Av de 20 legenderna är det endast en ägare som presenteras men han var även GM och coach under flera säsonger för Toronto Maple Leafs, två av ledarlegenderna var presidenter i NHL och var i den kapaciteten i högsta grad ansvariga för hur ligan och ishockeyn utvecklades.
Precis som när det gällde spelarna så är det inte med några ledare som verkat i NHL de senaste 25 säsongerna, det innebär att sådana som Scotty Bowman, John Ziegler, Al Arbour, Bill Torrey, Pat Burns, Roger Neilson, Terry Murray, Jacques Martin, Ron Wilson, Pat Quinn, Ron Low, Marc Crawford, Mike Keenan, John Tortorella, Cliff Fletcher, Brian Sutter, Glen Sather, Lou Lamoriello, Jimmy Devellano, Jacques Demers och Bob Johnson inte återfinns bland de 20 Builders som porträtteras först. Andra fortfarande aktiva ledare som Gary Bettman, Bryan Murray, Joel Quenneville, Peter Laviolette, Paul Maurice, Barry Trotz, Darryl Sutter, Alain Vigneault, Claude Julien, Mike Babcock, Dave Tippett, Lindy Ruff, Ken Hitchcock och Ken Holland kan också komma att porträtteras i framtiden även om de kommer att få vänta minst till avsnitt 20 och framåt. Alan Eagleson som många kanadensare anser vara det värsta som hänt NHL förtjänar också ett porträtt men det blir i samma avsnitt som den förre NHL-presidenten John Ziegler. Toronto Maple Leafs ägare under 1970-talet Harold Ballard borde också få vara med i kommande delar pga hans misshandel av Toronto Maple Leafs och dess spelare.
Flera av de som porträtteras i de här första 10 delarna var även legendariska som spelare men det finns även flera av de som redan porträtterats som spelare (King Clancy, Red Kelly, Hap Day, Red Dutton, Eddie Gerard, Milt Schmidt) som tillhör eliten av ledare i NHL och åtminstone Clancy, Day och Schmidt hade platsat bland de 20 som inleder Builders delen av Hockey Legends. Sid Abel som coachade Detroit Red Wings i nästan 1000 matcher kommer inte att presenteras som Builder han kommer istället att porträtteras som spelare senare under sommaren/hösten. Bob Pulford är en annan framgångsrik coach/GM som kommer att porträtteras som spelare men hans porträtt kommer inte förrän nästa år.
En annan som inte finns med bland de 20 som porträtteras i de 10 första avsnitten trots att han tillhör de absolut mest legendariska coacherna i NHL är Fred Shero. Anledningen är att Niclas Viberg redan 2007 skrev en utmärkt artikel om honom, det enda som behöver tilläggas är att Shero äntligen blev invald i Hockey Hall of Fame 2012. Vibergs artikel hittar du här: http://www.svenskafans.com/nhl/149491.aspx
Montreal Canadiens legendariske coach och vänsterforward Toe Blake kommer inte heller att porträtteras här trots att han har få om ens några övermän som coach. Anledningen är att han finns porträtterad i serien Legends of Montreal Canadiens och om ni vill läsa om honom hittar ni det porträttet här: http://www.svenskafans.com/nhl/Legends-of-Montreal-Canadiens-7-390719.aspx. Samma sak gäller också för Jacques Lemaire och Bob Gainey som annars varit aktuella som Builders i delarna som kommer efter de 10 första.
Pete Green som coachade Ottawa Senators till 3 Stanley Cup titlar plus Cecil Hart som coachade Montreal Canadiens till 3 Stanley Cup vinster under hockeyns barndom hör nog båda hemma bland de här legenderna men de får vänta tills nästa omgång med porträtt. Bud Poile som är far till Nashville Predators GM David Polie hör egentligen hemma bland de här 20 legenderna också men han var bara verksam i NHL under en kort tid, resten av hans lysande ledarkarriär tillbringade han i WHA och de olika farmarligorna. Flera andra personer som är invalda i Hockey Hall of Fame som Builders som Captain James T. Sutherland också kallad ”Father of Hockey” får inga porträtt i den här serien eftersom de huvudsakligen sysslade med amatör- eller juniorhockey.
