Först ut är eleganten och sportfenomenet som blev sexa i stavhopp i OS i Berlin 1936. Han var Conn Smythe favoritspelare genom tiderna och hans sondotter Gillian Apps är trefaldig olympisk guldmedaljör i damhockey för Canada (2006, 2010 & 2014).
Syl Apps
Charles Joseph Sylvanus Apps föddes den 18 januari 1915 i Paris, Ontario, Canada. Apps var minst sagt något av ett idrottsfenomen, det kvittade vilken sport han utövade så tillhörde han snart de bästa. Hockey var hans största kärlek men som lagkapten ledde han sitt universitet McMaster till segrar i provinsens universitetsmästerskap i amerikansk fotboll. Han vann guld i de kanadensiska mästerskapen i stavhopp två gånger och blev 1934 mästare i stavhopp i det som idag heter ”Commonwealth Games” dvs mästare i Brittiska samväldet inklusive alla kolonier.
Hockeyn var som sagt hans första och största kärlek men han var inte speciellt intresserad av att bli proffs han föredrog att vara ren dvs amatör delvis för att han skulle kunna kvala in till de kommande olympiska spelen i Berlin men även pga att många såg ned på de som tog betalt för att utöva sport (lever fortfarande kvar i de löjliga och föråldrade reglerna för de som går på universitet i USA). Apps anses vara en av tidernas absolut bästa skridskoåkare i NHL, han har jämförts med den ryske balettmästaren Nijinsky (han tillhör med andra ord inte Don Cherrys favoritlegender i Maple Leafs).
Toronto Maple Leafs GM Conn Smythe visste om att det fanns en otrolig skridskoåkare och idrottsman som pluggade på McMaster universitetet som ligger i Calgary. När McMaster med Apps i spetsen kommer till Toronto för en match i amerikansk fotboll så återfinns Smythe på läktaren och redan i halvtidspausen så ser Smythe till att Apps handlar på Torontos lista med talanger. Efter matchen försöker Smythe förgäves värva Apps som vägrar bli proffs före OS i Berlin 1936 men Smythe lyckas i alla fall få Apps att börja fundera på NHL.
I de olympiska spelen i Berlin 1936 blir Apps sexa i stavhoppstävlingen och under hösten 1936 skriver han på för Toronto Maple Leafs. Att säga Apps gör succé är förmodligen att ta till i underkant, hans 16 mål och 45 poäng ger honom andraplatsen i NHL:s poängliga bakom Sweeney Schriner. Apps 29 assist var bäst i NHL och efter säsongen vann han givetvis Calder Trophy som årets rookie, i slutspelet gick det sämre både för Apps och Toronto som åkte ut i första omgången.
Apps hade ersatt Joe Primeau i Maple Leafs första kedja mellan Charlie Conacher och Busher Jackson, när Conacher blev skadad hade han ersatts av Gordie Drillon som de kommande säsongerna kommer vara Apps kedjekamrat. Säsongen 1937-38 vinner Drillon poängligan med sina 52 poäng medan Apps blir tvåa med 50, Drillon belönas dessutom med Lady Byng medan Apps blir fyra i den omröstningen. Apps hade för andra säsongen i rad mest assist i NHL medan Drillon hade flest mål och Apps blev inröstad i All Star Team 2. I slutspelet tog sig Toronto till finalen men där vann överraskande Chicago Black Hawks med 3-1 i matcher, trots att både Drillon och Apps storspelade.
Trivia: Den säsongens upplaga av Chicago är historiskt ur många synpunkter, det är fortfarande det lag som vunnit Stanley Cup med det sämsta resultatet i serien (37 poäng på 48 matcher), laget innehöll hela 8 spelare födda i USA ett rekord som stod sig till 1995 då New Jersey Devils vann med 12 amerikaner i laget och laget coachades av den före detta baseballcoachen Bill Stewart som aldrig hållit på med ishockey före säsongen startade (Stewart fick för övrigt sparken redan i början av säsongen 1938-39).
När säsongen 1938-39 startar ersätts Jackson i första kedjan av den defensive vänsterforwarden Bob Davidson och kedjan döptes omgående till DAD eftersom den visade vägen för resten av laget. Apps missar några matcher men blir trots det sexa i NHL:s poängliga och sexa även när det gällde assist, efter säsongen röstas han in i All Star Team 1, han blir trea i omröstningen om Lady Byng och tvåa i omröstningen om Hart Trophy. I slutspelet tar sig Toronto till en ny Stanley Cup final där laget inte kunde stoppa seriens stora dominant Boston Bruins som vann med 4-1 i matcher. I finalen lyckades Bostons försvar plocka bort Apps och Drillon som bara stod för 1 mål och 2 assist under de fem matcherna.
Året efter missar Apps över 20 matcher pga en knäskada och hamnar givetvis långt efter de bästa i poängligan men han och Milt Schmidt som vann poängligan är ensamma om att göra över 1 poäng per spelad match (Apps 30 p på 27 m, Schmidt 52 p på 48 m). Efter säsongen blir han tvåa i omröstning om Hart och trea i omröstningen om Lady Byng trots att han bara spelade 27 av 48 matcher. Toronto tog sig till ytterligare en Stanley Cup finalen men laget lyckades inte vinna den här gången heller utan New York Rangers vann med 4-2 i matcher.
Säsongen 1940-41 missade Apps som blivit Maple Leafs nye lagkapten 7 matcher av säsongen men hans 44 poäng var näst mest i NHL (han och 4 till var hela 18 poäng bakom Bostons Bill Cowley som vann överlägset), hans 20 mål gav honom en delad 5:e plats i målligan och hans 24 assist en delad 6:e plats i assistligan. Efter säsongen valdes han in i All Star Team 2 igen och han blev dessutom trea i omröstningen om Hart Trophy. I slutspelet gav Toronto de blivande mästarna Boston Bruins en rejäl fight i första omgången men Boston vann till slut med 4-3 i matcher trots att Apps stod för 5 poäng under serien.
Året efter bryter Toronto äntligen förbannelsen och vinner Stanley Cup igen efter sex finalförluster sedan senaste vinsten 1932 dvs sex finalförluster på nio säsonger. Apps stod för en makalös säsong då han blev nia i poängligan med 41 poäng och efter säsongen blev han uttagen i All Star Team 1 för andra gången, han blev tvåa i omröstningen om Hart för tredje gången och han vann Lady Byng för första gången. Att han vann Lady Byng var självklart eftersom han inte hade en enda utvisningsminut under de 38 matcher han spelade. I slutspelet som slutade med att han fick ta emot Stanley Cup pokalen stod Apps för 5 mål och 14 poäng på 13 matcher när Toronto som första lag i Stanley Cup historien vände 0-3 i matcher till seger med 4-3 över Detroit Red Wings i finalen.
Säsongen 1942-43 spelade Apps bara 29 matcher för Toronto pga att han bröt benet den 30 januari 1943, när han skadade sig hade han 40 poäng och efter säsongen blev han inröstad i All Star Team 2 för tredje gången plus att han blev trea i Hart omröstningen ännu en gång. Några veckor efter benbrottet sökte Apps upp Conn Smythe och försökte ge honom en check på 1000 dollar (en sjättedel av Apps lön för en säsong) eftersom han inte kunde göra rätt för lönen. Den chockade Smythe övertalade Apps att behålla pengarna men spred historien i pressen. Sommaren 1943 tog Apps som så många andra i NHL värvning, Apps valde armén och under grundutbildningen samlades flera av NHL-stjärnorna i ett armélag som spelade uppvisningsmatcher runt om i Canada.
