes omedelbart till ett sjukhus i Toronto där han några dagar senare fick ännu en hjärtattack. Den 3 februari kände han sig bättre och skrev ut sig själv och åkte hem till Montreal där han lade in sig på Montreal General Hospital. Den 4 februari fick han ännu en hjärtattack och den här gången så kunde inte hans liv räddas.
Calders död var ett hårt slag för NHL, det fanns ingen given efterträdare och det andra världskriget pågick för fullt. Till slut lyckades den kommitté som bildades vid Calders frånfälle att övertala New York Americans ägare och GM Red Dutton att ta över tillfälligt. Dutton gick med på det under förutsättning att hans lag Americans som lades i malpåse inför säsongen 1942-43 skulle få komma tillbaka till NHL efter krigets slut.
När Dutton under säsongen 1945-46 begriper att NY Rangers aldrig kommer att gå med på att släppa tillbaka Americans igen så säger han dels upp sig som ligans president och dels så uttalar han sin förbannelse över Rangers. ”Dutton's Curse” innebar att han lovade att Rangers aldrig skulle vinna Stanley Cup så länge som han levde. Dutton avled 1987 och först 1994 efter att ha väntat i 54 år vann Rangers Stanley Cup igen. Ligan lyckades övertala Dutton att stanna kvar tills att man funnit en efterträdare, Dutton föreslog Clarence S. Campbell som tidigare varit domare i NHL och dessutom hjälpt Calder i hans arbete innan andra världskriget startade. Campbell var just då en av åklagarna i de många krigsrättegångarna där ledande nazistledare och militärer dömdes för krigsbrott begångna av Nazityskland.
Meriter:
President i NHL mellan 1917 och 1973.
Han blev 1947 invald i Hockey Hall of Fame som Builder
Sedan 1937 så har farmarligan AHL delat ut Calder Cup till slutspelets segrare.
Calder Memorial Trophy har sedan 1937 delats ut till årets bäste rookie i NHL.
Om Calder verkligen var den som styrde NHL så framstår hans efterträdare mer som ett redskap för vissa starka ägare. Campbell tvingades under de första 10-15 åren av sin tid vid makten göra som Conn Smythe ville samtidigt som han försökte hålla familjen Norris som i princip skötte samtliga de 4 amerikanska lagen i NHL nöjda.
Clarence S. Campbel l
Clarence Sutherland Campbell föddes 9 juli 1905 i Fleming, Saskatchewan, Canada. Som de flesta vid den här tiden så höll Campbell under skoltiden på med ishockey, lacrosse och rugby. Han insåg ganska snart sin begränsning och istället för att spela så blev han domare i både ishockey och lacrosse. Han lämnade Fleming för att gå på High School i Edmonton och lämnade University of Alberta 1924 med en examen i både juridik och konst.
Han fick då ett stipendium för att studera juridik på Oxfords Universitet och under tiden i Storbritannien så tog han upp spelandet igen (berodde troligen på att klassen på ishockeyn i England var så pass mycket sämre än den var i Canada). Förutom att han spelade för Oxford University Ice Hockey Club så fortsatte han sin domarkarriär i både lacrosse och ishockey.
Efter sex år i Oxford återvände han 1928 till Canada där han fick ett dåligt betalt jobb (det var under depressionen) på en advokatfirma i Edmonton. Han började dessutom som domare i den största kanadensiska amatörhockeyligan CAHA. Han var tydligen en så bra domare att han 1933 fick börja döma en del även i NHL och 1936 blev han anställd av Frank Calder för att bara döma i NHL vid sidan av advokatjobbet.
Som domare i NHL var Campbell inblandad i flera historiska matcher, det var han som dömde matchen i Forum där Howie Morenz bröt benet 1937 (Superstjärnan Morenz avled drygt 5 veckor senare på sjukhuset av en blodpropp). 1937 dömde Campbell en riktigt tuff och ful slutspelsmatch mellan Montreal Maroons och Boston Bruins där han tappade humöret och skällde ut Bostonstjärnan Dit Clapper som svarade med att knocka Campbell. När Campbell vaknat till och lugnat ned sig så skrev han i matchrapporten att han provocerat Clapper som bara fick böter för händelsen.
1939 förstår han för första gången vilken makt Toronto Maple Leafs hetlevrade lille GM och ägare Conn Smythe hade i NHL. I en match där backen Red Horners blir slagen blodig i ansiktet av en hög klubba så visade Campbell bara ut motståndaren i 2 minuter. Efter matchen kräver en ursinnig Conn Smythe att Campbell aldrig ska få döma i Maple Leaf Gardens mer, NHL:s domarchef Mickey Ion viker ned sig och Campbell får sluta som domare efter säsongens slut.