De 20 legendariska ledare som presenteras i de första 10 delarna är: bröderna Frank & Lester Patrick, Art Ross, Jack Adams, Conn Smythe, Frank Selke Sr., Sam Pollock, Dick Irvin, Tommy Gorman, Michel Bergeron, Punch Imlach, Harry Sinden, Don Cherry, Billy Reay, Rudy Pilous, Tommy Ivan, Emile Francis, Keith Allen, Frank Calder och Clarence S. Campbell. Av de 20 är 13 invalda i HHoF som Builders, 4 är invalda som spelare medan Don Cherry, Michel Bergeron och Billy Reay ännu inte har hedrats av HHoF. Cherry och Bergeron har nog större chans att bli invalda i Hockey Hall of Fames mediaavdelning än att bli invalda som Builders.
De som är invalda i HHoF som spelare är Jack Adams, Dick Irvin, Lester Patrick och Art Ross, den siste av dem som var aktiv som spelare var Dick Irvin som efter 94 matcher i NHL tvingades sluta pga en allvarlig huvudskada. Adams som debuterade i NHL redan 1917 spelade sammanlagt 173 matcher i NHL medan Ross och Patrick tillsammans bara kom upp i fyra NHL-matcher.
Om man ska vara ärlig så var flera av de här 20 legenderna riktiga skitstövlar och då tänker jag främst på Art Ross och Jack Adams men varken Conn Smythe, Dick Irvin och Punch Imlach kan beskrivas som några kandidater till årets chef. Spelarna hade väldigt lite att säga till om under NHL:s första decennier, i slutspelet 1925 vägrade spelarna i NHL:s bästa lag Hamilton Tigers att spela om de inte fick mer i lön, NHL & dess president Frank Calder svarade med att stänga av samtliga spelare och lägga ned laget. De flesta av Hamiltons spelare hamnade säsongen efter i det nystartade New York Americans men det skulle dröja till 1957 innan spelarna försökte göra sig hörda igen.
Även den gången slog NHL och dess dåvarande president Clarence S. Campbell tillbaka och Jack Adams som då var GM i Detroit gick så långt att han i princip förstörde Red Wings och lade grunden till lagets ökenperiod under slutet av 1970-talet och hela 1980-talet då de gick under öknamnet ”Dead Wings”. Spelarna får lite mer inflytande först när den unge supertalangen Bobby Orr träffar den skrupelfrie advokaten Alan Eagleson 1964, med Eaglesons hjälp skriver Orr två år senare på ett rookiekontrakt som gör honom till en av NHL:s bäst betalda spelare redan innan han spelat en endaste match som proffs. När sedan WHA bildades under 1970-talet så blev det helt plötsligt krig mellan NHL & WHA om spelarna med enorma lönelyft för spelarna som följd.
När Eagleson sedan avslöjades som den bedragare han var så tappade spelarna en hel del makt och efter lockouten 2004-05 så införde NHL lönetak ännu en gång. NHL hade haft lönetak under större delen av tiden fram till slutet av 1930-talet men under andra världskriget behövdes inget tak eftersom flera av stjärnorna deltog i kriget och ersättarna var nöjda med att få en låg lön för att spela ishockey istället för att tvingas slita i industrier eller lantbruk (de tvingades visserligen jobba under sommaren men det gjorde även storstjärnorna på den här tiden) för ändå mindre pengar.
