Doug Bentley
Doug Bentley föddes den 3 september 1916 i Delisle, Saskatchewan som den femte sonen (tolfte barnet sammanlagt) till Bill Bentley som var stadens borgmästare. Fadern Bill som kom från Yorkshire, England var själv en duktig idrottsman bland annat var han delstatsmästare i hastighetsåkning på skidsko i North Dakota innan han flyttade till Canada.
Alla syskonen var mer eller mindre framstående idrottmän och kvinnor och Doug och hans fem bröder (hans lillebror Max föddes 1920) spelade samtliga ishockey och brödraskaran hade antagligen kunnat bli den tidens bröderna Sutter men de äldsta bröderna blev aldrig proffs utan jobbade istället på familjen farm. Doug som bara var 173 cm lång och bara vägde 66 kg var antagligen NHL:s bäste och snabbaste skridskoåkare när han var som bäst och han använde sin snabbhet till att undvika sina betydligt större motståndare.
Doug spelade till en början för lag i hemstaden Delisle men i takt med hans utveckling så sökte han sig till större städer och bättre lag, Han spelade för lag i Saskatoon, Regina och Moose Jaw innan han 1937 tillsammans med den blivande Habslegenden Elmer Lach deltog i Toronto Maple Leafs träningsläger men Torontos ägare Conn Smythe ansåg att båda två var för småväxta för NHL (båda kom i framtiden att vinna NHL:s poängliga och gjorde 543 resp 623 poäng i NHL) och de båda fick vänta några år på nästa chans. Doug flyttade till Alberta där han spelade tillsammans med sina bröder Reg, Max, Wyatt och Roy i Drumheller Miners.
Hösten 1939 kom nästa chans för Doug när Montreal Canadiens som hade skrivit upp honom på sin skyddade lista efter att Toronto släppt honom och Lach tradade rättigheterna till Boston Bruins. Bruins GM/coach Art Ross var dock inte speciellt imponerad av Doug och hans lillebror Max när de deltog i Bruins träningsläger, han kallade dem för de sämsta amatörerna som någonsin deltagit på Bruins träningsläger och släppte rättigheterna.
Chicago tvekade inte utan Doug fick ett NHL-kontrakt och debuterade i NHL säsongen 1939-40 där han gjorde 12 mål och 19 poäng på 39 matcher under sin rookiesäsong. Efter två säsonger med 28 respektive 26 poäng skulle Doug slå igenom på allvar säsongen 1942-43 då han blivit utsedd till Black Hawks lagkapten årtalet för genombrottet gjorde att han precis som bland annat Maurice Richard fick vänta på erkännandet eftersom Smythe och Ross fick med sig media om åsikten att de bara var en produkt av att de bästa spelarna deltog det andra världskriget (både bröderna Bentley och Richard visade efter krigslutet att det bara var skitsnack).
Våren 1943 blev Doug historisk när han spelade i samma kedja som lillebror Max och storebror Reg under Regs 11 matcher långa NHL-karriär, det var första gången i NHL:s historia som tre bröder spelade i samma kedja. Doug slog som sagt igenom säsongen 1942-43 då han vann NHL:s mål- och poängliga med 33 mål och 73 poäng vilket var en tangering av NHL-rekordet som Bostons Cooney Weiland satt året innan, Doug blev också tvåa i omröstningen om Hart Trophy och uttagen i All Star Team 1. Året efter gjorde han flest mål i NHL igen, den här gången gjorde han 38 mål och hans 77 poäng räckte till andraplats i poängligan och han blev uttagen i All Star Team 1 och kom trea i omröstningen om Hart.
Året efter efterträddes han av Clint Smith som lagkapten eftersom han pga. kriget inte tilläts lämna Canada för att spela för Chicago i NHL och han tvingades stå över spel i NHL under hela säsongen. Den följande säsongen kunde han spela i NHL igen och nu fick han spela med sin bror Max och Bill Mosienko i en giftig kedja som fick smeknamnet The Pony Line. Max vann poängligan och Doug gjorde 40 poäng trots att han bara kunde spela 36 matcher pga. skada, året efter gjorde Doug gjorde 55 poäng och blev för tredje gången uttagen i All Star Team 1.