När Apps återvände efter andra världskrigets slut så gjorde coachen Hap Day honom omedelbart till lagkapten igen och under 1945-46 gjorde Apps 24 mål och 40 poäng på 40 matcher men han kunde inte hjälpa Maple Leafs till en slutspelsplats. Toronto vinner Stanley Cup två år i rad med Apps som lagkapten 1947 och 1948, Apps gjorde under de båda säsongerna 102 poäng på 109 matcher och i slutspelet stod han för 14 poäng på 20 matcher. Han blev tvåa i omröstningen om Lady Byng bägge säsongerna och under 1947-48 blev han 7:e bäste poängplockare i NHL med sina 53 poäng och femte bäste målskytt med 26 mål.
Apps slutade bara 33 år gammal ganska oväntat sommaren 1948 efter den andra raka Stanley Cup vinsten för Toronto, han började istället jobba i ett varuhus samtidigt som han var provinsen Ontarios ”Athletic Commissioner”. Han gav sig sedan in i politiken där han mellan 1963 och 1975 satt i Ontarios parlament och mellan 1971-74 var han även medlem av provinsens regering. 1961 blev han invald i Hockey Hall of Fame, 1975 blev han invald i Canada's Sports Hall of Fame och i januari 1998 instiftades Syl Apps Award som varje år delas ut till årets idrottsman i Ontario.
I början av Apps NHL-karriär så försökte många motståndare utnyttja Apps image som den juste och renhårige (eller som de tänkte den fege) spelaren men efter att Apps blivit förbannad och slagits mot Boston Bruins stjärnback Flash Hollett efter att en hög klubba från Hollett slagit ut två tänder på Apps så ändrades det och han blev mer respekterad för varje säsong han spelade (även om vissa neandertalare till motståndarfans fortsatte att häckla honom).
Apps avled efter en hjärtattack den 24 december 1998 och först efter hans död kom sig Toronto Maple Leafs för att hedra hans och George Armstrongs tröjnummer #10. Toronto hedrar oftast sina legender, de har bara pensionerat två nummer (#5 eftersom Bill Barilko som avgjorde Stanley Cup finalen 1951 senare samma år försvann under fiskeutflykt och inte återfanns förrän 11 år senare och #6 efter att Ace Bailey tvingades sluta med ishockey efter Eddie Shores överfall 1933).
Efter hans död så har han hedrats på många olika sätt bland annat som ett frimärksmotiv 2001. Han son Syl Apps Jr. spelade 727 matcher i NHL för New York Rangers, Pittsburgh Penguins och Los Angeles Kings, Apps Jr. gjorde 606 poäng totalt och blev som bäst tia i poängligan 1975-76 då han nådde 99 poäng. Hans sondotter Gillian Apps tillhörde världens bästa kvinnliga hockeyspelare och har vunnit tre OS-guld, tre VM-guld och fem VM-silver för Canada och hans dotterson Darren Barber vann OS-guld för Canada i Barcelona 1992 i rodd.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1942, 1947, 1948
Calder Memorial Trophy 1937
Lady Byng Trophy 1942
NHL All Star Team 1: 1939, 1942
NHL All Star Team 2: 1938, 1941, 1943
Lagkapten i Toronto 1940-43 & 1945-48
Sexa i stavhopp i OS i Berlin 1936
Invald i Hockey Hall of Fame 1961
En av de sju första spelarna (blir troligen 10 eller 11 sammanlagt) som hedrats av Maple Leafs med en egen staty i Legends Row.
Sedan 1998 delas Syl Apps Award ut till årets idrottsman i provinsen Ontario.
Härnäst kommer en spelare som lika gärna kunnat vara med i någon av delarna i sommarens Buildersserie. Han vann Stanley Cup tre gånger som spelare och var GM/ för Detroit Red Wings mellan 1962 och 1971.
Sid Abel
Sidney Gerald ”Old Boot Nose” Abel föddes den 22 februari 1918 i Melville, Saskatchewan, Canada. Efter att han tillbringat sin ungdom på uterinkarna i och omkring i Melville kom Abel att bli NHL:s förste och fortfarande störste judiske stjärna genom tiderna. Det faktumet har väldigt lite med diskriminering att göra, judar firar sabbat på lördagar vilket är den dag i Canada som är absolut mest förknippad med ishockey. Den krocken har säkert gjort att massor av lovande judiska ishockeyspelare inte kunnat konkurrera om platserna i sina lag eftersom de inte kunde spela under veckans viktigaste (i alla fall enligt kanadensisk hockeypublik) dag lördagen.
Efter att han lämnat hemstaden och Melville Millionaires avslutade Abel sin juniorkarriär med ett år i Saskatchewan Wesleys och ett år i Flin Flon Bombers. Han hade givetvis redan blivit upptäckt av NHL-klubbarna och hamnat på Detroit Red Wings lista och han blev proffs 1938. Han inledde sin proffskarriär i Detroits farmarlag Pittsburgh Hornets där han gjorde 22 mål och 46 poäng på 41 matcher innan han fick chansen i Red Wings där det blev 15 seriematcher och 6 slutspelsmatcher.
Han gjorde ingen dundersuccé men gjorde mål både i NHL och i Stanley Cup slutspelet. Han startade även den kommande säsongen i farmarligorna men efter 18 poäng på 21 matcher för Indianapolis Capitals blev han uppkallad igen för att tillbringa resten av sin karriär i NHL. Efter 6 poäng på 24 matcher i NHL och 3 poäng på 5 slutspelsmatcher säsongen 1939-40 blev han ordinarie i Detroit säsongen 1940-41 och han stod där för en riktigt bra säsong med 11 mål och 33 poäng på 47 matcher och 4 poäng på 9 slutspelsmatcher när Detroit föll i Stanley Cup finalen mot Boston Bruins.
Under den kommande säsongen steg Abel fram som en av Detroits största stjärnor, han ledde en kedja som kallades "Liniment Line" på grund av att motståndarna behövde använda liniment efter att ha mött dem, hans kedjekamrater hette Don Grosso och Eddie Wares. Abel blev efter femteplatsen i poängligan (18+31) uttagen i säsongens All Star Team 2 (kedjekamraten Grosso blev trea i poängligan). Detroit tog till sin andra raka Stanley Cup final och den här gången var det Toronto Maple Leafs som blev för svåra trots att Abel stod för 6 poäng under slutspelet.
Abel blev under hösten utsedd till Detroits nye lagkapten och efter en ny bra säsong för Abel (18+34) vann Detroit både serien och Stanley Cup, i slutspelet gjorde lagkaptenen Abel 5 mål och 13 poäng på 10 matcher. Sommaren 1943 tog Abel värvning i det kanadensiska flygvapnet, Abel stationerades på hemmaplan i Montreal men kunde givetvis inte spela i NHL så fram till krigsslutet spelade han med flygvapnets lag i Montreal och för ett amatör/korplag i Montreal, han deltog även i uppvisningsmatcher med ett All Star lag från flygvapnet plus att han spelade några seriematcher för Lachine Rapides i QPHL.
Han blev omedelbart Detroits lagkapten igen när han återvände till NHL under våren 1946 även om han bara hann spela 7 matcher i serien och 3 i slutspelet. I slutspelet 1946 spelade Abel för första gången med Ted Lindsay som kommer vara vänsterforward i Abels kedja tills Abel lämnar Detroit. Under sin första hela säsong efter kriget stod Abel för 19 mål och 48 poäng i serien och 2 poäng när Detroit föll i den första slutspelsrundan då en ung högerforward vid namn Gordie Howe fick spela tillsammans med Abel och Lindsay. Inför säsongen 1947-48 splittrades de tre när Howe fick andra kedjekamrater, Detroit blev tvåa i serien och Abel gjorde 14 mål och 44 poäng i serien och 3 poäng i slutspelet när Detroit förlorade Stanley Cup finalen mot Toronto Maple Leafs.
