Hockeyzon
2019-03-27 23:20
Slutspelsbloggen: "Busvisslingarna ljöd likt tutorna i en italiensk trafikstockning"
"Ett blått hav som pumpade ut energivågor till sitt lag". Så sammanfattar SvenskaFans, Andreas Lundskog Djurgårdens blytunga seger mot Skellefteå inuti ett Hovet som ikväll fick taket att lyfta.
Andreas Lundskog
Hovet, nog för att arenan har nått sitt bäst före datum och att den är lika modern som en klassisk gammal tjock-tv. Men det är få hockeylador som kan skapa ett sådant där atmosfär som gör att gåshuden går enda ut i långfingrets nagelspets. Djurgårdarna hade mobiliserat där biljetterna gått åt fortare än ett öppningserbjudande på valfri stormarknad. Hovet var fylld i både bredd och höjd. LASSE Bagges gamla superhit från 1972 var uppsjunget i fulla halsar, halsdukarna var upphöjda i luften i vi var igång. Slutspelsfebern hade nått Stockholm. Ett slutspel som handlar om att markera och agera framför allt. Och det skulle bli fart och fläkt redan från start där hemmalagets Robin Norell hälsade gästerna välkomna med en egen form av Niklas-Kronwall tackling. Ska vi kalla den för Norwall? Välkommen västerbottningar var i alla fall en tydlig markering från hemmalagets sida.
"Busvisslingarna ljöd likt tutorna i en italiensk trafikstockning"
Och spelmässigt var Djurgården bättre under inledningen. Ändå var det Skellefteå som skulle visa prov på slutspelskyla. I en snabb kontring så hittade norrmannen Mathis Olimb fram med en klinisk passning till 18-åriga Albin Eriksson som stänkte dit ledningsmålet i PP. Eriksson som på träningen inför matchen fick en hårfön av märket Bert Robertsson. Robert Ohlsson valde då att ta fram instruktionsboken Mönsteranfall och ett antal sekvenser senare skulle Dick Axelsson ta fram sin verktygslåda. I ett anfall likt tagen från den Sovjetiska CCM-skolan serverade Olle Alsing fram ”Dicken” som vispade in kvitteringen. Och bara drygt 120 sekunder kom man i en ytterligare flygande attack där Niclas Bergfors serverade en fristående Sebastian Strandberg som satte in 2-1 pucken och Hovets tak lyfte nog ett par millimeter. Perioden avslutades sedan med dueller som liknade reaktionen när bensin möter en ofimpad cigarett. Busvisslingarna ljöd likt tutorna i en italiensk trafikstockning från hemmapubliken. Intensitet, patos och fina konstverk till mål. Det här är vad jag kallar slutspel.
"Faktum är att ismaskinen inte hade behövt spola i hemmalagets zon"
Vi startade sedan med utvisningsbås lika trånga som en båthytt. Och vad skapade Djurgården i den andra perioden tänker ni? Jag svarar på frågan med att säga, ingenting. Faktum är att ismaskinen inte hade behövt spola i hemmalagets zon. Det var ett Skellefteå som forcerade fram i attack efter attack. Djurgården fick anstränga sig för att kunna hålla sig flytande. Och att man gjorde det kan man tacka Fru Fortuna, Adam Reideborn och ett ineffektivt Skellefteå. Västerbottningarna hade kunnat göra både en, två och kanske till och med tre kassar. Men jag skulle nog anse att det saknas en pusselbit i årets upplaga av Skellefteå. En notorisk målskytt som tar vara på lägena. Faktum är att Västerbottningarna i grundserien hade den näst sämsta skotteffektiviteten av slutspelslagen.
"Ett blått hav som pumpade ut energivågor till sitt lag"
Som klyschorna oftast brukar tala så var det ett annat Djurgården som kom ut inför den tredje akten. Intensiteten lyftes markant mot tidigare och hemmalaget fick till flertalet heta målchanser. ”Jägaren” eller Axel Jonsson-Fjällby som han egentligen heter knäppte ett skott som gav ett märke på den röda stolpen. Och måltjuven Emil Bemström träffade ribban så att klingandet ekade enda bort till Öfre Östermalm. Och dit hördes nog också sångerna och busvisslingarna från Djurgårdens sjunde spelare. Även om Dick Axelsson fick priset som matchens lirare så skull jag nog ha riktat den till majoriteten av de 8096 personerna som ikväll bildade ett blått hav som pumpade ut energivågor till sitt lag.
Matchen avgjordes sedan av doldisen Dennis Svensson som inhämtades sent ifrån IK Panthern. Detta när gästerna pressade på och där Djurgården tog vara på en blixtsnabb kontring. Mattias Guter frispelade Svensson som bara stänkte in avgörandet. Hans första mål i Djurgårdströjan fick hela Hovet att fullstädnigt lyfta.
Jag har varit på många arenor i Europa, fotboll som hockey. Allt ifrån San Siro till Scandinavium. Men jag tror nästan aldrig att jag har upplevt en sådan vägg att luta sig tillbaka mot som Djurgården hade idag. De bildade tillsammans den där sjunde spelaren som blev matchavgörande idag.