I början av säsongen 1947-48 tradades Max till Toronto och Doug som blev chockad började fundera på att sluta. Som tur var för Chicago kom han på andra tankar och de följande tre säsongerna gjorde han 57, 66 och 53 poäng, han hade nu flyttat in som center och blev 1949 uttagen som center i All Star Team 2. 1950 utsågs Doug av Chicago Herald till Chicagos bäste ishockeyspelare under århundradets femtio första år. En ljumskskada plågade Doug under säsongen 1950-51 då han bara gjorde 32 poäng på 44 matcher och efter 8 matcher den följande säsongen lämnade han Chicago för Saskatoon Quakers där han blev spelande coach och ledde laget till seger i President's Cup 1953. Under den följande säsongen köpte NY Rangers rättigheterna till Doug och lyckades locka honom till att göra NHL-comeback, i sin första match tillbaka i NHL gjorde Doug 1 mål och 3 assist men efter 20 matcher och 12 poäng tyckte han att det räckte och återvände till Saskatoon där han stannade som spelande coach till 1955.
Efter spel i Brandon Regals och St. Paul Regals slutade han spela för att hjälpa lillbrorsan Max med ett nystartat juniorlag i Saskatoon fram till 1961 då han blev scout för WHL-laget Los Angeles Blades. Efter det så var han ass. coach för Long Beach Gulls innan han coachade Saskatoon Quakers, Konoxville Knights och Edmonton Nuggets fram till att han slutade 1968.
Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1964 och han avled den 24 november 1972 efter fler års kamp mot cancer.
Statistik
Meriter
Gjorde flest poäng i NHL: 1943
Gjorde flest mål i NHL: 1943, 1944
NHL All Star Team 1: 1943, 1944, 1947
NHL All Star Team 2: 1949
Lagkapten i Chicago 1942-44
Invald i Hockey Hall of Fame 1964
Max Bentley
Dougs lillebror Max föddes den 1 mars, 1920 i Delisle, Saskatchewan som den trettonde i syskonskaran. Precis som övriga syskon var Max väldigt aktiv inom idrotten och förutom ishockey så var det i baseball som Max visade stor talang. Max som var lite större än Doug med sina 175 m och 72 kg var inte heller riktgt samma skridskovirtous men han hade under sin NHL-karriär nog ligans absolut bästa klubbteknik och handleder.
Precis som Doug hade Max svårt att övertyga NHL-lagen att storleken inte hade någon betydelse, han deltog i Bostons träningsläger med Doug och innan dess hade han varit på ett träningsläger i Montreal där han fått en chock eftersom han efter en läkarundersökning fick rådet att sluta med ishockey eftersom han hade en defekt på hjärtat. Max följde som tur var inte rådet (och han hade aldrig något hjärtfel) utan efter några säsonger som amatör spelade han sina första proffsmatcher för Providence Reds i AHL. Max som efter den felaktiga hjärtdiagnosen blev mer och mer ängslig angående sin hälsa fick ett kontrakt av Chicago men de ville skicka honom till Kansas City Americans i AHA, Max vägrade och funderade på att sluta innan han övertalades av Kansas Citys coach Johnny Gottselig att åka till Kansas City. Det blev bara 5 matcher i Kansas City (5 mål och 10 poäng) innan skador i Chicago gjorde att han blev uppkallad. Centern Max spelade sin första match i NHL den 21 november 1940 och han gjorde sitt första mål den 1 december mot NY Rangers.
Under sin rookiesäsong gjorde han 7 mål och 17 poäng på 36 matcher och året efter blev det 13 mål och 30 poäng på 38 matcher. Under sin tredje säsong (1942-43) slog han igenom med 26 mål och 70 poäng vilket gav honom tredjeplatsen i poängligan 3 poäng bakom brorsan Doug. Max tangerade under säsongen dessutom ett NHL-rekord genom att göra 4 mål under en period då Chicago slog NY Rangers med 10-1 och eftersom han dessutom gjorde 3 assist i matchen tangerade han även klubbrekordet på 7 poäng under en match. Max fick bara en 2 minutersutvisning under hela säsongen och det gjorde att han belönades med Lady Byng.
Max lämnade NHL sommaren 1943 för att gå in i den kanadensiska armén, Han stationerades i Calgary och deltog aldrig i några strider mer än på isen där han spelade för Calgary Currie Army Team i Canadian Military League. Efter kriget återförenades Max med brodern Doug och de båda fick dessutom Bill Mosienko som kedjekamrat. The Pony Line imponerade stort och Max vann poängligan med sina 31 mål och 61 poäng och han belönades med Hart Trophy och en plats i All Star Team 1.
Året efter vann Max poängligan igen, den här gången med 29 mål och 72 poäng, det var inte förrän i seriens sista match som han passerade Montreals Maurice Richard som stannade på 71 poäng. Max blev då den tredje spelaren genom tiderna i NHL som vann poängligan två säsonger i rad efter Charlie Conacher och Sweeney Schriner. Efter sex matcher av säsongen 1947-48 tradades Max den 2 november i det som då var den största traden i NHL-historien till Toronto Maple Leafs tillsammans med Cy Thomas för Gus Bodnar, Gus Poile, Gaye Stewart, Ernie Dickens och Bob Goldham. Traden sände chockvågor genom NHL och eftersom traden kom att diskuteras i media under flera säsonger kan man bara föreställa sig hur det sett ut om internet och twitter funnits på den tiden.