Den kommande säsongen återförenades Abel och Lindsay med Howe och kedjan fick smeknamnet ”The Production Line” som dels en hyllning till stadens bilindustri men också för att kedjan fick jobbet gjort. Abel blev trea i poängligan med 28 mål och 54 poäng precis före Lindsay som hade lika många poäng men färre mål. Howe missade 20 matcher pga skada och var med andra ord utanför topp 10 i poängligan men han var frisk när slutspelet började och när Detroit ännu en gång föll mot Toronto i Stanley Cup finalen stod trion för 25 poäng på 11 slutspelsmatcher. Efter säsongen belönades Abel med Hart Trophy som ligans MVP och blev uttagen i All Star Team 1.
Säsongen 1949-50 var det dags för revansch, trion Lindsay-Abel-Howe la beslag på de tre första platserna i poängligan med 78, 69 respektive 68 poäng. Abel och Lindsay gjorde 8 poäng var när Detroit vann Stanley Cup trots att Howe var nära att dö i slutspelets första match då han råkade ut för en allvarlig huvudskada. Abel blev efter säsongen uttagen i All Star Team 1 för andra säsongen i rad. Året efter fortsätter Production Line att just producera, Howe vinner poängligan på 86 poäng, Abel blir fyra med 61 Poäng (23+38) och Lindsay blir sjua med 59 poäng. Detroit vann serien på nytt poängrekord (101 poäng) 6 poäng före Toronto Maple Leafs men i slutspelet förlorade Detroit mot Montreal Canadiens med 2-4 i matcher trots att Howe och Abel gjorde 7 poäng var, Lindsay å sin sida knäcktes av en glödhet Rocket Richard som både slog honom i själva spelet och i ett legendariskt slagsmål. Abel blev efter säsongen uttagen i All Star Team 2 för andra gången i sin karriär.
Detroit var fast beslutna om att ta revansch och laget kom för andra gången över 100 poäng och var därmed hela 22 poäng före tvåan Montreal. Production Line var återigen med i toppen av poängligan; Howe etta med 86 poäng, Lindsay tvåa med 69 poäng och Abel åtta med 53 poäng. I slutspelet fortsätter dominansen när först Toronto besegrades i fyra raka matcher och sedan Montreal som också föll med samma siffror. Även om Production Line storspelade (Howe & Lindsay stod för 7 poäng var och Abel för 4 poäng) så var det Terry Sawchuk som var den store hjälten, på de 8 matcherna höll han nollan i 4 och släppte endast in 5 mål när laget som Detroits GM Jack Adams kallade Detroits bästa genom tiderna tog hem sin andra Stanley Cup på tre säsonger..
Den 22 juli 1952 tradades Abel (som börjat fundera på att sluta) till Chicago Black Hawks där han omedelbart utnämndes till spelande coach. Redan under sin första säsong i Chicago ledde han det notoriska bottenlaget till slutspelet där det tog stopp i semifinalen mot Montreal Canadiens men först efter 7 matcher. Han var spelande coach även den kommande säsongen men då missade Chicago återigen slutspelet.
Efter sina två säsonger som spelande coach i Chicago lämnade Abel NHL efter säsongen 1953-54 och återvände inte förrän under säsongen 1957-58 då Detroit Red Wings coach Jimmy Skinner tvingades lämna sitt jobb pga sjukdom. Abel coachade Detroit till en tredjeplats i serien 1958 och stannade kvar som coach de kommande tio säsongerna då han bland annat ledde Detroit till 4 Stanley Cup finaler och en förstaplats i NHL:s grundserie.
Abel blev 1962 utnämnd till Jack Adams efterträdare som Detroits GM och han behöll bägge jobben fram till säsongen 1968-69 då Bill Gadsby blev headcoach medan Abel fortsatte som GM. Gadsby slutade som coach efter bara en säsong och då återvände Abel som coach under säsongen 1969-70. Efter den säsongen utnämnde han den framgångsrike universitetscoachen Ned Harkness som ny coach. Harkness kom inte alls överens med stjärnorna i laget och när Abel våren 1971 försökte ge Harkness sparken så ställde sig överraskande ägarna bakom Harkness. Det ledde till att Abel slutade, Harkness blev ny GM och till Detroitfansens förtvivlan började epoken ”Darkness with Harkness” för Red Wings.
Abel landade på fötterna och blev snabbt utnämnd till ”special consultant” till LA Kings ledning. Under sommaren 1971 tackade han ja till erbjudandet om att bli St. Louis Blues nye GM, under säsongen 1971-72 blev han tvungen att hoppa in som coach under 10 matcher innan han anställde en ny coach. Han stannade i St. Louis fram till 1974 då han blev Kansas City Scouts förste headcoach under dess debutsäsong i NHL, han stannade två säsonger i Kansas City innan han slutade som coach 1976.
Han var under resten av 1970-talet och större delen av 80-talet kommentator/analytiker på kanalen som skötte Detroit Red Wings TV- och radiosändningar (något han gjort på även åren innan han blev Detroits coach 1957-58). 1969 blev Abel invald i Hockey Hall of Fame som spelare och den 29 april 1955 pensionerade Detroit Red Wings hans tröjnummer 12 (Abel hade under sin karriär flera olika nummer: 4, 7, 9 14, 19 och 20 innan han fick #12 på ryggen). Abel avled 81 år gammal den 8 februari 2000 i Farmington Hills, Michigan, USA.
Fun Facts:
Smeknamnet ”Old Boot Nose” fick Abel efter att han retat (förolämpat) Maurice ”Rocket” Richard och denne svarat på förolämpningen genom en knytnäve som knäckte Abels redan ganska stora näsa. Näsan läkte inte speciellt bra och enligt hans lagkamrater såg näsan ut som bagageluckan på en bil (boot gammalt amerikanskt slanguttryck jämförbart med svenskans skuffen) därav smeknamnet.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1943, 1950 & 1952
Hart Trophy 1949
Gjorde mest mål i NHL säsongen 1948-49
NHL All Star Team 1: 1949, 1950
NHL All Star Team 2: 1942, 1951
En av endast 6 spelare som blivit uttagna i All Star Team på två olika positioner.
Invald i Hockey Hall of Fame 1969
Spelande coach i Chicago 1952-54
Coach Detroit 1958-68 & 1969-70
GM Detroit 1962-71
Coach St. Louis Blues 1971-72
GM St. Louis Blues 1972-74
GM Kansas City Scouts 1974-76
Om man frågar NHL-intresserade i Sverige om den tredje spelaren i dagens avsnitt så har de flesta inte har en aning om vem han var och vilket lag han spelade för. Han var lagkapten för Detroit Red Wings under fem av sina 14 säsonger i klubben och vann Hart Trophy 1940 som back men han startade sin karriär som center.
Ebbie Goodfellow
Ebenezer Robertson Goodfellow föddes den 9 april 1906 i Ottawa, Ontario, Canada. Ebbie som han kallades var bara 18 år när han skrev på sitt första proffskontrakt med Saskatoon Sheiks som spelade i WCHL men när Saskatoon 1926 ville att han skulle debutera i WHL som ligan bytt namn till så vägrade han och blev amatör igen. De kommande två säsongerna spelade han för Ottawa Montagnards istället och proffsrättigheterna såldes av Saskatoon när WHL lades ned till det nystartade NHL-laget Detroit Cougars farmarlag Detroit Olympics.
Säsongen 1927-28 vann Goodfellow och hans lag det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup och efter det så bestämde han sig för att bli proffs igen. Han spelade en säsong i Olympics i CPHL där han gjorde 26 mål och 34 poäng på 42 matcher och 3 mål och 5 poäng på 7 slutspelsmatcher. Under säsongen ville Cougars testa honom i NHL men upptäckte att han formellt var avstängd från spel i NHL (Saskatoon hade stängt av honom 1926 från spel i WHL och eftersom WHL och NHL respekterade varandra kontrakt så gällde avstängningen formellt även i NHL.
