NHL Allmänt
2015-11-24 10:00
Hockey legends del 23: Babe Dye, Reg Noble & Ace Bailey – tre av Torontos första NHL-stjärnor
Spelarna i dagens avsnitt vann alla Stanley Cup när de spelade i Toronto, en av dem startade sin karriär som målfarlig center och avslutade den som fruktad back, de övriga två vann båda poängligan i NHL (Art Ross Trophy fanns ännu inte).
Dan Augustsson
daug4663@gmail.com
@DaugHabs
Det här delen av Hockey Legends handlar om tre av Torontos tidigaste NHL stjärnor, alla tre vann Stanley Cup när de representerade det som idag är Toronto Maple Leafs. Ace Bailey vann 1932 med Maple Leafs, Babe Dye vann 1922 med Toronto St. Pats medan Reg Noble vann 1918 med Arenas och 1922 med St. Pats (han vann även Stanley Cup en gång med Montreal Maroons 1926).
Förste spelaren är den målfarlige högerforwarden som gjorde nästan lika många mål för Toronto som han spelade matcher (173 mål på 177 matcher). Idrottsfenomenet Babe Dye som lika gärna kunde blivit proffs i baseball har fortfarande NHL-rekordet för flest mål under en Stanley Cup final med 9 mål på 5 finalmatcher från St. Pats vinst 1922.
Babe Dye
Cecil Henry ”Babe” Dye föddes den 13 maj 1898 i Hamilton, Ontario, Canada. Hans far dog när Babe bara var ett år gammal och då flyttade familjen till Toronto. När han växte upp i Toronto så höll han på med flera sporter men det var football, baseball och ishockey som han hade störst talang för. Han var antagligen bättre i baseball än han var i hockey men eftersom han gillade hockey mer så blev det den sporten han satsade på.
Som junior var Dye egentligen medelmåttig i allt utom en enda sak, han sköt hårdare och mer träffsäkert än alla andra i Toronto. Säsongen 1916-17 då han spelade juniorhockey för Toronto Aura Lee så vräkte han in 31 mål på 8 matcher. Säsongen 1918-19 spelade han för Toronto St. Patricks som spelade i amatörligan OHA (året efter bytte NHL-laget Arenas namn till St. Patricks) och där gjorde han 13 mål och 14 poäng på 9 matcher.
Han blev proffs säsongen efter i just Toronto St. Pats i NHL och under sin rookiesäsong så gjorde han 11 mål och 14 poäng på 23 matcher. Samtidigt som han var NHL-proffs i ishockey så var Dye running back för Toronto Argonauts och under sommaren spelade han baseball i en halvprofessionell liga. Han var så bra i baseball att han 1921 fick ett erbjudande om att bli proffs i Philadelphia Athletics, Dye som nu fått smeknamnet Babe (pga Babe Ruth) tackade nej trots att han erbjöds en lön på 25,000 dollar. Philadelphia Athletics spelade i MLB från 1901 till 1954 då laget flyttades till Kansas City och 1967 flyttades laget igen nu till Oakland där laget fortfarande hör hemma.
Inför säsongen 1920-21 lånade Toronto ut Dye till Hamilton Tigers men efter att Dye gjort två mål i sin första match med Hamilton så kallades han hem till Toronto igen och Hamilton fick låna Mickey Roach istället. Dye fortsatte att ösa in mål under säsongen och när den var slut hade han gjort 35 mål och 40 poäng och var med det bäste målgörare i NHL och tvåa i poängligan. Toronto förlorade i NHL-slutspelet mot Ottawa Senators med 0-7 i målskillnad efter två matcher.
Året efter gör Dye 31 mål och 38 poäng i serien och blir näst bäste målgörare och trea i poängligan, i slutspelet gör han 2 mål när Toronto tar sig till Stanley Cup finalen genom att besegra Ottawa med 5-4 i målskillnad efter två matcher. I finalen mot Vancouver Millionaires är Dye ostoppbar han gör 9 mål och 10 poäng när Toronto vinner Stanley Cup med 3-2 i matcher. Året efter missar Toronto slutspelet men Dye gör ytterligare en riktigt bra säsong och vinner både målligan och poängligan med sina 26 mål och 37 poäng. I första matchen på den säsongen gjorde Dye fem mål, ett klubbrekord som stod sig till 1976 då Darryl Sitter gjorde 6 mål (och 10 poäng) i en match.
Under sommaren 1923 chockar Dye Toronto när han meddelar att han slutar med hockeyn, han ville göra ett försök att få igång baseballkarriären igen. Han spelar den sommaren och de kommande tre i Baltimore Orioles som då inte tillhörde MLB men i januari 1924 gjorde han comeback i NHL och stod för 16 mål och 19 poäng på de 19 matcher som återstod av serien.
Han missade inte seriestarten den kommande säsongen och gjorde då sin bästa säsong poängmässigt med 38 mål och 46 poäng, det innebar att han vann målligan för tredje gången och poängligan för andra gången. Toronto tog sig till slutspelet igen efter två misslyckade säsonger men åkte ut direkt mot Montreal Canadiens. Det kommer dröja 35 år innan någon spelare i Toronto kommer upp i 38 mål men efter säsongen 1925-26 då Dye gjorde 18 mål och 23 poäng så tradades han till Chicago Black Hawks. St. Pats trodde att Dye var slut som målskytt, en teori som även Conn Smythe hade och som stod honom dyrt eftersom han fick sparken från New York Rangers när han vägrade försöka trada till sig målkungen.
Smythe kommer dock att ångra sig med tiden och när han tagit över Toronto och döpt om dem till Maple Leafs så kommer Dye att avsluta sin NHL-karriär med lönnlövet på bröstet. Det dröjer dock ytterligare några säsonger, under sin första säsong i Chicago gjorde Dye 25 mål och 30 poäng och blev med det tvåa i målligan och femma i poängligan. Han ledde därmed det nya NHL-laget till Stanley Cup-slutspelet redan under Black Hawks första säsong men där tog det stopp i den första omgången mot Boston Bruins.
Under Chicagos träningsläger inför säsongen 1927-28 bryter Dye benet och missar nästan hela säsongen, han spelar endast 10 matcher och gjorde varken några mål eller assist. Inför den kommande säsongen tradades han till New York Americans där han bara gjorde 1 mål på sina 42 matcher, man kan med andra ord påstå att hans karriär tog slut i och med benbrottet sommaren 1927.
Under sommaren 1929 sålde Americans hans rättigheter till New Haven Eagles som var ett fristående lag i det som kommer att bli AHL. I New Haven verkar det som om Dye återfår lite av sin målfarlighet när han gör 11 mål och 15 poäng på 34 matcher. Sommaren 1930 tradade Conn Smythe som hade ett oerhört ungt och oerfaret lag till sig Dye som därmed fick avsluta sin karriär med 6 poänglösa matcher i Maple Leafs. Efter att Toronto den 8 december 1930 löst honom från kontraktet insåg Dye att han inte längre var tillräckligt bra för att vara proffs och slutade som spelare.