Under Original Six tiden tjänade NHL-lagen och dess ägare grova pengar och samtidigt så ökade även spelarnas löner jämfört med resten av befolkningen. Genom diverse smutsiga trick och i Jack Adams fall rena lögner så lurades massor av spelare. Gordie Howe trodde till exempel på Adams som lovade att Howe hade högst lön i NHL, när Bobby Baun kom till Detroit inför säsongen 1968-69 så sa Baun till Howe att han var en ”stupid SOB”, Gordie höll med honom men undrade om det var något speciellt som Baun tänkte på. Baun förklarade för Howe att han var grovt underbetald, det fanns i själva verket minst två spelare i Detroit som tjänade mer än Howe (Baun och Carl Brewer). Howe blev av förklarliga skäl förbannad och gick till ägaren Bruce Norris och krävde 100,000 dollar per säsong (han hade 45,000 i lön innan), Norris blinkade inte ens utan skrev ut ett nytt kontrakt som de båda undertecknade omedelbart.
Howe hade antagligen fått 200,000/säsong utan problem, när Howe slutat spela och jobbade åt Red Wings med reklam åren innan han gjorde comeback i WHA så frågade han Norris varför han inte haft högre lön? Norris svar var enkelt: varför i hela världen skulle NHL-lagen betala mer än vad spelarna själva begärde? Eagleson, WHA och NHLPA såg snabbt till att det förhållandet slutade och under 1970-talet och fram till lockouten 2004-05 var det spelarnas marknad.
Genom lockouten och lönetakets återkomst så försökte NHL ta tillbaka kontrollen men eftersom de olika lagen har General Managers som måste leverera snabba resultat så fortsätter spelarna och framförallt dess agenter att vara vinnare. En desperat GM bryr sig inte ett dugg om hur lönesituationen ser ut för laget om 5 år eftersom han troligen inte finns kvar då om han inte lyckats vinna nu och vinner laget en Stanley Cup kan antagligen både fans och ägare stå ut med en eller flera dåliga säsonger pga att laget inte kan erbjuda marknadsmässiga löner till spelare utan kontrakt.
Så här kommer de legendariska ledarna att porträtteras
Något att fundera på
De allra flesta känner nog till historien om hur Boston Bruins upptäckte och uppvaktade den tolvårige Bobby Orr. Orr upptäcktes av Bostons talangscout Wren Blair under en turnering men det är nog inte så många som känner till att samtidigt som Blair såg den unge Orr briljera mot spelare som var 4-5 år äldre än honom så hade även Montreal Canadiens en scout på plats. Scotty Bowman (ja den Scotty Bowman) rapporterade till Habs GM Sam Pollock som skickade Bowman för att besöka Orrs familj. Bowman träffade Orrs familj men eftersom familjen vägrade låta Bobby skriva på några kontrakt så återvände Bowman tomhänt till Pollock. Samma sak hände när Blair kom på besök men till skillnad från Montreal så var Boston Bruins i desperat behov av en ny stjärna. Blair fortsatte att besöka familjen Orr med jämna mellanrum och när Orr fyllt 14 så veknade familjen och Orr hamnade på Bruins lista med talanger.
En stor anledning till att Montreal inte fortsatte uppvakta Orr var givetvis att laget redan var sprängfyllt av stjärnbackar: J-C Tremblay och Jacques Laperrierre var redan stjärnor i NHL och dessutom hade laget rättigheterna till talanger som Guy Lapointe och Serge Savard. Lek lite med tanken på att Montreal Canadiens avslutat 1960-talet med J-C Tremblay, Jacques Laperriere, Serge Savard och Bobby Orr i försvaret och att laget under början av 1970-talet fått förstärkning av Guy Lapointe och Larry Robinson. Hade Boston Bruins och Philadelphia Flyers vunnit några Stanley Cup överhuvudtaget eller hade Habs vunnit varje år under 1970-talet med de spelarna i försvaret?