Max som under tiden i Chicago utvecklats till en fullblods hypokondriker kom efter en inledande besvikelse över traden att anpassa sig bra i Toronto och han var länge med i striden om segern i poängligan. Max slutade till slut femma i poängligan med 54 poäng (7 mindre än Elmer Lach som vann på 61 poäng) trots att han i praktiken var Torontos tredjecenter bakom Syl Apps och Ted Kennedy. Besvikelsen över dels traden men också den minskade speltiden försvann snabbt i och med att Maple Leafs vann Stanley Cup genom att svepa Detroit Red Wings i finalen.
Max hypokondri påverkade med tiden hans spel i allt högre grad, bland annat tvingades Toronto bevaka honom i pauserna eftersom han gärna ville åka hem pga. att han enligt sig själv blivit allvarligt sjuk under matchen. Andra gånger fick Conn Smythe eller någon annan helt enkelt hämta honom när det var dags för en hemmamatch och han saknades väldigt ofta när Toronto skulle gå på tåget för att åka till en bortamatch men när coachen Hap Day och resten i Maple Leafs ledning begrep vad det handlade om ordnade de så att spelarna samåkte till stationen. Det skämtades om att Torontos läkare inte behövde ha med sig några mediciner eftersom han visste att Bentley hade ett mindre apotek i sin väska.
Både Bentley och Toronto hade det tungt säsongen 1948-49, Bentley som trots att Syl Apps slutat fortfarande fick leda tredjekedjan och stannade på 41 poäng men Toronto lyckades till sist nå slutspelet som fjärde och sista lag. I slutspelet visade både Bentley och Toronto andra takter och efter en ny 4-0 vinst i finalen mot Detroit vann Toronto sin tredje raka Stanley Cup (Bentleys andra). Säsongen 1949-50 skulle Torontos svit ta slut men Bentley ledde laget med sina 23 mål, Efter att Toronto blivit utslagna funderade Bentley allvarligt på att sluta men bestämde sig för att spela minst en säsong till. Säsongen 1950-51 fick Max ordentlig fart på poänggörandet igen och kom trea i poängligan bakom Gordie Howe och Maurice Richard med 61 poäng och i sutspelet gjorde han 13 poäng när Toronto återigen vann Stanley Cup den här gången efter att ha slagit Montreal med 4-1 i finalen.
Efter säsongen 1951-52 då han fick 41 poäng funderade Max återigen på att sluta och istället antingen coacha eller spela tillsammans med Doug som nu lämnat Chicago men han återvände till Toronto där han missade nästan halva säsongen pga skada eller som media misstänkte en inbillad skada, sammanlagt blev det bara 36 matcher men han hann med att gör sin 500:e poäng vilket skedde när han gjorde två mål mot Rangers den 5 november 1952.
Sommaren 1953 köper NY Rangers rättigheterna till både Doug och Max och bröderna återförenas på Manhattan där det bara blev 20 matcher för Doug medan Max gjorde 32 poäng på 57 matcher. Efter att Max vägrat att återvända till Rangers 1954 hamnade hans rättigheter hos Toronto igen men Max fortsätter att vägra spela och till slut ger Toronto upp och släpper honom och Max ansluter till Saskatoon Blades där han gör 41 poäng på 40 matcher. En skada gör att han bara kan spela 10 matcher den kommande säsongen och Max väljer efter det att försöka sig på en coachingkarriär, han återvänder till Saskatoon som spelare säsongen 1958-59 då han gör 18 poäng på 26 matcher.
Max hamnade sedan i Kalifornien där han coachade Burbank Stars samtidigt som brodern Doug ledde Long Beach Gulls. Max valdes in i Hockey Hall of Fame 1966 dvs två år efter brodern Doug och 1998 placerade The Hockey News honom på plats 48 på tidningens lista över de 100 bästa spelarna i NHL genom tiderna.
Max Benley fick tidigt smeknamnet "Dipsy Doodle Dandy from Delisle" vilket ger en bra beskrivning av hans spelstil. Han var med sina 245 mål NHL:s näst bäste målgörare bland aktiva spelare efter Maurice Richard när han slutade 1954. Den kände hockeyprofilen Wild Bill Hunter beskrev honom så här: "a phenomenal hockey player, an absolute artist with the puck". Bentley avled den 19 januari 1984.