Han blev istället han coach för Port Colborne Sailers som spelade i amatörligan OHL Sr. och under sin enda säsong som coach där ledde han laget till mästerskapsfinalen där laget dock besegrades. Säsongen 1931-32 blev han coach för AHA-laget Chicago Shamrocks som han också tog till mästerskapsfinalen men då hade Dye fått sparken eftersom han inte hindrat lagets lagkapten att åka till Toronto för att gifta sig bara några dagar före finalerna började. Shamrocks vann mästerskapet men tvingades lägga ned under sommaren eftersom inga spelare ville spela för dem pga det som hände Dye och lagkaptenen.
Dye stannade i Chicago där han jobbade för Seneca Petroleum i drygt 20 år. Han avled 63 år gammal den 3 januari 1962 i sviterna av en hjärtattack han drabbats av under hösten 1961. 1970 blev Dye invald i Hockey Hall of Fame som spelare när HHoF hade börjat välja in flera bortglömda legendarer som man missat tidigare.Tyvärr är det så att eftersom Dye bara spelade 6 matcher i NHL med ett lönnlöv på bröstet så glöms han ofta bort när folk diskuterar Torontos största spelare i NHL genom tiderna.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 1922
Gjorde flest poäng i NHL: 1923, 1925
Gjorde flest mål i NHL: 1921, 1923, 1925
Invald i Hockey Hall of Fame 1970
Håller NHL rekordet för flest mål i en Stanley Cup final (serie) med 9 st på 5 matcher från 1922.
Det här avsnittets andre spelare började sin karriär som en målfarlig center som under NHL:s första 7 säsonger var bofast i toppen av mål- och poängligan men mot slutet av karriären var den trefaldige Stanley Cup vinnaren en av NHL's mest fruktade backar.
Reg Noble
Edward Reginald Noble föddes den 23 juni 1895 i Collingwood, Ontario, Canada. Noble som hade nio syskon började spela gathockey med sina kompisar som femåring och när han var 14 var han så pass bra att han blev uttagen i ett All Star lag från sin region som deltog i en turnering för att utse bästa laget i Ontario.
Han var så bra att topplagen i de olika ligorna noterade hans namn och han flyttade året efter till Toronto för att plugga på St. Michael's College. Han stannade bara en säsong innan han sökte sig till halvproffessionella Toronto Riversides som spelade i OHA. Noble blev 1916 proffs på heltid när han skrev på för Toronto Blueshirts i NHA. Han hann göra 7 mål på 14 matcher innan NHA stängde ned Blueshirts, Noble avslutade säsongen i Montreal Canadiens där han stod för 4 mål på 6 matcher.
Noble spelade sedan för Canadiens i NHA-slutspelet när Canadiens såg till att bli NHA:s representant i Stanley Cup slutspelet. Noble fick pga av att han kom till laget så sent på säsongen inte vara med när Montreal Canadiens åkte till västkusten där Seattle Metropolitans väntade i finalen. Seattle blev det första amerikanska laget som vann Stanley Cup genom att besegra Canadiens med 3-1 i matcher.
När NHA lades ned hösten 1917 så tappade Canadiens som skulle spela i den nystartade ligan NHL rättigheterna till Noble som återvände till Toronto och skrev på för Torontos representant i NHL. Laget fick aldrig något namn men kom i folkmun att kallas Arenas efter Toronto Arena Company som ägde laget. Noble gjorde minst sagt succé, han vräkte in mål och blev trea i ligans målliga (NHL började inte räkna assist förrän den kommande säsongen, forskare/statistiker har i efterhand läst igenom tidningsartiklar och delat ut assist i efterhand och de finns med i statistiken i slutet) med 30 mål på 20 matcher.
Noble och Arenas vann först överraskande NHL-slutspelet och sedan även Stanley Cup genom att besegra Vancouver Millionaires med 3-2 i matcher. Under slutspelet hade Noble gjort 3 mål på 7 matcher men den kommande säsongen drabbades han av skador som gjorde att han bara nådde 10 mål men han blev trots det 7:a i NHL:s poängliga med 15 poäng när Arenas missade slutspelet. Inför den kommande säsongen fick laget äntligen ett namn när ägarna försökte få lite tumme med ”Lady Luck” genom att döpa laget till St. Patricks, laget spelade givetvis i gröna tröjor.
Noble gör återigen en mycket bra säsong (24 mål på 24 matcher) och blev fyra i målligan bakom stjärnorna Joe Malone, Newsy Lalonde och Frank Nighbor och sexa i poängligan men Toronto blev bara trea i serien och missade slutspelet. Året efter får Toronto förstärkning i form av Babe Dye och laget vinner serien, Noble blev femma i målligan med 19 mål och sexa i poängligan (27 poäng) men Toronto förlorade i NHL slutspelet till Ottawa Senators.
Året efter blir Toronto tvåa i serien men tar sig till Stanley Cup slutspelet genom att slå ut Ottawa, Noble som spelade center mellan Babe Dye och Corbett Denneny fortsätter att tillhöra toppskiktet i både mål och poängliga med 17 mål och 28 poäng (8:a resp. 6:a) men i slutspelet gick han poänglös när Toronto besegrade Vancouver Millionaires från PCHA med 3-2 i matcher.
De kommande två säsongerna förändras Nobles roll i Toronto, han får ta mer defensivt ansvar och som följd minskar hans poäng men han är trots det med bland de tio främsta i poängligan bägge säsongerna (7:a 1923 med 23 poäng och 8:a 1924 med 17 poäng) trots att Toronto missade slutspelet. Under NHL's första sju säsonger har Noble följande placeringar i NHL's poängliga (målliga första säsongen) 3, 7, 6, 6, 6 ,7 och 8.
Efter tre matcher säsongen 1924-25 tradades Noble till Montreal Maroons, hans 8 mål och 20 poäng räcker för första gången inte till en topplaceringen i poängligan. Året efter är han center i Maroons andrakedja och gör 9 mål och 18 poäng i serien när Maroons blir tvåa i NHL. I slutspelet gör han två poäng på 8 matcher när Maroons vinner Stanley Cup för första gången. Den kommande säsongen är hans roll helt och hållet defensiv och han gör bara 2 mål och 6 poäng.
Under hösten 1927 tradar Maroons honom till Detroit Cougars där lagets GM/coach Jack Adams dels gör om Noble till back dels utnämner honom till lagkapten. De kommande 5 säsongerna kommer han att vara en av NHL's mest fruktade backar, det är speciellt hans höfttackling som blev legendarisk sedan han fått Montreal Canadiens superstjärna Howie Morenz att slå en volt i luften innan han slog i isen.
Det blir inte många poäng från hans klubba längre men under sin andra säsong i Detroit går Cougars till slutspelet för första gången. När Detroit byter namn till Falcons inför säsongen 1930-31 byter laget även lagkapten men Noble fortsätter att skrämma slag på motståndarnas forwards. Noble hinner även göra 5 matcher för Detroit Red Wings som laget bytt namn till inför säsongen 1932-33 innan han pga dålig ekonomi tradades tillbaka till Montreal Maroons där han avslutade sin NHL-karriär genom att gå poänglös under 20 matcher.