Mot slutet av sommaren och under hösten kommer spelarporträtten att fortsätta, det blir minst 10 avsnitt med spelarporträtt fram till jul. Jag kommer troligen att fortsätta med spelarporträtt även under våren eftersom NHL:s etthundraårsjubileum närmar sig med stormsteg.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Precis som när det gällde spelarna så är det inte med några ledare som verkat i NHL de senaste 25 säsongerna, det innebär att sådana som Scotty Bowman, John Ziegler, Al Arbour, Bill Torrey, Pat Burns, Roger Neilson, Terry Murray, Jacques Martin, Ron Wilson, Pat Quinn, Ron Low, Marc Crawford, Mike Keenan, John Tortorella, Cliff Fletcher, Brian Sutter, Glen Sather, Lou Lamoriello, Jimmy Devellano, Jacques Demers och Bob Johnson inte återfinns bland de 20 Builders som porträtteras först. Andra fortfarande aktiva ledare som Gary Bettman, Bryan Murray, Joel Quenneville, Peter Laviolette, Paul Maurice, Barry Trotz, Darryl Sutter, Alain Vigneault, Claude Julien, Mike Babcock, Dave Tippett, Lindy Ruff, Ken Hitchcock och Ken Holland kan också komma att porträtteras i framtiden även om de kommer att få vänta minst till avsnitt 20 och framåt. Alan Eagleson som många kanadensare anser vara det värsta som hänt NHL förtjänar också ett porträtt men det blir i samma avsnitt som den förre NHL-presidenten John Ziegler. Toronto Maple Leafs ägare under 1970-talet Harold Ballard borde också få vara med i kommande delar pga hans misshandel av Toronto Maple Leafs och dess spelare.
Flera av de som porträtteras i de här första 10 delarna var även legendariska som spelare men det finns även flera av de som redan porträtterats som spelare (King Clancy, Red Kelly, Hap Day, Red Dutton, Eddie Gerard, Milt Schmidt) som tillhör eliten av ledare i NHL och åtminstone Clancy, Day och Schmidt hade platsat bland de 20 som inleder Builders delen av Hockey Legends. Sid Abel som coachade Detroit Red Wings i nästan 1000 matcher kommer inte att presenteras som Builder han kommer istället att porträtteras som spelare senare under sommaren/hösten. Bob Pulford är en annan framgångsrik coach/GM som kommer att porträtteras som spelare men hans porträtt kommer inte förrän nästa år.
En annan som inte finns med bland de 20 som porträtteras i de 10 första avsnitten trots att han tillhör de absolut mest legendariska coacherna i NHL är Fred Shero. Anledningen är att Niclas Viberg redan 2007 skrev en utmärkt artikel om honom, det enda som behöver tilläggas är att Shero äntligen blev invald i Hockey Hall of Fame 2012. Vibergs artikel hittar du här: http://www.svenskafans.com/nhl/149491.aspx
Montreal Canadiens legendariske coach och vänsterforward Toe Blake kommer inte heller att porträtteras här trots att han har få om ens några övermän som coach. Anledningen är att han finns porträtterad i serien Legends of Montreal Canadiens och om ni vill läsa om honom hittar ni det porträttet här: http://www.svenskafans.com/nhl/Legends-of-Montreal-Canadiens-7-390719.aspx. Samma sak gäller också för Jacques Lemaire och Bob Gainey som annars varit aktuella som Builders i delarna som kommer efter de 10 första.
Pete Green som coachade Ottawa Senators till 3 Stanley Cup titlar plus Cecil Hart som coachade Montreal Canadiens till 3 Stanley Cup vinster under hockeyns barndom hör nog båda hemma bland de här legenderna men de får vänta tills nästa omgång med porträtt. Bud Poile som är far till Nashville Predators GM David Polie hör egentligen hemma bland de här 20 legenderna också men han var bara verksam i NHL under en kort tid, resten av hans lysande ledarkarriär tillbringade han i WHA och de olika farmarligorna. Flera andra personer som är invalda i Hockey Hall of Fame som Builders som Captain James T. Sutherland också kallad ”Father of Hockey” får inga porträtt i den här serien eftersom de huvudsakligen sysslade med amatör- eller juniorhockey.