Calder tar dock Campbell under sina vingar när han låter Campbell ta över vissa uppgifter på NHL kontoret, med tiden så blir det uppenbart att Calder håller på att skola in sin efterträdare. Det andra världskriget kommer emellan och Campbell tar värvning i den kanadensiska armén där han så småningom blir överstelöjtnant. Vid krigsslutet tjänstgör han i den kanadensiska avdelningen av de allierades enhet som undersökte vilka krigsbrott Tyskland gjort sig skyldiga till. Han blir efter kriget utsedd till ”Queen's Counsel” och är en av åklagarna i de åtskilliga krigsrättegångar som hålls i Tyskland efter kriget, det är oklart om han deltog som åklagare i själva Nürnbergprocessen men han tillhörde gruppen som samlade in bevis och höll förför.
NHL utser Red Dutton som Calders efterträdare och om inte Dutton kommit ihop sig med NY Rangers ägare så är det möjligt att Dutton som var både slug och handlingskraftig blivit kvar som NHL:s president längre än till 1946. När Dutton säger upp sig är Campbell fortfarande i Europa och eftersom det finns någon annan lämplig kandidat så ber NHL:s styrelse Dutton stanna kvar till en efterträdare är utsedd. Dutton föreslår Campbell och när Campbell under sommaren 1946 återvänder till Canada blir han först Duttons assistent innan han några månader senare utses till ligans nye president.
Det var framförallt Conn Smythe som var drivande av NHL's ägare vilket kanske verkar märklig med tanke på det som hände dem emellan 1939 men jag förklarar hur Smythe tänkte längre ned i texten. 1948 inträffar Campbells första riktiga test efter en ny vadslagningsskandal (Dutton hade 1946 tvingats stänga av stjärnan Babe Pratt som var en av NHL:s bästa backar pga av vadslagning), Campbell stänger av två spelare Billy Taylor och Don Gallinger på livstid men av rädsla för Smythe så lindras straffen senare och historien sopas under mattan.
Campbell fortsätter sedan med att utöka ligans kontor, med Calder som chef var det bara Calder och två till som jobbade på kontoret i Montreal. NHL öppnar ytterligare ett kontor i Toronto, huvudkontoret stannar dock i Montreal där Campbell bosätter sig. Han utökar seriens längd från 50 till 70 matcher på bara några få säsonger, det är han som tillsammans med de fattiga lagen trycker på för att göra en årlig All Star match som cirkulerar mellan städerna. Han lyckades även starta en pensionsfond till spelarna men NHL-lagens ägare började fuska med avgifterna nästan omedelbart utan att Campbell vågade göra något.
Tillsammans med ägarna till Chicago, New York och Boston driver han igenom en årlig draft där oskyddade spelare i topplagen kunde plockas upp av de sämre lagen. Han får en hel del gjort utan att göra sig ovän med alltför många fram till början av 1950-talet då diskrimineringen av de franskspråkiga kanadensarna tar sig allt mer otrevliga uttryck. Det är givetvis spelarna i Montreal Canadiens som råkar mest illa ut även om de fåtaliga franskspråkiga spelare som spelade i andra lag också drabbades. Det är framförallt Maurice ”Rocket” Richard som råkar mest illa ut, Canadiens ledning med Frank Selke i spetsen begär att Campbell ska ge domarna order om att åtminstone rensa bort de mesta trakasserierna från isen. Det är oklart om Campbell försökte göra något men eftersom Conn Smythe tillhörde de som utmärkte sig mest med sitt förakt för innevånarna i Quebec så fanns det ingen chans att få igenom några åtgärder.
Richard som hade en kolumn i en franskspråkig tidning exploderade i skrift efter en match där han tyckte att hans kedjekamrat Bernie ”Boom Boom” Geoffrion blivit illa behandlad av både spelare och domare. Smythe och hans anhängare blev ursinniga och tvingade Campbell att hota med avstängning om inte Richard bad om ursäkt, Richard bad om ursäkt men ursäkten var skriven på ett sätt som alla tolkade som ännu en attack på det ”engelska” Canada. Campbell och Smythe kunde inget göra eftersom det gick att tolka ursäkten utan att lägga in några värderingar och att då gå vidare hade antagligen resulterat mer dålig publicitet.