Allt går att lösa med pengar så för 4000 dollar så köpte Cougars loss honom så att han kunde debutera i NHL säsongen 1929-30. Han gjorde omedelbart succé, hans 17 mål och 34 poäng var bland de bästa i laget. Året efter bytte Cougars namn till Falcons och Goodfellow var lagets största stjärna. Han gjorde 25 mål och 48 poäng vilket räckte till andraplatsen bakom Howie Morenz i NHL:s poängliga och det var bara tre spelare i NHL som gjorde fler mål än honom. Han blev efter säsongen fyra i omröstningen om Hart Trophy, hans 25 mål under säsongen skulle vara klubbrekord ända till 1945 då Joe Carveth gjorde 26 mål.
Säsongen 1931-32 tog sig Detroit för första gången till slutspelet men laget blev utslaget direkt i den första omgången av Montreal Maroons. Goodfellow som var center mellan Herbie Lewis och Larry Aurie i en av NHL:s mest fruktade kedjor hade en för honom ganska blek säsong med 14 mål och 30 poäng och i slutspelet blev han poänglös. Efter säsongen köper James Norris laget, Norris som var från Montreal ändrade namnet till Red Wings och stal eller kopierade om man vill vara snäll hjulet som Montreal A.A.A. hade i sin logo (plus att han moderniserade hjulet).
Som Red Wings går det lite bättre för Detroit som slutade på samma poäng som segraren i NHL:s amerikanska division Boston Bruins, i slutspelet slog laget först ut Montreal Maroons innan det förlorade semifinalen till NY Rangers. Goodfellow offrade sig för laget genom att ta ett mycket stort defensivt ansvar som givetvis avspeglade sig i hans poängskörd som föll till 20 poäng. Under slutspelet gjorde han sitt första slutspelsmål i semifinalerna mot Rangers.
Året efter är Detroit det klart bästa amerikanska laget under säsongen och vann sin division 7 poäng före Chicago. Goodfellow gjorde 13 mål och 26 poäng under säsongen och i slutspelet blev det 4 mål och 7 poäng på 9 slutspelsmatcher när Detroit föll mot Chicago i finalen med 3-1 i matcher. Efter säsongen blev Goodfellow som nu fått smeknamnet ”Pokerface” utsedd till ny lagkapten efter Herbie Lewis (Detroit bytte under den här tiden lagkapten varje säsong).
Säsongen med Goodfellow som lagkapten blir en katastrof för Detroit, laget blir sist i den amerikanska divisionen och Goodfellow tvingas spela back pga skador, han gör det så bra att han under resten av sin karriär kommer patrullera blålinjen. Som back gjorde han ändå så pass mycket poäng (12 mål och 36 poäng) att han var nära att ta sig in på topp tio i poängligan.
Säsongen 1935-36 tar Detroit ett stort steg framåt, laget vinner sin division igen och är med 56 poäng bäst i hela NHL. Goodfellow gjorde 5 mål och 23 poäng och blev efter säsongen uttagen i All Star Team 2 som back. I den första matchen i semifinalen mot Montreal Maroons skriver Mud Brunteau för alltid (rekordet har i alla fall stått sig i snart 80 år) in sig i historieböckerna när han efter 176 minuter och 30 sekunder gör matchens enda mål (dvs efter 16:30 i den femte övertidsperioden). I finalen besegrade Detroit sedan Toronto Maple Leafs med 3-1 i matcher och vann därmed Stanley Cup för första gången.
Säsongen som följer så upprepar Detroit Stanley Cup vinsten, i serien var laget bäst med sina 59 poäng och i slutspelet besegrades i tur och ordning Montreal Canadiens och New York Rangers. Goodfellow var ännu bättre den här säsongen och blev efter 9 mål och 25 poäng uttagen i All Star Team 1 och trea i omröstningen om Hart Trophy. 1937-38 missade Goodfellow 18 matcher pga skada och med klippan i försvaret borta så föll Detroit som en sten i tabellen. Detroit blev till slut sist i den amerikanska divisionen med sina 35 poäng, det var bara Montreal Maroons som var sämre med 30 poäng under sin sista säsong innan laget lades ned.
Inför säsongen 1938-39 blir Goodfellow lagkapten igen och Detroit tar sig till slutspelet igen där det blir stopp i semifinalen mot Toronto Maple Leafs. Goodfellow missar inga matcher den här säsongen och han stod för 8 mål och 16 poäng. Året efter är han lysande när han leder Detroit till slutspelet ännu en gång och han gjorde 11 mål och 28 poäng men även den här gången tog det slut i Stanley Cup semifinalen. Goodfellow blev efter säsongen uttagen i All Star Team 1 för andra gången i karriären och han belönades även med Hart Trophy som ligans MVP.
Säsongen 1940-41 kliver en missnöjd Jack Adams åt sidan som coach och Goodfellow blir utsedd till spelande coach (han behöll dessutom titeln som lagkapten). Med Goodfellow som coach tar sig laget till slutspelet men förlorade Stanley cupfinalen mot Boston Bruins som vann med 4-0 i matcher. Efter säsongen där Goodfellow gjorde 5 mål och 22 poäng så ersatte Syd Howe Goodfellow som lagkapten.
1941-42 blir Goodfellow knäskadad och kunde bara spela 8 matcher, han fortsatte dock att hjälpa till i båset som spelande coach. Skadan gjorde att han inte var på isen med när Detroit som första lag i Stanley Cup historien tappade ledning med 3-0 i matcher i Stanley Cup finalen till förlust med 3-4 mot Toronto Maple Leafs.
Säsongen 1942-43 fortsätter skadeproblemen för Goodfellow som slutat som spelande coach bara kunde spela 11 matcher. När lagets GM/coach Jack Adams blev avstängd under hela den säsongens slutspel så blev Goodfellow spelande coach igen och när Detroit vann Stanley Cup så blev han den siste med den titeln på Stanley Cup pokalen eftersom efter säsongen så förbjöd NHL spelande coacher.
Efter Stanley Cup vinsten 1943 slutade Goodfellow pga sina knäproblem som gjort att han bara spelade 19 matcher under sina två sista säsonger. 1947 blev han coach för St. Louis Flyers som spelade i AHL, han stannade som coach i St. Louis tre säsonger och tog laget från sistaplatsen i divisionen till förstaplatsen. 1950 fick han chansen av Chicago Black Hawks som utnämnde honom till nu coach, han ledde Chicago under två säsonger men laget vann bara 30 av de 140 matcherna.
1959 var Goodfellow en av grundarna av Detroits Alumni (organisation för fd spelare) och 1963 blev han invald i Hockey hall of Fame. Under 21 säsonger var Goodfellow en av medlemmarna i HHoF:s uttagningskommitté, och sin fritid tillbringade han på någon golfbana i Florida där han tillbringade somrarna. Goodfellow avled i lunginflammation efter en cancerbehandling den 10 september 1985 i Sarasota, Florida och han begravdes i Troy, Michigan där hans hustru begravdes 1973.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1936, 1937 & 1943
Hart Trophy 1940
NHL All Star Team 1: 1937, 1940
NHL All Star Team 2: 1936
Invald i Hockey Hall of Fame 1963
Lagkapten i Detroit 1934-35 & 1938-1941
Spelande assisterande coach i Detroit 1940-42
Syl Apps
Charles Joseph Sylvanus Apps föddes den 18 januari 1915 i Paris, Ontario, Canada. Apps var minst sagt något av ett idrottsfenomen, det kvittade vilken sport han utövade så tillhörde han snart de bästa. Hockey var hans största kärlek men som lagkapten ledde han sitt universitet McMaster till segrar i provinsens universitetsmästerskap i amerikansk fotboll. Han vann guld i de kanadensiska mästerskapen i stavhopp två gånger och blev 1934 mästare i stavhopp i det som idag heter ”Commonwealth Games” dvs mästare i Brittiska samväldet inklusive alla kolonier.