Gästerna från Västerbotten var klart bättre idag om man ser till över 60 minuter hockey. Men som jag nämnde tidigare så saknar den där genuina målskytten som kan vara tungan på vågen. Där behöver nyckelspelare så som Joakim Lindström och Oscar Möller lyfta sig rejält. Och för hemmalaget finns det stora portioner av detaljer som måste bli bättre. Att spela den icke-hockeyn som man uppträde med i den andra perioden kommer aldrig att hålla. På fredag finns inte den där sjunde spelaren på plats, i alla fall inte i samma utsträckning. Nu är det därför upp till Skellefteåpubliken. 4831 personer var det sist och det är för dåligt. Nu gäller det att ni kraftsamlar om ni ska ha en sjunde spelare.
Idag var den spelaren matchavgörande.
"Busvisslingarna ljöd likt tutorna i en italiensk trafikstockning"
Och spelmässigt var Djurgården bättre under inledningen. Ändå var det Skellefteå som skulle visa prov på slutspelskyla. I en snabb kontring så hittade norrmannen Mathis Olimb fram med en klinisk passning till 18-åriga Albin Eriksson som stänkte dit ledningsmålet i PP. Eriksson som på träningen inför matchen fick en hårfön av märket Bert Robertsson. Robert Ohlsson valde då att ta fram instruktionsboken Mönsteranfall och ett antal sekvenser senare skulle Dick Axelsson ta fram sin verktygslåda. I ett anfall likt tagen från den Sovjetiska CCM-skolan serverade Olle Alsing fram ”Dicken” som vispade in kvitteringen. Och bara drygt 120 sekunder kom man i en ytterligare flygande attack där Niclas Bergfors serverade en fristående Sebastian Strandberg som satte in 2-1 pucken och Hovets tak lyfte nog ett par millimeter. Perioden avslutades sedan med dueller som liknade reaktionen när bensin möter en ofimpad cigarett. Busvisslingarna ljöd likt tutorna i en italiensk trafikstockning från hemmapubliken. Intensitet, patos och fina konstverk till mål. Det här är vad jag kallar slutspel.
"Faktum är att ismaskinen inte hade behövt spola i hemmalagets zon"
Vi startade sedan med utvisningsbås lika trånga som en båthytt. Och vad skapade Djurgården i den andra perioden tänker ni? Jag svarar på frågan med att säga, ingenting. Faktum är att ismaskinen inte hade behövt spola i hemmalagets zon. Det var ett Skellefteå som forcerade fram i attack efter attack. Djurgården fick anstränga sig för att kunna hålla sig flytande. Och att man gjorde det kan man tacka Fru Fortuna, Adam Reideborn och ett ineffektivt Skellefteå. Västerbottningarna hade kunnat göra både en, två och kanske till och med tre kassar. Men jag skulle nog anse att det saknas en pusselbit i årets upplaga av Skellefteå. En notorisk målskytt som tar vara på lägena. Faktum är att Västerbottningarna i grundserien hade den näst sämsta skotteffektiviteten av slutspelslagen.
"Ett blått hav som pumpade ut energivågor till sitt lag"
Som klyschorna oftast brukar tala så var det ett annat Djurgården som kom ut inför den tredje akten. Intensiteten lyftes markant mot tidigare och hemmalaget fick till flertalet heta målchanser. ”Jägaren” eller Axel Jonsson-Fjällby som han egentligen heter knäppte ett skott som gav ett märke på den röda stolpen. Och måltjuven Emil Bemström träffade ribban så att klingandet ekade enda bort till Öfre Östermalm. Och dit hördes nog också sångerna och busvisslingarna från Djurgårdens sjunde spelare. Även om Dick Axelsson fick priset som matchens lirare så skull jag nog ha riktat den till majoriteten av de 8096 personerna som ikväll bildade ett blått hav som pumpade ut energivågor till sitt lag.
Matchen avgjordes sedan av doldisen Dennis Svensson som inhämtades sent ifrån IK Panthern. Detta när gästerna pressade på och där Djurgården tog vara på en blixtsnabb kontring. Mattias Guter frispelade Svensson som bara stänkte in avgörandet. Hans första mål i Djurgårdströjan fick hela Hovet att fullstädnigt lyfta.
Jag har varit på många arenor i Europa, fotboll som hockey. Allt ifrån San Siro till Scandinavium. Men jag tror nästan aldrig att jag har upplevt en sådan vägg att luta sig tillbaka mot som Djurgården hade idag. De bildade tillsammans den där sjunde spelaren som blev matchavgörande idag.
Gästerna från Västerbotten var klart bättre idag om man ser till över 60 minuter hockey. Men som jag nämnde tidigare så saknar den där genuina målskytten som kan vara tungan på vågen. Där behöver nyckelspelare så som Joakim Lindström och Oscar Möller lyfta sig rejält. Och för hemmalaget finns det stora portioner av detaljer som måste bli bättre. Att spela den icke-hockeyn som man uppträde med i den andra perioden kommer aldrig att hålla. På fredag finns inte den där sjunde spelaren på plats, i alla fall inte i samma utsträckning. Nu är det därför upp till Skellefteåpubliken. 4831 personer var det sist och det är för dåligt. Nu gäller det att ni kraftsamlar om ni ska ha en sjunde spelare.
Idag var den spelaren matchavgörande.