När inget lag i NHL erbjuder Noble något kontrakt under sommaren 1933 väljer han att avsluta sin karriär i IHL där han spelar 40 matcher för Cleveland Falcons. När han 1934 valde att sluta så gjorde han det som den siste kvarvarande spelaren av de pionjärer som deltog under NHL:s första säsong. Han återvände till NHL som domare 1934-37 innan han tog ett jobb som byggnadsarbetare åt den kanadensiska militären. Han var fortfarande inom byggnadsbranschen när han avled den 19 januari 1962 i en hjärtattack, samma år valdes han postumt in i Hockey Hall of Fame.
Noble är historisk av flera skäl, dels var han den siste aktive av pionjärerna från NHL's första säsong men han spelade också för Detroit i NHL under dess samtliga tre namn (Cougars, Falcons & Red Wings) och hans förvandling från en enormt målfarlig center till en defensiv hårdtacklande back gjorde att flera stjärnor följde i hans fotspår och avslutade sina karriärer som backar. Han var fruktad i hela NHL för sina tacklingar och brytningar med klubban, speciellt hans höfttacklingar var legendariska i Toronto, Montreal och Detroit.
Så här beskrev journalisten Sam McGuire Reg Noble efter en match på 1930-talet: "A fractured skull, nose broken three times, elbows dislocated twice, every finger cracked at least once, 100 stitches put into his body, legs bruised and battered, a mass of welts and scars from head to foot - and still one of the most feared defensemen in hockey. Now that's hockey!"
Statistik
* Utvisningarna under hockeyns barndom kunde vara på 2, 3, 5 eller 10 minuter så det är inget tryckfel i tabellen
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1918, 1922 & 1926
Invald i Hockey Hall of Fame 1962
Domare i NHL 1935-37
När han slutade 1934 gjorde han det som den siste kvarvarande spelaren av de pionjärer som deltog under NHL:s första säsong.
Han spelade i Detroit under dess samtliga tre namn: Cougars, Falcons och Red Wings.
Han var Detroit Cougars andre lagkapten genom tiderna mellan 1927 och 1930.
Tredje och siste spelaren vann poängligan i NHL 1928-29 men är mest ihågkommen som offret för Eddie Shores överfall den 12 december 1933. NHL's första All Star match spelades några månader senare i Toronto för att samla in pengar till honom.
Ace Bailey
Irving Wallace ”Ace” Bailey föddes den 3 juli 1903 i Bracebridge, Ontario, Canada. Han började spela hockey i hemstaden och från att han fyllt 15 tills familjen flyttade till Toronto spelade han för Bracebridge Bird Mill. I Toronto spelade han för St. Mary's där han också pluggade under sina sista säsonger som junior och 1922-23 deltog St. Mary's i Memorial Cup utan att vinna turneringen.
Han pluggade vidare på University of Toronto men valde att spela seniorhockey för Peterborough Petes och under de två säsonger Bailey spelade där så tog sig laget till slutspelet om Allan Cup utan att vinna. 1926 lyckades Toronto St. Pats äntligen övertala Bailey som de uppvaktat sedan han började spela för St. Mary's att bli proffs. Under sin debutsäsong i St. Pats gjorde Bailey 15 mål och 28 poäng vilket räckte till sjätteplats i NHL:s poängliga.
Den kommande säsongen blev en besvikelse både för Maple Leafs (som Conn Smythe döpte om laget till vid övertagandet våren 1927) och Bailey. Maple Leafs blev bara fyra i NHL’s kanadensiska division och missade slutspelet mycket tack vare en usel säsong av Bailey som bara gjorde 9 mål och 12 poäng.
Bailey tog revansch säsongen 1928-29 då han ledde Toronto till slutspelet genom att vinna både mål- och poängligan i NHL. Bailey gjorde 22 mål och 32 poäng när Toronto blev trea i den kanadensiska divisionen. I slutspelet där Bailey gjorde 1 mål och 3 poäng slog laget först ut Detroit Cougars innan de förlorade mot NY Rangers i semifinalen med 0-2 i matcher. Efter säsongen blev Bailey tvåa i omröstningen om Hart Trophy som NHL börjat dela ut säsongen 1923-24.
Året efter ändrades NHL-reglerna för att det skulle bli mer mål och det blev en målexplosion i NHL, trots att Bailey gjorde sin bästa säsong poängmässigt så räckte hans 22 mål och 43 poäng inte långt när Boston Bruins Cooney Weiland vann poängligan på hela 73 poäng. Toronto som inte riktigt hängde med i utvecklingen missade slutspelet igen efter en ny fjärdeplats i den kanadensiska divisionen.
Säsongen 1930-31 har övriga lag kommit ikapp Boston Bruins när det gäller det taktiska och Bailey blir fyra i poängligan med 23 mål och 42 poäng, hans 23 mål gav honom dessutom sjundeplatsen i målligan. Med Bailey i toppen av poängligan så tog sig Toronto till slutspelet igen efter en andraplats i den kanadensiska divisionen bakom Montreal Canadiens. I slutspelet misslyckades dock Bailey och Toronto blev utslagna av Chicago Black Hawks i den första rundan.
När säsongen 1931-32 startar är Bailey inte längre center i förstakedjan eftersom Smythe satsade på ungdomarna Charlie Conacher, Joe Primeau och Busher Jackson som pressen snabbt döpte till Kid Line. Med Primeau som anförare och Conacher och Jackson som målskyttar fick Bailey hastigt och lustigt finna sig i att leda Maple Leafs defensiva kedja och han briljerade i spelet med en man mindre på isen. Toronto blev tvåa i den kanadensiska divisionen när de tre medlemmarna i Kid Line blev etta, tvåa och fyra i poängligan medan Bailey fick nöja sig med 8 mål och 13 poäng. I slutspelet gjorde Bailey 1 mål när Toronto Maple Leafs vann Stanley Cup för första gången under det nya namnet.
Den följande säsongen fortsatte Bailey att vara en av NHL:s bästa defensiva forwards och Toronto fortsatte att vara ett av NHL:s bästa lag. Toronto vann den kanadensiska divisionen men förlorade sedan Stanley Cup finalen mot NY Rangers med 1-3 i matcher. Bailey gjorde lite fler poäng i serien (10 mål och 18 poäng) och i slutspelet gjorde han 1 assist.
Säsongen 1933-34 kom hans namn att för alltid att skrivas in i historieböckerna pga det som hände den 12 december 1933. Bailey som hittills under säsongen gjort 5 poäng på 13 matcher fick mycket istid i en ruffig match i Boston Garden mellan Boston Bruins och Toronto. I slutet av den andra perioden fick Boston chansen att spela 5 mot 3 och Bailey spelade boxplay med backarna King Clancy och Tim Horton.