Hockeyn var som sagt hans första och största kärlek men han var inte speciellt intresserad av att bli proffs han föredrog att vara ren dvs amatör delvis för att han skulle kunna kvala in till de kommande olympiska spelen i Berlin men även pga att många såg ned på de som tog betalt för att utöva sport (lever fortfarande kvar i de löjliga och föråldrade reglerna för de som går på universitet i USA). Apps anses vara en av tidernas absolut bästa skridskoåkare i NHL, han har jämförts med den ryske balettmästaren Nijinsky (han tillhör med andra ord inte Don Cherrys favoritlegender i Maple Leafs).
Toronto Maple Leafs GM Conn Smythe visste om att det fanns en otrolig skridskoåkare och idrottsman som pluggade på McMaster universitetet som ligger i Calgary. När McMaster med Apps i spetsen kommer till Toronto för en match i amerikansk fotboll så återfinns Smythe på läktaren och redan i halvtidspausen så ser Smythe till att Apps handlar på Torontos lista med talanger. Efter matchen försöker Smythe förgäves värva Apps som vägrar bli proffs före OS i Berlin 1936 men Smythe lyckas i alla fall få Apps att börja fundera på NHL.
I de olympiska spelen i Berlin 1936 blir Apps sexa i stavhoppstävlingen och under hösten 1936 skriver han på för Toronto Maple Leafs. Att säga Apps gör succé är förmodligen att ta till i underkant, hans 16 mål och 45 poäng ger honom andraplatsen i NHL:s poängliga bakom Sweeney Schriner. Apps 29 assist var bäst i NHL och efter säsongen vann han givetvis Calder Trophy som årets rookie, i slutspelet gick det sämre både för Apps och Toronto som åkte ut i första omgången.
Apps hade ersatt Joe Primeau i Maple Leafs första kedja mellan Charlie Conacher och Busher Jackson, när Conacher blev skadad hade han ersatts av Gordie Drillon som de kommande säsongerna kommer vara Apps kedjekamrat. Säsongen 1937-38 vinner Drillon poängligan med sina 52 poäng medan Apps blir tvåa med 50, Drillon belönas dessutom med Lady Byng medan Apps blir fyra i den omröstningen. Apps hade för andra säsongen i rad mest assist i NHL medan Drillon hade flest mål och Apps blev inröstad i All Star Team 2. I slutspelet tog sig Toronto till finalen men där vann överraskande Chicago Black Hawks med 3-1 i matcher, trots att både Drillon och Apps storspelade.
Trivia: Den säsongens upplaga av Chicago är historiskt ur många synpunkter, det är fortfarande det lag som vunnit Stanley Cup med det sämsta resultatet i serien (37 poäng på 48 matcher), laget innehöll hela 8 spelare födda i USA ett rekord som stod sig till 1995 då New Jersey Devils vann med 12 amerikaner i laget och laget coachades av den före detta baseballcoachen Bill Stewart som aldrig hållit på med ishockey före säsongen startade (Stewart fick för övrigt sparken redan i början av säsongen 1938-39).
När säsongen 1938-39 startar ersätts Jackson i första kedjan av den defensive vänsterforwarden Bob Davidson och kedjan döptes omgående till DAD eftersom den visade vägen för resten av laget. Apps missar några matcher men blir trots det sexa i NHL:s poängliga och sexa även när det gällde assist, efter säsongen röstas han in i All Star Team 1, han blir trea i omröstningen om Lady Byng och tvåa i omröstningen om Hart Trophy. I slutspelet tar sig Toronto till en ny Stanley Cup final där laget inte kunde stoppa seriens stora dominant Boston Bruins som vann med 4-1 i matcher. I finalen lyckades Bostons försvar plocka bort Apps och Drillon som bara stod för 1 mål och 2 assist under de fem matcherna.
Året efter missar Apps över 20 matcher pga en knäskada och hamnar givetvis långt efter de bästa i poängligan men han och Milt Schmidt som vann poängligan är ensamma om att göra över 1 poäng per spelad match (Apps 30 p på 27 m, Schmidt 52 p på 48 m). Efter säsongen blir han tvåa i omröstning om Hart och trea i omröstningen om Lady Byng trots att han bara spelade 27 av 48 matcher. Toronto tog sig till ytterligare en Stanley Cup finalen men laget lyckades inte vinna den här gången heller utan New York Rangers vann med 4-2 i matcher.
Säsongen 1940-41 missade Apps som blivit Maple Leafs nye lagkapten 7 matcher av säsongen men hans 44 poäng var näst mest i NHL (han och 4 till var hela 18 poäng bakom Bostons Bill Cowley som vann överlägset), hans 20 mål gav honom en delad 5:e plats i målligan och hans 24 assist en delad 6:e plats i assistligan. Efter säsongen valdes han in i All Star Team 2 igen och han blev dessutom trea i omröstningen om Hart Trophy. I slutspelet gav Toronto de blivande mästarna Boston Bruins en rejäl fight i första omgången men Boston vann till slut med 4-3 i matcher trots att Apps stod för 5 poäng under serien.
Året efter bryter Toronto äntligen förbannelsen och vinner Stanley Cup igen efter sex finalförluster sedan senaste vinsten 1932 dvs sex finalförluster på nio säsonger. Apps stod för en makalös säsong då han blev nia i poängligan med 41 poäng och efter säsongen blev han uttagen i All Star Team 1 för andra gången, han blev tvåa i omröstningen om Hart för tredje gången och han vann Lady Byng för första gången. Att han vann Lady Byng var självklart eftersom han inte hade en enda utvisningsminut under de 38 matcher han spelade. I slutspelet som slutade med att han fick ta emot Stanley Cup pokalen stod Apps för 5 mål och 14 poäng på 13 matcher när Toronto som första lag i Stanley Cup historien vände 0-3 i matcher till seger med 4-3 över Detroit Red Wings i finalen.
Säsongen 1942-43 spelade Apps bara 29 matcher för Toronto pga att han bröt benet den 30 januari 1943, när han skadade sig hade han 40 poäng och efter säsongen blev han inröstad i All Star Team 2 för tredje gången plus att han blev trea i Hart omröstningen ännu en gång. Några veckor efter benbrottet sökte Apps upp Conn Smythe och försökte ge honom en check på 1000 dollar (en sjättedel av Apps lön för en säsong) eftersom han inte kunde göra rätt för lönen. Den chockade Smythe övertalade Apps att behålla pengarna men spred historien i pressen. Sommaren 1943 tog Apps som så många andra i NHL värvning, Apps valde armén och under grundutbildningen samlades flera av NHL-stjärnorna i ett armélag som spelade uppvisningsmatcher runt om i Canada.
När Apps återvände efter andra världskrigets slut så gjorde coachen Hap Day honom omedelbart till lagkapten igen och under 1945-46 gjorde Apps 24 mål och 40 poäng på 40 matcher men han kunde inte hjälpa Maple Leafs till en slutspelsplats. Toronto vinner Stanley Cup två år i rad med Apps som lagkapten 1947 och 1948, Apps gjorde under de båda säsongerna 102 poäng på 109 matcher och i slutspelet stod han för 14 poäng på 20 matcher. Han blev tvåa i omröstningen om Lady Byng bägge säsongerna och under 1947-48 blev han 7:e bäste poängplockare i NHL med sina 53 poäng och femte bäste målskytt med 26 mål.