Fun Fact: Dick Beddoes legendarisk (av flera anledningar, han åt bland annat upp delar av en tidning efter att han lovat att äta upp sina ord om Canada/NHL förlorade en match mot Sovjet i Summit Series 1972 och hans klädstil sägs ha inspirerat Don Cherry) sportjournalist i Toronto förlorade all trovärdighet när han under 1980-talets början i ett TV-program sa att Wayne Gretzky antagligen inte hade platsat som center i Toronto Maple Leafs säsongen 1947-48 då Max Bentley fick spela center i tredjekedjan. Om han inte dragit i Gretzky i historien utan bara berättat om hur fruktansvärt bra centrar Toronto hade i Syl Apps, Ted Kennedy & Bentley (kanske den bästa centerbesättning ett lag någonsin haft i NHL) hade antagligen ingen brytt sig speciellt mycket men Beddoes som var något av en föregångare till dagens klickjagande sportjournalister gillade att väcka uppståndelse och det fick han med besked efter de förhastade orden.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1948, 1949 & 1951
Gjorde flest poäng i NHL: 1946, 1947
Hart Trophy: 1946
Lady Byng Trophy: 1943
NHL All Star Team 1: 1946
NHL All Star Team 2: 1947
Invald i Hockey Hall of Fame 1966
Delar NHL rekordet när det gäller flest mål under en period i serien med 4 mål.
Bill Mosienko
Kedjan tredje länk Bill Mosienko föddes den 2 november 1921 i Winnipeg dit hans far hade immigrerat från Ukraina och Bill hade 12 syskon (8 bröder och 4 systrar). Bill började spela ishockey när han var 10 och blev snabbt ett namn folk lade på minnet. När han var 17 år provspelade han för St. James Canadians juniorlag men han ansågs för ung och istället sökte han sig till Winnipeg Monarchs där Chicago Black Hawks upptäckte honom genom Black Hawksspelaren Joe Cooper.
Mosienko signade med Chicago som 18-åring 1940 och skickades till Kansas City Americans som höll till i AHA, han fick även spela några matcher för Providence Reds i AHL. Under sin andra säsong i Kansas City blev han uppkallad till Chicago där han ersatte spelare som lämnat laget för att delta i det andra världskriget. Den 9 februari presenterade han sig på allvar när han gjorde sina första två mål i NHL med bara 21 sekunders mellanrum. Mosienko blev frikallad från militärtjänst på grund av medicinska skäl (troligen ansågs han vara för liten och klen med sina 173 cm och dryga 70 kg). På grund av reserestriktioner kunde han inte ta sig till USA säsongen 1942-43 utan han spelade för Quebec Aces i QSHL, han deltog däremot i två av Chicagos matcher när laget spelade mot Maple Leafs i Toronto.
Året efter lyftes reserestriktionerna och Mosienko slog igenom på allvar som högerforward tillsammans med Doug Bentley och Clint Smith. Mosienko blev utnämnd till årets rookie efter att han gjort 32 mål och 70 poäng vilket var ett nytt klubbrekord för rookies (rekordet stod sig i hela 37 säsonger innan Denis Savard slog det 1980-81). Kedjan med Smith mellan Mosienko och den äldre Bentleybrodern satte nytt NHL-rekord med 219 poäng. Säsongen efter blev Moosienko sexa i NHL:s poängliga med 54 poäng och det utan att sitta en enda minut i utvisningsbåset vilket gjorde att han belönades med Lady Byng, han röstades dessutom in i All Star Team 2.
Säsongen 1945-46 placerade Chicagos coach Johnny Gottselig Mosienko tillsammans med bröderna Doug och Max Bentley och det blev en omedelbar succé, trion fick smeknamnet The Pony Line pga. att alla tre var små och blixtsnabba på isen. Max Bentley vann poängligan medan Mosienko som än en gång blev inröstad i All Star Team 2 kom sexa. I All Star matchen före säsongen 1947-48 bröt Mosienko benet och han kom att missa drygt två månader av säsongen och under säsongen tradades Max Bentley till Toronto vilket innebar slutet för The Pony Line.
Mosienko stannade i Chicago hela sin NHL-karriär och han skrev för alltid in sig i historieböckerna den 23 mars 1952 då han gjorde en hattrick inom 21 sekunder när Chicago vände underläge 2-6 på bortaplan mot NY Rangers till vinst med 7-6. Faktum är att hans prestation den kvällen kunde varit ändå vassare eftersom han träffade stolpen 45 sekunder efter sitt tredje mål. Gus Bodnar som var Mosienkos center satte också ett NHL-rekord eftersom det han assisterade vid alla tre målen. Under slutet av sin NHL-karriär var Mosienko förföljd av skador vilket till stor del berodde på att han lilla kropp inte längre klarade av den kroppsliga misshandeln av att spela i NHL längre.