Bostons superstjärna Eddie Shore drev in pucken i anfallszon där han ganska bryskt förpassades in i sargen av antingen King Clancy eller Red Horner (bägge spelarna har sagt att det var de som trippade Shore). King Clancy tog hand om pucken och åkte upp i Bostons försvarszon medan Bailey tog hans plats jämte Red Horner. När den omtöcknade Shore tog sig upp på skridskorna igen så hade han bara hämnd i huvudet, han tog sikte på den närmaste Torontospelaren som råkade vara Bailey och satte full fart mot den oskyldige anfallaren. Precis innan Shore tacklade Bailey bakifrån så kröp han ihop så att Bailey slungades i luften innan han landade på huvudet. Smällen som hördes när Baileys huvud träffade isen gjorde att till och med Boston Garden tystnade och Bailey började omedelbart krampa där han låg i en stor blodpöl.
Vid synen av den medvetslöse Bailey liggande i en blodpöl med en flinande Shore stående över honom tände Red Horner på alla stubiner. Horner som vann utvisningsligan i NHL sju gånger under åtta säsonger mellan 1932 och 1940 åkte fram till Shore och knockade honom med ett enda knytnävsslag. Sedan utbröt allmänt kaos där spelare och fans slogs samtidigt som polisen försökte hålla rent runt Bailey tills han kunde bäras ut till Maple Leafs omklädningsrum.
Efter att Bailey transporterats till ett sjukhus i Boston opererades han av några av USA:s främsta kirurger som bland annat lättade på trycket på hjärnan genom att borra flera hål i hans skalle. Bailey svävade mellan liv och död under flera dagar, han var så illa däran att han fick den sista smörjelsen av en katolsk präst. Den 15 december vaknade Bailey ur sin koma men krisen var inte över för han föll i koma igen och det var inte förrän några dagar före jul som det stod klart att Bailey skulle överleva.
I tumultet som uppstod efter att Horner knockat Shore så blev flera av Torontos spelare och ledare attackerade av Bostonfans. Lite konstigt att Bostons befolkning som antagligen är USA:s högst utbildade samtidigt är ökänt för för sina minst sagt idiotiska fans (gäller inte bara ishockey utan också basket, football och baseball). Påhejad av Bostons GM Art Ross blev Torontos ägare och GM/coach Conn Smythe arresterad av Bostonpolisen för att ha misshandlat en i publiken. När sedan Smythe ställdes inför rätta så frikändes han efter 5 minuters förhandling av en ursinnig domare efter att den "misshandlade" visat upp sitt blåmärke.
NHL stängde av Horner i sex matcher för slaget som sänkte Shore och Shore blev avstängd tills vidare (det blev till slut 16 matcher). Om Bailey dött hade han antagligen blivit avstängd på livstid eftersom Shore av åklagarämbetet i Boston fått veta att han skulle bli häktad och ställd inför rätta anklagad för dråp om Bailey dött.
Tidningar och radiostationerna i Toronto och övriga Canada fick under december 1933 ta emot enorma mängder brev och telefonsamtal som krävde hämnd. Enligt myten så svor Baileys far på att döda Shore om hans son inte klarade sig och enligt samma myt så ska han stigit på ett tåg med destination Boston beväpnad med en revolver. Han ska dock ha stoppats på järnvägsstationen i Boston av polisen som satte honom på ett vändande tåg efter att de tagit ifrån honom vapnet.
Bailey fick lämna sjukhuset i Boston efter ca en månad och när hans tåg kom till stationen i Toronto möttes han av tusentals fans. Den 14 februari 1934 anordnade NHL och Toronto Maple Leafs en välgörenhetsmatch mellan Toronto och ett All Star Team från övriga klubbar i NHL där alla intäkter gick till Bailey och hans familj. Efter stor tvekan från NHL:s sida så blev Shore uttagen i All Star laget, före matchen presenterades spelarna i de två lagen och Bailey skakade hand med samtliga. Det innebar att han skulle träffa Shore för första gången sedan överfallet, när de två männen skakade hand så höll taket i Maple Leaf Gardens på att lyfta pga publikjublet. Hade Bailey inte tagit Shores hand hade Shore troligen inte levt så länge till pga hotbilden, polisen ska bland annat ha konfiskerat flera vapen från All Star matchens publik.
Matchen samlade in lite drygt 20,000 dollar till Bailey (3-4 årslöner för Bailey) och 13 år senare bestämde NHL att genomföra en All Star match varje säsong. I början var det de regerande Stanley Cup mästarna mot ett All Star lag men efter expansionen ändrades det till två All Star lag från var sin division/konferens. Smythe och Maple Leafs lovade att ingen Maple Leafsspelare skulle få använda nummer 6 i framtiden.
Detta var första gången ett lag i NHL pensionerade ett nummer och Toronto har bara gjort det en enda gång till. Bailey gick själv till Torontos ledning under 1960-talet och gav Ron Ellis tillåtelse att använda #6 eftersom han tyckte att Ellis hade samma spelstil som han själv hade innan skadan. Totalt gjorde Bailey 111 mål och 193 poäng på 313 matcher för Maple Leafs.
Conn Smythe och Toronto Maple Leafs anställde Bailey som matchfunktionär (i första hand som tidtagare) i Maple Leaf Gardens. Smythe som var otroligt lojal lovade Bailey att anställningen skulle var så länge Bailey levde. Harold Ballard som tog över Maple Leafs under 1970-talet ansåg sig inte behöva hålla det löftet och 1984 fick den då 81-årige Bailey sparken.
Bailey fick också erbjudande om att bli linjeman i NHL men tackade nej, han valde istället att bli coach för University of Toronto Varsity Blues som han coachade under åren 1935-1940 och 1945-49. Med Bailey som coach vann laget det kanadensiska universitetsmästerskapet tre gånger. 1975 valdes Bailey in i Hockey Hall of Fame och den 7 april 1992 avled Bailey 88 år gammal i sitt hem i Toronto.
Hans son Garnet ”Ace” Bailey följde i faderns fotspår och spelade 568 matcher i NHL för Boston Bruins, Detroit Red Wings, St. Louis Blues och Washington Capitals innan han avslutade sin karriär genom att vara Wayne Gretzktys rumskompis i WHA-laget Edmonton Oilers 1978-79. Han jobbade sedan som scout för Edmonton Oilers och Los Angeles Kings, han vann Stanley Cup en gång med Boston som spelare och tre gånger med Edmonton som scout. Bailey var en av de flygpassagerare som avled den 11 september 2001 när hans plan kraschade i World Trade Center.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 1932
Gjorde flest poäng i NHL 1929
Gjorde flest mål i NHL 1929
Invald i Hockey Hall of Fame 1975
Hans tröja med #6 är pensionerad av Toronto Maple Leafs.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Förste spelaren är den målfarlige högerforwarden som gjorde nästan lika många mål för Toronto som han spelade matcher (173 mål på 177 matcher). Idrottsfenomenet Babe Dye som lika gärna kunde blivit proffs i baseball har fortfarande NHL-rekordet för flest mål under en Stanley Cup final med 9 mål på 5 finalmatcher från St. Pats vinst 1922.
Babe Dye
Cecil Henry ”Babe” Dye föddes den 13 maj 1898 i Hamilton, Ontario, Canada. Hans far dog när Babe bara var ett år gammal och då flyttade familjen till Toronto. När han växte upp i Toronto så höll han på med flera sporter men det var football, baseball och ishockey som han hade störst talang för. Han var antagligen bättre i baseball än han var i hockey men eftersom han gillade hockey mer så blev det den sporten han satsade på.