Apps slutade bara 33 år gammal ganska oväntat sommaren 1948 efter den andra raka Stanley Cup vinsten för Toronto, han började istället jobba i ett varuhus samtidigt som han var provinsen Ontarios ”Athletic Commissioner”. Han gav sig sedan in i politiken där han mellan 1963 och 1975 satt i Ontarios parlament och mellan 1971-74 var han även medlem av provinsens regering. 1961 blev han invald i Hockey Hall of Fame, 1975 blev han invald i Canada's Sports Hall of Fame och i januari 1998 instiftades Syl Apps Award som varje år delas ut till årets idrottsman i Ontario.
I början av Apps NHL-karriär så försökte många motståndare utnyttja Apps image som den juste och renhårige (eller som de tänkte den fege) spelaren men efter att Apps blivit förbannad och slagits mot Boston Bruins stjärnback Flash Hollett efter att en hög klubba från Hollett slagit ut två tänder på Apps så ändrades det och han blev mer respekterad för varje säsong han spelade (även om vissa neandertalare till motståndarfans fortsatte att häckla honom).
Apps avled efter en hjärtattack den 24 december 1998 och först efter hans död kom sig Toronto Maple Leafs för att hedra hans och George Armstrongs tröjnummer #10. Toronto hedrar oftast sina legender, de har bara pensionerat två nummer (#5 eftersom Bill Barilko som avgjorde Stanley Cup finalen 1951 senare samma år försvann under fiskeutflykt och inte återfanns förrän 11 år senare och #6 efter att Ace Bailey tvingades sluta med ishockey efter Eddie Shores överfall 1933).
Efter hans död så har han hedrats på många olika sätt bland annat som ett frimärksmotiv 2001. Han son Syl Apps Jr. spelade 727 matcher i NHL för New York Rangers, Pittsburgh Penguins och Los Angeles Kings, Apps Jr. gjorde 606 poäng totalt och blev som bäst tia i poängligan 1975-76 då han nådde 99 poäng. Hans sondotter Gillian Apps tillhörde världens bästa kvinnliga hockeyspelare och har vunnit tre OS-guld, tre VM-guld och fem VM-silver för Canada och hans dotterson Darren Barber vann OS-guld för Canada i Barcelona 1992 i rodd.
Statistik
| Lag | Liga | GP | G | A | P | PIM |
| Toronto Maple Leafs | NHL | 423 | 201 | 231 | 432 | 56 |
| Toronto maple Leafs | SC | 69 | 25 | 29 | 54 | 8 |
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1942, 1947, 1948
Calder Memorial Trophy 1937
Lady Byng Trophy 1942
NHL All Star Team 1: 1939, 1942
NHL All Star Team 2: 1938, 1941, 1943
Lagkapten i Toronto 1940-43 & 1945-48
Sexa i stavhopp i OS i Berlin 1936
Invald i Hockey Hall of Fame 1961
En av de sju första spelarna (blir troligen 10 eller 11 sammanlagt) som hedrats av Maple Leafs med en egen staty i Legends Row.
Sedan 1998 delas Syl Apps Award ut till årets idrottsman i provinsen Ontario.
Härnäst kommer en spelare som lika gärna kunnat vara med i någon av delarna i sommarens Buildersserie. Han vann Stanley Cup tre gånger som spelare och var GM/ för Detroit Red Wings mellan 1962 och 1971.
Sid Abel
Sidney Gerald ”Old Boot Nose” Abel föddes den 22 februari 1918 i Melville, Saskatchewan, Canada. Efter att han tillbringat sin ungdom på uterinkarna i och omkring i Melville kom Abel att bli NHL:s förste och fortfarande störste judiske stjärna genom tiderna. Det faktumet har väldigt lite med diskriminering att göra, judar firar sabbat på lördagar vilket är den dag i Canada som är absolut mest förknippad med ishockey. Den krocken har säkert gjort att massor av lovande judiska ishockeyspelare inte kunnat konkurrera om platserna i sina lag eftersom de inte kunde spela under veckans viktigaste (i alla fall enligt kanadensisk hockeypublik) dag lördagen.
Efter att han lämnat hemstaden och Melville Millionaires avslutade Abel sin juniorkarriär med ett år i Saskatchewan Wesleys och ett år i Flin Flon Bombers. Han hade givetvis redan blivit upptäckt av NHL-klubbarna och hamnat på Detroit Red Wings lista och han blev proffs 1938. Han inledde sin proffskarriär i Detroits farmarlag Pittsburgh Hornets där han gjorde 22 mål och 46 poäng på 41 matcher innan han fick chansen i Red Wings där det blev 15 seriematcher och 6 slutspelsmatcher.
Han gjorde ingen dundersuccé men gjorde mål både i NHL och i Stanley Cup slutspelet. Han startade även den kommande säsongen i farmarligorna men efter 18 poäng på 21 matcher för Indianapolis Capitals blev han uppkallad igen för att tillbringa resten av sin karriär i NHL. Efter 6 poäng på 24 matcher i NHL och 3 poäng på 5 slutspelsmatcher säsongen 1939-40 blev han ordinarie i Detroit säsongen 1940-41 och han stod där för en riktigt bra säsong med 11 mål och 33 poäng på 47 matcher och 4 poäng på 9 slutspelsmatcher när Detroit föll i Stanley Cup finalen mot Boston Bruins.
Under den kommande säsongen steg Abel fram som en av Detroits största stjärnor, han ledde en kedja som kallades "Liniment Line" på grund av att motståndarna behövde använda liniment efter att ha mött dem, hans kedjekamrater hette Don Grosso och Eddie Wares. Abel blev efter femteplatsen i poängligan (18+31) uttagen i säsongens All Star Team 2 (kedjekamraten Grosso blev trea i poängligan). Detroit tog till sin andra raka Stanley Cup final och den här gången var det Toronto Maple Leafs som blev för svåra trots att Abel stod för 6 poäng under slutspelet.
Abel blev under hösten utsedd till Detroits nye lagkapten och efter en ny bra säsong för Abel (18+34) vann Detroit både serien och Stanley Cup, i slutspelet gjorde lagkaptenen Abel 5 mål och 13 poäng på 10 matcher. Sommaren 1943 tog Abel värvning i det kanadensiska flygvapnet, Abel stationerades på hemmaplan i Montreal men kunde givetvis inte spela i NHL så fram till krigsslutet spelade han med flygvapnets lag i Montreal och för ett amatör/korplag i Montreal, han deltog även i uppvisningsmatcher med ett All Star lag från flygvapnet plus att han spelade några seriematcher för Lachine Rapides i QPHL.
Han blev omedelbart Detroits lagkapten igen när han återvände till NHL under våren 1946 även om han bara hann spela 7 matcher i serien och 3 i slutspelet. I slutspelet 1946 spelade Abel för första gången med Ted Lindsay som kommer vara vänsterforward i Abels kedja tills Abel lämnar Detroit. Under sin första hela säsong efter kriget stod Abel för 19 mål och 48 poäng i serien och 2 poäng när Detroit föll i den första slutspelsrundan då en ung högerforward vid namn Gordie Howe fick spela tillsammans med Abel och Lindsay. Inför säsongen 1947-48 splittrades de tre när Howe fick andra kedjekamrater, Detroit blev tvåa i serien och Abel gjorde 14 mål och 44 poäng i serien och 3 poäng i slutspelet när Detroit förlorade Stanley Cup finalen mot Toronto Maple Leafs.
Den kommande säsongen återförenades Abel och Lindsay med Howe och kedjan fick smeknamnet ”The Production Line” som dels en hyllning till stadens bilindustri men också för att kedjan fick jobbet gjort. Abel blev trea i poängligan med 28 mål och 54 poäng precis före Lindsay som hade lika många poäng men färre mål. Howe missade 20 matcher pga skada och var med andra ord utanför topp 10 i poängligan men han var frisk när slutspelet började och när Detroit ännu en gång föll mot Toronto i Stanley Cup finalen stod trion för 25 poäng på 11 slutspelsmatcher. Efter säsongen belönades Abel med Hart Trophy som ligans MVP och blev uttagen i All Star Team 1.