Han lämnade NHL sommaren 1955 och tillsammans med Alf Pike (123 matcher i NHL och en enastående amatörkarriär som coach) bildade han Winnipeg Warriors ( ett proffslag som gick in i den nystartade proffsligan WHL). Med Pike i båset och Mosienko på isen vann Winnipeg President's Cup (WHL:S mästerskap och Edinburgh Cup (ett mästerskap för mindre proffsligor utan anknytning till NHL) redan den första säsongen. Mosienko spelade för Winnipeg under ytterligare tre säsonger innan han 1959-60 ersatte Pike som coach.
Efter en säsong insåg han att coaching inte var något för honom och han lämnade ishockeyn, istället skapade han och Joe Cooper som hade upptäckt honom en kedja med bowlinghallar som än i dag drivs av hans ättlingar. När Mosienko lämnade NHL var han sjua i poängligan genom tiderna med 540 poäng och han valdes in i Hockey Hall of Fame 1965. Mosienko avled 72 år gammal i cancer 1994 och hans sonson Tyler Mosienko var också en hyfsad hockeyspelare som bland annat var proffs i Tyskland, Danmark, Japan och Storbrittanien.
Statistik
Meriter
Lady Byng Trophy 1945
NHL All Star Team 2: 1945, 1946
Invald i Hockey Hall of Fame 1965
Är den som gjord en hattrick under kortast tid genom tiderna i NHL: 3 mål på 21 sekunder i en seger över NY Rangers med 7-6 den 8 februari 1942.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar du här:
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Doug Bentley föddes den 3 september 1916 i Delisle, Saskatchewan som den femte sonen (tolfte barnet sammanlagt) till Bill Bentley som var stadens borgmästare. Fadern Bill som kom från Yorkshire, England var själv en duktig idrottsman bland annat var han delstatsmästare i hastighetsåkning på skidsko i North Dakota innan han flyttade till Canada.
Alla syskonen var mer eller mindre framstående idrottmän och kvinnor och Doug och hans fem bröder (hans lillebror Max föddes 1920) spelade samtliga ishockey och brödraskaran hade antagligen kunnat bli den tidens bröderna Sutter men de äldsta bröderna blev aldrig proffs utan jobbade istället på familjen farm. Doug som bara var 173 cm lång och bara vägde 66 kg var antagligen NHL:s bäste och snabbaste skridskoåkare när han var som bäst och han använde sin snabbhet till att undvika sina betydligt större motståndare.
Doug spelade till en början för lag i hemstaden Delisle men i takt med hans utveckling så sökte han sig till större städer och bättre lag, Han spelade för lag i Saskatoon, Regina och Moose Jaw innan han 1937 tillsammans med den blivande Habslegenden Elmer Lach deltog i Toronto Maple Leafs träningsläger men Torontos ägare Conn Smythe ansåg att båda två var för småväxta för NHL (båda kom i framtiden att vinna NHL:s poängliga och gjorde 543 resp 623 poäng i NHL) och de båda fick vänta några år på nästa chans. Doug flyttade till Alberta där han spelade tillsammans med sina bröder Reg, Max, Wyatt och Roy i Drumheller Miners.
Hösten 1939 kom nästa chans för Doug när Montreal Canadiens som hade skrivit upp honom på sin skyddade lista efter att Toronto släppt honom och Lach tradade rättigheterna till Boston Bruins. Bruins GM/coach Art Ross var dock inte speciellt imponerad av Doug och hans lillebror Max när de deltog i Bruins träningsläger, han kallade dem för de sämsta amatörerna som någonsin deltagit på Bruins träningsläger och släppte rättigheterna.
Chicago tvekade inte utan Doug fick ett NHL-kontrakt och debuterade i NHL säsongen 1939-40 där han gjorde 12 mål och 19 poäng på 39 matcher under sin rookiesäsong. Efter två säsonger med 28 respektive 26 poäng skulle Doug slå igenom på allvar säsongen 1942-43 då han blivit utsedd till Black Hawks lagkapten årtalet för genombrottet gjorde att han precis som bland annat Maurice Richard fick vänta på erkännandet eftersom Smythe och Ross fick med sig media om åsikten att de bara var en produkt av att de bästa spelarna deltog det andra världskriget (både bröderna Bentley och Richard visade efter krigslutet att det bara var skitsnack).