Som junior var Dye egentligen medelmåttig i allt utom en enda sak, han sköt hårdare och mer träffsäkert än alla andra i Toronto. Säsongen 1916-17 då han spelade juniorhockey för Toronto Aura Lee så vräkte han in 31 mål på 8 matcher. Säsongen 1918-19 spelade han för Toronto St. Patricks som spelade i amatörligan OHA (året efter bytte NHL-laget Arenas namn till St. Patricks) och där gjorde han 13 mål och 14 poäng på 9 matcher.
Han blev proffs säsongen efter i just Toronto St. Pats i NHL och under sin rookiesäsong så gjorde han 11 mål och 14 poäng på 23 matcher. Samtidigt som han var NHL-proffs i ishockey så var Dye running back för Toronto Argonauts och under sommaren spelade han baseball i en halvprofessionell liga. Han var så bra i baseball att han 1921 fick ett erbjudande om att bli proffs i Philadelphia Athletics, Dye som nu fått smeknamnet Babe (pga Babe Ruth) tackade nej trots att han erbjöds en lön på 25,000 dollar. Philadelphia Athletics spelade i MLB från 1901 till 1954 då laget flyttades till Kansas City och 1967 flyttades laget igen nu till Oakland där laget fortfarande hör hemma.
Inför säsongen 1920-21 lånade Toronto ut Dye till Hamilton Tigers men efter att Dye gjort två mål i sin första match med Hamilton så kallades han hem till Toronto igen och Hamilton fick låna Mickey Roach istället. Dye fortsatte att ösa in mål under säsongen och när den var slut hade han gjort 35 mål och 40 poäng och var med det bäste målgörare i NHL och tvåa i poängligan. Toronto förlorade i NHL-slutspelet mot Ottawa Senators med 0-7 i målskillnad efter två matcher.
Året efter gör Dye 31 mål och 38 poäng i serien och blir näst bäste målgörare och trea i poängligan, i slutspelet gör han 2 mål när Toronto tar sig till Stanley Cup finalen genom att besegra Ottawa med 5-4 i målskillnad efter två matcher. I finalen mot Vancouver Millionaires är Dye ostoppbar han gör 9 mål och 10 poäng när Toronto vinner Stanley Cup med 3-2 i matcher. Året efter missar Toronto slutspelet men Dye gör ytterligare en riktigt bra säsong och vinner både målligan och poängligan med sina 26 mål och 37 poäng. I första matchen på den säsongen gjorde Dye fem mål, ett klubbrekord som stod sig till 1976 då Darryl Sitter gjorde 6 mål (och 10 poäng) i en match.
Under sommaren 1923 chockar Dye Toronto när han meddelar att han slutar med hockeyn, han ville göra ett försök att få igång baseballkarriären igen. Han spelar den sommaren och de kommande tre i Baltimore Orioles som då inte tillhörde MLB men i januari 1924 gjorde han comeback i NHL och stod för 16 mål och 19 poäng på de 19 matcher som återstod av serien.
Han missade inte seriestarten den kommande säsongen och gjorde då sin bästa säsong poängmässigt med 38 mål och 46 poäng, det innebar att han vann målligan för tredje gången och poängligan för andra gången. Toronto tog sig till slutspelet igen efter två misslyckade säsonger men åkte ut direkt mot Montreal Canadiens. Det kommer dröja 35 år innan någon spelare i Toronto kommer upp i 38 mål men efter säsongen 1925-26 då Dye gjorde 18 mål och 23 poäng så tradades han till Chicago Black Hawks. St. Pats trodde att Dye var slut som målskytt, en teori som även Conn Smythe hade och som stod honom dyrt eftersom han fick sparken från New York Rangers när han vägrade försöka trada till sig målkungen.
Smythe kommer dock att ångra sig med tiden och när han tagit över Toronto och döpt om dem till Maple Leafs så kommer Dye att avsluta sin NHL-karriär med lönnlövet på bröstet. Det dröjer dock ytterligare några säsonger, under sin första säsong i Chicago gjorde Dye 25 mål och 30 poäng och blev med det tvåa i målligan och femma i poängligan. Han ledde därmed det nya NHL-laget till Stanley Cup-slutspelet redan under Black Hawks första säsong men där tog det stopp i den första omgången mot Boston Bruins.
Under Chicagos träningsläger inför säsongen 1927-28 bryter Dye benet och missar nästan hela säsongen, han spelar endast 10 matcher och gjorde varken några mål eller assist. Inför den kommande säsongen tradades han till New York Americans där han bara gjorde 1 mål på sina 42 matcher, man kan med andra ord påstå att hans karriär tog slut i och med benbrottet sommaren 1927.
Under sommaren 1929 sålde Americans hans rättigheter till New Haven Eagles som var ett fristående lag i det som kommer att bli AHL. I New Haven verkar det som om Dye återfår lite av sin målfarlighet när han gör 11 mål och 15 poäng på 34 matcher. Sommaren 1930 tradade Conn Smythe som hade ett oerhört ungt och oerfaret lag till sig Dye som därmed fick avsluta sin karriär med 6 poänglösa matcher i Maple Leafs. Efter att Toronto den 8 december 1930 löst honom från kontraktet insåg Dye att han inte längre var tillräckligt bra för att vara proffs och slutade som spelare.
Han blev istället han coach för Port Colborne Sailers som spelade i amatörligan OHL Sr. och under sin enda säsong som coach där ledde han laget till mästerskapsfinalen där laget dock besegrades. Säsongen 1931-32 blev han coach för AHA-laget Chicago Shamrocks som han också tog till mästerskapsfinalen men då hade Dye fått sparken eftersom han inte hindrat lagets lagkapten att åka till Toronto för att gifta sig bara några dagar före finalerna började. Shamrocks vann mästerskapet men tvingades lägga ned under sommaren eftersom inga spelare ville spela för dem pga det som hände Dye och lagkaptenen.
Dye stannade i Chicago där han jobbade för Seneca Petroleum i drygt 20 år. Han avled 63 år gammal den 3 januari 1962 i sviterna av en hjärtattack han drabbats av under hösten 1961. 1970 blev Dye invald i Hockey Hall of Fame som spelare när HHoF hade börjat välja in flera bortglömda legendarer som man missat tidigare.Tyvärr är det så att eftersom Dye bara spelade 6 matcher i NHL med ett lönnlöv på bröstet så glöms han ofta bort när folk diskuterar Torontos största spelare i NHL genom tiderna.