Säsongen 1949-50 var det dags för revansch, trion Lindsay-Abel-Howe la beslag på de tre första platserna i poängligan med 78, 69 respektive 68 poäng. Abel och Lindsay gjorde 8 poäng var när Detroit vann Stanley Cup trots att Howe var nära att dö i slutspelets första match då han råkade ut för en allvarlig huvudskada. Abel blev efter säsongen uttagen i All Star Team 1 för andra säsongen i rad. Året efter fortsätter Production Line att just producera, Howe vinner poängligan på 86 poäng, Abel blir fyra med 61 Poäng (23+38) och Lindsay blir sjua med 59 poäng. Detroit vann serien på nytt poängrekord (101 poäng) 6 poäng före Toronto Maple Leafs men i slutspelet förlorade Detroit mot Montreal Canadiens med 2-4 i matcher trots att Howe och Abel gjorde 7 poäng var, Lindsay å sin sida knäcktes av en glödhet Rocket Richard som både slog honom i själva spelet och i ett legendariskt slagsmål. Abel blev efter säsongen uttagen i All Star Team 2 för andra gången i sin karriär.
Detroit var fast beslutna om att ta revansch och laget kom för andra gången över 100 poäng och var därmed hela 22 poäng före tvåan Montreal. Production Line var återigen med i toppen av poängligan; Howe etta med 86 poäng, Lindsay tvåa med 69 poäng och Abel åtta med 53 poäng. I slutspelet fortsätter dominansen när först Toronto besegrades i fyra raka matcher och sedan Montreal som också föll med samma siffror. Även om Production Line storspelade (Howe & Lindsay stod för 7 poäng var och Abel för 4 poäng) så var det Terry Sawchuk som var den store hjälten, på de 8 matcherna höll han nollan i 4 och släppte endast in 5 mål när laget som Detroits GM Jack Adams kallade Detroits bästa genom tiderna tog hem sin andra Stanley Cup på tre säsonger..
Den 22 juli 1952 tradades Abel (som börjat fundera på att sluta) till Chicago Black Hawks där han omedelbart utnämndes till spelande coach. Redan under sin första säsong i Chicago ledde han det notoriska bottenlaget till slutspelet där det tog stopp i semifinalen mot Montreal Canadiens men först efter 7 matcher. Han var spelande coach även den kommande säsongen men då missade Chicago återigen slutspelet.
Efter sina två säsonger som spelande coach i Chicago lämnade Abel NHL efter säsongen 1953-54 och återvände inte förrän under säsongen 1957-58 då Detroit Red Wings coach Jimmy Skinner tvingades lämna sitt jobb pga sjukdom. Abel coachade Detroit till en tredjeplats i serien 1958 och stannade kvar som coach de kommande tio säsongerna då han bland annat ledde Detroit till 4 Stanley Cup finaler och en förstaplats i NHL:s grundserie.
Abel blev 1962 utnämnd till Jack Adams efterträdare som Detroits GM och han behöll bägge jobben fram till säsongen 1968-69 då Bill Gadsby blev headcoach medan Abel fortsatte som GM. Gadsby slutade som coach efter bara en säsong och då återvände Abel som coach under säsongen 1969-70. Efter den säsongen utnämnde han den framgångsrike universitetscoachen Ned Harkness som ny coach. Harkness kom inte alls överens med stjärnorna i laget och när Abel våren 1971 försökte ge Harkness sparken så ställde sig överraskande ägarna bakom Harkness. Det ledde till att Abel slutade, Harkness blev ny GM och till Detroitfansens förtvivlan började epoken ”Darkness with Harkness” för Red Wings.
Abel landade på fötterna och blev snabbt utnämnd till ”special consultant” till LA Kings ledning. Under sommaren 1971 tackade han ja till erbjudandet om att bli St. Louis Blues nye GM, under säsongen 1971-72 blev han tvungen att hoppa in som coach under 10 matcher innan han anställde en ny coach. Han stannade i St. Louis fram till 1974 då han blev Kansas City Scouts förste headcoach under dess debutsäsong i NHL, han stannade två säsonger i Kansas City innan han slutade som coach 1976.
Han var under resten av 1970-talet och större delen av 80-talet kommentator/analytiker på kanalen som skötte Detroit Red Wings TV- och radiosändningar (något han gjort på även åren innan han blev Detroits coach 1957-58). 1969 blev Abel invald i Hockey Hall of Fame som spelare och den 29 april 1955 pensionerade Detroit Red Wings hans tröjnummer 12 (Abel hade under sin karriär flera olika nummer: 4, 7, 9 14, 19 och 20 innan han fick #12 på ryggen). Abel avled 81 år gammal den 8 februari 2000 i Farmington Hills, Michigan, USA.
Fun Facts:
Smeknamnet ”Old Boot Nose” fick Abel efter att han retat (förolämpat) Maurice ”Rocket” Richard och denne svarat på förolämpningen genom en knytnäve som knäckte Abels redan ganska stora näsa. Näsan läkte inte speciellt bra och enligt hans lagkamrater såg näsan ut som bagageluckan på en bil (boot gammalt amerikanskt slanguttryck jämförbart med svenskans skuffen) därav smeknamnet.
Statistik
| Lag/Liga | GP | G | A | P | PIM |
| Detroit Red Wings | 570 | 184 | 279 | 463 | 366 |
| Chicago Black Hawks | 42 | 5 | 4 | 9 | 10 |
| NHL | 612 | 189 | 283 | 472 | 376 |
| Detroit Red Wings | 96 | 28 | 30 | 58 | 79 |
| Chicago Black Hawks | 1 | 0 | 0 | 0 | 0 |
| Stanley Cup | 97 | 28 | 30 | 58 | 79 |
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1943, 1950 & 1952
Hart Trophy 1949
Gjorde mest mål i NHL säsongen 1948-49
NHL All Star Team 1: 1949, 1950
NHL All Star Team 2: 1942, 1951
En av endast 6 spelare som blivit uttagna i All Star Team på två olika positioner.
Invald i Hockey Hall of Fame 1969
Spelande coach i Chicago 1952-54
Coach Detroit 1958-68 & 1969-70
GM Detroit 1962-71
Coach St. Louis Blues 1971-72
GM St. Louis Blues 1972-74
GM Kansas City Scouts 1974-76
Om man frågar NHL-intresserade i Sverige om den tredje spelaren i dagens avsnitt så har de flesta inte har en aning om vem han var och vilket lag han spelade för. Han var lagkapten för Detroit Red Wings under fem av sina 14 säsonger i klubben och vann Hart Trophy 1940 som back men han startade sin karriär som center.
Ebbie Goodfellow
Ebenezer Robertson Goodfellow föddes den 9 april 1906 i Ottawa, Ontario, Canada. Ebbie som han kallades var bara 18 år när han skrev på sitt första proffskontrakt med Saskatoon Sheiks som spelade i WCHL men när Saskatoon 1926 ville att han skulle debutera i WHL som ligan bytt namn till så vägrade han och blev amatör igen. De kommande två säsongerna spelade han för Ottawa Montagnards istället och proffsrättigheterna såldes av Saskatoon när WHL lades ned till det nystartade NHL-laget Detroit Cougars farmarlag Detroit Olympics.
Säsongen 1927-28 vann Goodfellow och hans lag det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup och efter det så bestämde han sig för att bli proffs igen. Han spelade en säsong i Olympics i CPHL där han gjorde 26 mål och 34 poäng på 42 matcher och 3 mål och 5 poäng på 7 slutspelsmatcher. Under säsongen ville Cougars testa honom i NHL men upptäckte att han formellt var avstängd från spel i NHL (Saskatoon hade stängt av honom 1926 från spel i WHL och eftersom WHL och NHL respekterade varandra kontrakt så gällde avstängningen formellt även i NHL.