Våren 1943 blev Doug historisk när han spelade i samma kedja som lillebror Max och storebror Reg under Regs 11 matcher långa NHL-karriär, det var första gången i NHL:s historia som tre bröder spelade i samma kedja. Doug slog som sagt igenom säsongen 1942-43 då han vann NHL:s mål- och poängliga med 33 mål och 73 poäng vilket var en tangering av NHL-rekordet som Bostons Cooney Weiland satt året innan, Doug blev också tvåa i omröstningen om Hart Trophy och uttagen i All Star Team 1. Året efter gjorde han flest mål i NHL igen, den här gången gjorde han 38 mål och hans 77 poäng räckte till andraplats i poängligan och han blev uttagen i All Star Team 1 och kom trea i omröstningen om Hart.
Året efter efterträddes han av Clint Smith som lagkapten eftersom han pga. kriget inte tilläts lämna Canada för att spela för Chicago i NHL och han tvingades stå över spel i NHL under hela säsongen. Den följande säsongen kunde han spela i NHL igen och nu fick han spela med sin bror Max och Bill Mosienko i en giftig kedja som fick smeknamnet The Pony Line. Max vann poängligan och Doug gjorde 40 poäng trots att han bara kunde spela 36 matcher pga. skada, året efter gjorde Doug gjorde 55 poäng och blev för tredje gången uttagen i All Star Team 1.
I början av säsongen 1947-48 tradades Max till Toronto och Doug som blev chockad började fundera på att sluta. Som tur var för Chicago kom han på andra tankar och de följande tre säsongerna gjorde han 57, 66 och 53 poäng, han hade nu flyttat in som center och blev 1949 uttagen som center i All Star Team 2. 1950 utsågs Doug av Chicago Herald till Chicagos bäste ishockeyspelare under århundradets femtio första år. En ljumskskada plågade Doug under säsongen 1950-51 då han bara gjorde 32 poäng på 44 matcher och efter 8 matcher den följande säsongen lämnade han Chicago för Saskatoon Quakers där han blev spelande coach och ledde laget till seger i President's Cup 1953. Under den följande säsongen köpte NY Rangers rättigheterna till Doug och lyckades locka honom till att göra NHL-comeback, i sin första match tillbaka i NHL gjorde Doug 1 mål och 3 assist men efter 20 matcher och 12 poäng tyckte han att det räckte och återvände till Saskatoon där han stannade som spelande coach till 1955.
Efter spel i Brandon Regals och St. Paul Regals slutade han spela för att hjälpa lillbrorsan Max med ett nystartat juniorlag i Saskatoon fram till 1961 då han blev scout för WHL-laget Los Angeles Blades. Efter det så var han ass. coach för Long Beach Gulls innan han coachade Saskatoon Quakers, Konoxville Knights och Edmonton Nuggets fram till att han slutade 1968.
Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1964 och han avled den 24 november 1972 efter fler års kamp mot cancer.
Statistik
| Lag | GP | G | A | P | PIM |
| Chicago | 546 | 217 | 314 | 531 | 215 |
| NY Rangers | 20 | 2 | 10 | 12 | 2 |
| NHL | 566 | 219 | 324 | 543 | 217 |
| Chicago SC | 23 | 9 | 8 | 17 | 12 |
| Stanley Cup | 23 | 9 | 8 | 17 | 12 |
Meriter
Gjorde flest poäng i NHL: 1943
Gjorde flest mål i NHL: 1943, 1944
NHL All Star Team 1: 1943, 1944, 1947
NHL All Star Team 2: 1949
Lagkapten i Chicago 1942-44
Invald i Hockey Hall of Fame 1964
Max Bentley
Dougs lillebror Max föddes den 1 mars, 1920 i Delisle, Saskatchewan som den trettonde i syskonskaran. Precis som övriga syskon var Max väldigt aktiv inom idrotten och förutom ishockey så var det i baseball som Max visade stor talang. Max som var lite större än Doug med sina 175 m och 72 kg var inte heller riktgt samma skridskovirtous men han hade under sin NHL-karriär nog ligans absolut bästa klubbteknik och handleder.
Precis som Doug hade Max svårt att övertyga NHL-lagen att storleken inte hade någon betydelse, han deltog i Bostons träningsläger med Doug och innan dess hade han varit på ett träningsläger i Montreal där han fått en chock eftersom han efter en läkarundersökning fick rådet att sluta med ishockey eftersom han hade en defekt på hjärtat. Max följde som tur var inte rådet (och han hade aldrig något hjärtfel) utan efter några säsonger som amatör spelade han sina första proffsmatcher för Providence Reds i AHL. Max som efter den felaktiga hjärtdiagnosen blev mer och mer ängslig angående sin hälsa fick ett kontrakt av Chicago men de ville skicka honom till Kansas City Americans i AHA, Max vägrade och funderade på att sluta innan han övertalades av Kansas Citys coach Johnny Gottselig att åka till Kansas City. Det blev bara 5 matcher i Kansas City (5 mål och 10 poäng) innan skador i Chicago gjorde att han blev uppkallad. Centern Max spelade sin första match i NHL den 21 november 1940 och han gjorde sitt första mål den 1 december mot NY Rangers.