Statistik
| Lag | Liga | GP | G | A | P | PIM |
| Hamilton Tigers | NHL | 1 | 2 | 0 | 2 | 0 |
| Toronto St. Pats/Maple Leafs | NHL | 177 | 173 | 42 | 215 | 190 |
| Chicago Black Hawks | NHL | 51 | 25 | 5 | 30 | 14 |
| New York Americans | NHL | 42 | 1 | 0 | 1 | 17 |
| NHL sammanlagt | NHL | 271 | 201 | 47 | 248 | 221 |
| Toronto St. Pats | SC | 11 | 11 | 1 | 12 | 12 |
| Chicago Black Hawks | SC | 2 | 0 | 0 | 0 | 2 |
| New York Americans | SC | 2 | 0 | 0 | 0 | 0 |
| Stanley Cup (inkl. NHL-slutspelet) | SC | 15 | 11 | 1 | 12 | 14 |
Meriter
Stanley Cup 1922
Gjorde flest poäng i NHL: 1923, 1925
Gjorde flest mål i NHL: 1921, 1923, 1925
Invald i Hockey Hall of Fame 1970
Håller NHL rekordet för flest mål i en Stanley Cup final (serie) med 9 st på 5 matcher från 1922.
Det här avsnittets andre spelare började sin karriär som en målfarlig center som under NHL:s första 7 säsonger var bofast i toppen av mål- och poängligan men mot slutet av karriären var den trefaldige Stanley Cup vinnaren en av NHL's mest fruktade backar.
Reg Noble
Edward Reginald Noble föddes den 23 juni 1895 i Collingwood, Ontario, Canada. Noble som hade nio syskon började spela gathockey med sina kompisar som femåring och när han var 14 var han så pass bra att han blev uttagen i ett All Star lag från sin region som deltog i en turnering för att utse bästa laget i Ontario.
Han var så bra att topplagen i de olika ligorna noterade hans namn och han flyttade året efter till Toronto för att plugga på St. Michael's College. Han stannade bara en säsong innan han sökte sig till halvproffessionella Toronto Riversides som spelade i OHA. Noble blev 1916 proffs på heltid när han skrev på för Toronto Blueshirts i NHA. Han hann göra 7 mål på 14 matcher innan NHA stängde ned Blueshirts, Noble avslutade säsongen i Montreal Canadiens där han stod för 4 mål på 6 matcher.
Noble spelade sedan för Canadiens i NHA-slutspelet när Canadiens såg till att bli NHA:s representant i Stanley Cup slutspelet. Noble fick pga av att han kom till laget så sent på säsongen inte vara med när Montreal Canadiens åkte till västkusten där Seattle Metropolitans väntade i finalen. Seattle blev det första amerikanska laget som vann Stanley Cup genom att besegra Canadiens med 3-1 i matcher.
När NHA lades ned hösten 1917 så tappade Canadiens som skulle spela i den nystartade ligan NHL rättigheterna till Noble som återvände till Toronto och skrev på för Torontos representant i NHL. Laget fick aldrig något namn men kom i folkmun att kallas Arenas efter Toronto Arena Company som ägde laget. Noble gjorde minst sagt succé, han vräkte in mål och blev trea i ligans målliga (NHL började inte räkna assist förrän den kommande säsongen, forskare/statistiker har i efterhand läst igenom tidningsartiklar och delat ut assist i efterhand och de finns med i statistiken i slutet) med 30 mål på 20 matcher.
Noble och Arenas vann först överraskande NHL-slutspelet och sedan även Stanley Cup genom att besegra Vancouver Millionaires med 3-2 i matcher. Under slutspelet hade Noble gjort 3 mål på 7 matcher men den kommande säsongen drabbades han av skador som gjorde att han bara nådde 10 mål men han blev trots det 7:a i NHL:s poängliga med 15 poäng när Arenas missade slutspelet. Inför den kommande säsongen fick laget äntligen ett namn när ägarna försökte få lite tumme med ”Lady Luck” genom att döpa laget till St. Patricks, laget spelade givetvis i gröna tröjor.
Noble gör återigen en mycket bra säsong (24 mål på 24 matcher) och blev fyra i målligan bakom stjärnorna Joe Malone, Newsy Lalonde och Frank Nighbor och sexa i poängligan men Toronto blev bara trea i serien och missade slutspelet. Året efter får Toronto förstärkning i form av Babe Dye och laget vinner serien, Noble blev femma i målligan med 19 mål och sexa i poängligan (27 poäng) men Toronto förlorade i NHL slutspelet till Ottawa Senators.
Året efter blir Toronto tvåa i serien men tar sig till Stanley Cup slutspelet genom att slå ut Ottawa, Noble som spelade center mellan Babe Dye och Corbett Denneny fortsätter att tillhöra toppskiktet i både mål och poängliga med 17 mål och 28 poäng (8:a resp. 6:a) men i slutspelet gick han poänglös när Toronto besegrade Vancouver Millionaires från PCHA med 3-2 i matcher.
De kommande två säsongerna förändras Nobles roll i Toronto, han får ta mer defensivt ansvar och som följd minskar hans poäng men han är trots det med bland de tio främsta i poängligan bägge säsongerna (7:a 1923 med 23 poäng och 8:a 1924 med 17 poäng) trots att Toronto missade slutspelet. Under NHL's första sju säsonger har Noble följande placeringar i NHL's poängliga (målliga första säsongen) 3, 7, 6, 6, 6 ,7 och 8.
Efter tre matcher säsongen 1924-25 tradades Noble till Montreal Maroons, hans 8 mål och 20 poäng räcker för första gången inte till en topplaceringen i poängligan. Året efter är han center i Maroons andrakedja och gör 9 mål och 18 poäng i serien när Maroons blir tvåa i NHL. I slutspelet gör han två poäng på 8 matcher när Maroons vinner Stanley Cup för första gången. Den kommande säsongen är hans roll helt och hållet defensiv och han gör bara 2 mål och 6 poäng.
Under hösten 1927 tradar Maroons honom till Detroit Cougars där lagets GM/coach Jack Adams dels gör om Noble till back dels utnämner honom till lagkapten. De kommande 5 säsongerna kommer han att vara en av NHL's mest fruktade backar, det är speciellt hans höfttackling som blev legendarisk sedan han fått Montreal Canadiens superstjärna Howie Morenz att slå en volt i luften innan han slog i isen.
Det blir inte många poäng från hans klubba längre men under sin andra säsong i Detroit går Cougars till slutspelet för första gången. När Detroit byter namn till Falcons inför säsongen 1930-31 byter laget även lagkapten men Noble fortsätter att skrämma slag på motståndarnas forwards. Noble hinner även göra 5 matcher för Detroit Red Wings som laget bytt namn till inför säsongen 1932-33 innan han pga dålig ekonomi tradades tillbaka till Montreal Maroons där han avslutade sin NHL-karriär genom att gå poänglös under 20 matcher.
När inget lag i NHL erbjuder Noble något kontrakt under sommaren 1933 väljer han att avsluta sin karriär i IHL där han spelar 40 matcher för Cleveland Falcons. När han 1934 valde att sluta så gjorde han det som den siste kvarvarande spelaren av de pionjärer som deltog under NHL:s första säsong. Han återvände till NHL som domare 1934-37 innan han tog ett jobb som byggnadsarbetare åt den kanadensiska militären. Han var fortfarande inom byggnadsbranschen när han avled den 19 januari 1962 i en hjärtattack, samma år valdes han postumt in i Hockey Hall of Fame.
