När vi summerar gårdagens vinst mot Leksand så är det så klart mest med glädje och lättnad över tre otroligt viktiga poäng, men även med ett litet litet stråk av vemod. Inte för att vi cementerade Leksand än mer i botten av tabellen, likt en ståplats i Nybroviken, utan för vad som händer när vi har chans att avgöra matchen.
Varför vemod när Brynäs vinner?
Det är inte alltid så populärt att vara den som försöker vara konstruktiv även när Brynäs vinner. Förutom i avgörande kvalmatcher så handlar inte hockey om att enbart vinna matchen; det är en pågående process över en hel säsong, eller flera säsonger om man så vill. I den processen är det som intresserad supporter med viss hockeykunskap ens ansvar att lyfta fram de positiva sakerna och glädjas åt poängen, men även våga kasta ljus på det som inte är tillräckligt bra.
Matchen mot Leksand
Även om matchen började något trevande så tog Brynäs ganska snart över och dominerade fram till den huvudlösa tacklingen på Axel Andersson, vilken renderade i fem minuters utvisning och matchstraff. Vad Hedberg kunde ha att protestera mot är svårt att förstå. Det är en ful smäll bakifrån i huvudet. Inget att snacka om. Fem minuters power play väntade, och ett potentiellt matchavgörande ögonblick. I detta läget avgör de bästa lagen i SHL matchen med ett eller två mål. Ingen barmhärtighet, inget slå av på takten, inget spela runt i fyra minuter för att få till det där perfekta läget att göra ett mål. Jag tror att de flesta inklusive undertecknad trodde att vi skulle avgöra här, särskilt eftersom vi redan hade gjort två fina mål i power play.
Antiklimax
Vad gjorde då Brynäs? Först släpper vi in ett mål efter pinsamt tamt försvarsspel. Efter det tar vi en tvåa, och så var det med det power playet. Istället svänger momentum över till Leksands fördel, utan att för den delen spela ut Brynäs på något sätt. Brynäs förlorar närkamper, blir för omständiga med pucken, tar för långsamma beslut och det är tydligt att en allmän osäkerhet sprider sig inom laget ute på isen.
Bränt barn skyr elden
Det verkar ligga latent det där, rädslan att vi när som helst kan falla ihop som ett korthus, trots att det är vi som för matchen. Jag tror inte att den rädslan nödvändigtvis är förknippad med en potentiell risk att tappa allt och stå vid slutsignalen med noll poäng. Men vår erfarenhet är att det kan hända, och det har hänt för många gånger denna säsongen. Därför sprider sig en osäkerhet i laget på isen, när vi förväntas avgöra men istället hamnar i antiklimax; Leksand gör mål i box play, börjar åka skridskor igen och vinner närkamper. Brynäs agerar osäkert, drar sig undan, likt ett bränt barn som skyr elden. Rädslan får styra, vi fryser till is istället för att slåss för vår överlevnad.
Rädslan är dock inte befogad. Vi har blivit bättre på att spela hela matcher med något sånär bibehållen kvalitet. Topparna är höga och dalarna inte lika djupa som tidigare. Men rädslan lever fortfarande kvar, och det visar sig i den osäkerhet som sprider sig vid ett sånt här scenario.
Avslutning
Brynäs behöver bli bättre på att knyta ihop säcken, gå på knock när motståndaren hänger mot repen. Det är många saker som har blivit bättre under säsongens gång, men detta är en av faktorerna som fortfarande kan och behöver bli bättre. Då tror jag att vi har potential att bli ett av de där bra lagen som avgör såna här matcher på knock-out, som tar tre poäng istället för ett eller två. Ett lag som till slut vinner erfarenheten att då var då, nu är nu. Ett lag som har nått insikten att vi inte längre behöver vara rädda för elden, eftersom vi faktiskt har lärt oss att tämja den.