Under sin rookiesäsong gjorde han 7 mål och 17 poäng på 36 matcher och året efter blev det 13 mål och 30 poäng på 38 matcher. Under sin tredje säsong (1942-43) slog han igenom med 26 mål och 70 poäng vilket gav honom tredjeplatsen i poängligan 3 poäng bakom brorsan Doug. Max tangerade under säsongen dessutom ett NHL-rekord genom att göra 4 mål under en period då Chicago slog NY Rangers med 10-1 och eftersom han dessutom gjorde 3 assist i matchen tangerade han även klubbrekordet på 7 poäng under en match. Max fick bara en 2 minutersutvisning under hela säsongen och det gjorde att han belönades med Lady Byng.
Max lämnade NHL sommaren 1943 för att gå in i den kanadensiska armén, Han stationerades i Calgary och deltog aldrig i några strider mer än på isen där han spelade för Calgary Currie Army Team i Canadian Military League. Efter kriget återförenades Max med brodern Doug och de båda fick dessutom Bill Mosienko som kedjekamrat. The Pony Line imponerade stort och Max vann poängligan med sina 31 mål och 61 poäng och han belönades med Hart Trophy och en plats i All Star Team 1.
Året efter vann Max poängligan igen, den här gången med 29 mål och 72 poäng, det var inte förrän i seriens sista match som han passerade Montreals Maurice Richard som stannade på 71 poäng. Max blev då den tredje spelaren genom tiderna i NHL som vann poängligan två säsonger i rad efter Charlie Conacher och Sweeney Schriner. Efter sex matcher av säsongen 1947-48 tradades Max den 2 november i det som då var den största traden i NHL-historien till Toronto Maple Leafs tillsammans med Cy Thomas för Gus Bodnar, Gus Poile, Gaye Stewart, Ernie Dickens och Bob Goldham. Traden sände chockvågor genom NHL och eftersom traden kom att diskuteras i media under flera säsonger kan man bara föreställa sig hur det sett ut om internet och twitter funnits på den tiden.
Max som under tiden i Chicago utvecklats till en fullblods hypokondriker kom efter en inledande besvikelse över traden att anpassa sig bra i Toronto och han var länge med i striden om segern i poängligan. Max slutade till slut femma i poängligan med 54 poäng (7 mindre än Elmer Lach som vann på 61 poäng) trots att han i praktiken var Torontos tredjecenter bakom Syl Apps och Ted Kennedy. Besvikelsen över dels traden men också den minskade speltiden försvann snabbt i och med att Maple Leafs vann Stanley Cup genom att svepa Detroit Red Wings i finalen.
Max hypokondri påverkade med tiden hans spel i allt högre grad, bland annat tvingades Toronto bevaka honom i pauserna eftersom han gärna ville åka hem pga. att han enligt sig själv blivit allvarligt sjuk under matchen. Andra gånger fick Conn Smythe eller någon annan helt enkelt hämta honom när det var dags för en hemmamatch och han saknades väldigt ofta när Toronto skulle gå på tåget för att åka till en bortamatch men när coachen Hap Day och resten i Maple Leafs ledning begrep vad det handlade om ordnade de så att spelarna samåkte till stationen. Det skämtades om att Torontos läkare inte behövde ha med sig några mediciner eftersom han visste att Bentley hade ett mindre apotek i sin väska.
Både Bentley och Toronto hade det tungt säsongen 1948-49, Bentley som trots att Syl Apps slutat fortfarande fick leda tredjekedjan och stannade på 41 poäng men Toronto lyckades till sist nå slutspelet som fjärde och sista lag. I slutspelet visade både Bentley och Toronto andra takter och efter en ny 4-0 vinst i finalen mot Detroit vann Toronto sin tredje raka Stanley Cup (Bentleys andra). Säsongen 1949-50 skulle Torontos svit ta slut men Bentley ledde laget med sina 23 mål, Efter att Toronto blivit utslagna funderade Bentley allvarligt på att sluta men bestämde sig för att spela minst en säsong till. Säsongen 1950-51 fick Max ordentlig fart på poänggörandet igen och kom trea i poängligan bakom Gordie Howe och Maurice Richard med 61 poäng och i sutspelet gjorde han 13 poäng när Toronto återigen vann Stanley Cup den här gången efter att ha slagit Montreal med 4-1 i finalen.