Noble är historisk av flera skäl, dels var han den siste aktive av pionjärerna från NHL's första säsong men han spelade också för Detroit i NHL under dess samtliga tre namn (Cougars, Falcons & Red Wings) och hans förvandling från en enormt målfarlig center till en defensiv hårdtacklande back gjorde att flera stjärnor följde i hans fotspår och avslutade sina karriärer som backar. Han var fruktad i hela NHL för sina tacklingar och brytningar med klubban, speciellt hans höfttacklingar var legendariska i Toronto, Montreal och Detroit.
Så här beskrev journalisten Sam McGuire Reg Noble efter en match på 1930-talet: "A fractured skull, nose broken three times, elbows dislocated twice, every finger cracked at least once, 100 stitches put into his body, legs bruised and battered, a mass of welts and scars from head to foot - and still one of the most feared defensemen in hockey. Now that's hockey!"
Statistik
| Lag | Liga | GP | G | A | P | PIM |
| Toronto Blueshirts | NHA | 14 | 7 | 5 | 12 | 41 |
| Montreal Canadiens | NHA | 6 | 4 | 0 | 4 | 15 |
| NHA sammanlagt | NHA | 20 | 11 | 5 | 16 | 56 |
| Toronto Arenas/St. Pats | NHL | 160 | 125 | 59 | 184 | 329 |
| Montreal Maroons | NHL | 123 | 20 | 23 | 43 | 280 |
| Detroit Cougars/Falcons/Red Wings | NHL | 227 | 23 | 24 | 47 | 307 |
| NHL sammanlagt | NHL | 510 | 168 | 106 | 274 | 916 |
| Montreal Canadiens | SC | 2 | 0 | 1 | 1 | 3* |
| Toronto Arenas/St. Pats | SC | 16 | 3 | 3 | 6 | 42 |
| Montreal Maroons | SC | 12 | 1 | 1 | 2 | 14 |
| Detroit Cougars/Falcons | SC | 4 | 0 | 0 | 0 | 2 |
| Stanley Cup (Inkl. NHA- & NHL-slutspelet) | SC | 24 | 4 | 5 | 9 | 61 |
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1918, 1922 & 1926
Invald i Hockey Hall of Fame 1962
Domare i NHL 1935-37
När han slutade 1934 gjorde han det som den siste kvarvarande spelaren av de pionjärer som deltog under NHL:s första säsong.
Han spelade i Detroit under dess samtliga tre namn: Cougars, Falcons och Red Wings.
Han var Detroit Cougars andre lagkapten genom tiderna mellan 1927 och 1930.
Tredje och siste spelaren vann poängligan i NHL 1928-29 men är mest ihågkommen som offret för Eddie Shores överfall den 12 december 1933. NHL's första All Star match spelades några månader senare i Toronto för att samla in pengar till honom.
Ace Bailey
Irving Wallace ”Ace” Bailey föddes den 3 juli 1903 i Bracebridge, Ontario, Canada. Han började spela hockey i hemstaden och från att han fyllt 15 tills familjen flyttade till Toronto spelade han för Bracebridge Bird Mill. I Toronto spelade han för St. Mary's där han också pluggade under sina sista säsonger som junior och 1922-23 deltog St. Mary's i Memorial Cup utan att vinna turneringen.
Han pluggade vidare på University of Toronto men valde att spela seniorhockey för Peterborough Petes och under de två säsonger Bailey spelade där så tog sig laget till slutspelet om Allan Cup utan att vinna. 1926 lyckades Toronto St. Pats äntligen övertala Bailey som de uppvaktat sedan han började spela för St. Mary's att bli proffs. Under sin debutsäsong i St. Pats gjorde Bailey 15 mål och 28 poäng vilket räckte till sjätteplats i NHL:s poängliga.
Den kommande säsongen blev en besvikelse både för Maple Leafs (som Conn Smythe döpte om laget till vid övertagandet våren 1927) och Bailey. Maple Leafs blev bara fyra i NHL’s kanadensiska division och missade slutspelet mycket tack vare en usel säsong av Bailey som bara gjorde 9 mål och 12 poäng.
Bailey tog revansch säsongen 1928-29 då han ledde Toronto till slutspelet genom att vinna både mål- och poängligan i NHL. Bailey gjorde 22 mål och 32 poäng när Toronto blev trea i den kanadensiska divisionen. I slutspelet där Bailey gjorde 1 mål och 3 poäng slog laget först ut Detroit Cougars innan de förlorade mot NY Rangers i semifinalen med 0-2 i matcher. Efter säsongen blev Bailey tvåa i omröstningen om Hart Trophy som NHL börjat dela ut säsongen 1923-24.
Året efter ändrades NHL-reglerna för att det skulle bli mer mål och det blev en målexplosion i NHL, trots att Bailey gjorde sin bästa säsong poängmässigt så räckte hans 22 mål och 43 poäng inte långt när Boston Bruins Cooney Weiland vann poängligan på hela 73 poäng. Toronto som inte riktigt hängde med i utvecklingen missade slutspelet igen efter en ny fjärdeplats i den kanadensiska divisionen.
Säsongen 1930-31 har övriga lag kommit ikapp Boston Bruins när det gäller det taktiska och Bailey blir fyra i poängligan med 23 mål och 42 poäng, hans 23 mål gav honom dessutom sjundeplatsen i målligan. Med Bailey i toppen av poängligan så tog sig Toronto till slutspelet igen efter en andraplats i den kanadensiska divisionen bakom Montreal Canadiens. I slutspelet misslyckades dock Bailey och Toronto blev utslagna av Chicago Black Hawks i den första rundan.
När säsongen 1931-32 startar är Bailey inte längre center i förstakedjan eftersom Smythe satsade på ungdomarna Charlie Conacher, Joe Primeau och Busher Jackson som pressen snabbt döpte till Kid Line. Med Primeau som anförare och Conacher och Jackson som målskyttar fick Bailey hastigt och lustigt finna sig i att leda Maple Leafs defensiva kedja och han briljerade i spelet med en man mindre på isen. Toronto blev tvåa i den kanadensiska divisionen när de tre medlemmarna i Kid Line blev etta, tvåa och fyra i poängligan medan Bailey fick nöja sig med 8 mål och 13 poäng. I slutspelet gjorde Bailey 1 mål när Toronto Maple Leafs vann Stanley Cup för första gången under det nya namnet.
Den följande säsongen fortsatte Bailey att vara en av NHL:s bästa defensiva forwards och Toronto fortsatte att vara ett av NHL:s bästa lag. Toronto vann den kanadensiska divisionen men förlorade sedan Stanley Cup finalen mot NY Rangers med 1-3 i matcher. Bailey gjorde lite fler poäng i serien (10 mål och 18 poäng) och i slutspelet gjorde han 1 assist.
Säsongen 1933-34 kom hans namn att för alltid att skrivas in i historieböckerna pga det som hände den 12 december 1933. Bailey som hittills under säsongen gjort 5 poäng på 13 matcher fick mycket istid i en ruffig match i Boston Garden mellan Boston Bruins och Toronto. I slutet av den andra perioden fick Boston chansen att spela 5 mot 3 och Bailey spelade boxplay med backarna King Clancy och Tim Horton.