De 20 legendariska ledare som presenteras i de första 10 delarna är: bröderna Frank & Lester Patrick, Art Ross, Jack Adams, Conn Smythe, Frank Selke Sr., Sam Pollock, Dick Irvin, Tommy Gorman, Michel Bergeron, Punch Imlach, Harry Sinden, Don Cherry, Billy Reay, Rudy Pilous, Tommy Ivan, Emile Francis, Keith Allen, Frank Calder och Clarence S. Campbell. Av de 20 är 13 invalda i HHoF som Builders, 4 är invalda som spelare medan Don Cherry, Michel Bergeron och Billy Reay ännu inte har hedrats av HHoF. Cherry och Bergeron har nog större chans att bli invalda i Hockey Hall of Fames mediaavdelning än att bli invalda som Builders.
De som är invalda i HHoF som spelare är Jack Adams, Dick Irvin, Lester Patrick och Art Ross, den siste av dem som var aktiv som spelare var Dick Irvin som efter 94 matcher i NHL tvingades sluta pga en allvarlig huvudskada. Adams som debuterade i NHL redan 1917 spelade sammanlagt 173 matcher i NHL medan Ross och Patrick tillsammans bara kom upp i fyra NHL-matcher.
Om man ska vara ärlig så var flera av de här 20 legenderna riktiga skitstövlar och då tänker jag främst på Art Ross och Jack Adams men varken Conn Smythe, Dick Irvin och Punch Imlach kan beskrivas som några kandidater till årets chef. Spelarna hade väldigt lite att säga till om under NHL:s första decennier, i slutspelet 1925 vägrade spelarna i NHL:s bästa lag Hamilton Tigers att spela om de inte fick mer i lön, NHL & dess president Frank Calder svarade med att stänga av samtliga spelare och lägga ned laget. De flesta av Hamiltons spelare hamnade säsongen efter i det nystartade New York Americans men det skulle dröja till 1957 innan spelarna försökte göra sig hörda igen.
Även den gången slog NHL och dess dåvarande president Clarence S. Campbell tillbaka och Jack Adams som då var GM i Detroit gick så långt att han i princip förstörde Red Wings och lade grunden till lagets ökenperiod under slutet av 1970-talet och hela 1980-talet då de gick under öknamnet ”Dead Wings”. Spelarna får lite mer inflytande först när den unge supertalangen Bobby Orr träffar den skrupelfrie advokaten Alan Eagleson 1964, med Eaglesons hjälp skriver Orr två år senare på ett rookiekontrakt som gör honom till en av NHL:s bäst betalda spelare redan innan han spelat en endaste match som proffs. När sedan WHA bildades under 1970-talet så blev det helt plötsligt krig mellan NHL & WHA om spelarna med enorma lönelyft för spelarna som följd.
När Eagleson sedan avslöjades som den bedragare han var så tappade spelarna en hel del makt och efter lockouten 2004-05 så införde NHL lönetak ännu en gång. NHL hade haft lönetak under större delen av tiden fram till slutet av 1930-talet men under andra världskriget behövdes inget tak eftersom flera av stjärnorna deltog i kriget och ersättarna var nöjda med att få en låg lön för att spela ishockey istället för att tvingas slita i industrier eller lantbruk (de tvingades visserligen jobba under sommaren men det gjorde även storstjärnorna på den här tiden) för ändå mindre pengar.
Under Original Six tiden tjänade NHL-lagen och dess ägare grova pengar och samtidigt så ökade även spelarnas löner jämfört med resten av befolkningen. Genom diverse smutsiga trick och i Jack Adams fall rena lögner så lurades massor av spelare. Gordie Howe trodde till exempel på Adams som lovade att Howe hade högst lön i NHL, när Bobby Baun kom till Detroit inför säsongen 1968-69 så sa Baun till Howe att han var en ”stupid SOB”, Gordie höll med honom men undrade om det var något speciellt som Baun tänkte på. Baun förklarade för Howe att han var grovt underbetald, det fanns i själva verket minst två spelare i Detroit som tjänade mer än Howe (Baun och Carl Brewer). Howe blev av förklarliga skäl förbannad och gick till ägaren Bruce Norris och krävde 100,000 dollar per säsong (han hade 45,000 i lön innan), Norris blinkade inte ens utan skrev ut ett nytt kontrakt som de båda undertecknade omedelbart.