Allt går att lösa med pengar så för 4000 dollar så köpte Cougars loss honom så att han kunde debutera i NHL säsongen 1929-30. Han gjorde omedelbart succé, hans 17 mål och 34 poäng var bland de bästa i laget. Året efter bytte Cougars namn till Falcons och Goodfellow var lagets största stjärna. Han gjorde 25 mål och 48 poäng vilket räckte till andraplatsen bakom Howie Morenz i NHL:s poängliga och det var bara tre spelare i NHL som gjorde fler mål än honom. Han blev efter säsongen fyra i omröstningen om Hart Trophy, hans 25 mål under säsongen skulle vara klubbrekord ända till 1945 då Joe Carveth gjorde 26 mål.
Säsongen 1931-32 tog sig Detroit för första gången till slutspelet men laget blev utslaget direkt i den första omgången av Montreal Maroons. Goodfellow som var center mellan Herbie Lewis och Larry Aurie i en av NHL:s mest fruktade kedjor hade en för honom ganska blek säsong med 14 mål och 30 poäng och i slutspelet blev han poänglös. Efter säsongen köper James Norris laget, Norris som var från Montreal ändrade namnet till Red Wings och stal eller kopierade om man vill vara snäll hjulet som Montreal A.A.A. hade i sin logo (plus att han moderniserade hjulet).
Som Red Wings går det lite bättre för Detroit som slutade på samma poäng som segraren i NHL:s amerikanska division Boston Bruins, i slutspelet slog laget först ut Montreal Maroons innan det förlorade semifinalen till NY Rangers. Goodfellow offrade sig för laget genom att ta ett mycket stort defensivt ansvar som givetvis avspeglade sig i hans poängskörd som föll till 20 poäng. Under slutspelet gjorde han sitt första slutspelsmål i semifinalerna mot Rangers.
Året efter är Detroit det klart bästa amerikanska laget under säsongen och vann sin division 7 poäng före Chicago. Goodfellow gjorde 13 mål och 26 poäng under säsongen och i slutspelet blev det 4 mål och 7 poäng på 9 slutspelsmatcher när Detroit föll mot Chicago i finalen med 3-1 i matcher. Efter säsongen blev Goodfellow som nu fått smeknamnet ”Pokerface” utsedd till ny lagkapten efter Herbie Lewis (Detroit bytte under den här tiden lagkapten varje säsong).
Säsongen med Goodfellow som lagkapten blir en katastrof för Detroit, laget blir sist i den amerikanska divisionen och Goodfellow tvingas spela back pga skador, han gör det så bra att han under resten av sin karriär kommer patrullera blålinjen. Som back gjorde han ändå så pass mycket poäng (12 mål och 36 poäng) att han var nära att ta sig in på topp tio i poängligan.
Säsongen 1935-36 tar Detroit ett stort steg framåt, laget vinner sin division igen och är med 56 poäng bäst i hela NHL. Goodfellow gjorde 5 mål och 23 poäng och blev efter säsongen uttagen i All Star Team 2 som back. I den första matchen i semifinalen mot Montreal Maroons skriver Mud Brunteau för alltid (rekordet har i alla fall stått sig i snart 80 år) in sig i historieböckerna när han efter 176 minuter och 30 sekunder gör matchens enda mål (dvs efter 16:30 i den femte övertidsperioden). I finalen besegrade Detroit sedan Toronto Maple Leafs med 3-1 i matcher och vann därmed Stanley Cup för första gången.
Säsongen som följer så upprepar Detroit Stanley Cup vinsten, i serien var laget bäst med sina 59 poäng och i slutspelet besegrades i tur och ordning Montreal Canadiens och New York Rangers. Goodfellow var ännu bättre den här säsongen och blev efter 9 mål och 25 poäng uttagen i All Star Team 1 och trea i omröstningen om Hart Trophy. 1937-38 missade Goodfellow 18 matcher pga skada och med klippan i försvaret borta så föll Detroit som en sten i tabellen. Detroit blev till slut sist i den amerikanska divisionen med sina 35 poäng, det var bara Montreal Maroons som var sämre med 30 poäng under sin sista säsong innan laget lades ned.
Inför säsongen 1938-39 blir Goodfellow lagkapten igen och Detroit tar sig till slutspelet igen där det blir stopp i semifinalen mot Toronto Maple Leafs. Goodfellow missar inga matcher den här säsongen och han stod för 8 mål och 16 poäng. Året efter är han lysande när han leder Detroit till slutspelet ännu en gång och han gjorde 11 mål och 28 poäng men även den här gången tog det slut i Stanley Cup semifinalen. Goodfellow blev efter säsongen uttagen i All Star Team 1 för andra gången i karriären och han belönades även med Hart Trophy som ligans MVP.
Säsongen 1940-41 kliver en missnöjd Jack Adams åt sidan som coach och Goodfellow blir utsedd till spelande coach (han behöll dessutom titeln som lagkapten). Med Goodfellow som coach tar sig laget till slutspelet men förlorade Stanley cupfinalen mot Boston Bruins som vann med 4-0 i matcher. Efter säsongen där Goodfellow gjorde 5 mål och 22 poäng så ersatte Syd Howe Goodfellow som lagkapten.
1941-42 blir Goodfellow knäskadad och kunde bara spela 8 matcher, han fortsatte dock att hjälpa till i båset som spelande coach. Skadan gjorde att han inte var på isen med när Detroit som första lag i Stanley Cup historien tappade ledning med 3-0 i matcher i Stanley Cup finalen till förlust med 3-4 mot Toronto Maple Leafs.
Säsongen 1942-43 fortsätter skadeproblemen för Goodfellow som slutat som spelande coach bara kunde spela 11 matcher. När lagets GM/coach Jack Adams blev avstängd under hela den säsongens slutspel så blev Goodfellow spelande coach igen och när Detroit vann Stanley Cup så blev han den siste med den titeln på Stanley Cup pokalen eftersom efter säsongen så förbjöd NHL spelande coacher.
Efter Stanley Cup vinsten 1943 slutade Goodfellow pga sina knäproblem som gjort att han bara spelade 19 matcher under sina två sista säsonger. 1947 blev han coach för St. Louis Flyers som spelade i AHL, han stannade som coach i St. Louis tre säsonger och tog laget från sistaplatsen i divisionen till förstaplatsen. 1950 fick han chansen av Chicago Black Hawks som utnämnde honom till nu coach, han ledde Chicago under två säsonger men laget vann bara 30 av de 140 matcherna.
1959 var Goodfellow en av grundarna av Detroits Alumni (organisation för fd spelare) och 1963 blev han invald i Hockey hall of Fame. Under 21 säsonger var Goodfellow en av medlemmarna i HHoF:s uttagningskommitté, och sin fritid tillbringade han på någon golfbana i Florida där han tillbringade somrarna. Goodfellow avled i lunginflammation efter en cancerbehandling den 10 september 1985 i Sarasota, Florida och han begravdes i Troy, Michigan där hans hustru begravdes 1973.
Statistik
| Lag | Liga | GP | G | A | P | PIM |
| Detroit Red Wings | NHL | 557 | 134 | 180 | 324 | 511 |
| Detroit Red Wings | SC | 45 | 8 | 8 | 16 | 65 |
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1936, 1937 & 1943
Hart Trophy 1940
NHL All Star Team 1: 1937, 1940
NHL All Star Team 2: 1936
Invald i Hockey Hall of Fame 1963
Lagkapten i Detroit 1934-35 & 1938-1941
Spelande assisterande coach i Detroit 1940-42