Allt exploderar till slut i ”The Richard Riot” efter en match i Forum mellan Canadiens och Detroit Red Wings som jag beskrev i den fjärde delen av den här serien. När tårgasröken lagt sig så inleddes det som forskarna kallar den tysta revolutionen i Quebec och Canada där de franskspråkiga utmanade den engelska överheten och helt enkelt tog sig sina rättigheter utan att övriga Canada vågade göra något eftersom Canada fortfarande var en koloni till Storbritannien (Canada fick inte en egen författning förrän 1982).
Campbell som fick övervägande beröm från Detroit, Boston och Toronto var nu riktigt skadeskjuten i media eftersom han av Montreals borgmästare offentligt stämplats som lögnare (Campbell ljög på en fråga från en journalist och sa att varken polismästaren och borgmästaren avrått honom från att inte gå på matchen när båda två skickat brev till honom och bett honom att inte visa sig). Han tvingades att ändra många diskriminerande regler och gav för första gången inte efter för Smythe som genom regeländringar vill förhindra att Montreal dominerade slutet av 1950-talet. Det enda som han och NHL genomförde för att minska Habs dominans var att utvisningsregeln ändrades så att den utvisade spelaren fick komma in när motståndarna gjort mål (Jean Béliveau hade under en match i november 1955 gjort tre mål under samma PP).
När Ted Lindsay och Doug Harvey 1957 leder spelarna i ett försök att bilda en fackförening så samarbetar Smythe, Campbell och Detroits Jack Adams i motståndet. Det leder till att NHLPA läggs ned efter endast en säsong men också till att Adams åderlåter Detroit och på sikt till att det notoriska bottenlaget Chicago Black Hawks blir en stormakt under 1960- och 1970-talet. Med hjälp av Smythe och Montreal Canadiens ägare Hartland Molson började Campbell under 1960-talet hjälpa Bill Tobin i Chicago att frigöra sig från familjen Norris inflytande. Norrisfamiljen hade redan under 1950-talets slut tappat kontrollen över Boston Bruins och New York Rangers eftersom de sålt fastighetsbolaget där MSG och Boston Garden ingick.
Efter påtryckningar från Boston Bruins och framförallt Bill Jennings i New York Rangers så börjar Campbell försiktigt sondera terrängen för en expansion av NHL. Detroit och Toronto är benhårda motståndare till idén medan Chicago efter påtryckningar från Detroit också sällar sig till nejsidan. Det betydde att Montreal hade avgörandet i sina händer, vid 3-3 i röster så skulle Campbell också rösta och på så sätt fått avgöra beslutet och han var för en expansion. Montreal var för en expansion om den skedde i USA men de ville inte släppa in ett lag till i Canada och eftersom Vancouvet var den stad som var mest lämplig så röstade Montreal först nej.
Efter förhandlingar plus att Conn Smythe lämnat ifrån sig makten till sin son Stafford och Harold Ballard gör att det under nästa omröstning blir ett ja till expansion under förutsättning att det blir sex lag i USA och inget i Canada. För att blidka Montreal och Toronto så nobbades alltså Vancouver till St. Louis fördel vilket gjorde även familjen Norris glada eftersom de ägde den enda arenan i St. Louis som var stor nog för NHL. De nya lagen blev Pittsburgh Penguins, Philadelphia Flyers, Minnesota North Stars, St. Louis Blues och de båda kaliforniska lagen Oakland Seals och Los Angeles Kings. Av ekonomiska skäl blev det två lag i Kalifornien så att de skulle få en konkurrent i samma tidzon när Vancouver stoppats, detta innebar att Buffalo också fick ett nej.
Campbell gav NHL:s smartaste man Sam Pollock jobbet att konstruera hur draften där de nya lagen skulle välja spelare skulle gå till. Pollock såg till att Original Six lagen gick relativt oskadade ur draften åtminstone de lagen som förstod finesserna Pollock lagt till. Eftersom WHL som hade haft lag i Kalifornien blev missnöjda, så började de planera för att bilda en konkurrerande liga dessutom började det ryktas om en helt ny liga som skulle starta i Canada under 1970-talet. Eftersom Vancouver var det absolut starkaste laget i WHL började Campbell snabbt förbereda ännu en expansion, nu med två lag nämligen Vancouver Canucks och Buffalo Sabres.
Säsongen 1970-71 var det 14 lag i NHL och bara två år senare fanns det ytterligare två lag i NHL plus hela 10 lag i WHA, de två nya NHL-lagen New York Islanders och Atlanta Flames placerades i de städerna enbart för att hindra WHA att placera lag där. Campbell hade ansvaret för ytterligare en expansion med två lag i NHL: Washington Capitals och Kansas City Scouts som debuterade i NHL 1975. Under slutet av hans tid som president bestämdes det också att två av lagen skulle flyttas, Kansas City flyttade till Denver och blev Colorado Rockies medan California Golden Seals (ursprungligen Oakland Seals flyttades till Cleveland där de övertog namnet Barons från stadens framgångsrika lag i AHL.