Howe hade antagligen fått 200,000/säsong utan problem, när Howe slutat spela och jobbade åt Red Wings med reklam åren innan han gjorde comeback i WHA så frågade han Norris varför han inte haft högre lön? Norris svar var enkelt: varför i hela världen skulle NHL-lagen betala mer än vad spelarna själva begärde? Eagleson, WHA och NHLPA såg snabbt till att det förhållandet slutade och under 1970-talet och fram till lockouten 2004-05 var det spelarnas marknad.
Genom lockouten och lönetakets återkomst så försökte NHL ta tillbaka kontrollen men eftersom de olika lagen har General Managers som måste leverera snabba resultat så fortsätter spelarna och framförallt dess agenter att vara vinnare. En desperat GM bryr sig inte ett dugg om hur lönesituationen ser ut för laget om 5 år eftersom han troligen inte finns kvar då om han inte lyckats vinna nu och vinner laget en Stanley Cup kan antagligen både fans och ägare stå ut med en eller flera dåliga säsonger pga att laget inte kan erbjuda marknadsmässiga löner till spelare utan kontrakt.
Så här kommer de legendariska ledarna att porträtteras
- Bröderna Frank & Lester Patrick
- Jack Adams & Art Ross
- Dick Irvin & Tommy Gorman
- Conn Smythe & Frank Selke Sr.
- Sam Pollock
- Frank Calder & Clarence S. Campbell
- Don Cherry & Harry Sinden
- Michel Bergeron & Punch Imlach
- Billy Reay, Tommy Ivan & Rudy Pilous
- Emile Francis & Keith Allen
Något att fundera på
De allra flesta känner nog till historien om hur Boston Bruins upptäckte och uppvaktade den tolvårige Bobby Orr. Orr upptäcktes av Bostons talangscout Wren Blair under en turnering men det är nog inte så många som känner till att samtidigt som Blair såg den unge Orr briljera mot spelare som var 4-5 år äldre än honom så hade även Montreal Canadiens en scout på plats. Scotty Bowman (ja den Scotty Bowman) rapporterade till Habs GM Sam Pollock som skickade Bowman för att besöka Orrs familj. Bowman träffade Orrs familj men eftersom familjen vägrade låta Bobby skriva på några kontrakt så återvände Bowman tomhänt till Pollock. Samma sak hände när Blair kom på besök men till skillnad från Montreal så var Boston Bruins i desperat behov av en ny stjärna. Blair fortsatte att besöka familjen Orr med jämna mellanrum och när Orr fyllt 14 så veknade familjen och Orr hamnade på Bruins lista med talanger.
En stor anledning till att Montreal inte fortsatte uppvakta Orr var givetvis att laget redan var sprängfyllt av stjärnbackar: J-C Tremblay och Jacques Laperrierre var redan stjärnor i NHL och dessutom hade laget rättigheterna till talanger som Guy Lapointe och Serge Savard. Lek lite med tanken på att Montreal Canadiens avslutat 1960-talet med J-C Tremblay, Jacques Laperriere, Serge Savard och Bobby Orr i försvaret och att laget under början av 1970-talet fått förstärkning av Guy Lapointe och Larry Robinson. Hade Boston Bruins och Philadelphia Flyers vunnit några Stanley Cup överhuvudtaget eller hade Habs vunnit varje år under 1970-talet med de spelarna i försvaret?
Mot slutet av sommaren och under hösten kommer spelarporträtten att fortsätta, det blir minst 10 avsnitt med spelarporträtt fram till jul. Jag kommer troligen att fortsätta med spelarporträtt även under våren eftersom NHL:s etthundraårsjubileum närmar sig med stormsteg.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar ni här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