Bostons superstjärna Eddie Shore drev in pucken i anfallszon där han ganska bryskt förpassades in i sargen av antingen King Clancy eller Red Horner (bägge spelarna har sagt att det var de som trippade Shore). King Clancy tog hand om pucken och åkte upp i Bostons försvarszon medan Bailey tog hans plats jämte Red Horner. När den omtöcknade Shore tog sig upp på skridskorna igen så hade han bara hämnd i huvudet, han tog sikte på den närmaste Torontospelaren som råkade vara Bailey och satte full fart mot den oskyldige anfallaren. Precis innan Shore tacklade Bailey bakifrån så kröp han ihop så att Bailey slungades i luften innan han landade på huvudet. Smällen som hördes när Baileys huvud träffade isen gjorde att till och med Boston Garden tystnade och Bailey började omedelbart krampa där han låg i en stor blodpöl.
Vid synen av den medvetslöse Bailey liggande i en blodpöl med en flinande Shore stående över honom tände Red Horner på alla stubiner. Horner som vann utvisningsligan i NHL sju gånger under åtta säsonger mellan 1932 och 1940 åkte fram till Shore och knockade honom med ett enda knytnävsslag. Sedan utbröt allmänt kaos där spelare och fans slogs samtidigt som polisen försökte hålla rent runt Bailey tills han kunde bäras ut till Maple Leafs omklädningsrum.
Efter att Bailey transporterats till ett sjukhus i Boston opererades han av några av USA:s främsta kirurger som bland annat lättade på trycket på hjärnan genom att borra flera hål i hans skalle. Bailey svävade mellan liv och död under flera dagar, han var så illa däran att han fick den sista smörjelsen av en katolsk präst. Den 15 december vaknade Bailey ur sin koma men krisen var inte över för han föll i koma igen och det var inte förrän några dagar före jul som det stod klart att Bailey skulle överleva.
I tumultet som uppstod efter att Horner knockat Shore så blev flera av Torontos spelare och ledare attackerade av Bostonfans. Lite konstigt att Bostons befolkning som antagligen är USA:s högst utbildade samtidigt är ökänt för för sina minst sagt idiotiska fans (gäller inte bara ishockey utan också basket, football och baseball). Påhejad av Bostons GM Art Ross blev Torontos ägare och GM/coach Conn Smythe arresterad av Bostonpolisen för att ha misshandlat en i publiken. När sedan Smythe ställdes inför rätta så frikändes han efter 5 minuters förhandling av en ursinnig domare efter att den "misshandlade" visat upp sitt blåmärke.
NHL stängde av Horner i sex matcher för slaget som sänkte Shore och Shore blev avstängd tills vidare (det blev till slut 16 matcher). Om Bailey dött hade han antagligen blivit avstängd på livstid eftersom Shore av åklagarämbetet i Boston fått veta att han skulle bli häktad och ställd inför rätta anklagad för dråp om Bailey dött.
Tidningar och radiostationerna i Toronto och övriga Canada fick under december 1933 ta emot enorma mängder brev och telefonsamtal som krävde hämnd. Enligt myten så svor Baileys far på att döda Shore om hans son inte klarade sig och enligt samma myt så ska han stigit på ett tåg med destination Boston beväpnad med en revolver. Han ska dock ha stoppats på järnvägsstationen i Boston av polisen som satte honom på ett vändande tåg efter att de tagit ifrån honom vapnet.
Bailey fick lämna sjukhuset i Boston efter ca en månad och när hans tåg kom till stationen i Toronto möttes han av tusentals fans. Den 14 februari 1934 anordnade NHL och Toronto Maple Leafs en välgörenhetsmatch mellan Toronto och ett All Star Team från övriga klubbar i NHL där alla intäkter gick till Bailey och hans familj. Efter stor tvekan från NHL:s sida så blev Shore uttagen i All Star laget, före matchen presenterades spelarna i de två lagen och Bailey skakade hand med samtliga. Det innebar att han skulle träffa Shore för första gången sedan överfallet, när de två männen skakade hand så höll taket i Maple Leaf Gardens på att lyfta pga publikjublet. Hade Bailey inte tagit Shores hand hade Shore troligen inte levt så länge till pga hotbilden, polisen ska bland annat ha konfiskerat flera vapen från All Star matchens publik.
Matchen samlade in lite drygt 20,000 dollar till Bailey (3-4 årslöner för Bailey) och 13 år senare bestämde NHL att genomföra en All Star match varje säsong. I början var det de regerande Stanley Cup mästarna mot ett All Star lag men efter expansionen ändrades det till två All Star lag från var sin division/konferens. Smythe och Maple Leafs lovade att ingen Maple Leafsspelare skulle få använda nummer 6 i framtiden.
Detta var första gången ett lag i NHL pensionerade ett nummer och Toronto har bara gjort det en enda gång till. Bailey gick själv till Torontos ledning under 1960-talet och gav Ron Ellis tillåtelse att använda #6 eftersom han tyckte att Ellis hade samma spelstil som han själv hade innan skadan. Totalt gjorde Bailey 111 mål och 193 poäng på 313 matcher för Maple Leafs.
Conn Smythe och Toronto Maple Leafs anställde Bailey som matchfunktionär (i första hand som tidtagare) i Maple Leaf Gardens. Smythe som var otroligt lojal lovade Bailey att anställningen skulle var så länge Bailey levde. Harold Ballard som tog över Maple Leafs under 1970-talet ansåg sig inte behöva hålla det löftet och 1984 fick den då 81-årige Bailey sparken.
Bailey fick också erbjudande om att bli linjeman i NHL men tackade nej, han valde istället att bli coach för University of Toronto Varsity Blues som han coachade under åren 1935-1940 och 1945-49. Med Bailey som coach vann laget det kanadensiska universitetsmästerskapet tre gånger. 1975 valdes Bailey in i Hockey Hall of Fame och den 7 april 1992 avled Bailey 88 år gammal i sitt hem i Toronto.
Hans son Garnet ”Ace” Bailey följde i faderns fotspår och spelade 568 matcher i NHL för Boston Bruins, Detroit Red Wings, St. Louis Blues och Washington Capitals innan han avslutade sin karriär genom att vara Wayne Gretzktys rumskompis i WHA-laget Edmonton Oilers 1978-79. Han jobbade sedan som scout för Edmonton Oilers och Los Angeles Kings, han vann Stanley Cup en gång med Boston som spelare och tre gånger med Edmonton som scout. Bailey var en av de flygpassagerare som avled den 11 september 2001 när hans plan kraschade i World Trade Center.
Statistik
| Lag | Liga | GP | G | A | P | PIM |
| Toronto St. Pats/Maple Leafs | NHL | 313 | 111 | 82 | 193 | 472 |
| Toronto Maple Leafs | SC | 21 | 3 | 4 | 7 | 12 |
Meriter
Stanley Cup 1932
Gjorde flest poäng i NHL 1929
Gjorde flest mål i NHL 1929
Invald i Hockey Hall of Fame 1975
Hans tröja med #6 är pensionerad av Toronto Maple Leafs.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