Alan Eagleson utnyttjade faktumet att WHA bildats samtidigt som Campbell börjat tappa greppet, i början av 1970-talet stod det ganska klart att Campbell bara är en galjonsfigur på ett skepp som började bli väldigt svårstyrt. Eagleson får under 1971 med sig en del av ägarna i NHL när det gäller en serie matcher mot Sovjetunionen, Campbell lyckas tillsammans med en del konservativa ägare stoppa Bobby Hull och andra WHA-spelare från att delta trots protester från den kanadensiska regeringen. Summit Series 1972 som de 8 matcherna kallas blir betydligt jämnare än vad Eagleson och NHL räknat med men Canada lyckas till slut ta hem serien.
Nästa projekt för Eagleson var Canada Cup som blev verklighet 1976 tack vare att han lyckades få tillräckligt många av NHL-lagens ägare att lova skicka sina spelare till VM om laget var utslaget ur Stanley Cup. Att Canada och i mindre utsträckning USA återvände till VM var livsnödvändigt för IIHF som i sin tur tvingades ge upp sina amatörregler.
Under början av 1970-talet var det Chicagos ägare Bill Wirtz som hade mest makt i NHL medan Campbell var ansiktet utåt, om expansionen och knäckandet av familjen Norris grepp om NHL var Campbells största triumfer som president så måste 1970-talet vara motsatsen. Då ökade Alan Eagleson sin makt för varje säsong och i efterhand har det blivit klart att han samarbetade med vissa av NHL-lagens ägare framförallt Bill Wirtz, medan Harold Ballard och de som var motståndare till Eagleson stämplades som gammalmodiga reaktionärer eller idioter. Det stämde visserligen i Ballards fall men med en stark president och fler starka motståndare till Eagleson hade kanske många av 1980- och 90-talets problem för NHL kunnat undvikas.
Under mitten av 1970-talet blir den då 70-årige galjonsfiguren Campbell sjuk och sökandet efter en ersättare som ny president startar på allvar, ingen hade brytt sig tidigare eftersom Eagleson och Wirtz ändå skötte allt. 1976 briserade en jätteskandal då Campbell och hans kompanjoner genom olika bolag visade sig ha mutat den kanadensiske senatorn Louis Giguére i en affär under slutet av 1960-talet och 1970-talets början som handlade om rätten till att öppna tax-free butiker på olika flygplatser. Campbell som antagligen blivit grundlurad av sina affärspartners dömdes till fängelse och böter, NHL betalade den nu ganska senile Campbells böter och han behövde aldrig sitta av straffet pga sin höga ålder.
NHL beslöt att ersätta Campbell med advokaten John Ziegler Jr. (ett namn som var helt otippat och han var antagligen en kompromiss) som var minoritetsägare i Detroit Red Wings och Campbell avgick 1977. Ziegler tog omedelbart itu med att modernisera NHL och rivstartade förhandlingarna med WHA som 1979 ledde till att WHA lades ned och 4 av ligans lag togs upp i NHL. Campbell var under sina sista år i livet kopplad till en respirator och han avled den 24 juni 1984.
Här är ordagrant vad Torontos starke man och ägare Conn Smythe (som om han förlorat en maktkamp i Toronto under 1946 antagligen själv blivit NHL:s president istället för Campbell) tyckte om Clarence S. Campbell (taget ur boken The Lives of CONN SMYTHE): ”He (Campbell) served the owners well because he would do what he was told …. Every time I told him what to do and he did it perfectly, he was confirming what I said when I turned down the job (as NHL president) … that I was not good for it, because I would not take orders; and Campbell was the rigt man, because he would.”
Meriter:
President i NHL mellan 1946 och 1977.
Invald i Hockey Hall of Fame som Builder 1966
Lester Patrick Trophy 1972
NHL skapade Clarence S. Campbell Bowl inför expansionen 1967 och pokalen delas ut än i dag då den går till det lag som vinner den västra konferensen i NHL.
Mellan 1974 och 1993 då NHL bestod av två konferenser med två divisioner vardera så döptes en av konferenserna till Clarence S. Campbell Conference.
De tidigare delarna i Hockey Legends och samtliga delar i den här serien om Builders hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