Efter säsongen 1951-52 då han fick 41 poäng funderade Max återigen på att sluta och istället antingen coacha eller spela tillsammans med Doug som nu lämnat Chicago men han återvände till Toronto där han missade nästan halva säsongen pga skada eller som media misstänkte en inbillad skada, sammanlagt blev det bara 36 matcher men han hann med att gör sin 500:e poäng vilket skedde när han gjorde två mål mot Rangers den 5 november 1952.
Sommaren 1953 köper NY Rangers rättigheterna till både Doug och Max och bröderna återförenas på Manhattan där det bara blev 20 matcher för Doug medan Max gjorde 32 poäng på 57 matcher. Efter att Max vägrat att återvända till Rangers 1954 hamnade hans rättigheter hos Toronto igen men Max fortsätter att vägra spela och till slut ger Toronto upp och släpper honom och Max ansluter till Saskatoon Blades där han gör 41 poäng på 40 matcher. En skada gör att han bara kan spela 10 matcher den kommande säsongen och Max väljer efter det att försöka sig på en coachingkarriär, han återvänder till Saskatoon som spelare säsongen 1958-59 då han gör 18 poäng på 26 matcher.
Max hamnade sedan i Kalifornien där han coachade Burbank Stars samtidigt som brodern Doug ledde Long Beach Gulls. Max valdes in i Hockey Hall of Fame 1966 dvs två år efter brodern Doug och 1998 placerade The Hockey News honom på plats 48 på tidningens lista över de 100 bästa spelarna i NHL genom tiderna.
Max Benley fick tidigt smeknamnet "Dipsy Doodle Dandy from Delisle" vilket ger en bra beskrivning av hans spelstil. Han var med sina 245 mål NHL:s näst bäste målgörare bland aktiva spelare efter Maurice Richard när han slutade 1954. Den kände hockeyprofilen Wild Bill Hunter beskrev honom så här: "a phenomenal hockey player, an absolute artist with the puck". Bentley avled den 19 januari 1984.
Fun Fact: Dick Beddoes legendarisk (av flera anledningar, han åt bland annat upp delar av en tidning efter att han lovat att äta upp sina ord om Canada/NHL förlorade en match mot Sovjet i Summit Series 1972 och hans klädstil sägs ha inspirerat Don Cherry) sportjournalist i Toronto förlorade all trovärdighet när han under 1980-talets början i ett TV-program sa att Wayne Gretzky antagligen inte hade platsat som center i Toronto Maple Leafs säsongen 1947-48 då Max Bentley fick spela center i tredjekedjan. Om han inte dragit i Gretzky i historien utan bara berättat om hur fruktansvärt bra centrar Toronto hade i Syl Apps, Ted Kennedy & Bentley (kanske den bästa centerbesättning ett lag någonsin haft i NHL) hade antagligen ingen brytt sig speciellt mycket men Beddoes som var något av en föregångare till dagens klickjagande sportjournalister gillade att väcka uppståndelse och det fick han med besked efter de förhastade orden.
Statistik
| Lag | GP | G | A | P | PIM |
| Chicago | 235 | 109 | 147 | 256 | 32 |
| Toronto | 354 | 122 | 134 | 256 | 130 |
| NY Rangers | 57 | 14 | 18 | 32 | 15 |
| NHL | 646 | 245 | 299 | 544 | 179 |
| Chicago SC | 10 | 3 | 3 | 6 | 2 |
| Toronto SC | 41 | 15 | 24 | 39 | 12 |
| Stanley Cup | 51 | 18 | 27 | 45 | 14 |
Meriter
Stanley Cup 3 gånger: 1948, 1949 & 1951
Gjorde flest poäng i NHL: 1946, 1947
Hart Trophy: 1946
Lady Byng Trophy: 1943
NHL All Star Team 1: 1946
NHL All Star Team 2: 1947
Invald i Hockey Hall of Fame 1966
Delar NHL rekordet när det gäller flest mål under en period i serien med 4 mål.
Bill Mosienko
Kedjan tredje länk Bill Mosienko föddes den 2 november 1921 i Winnipeg dit hans far hade immigrerat från Ukraina och Bill hade 12 syskon (8 bröder och 4 systrar). Bill började spela ishockey när han var 10 och blev snabbt ett namn folk lade på minnet. När han var 17 år provspelade han för St. James Canadians juniorlag men han ansågs för ung och istället sökte han sig till Winnipeg Monarchs där Chicago Black Hawks upptäckte honom genom Black Hawksspelaren Joe Cooper.
Mosienko signade med Chicago som 18-åring 1940 och skickades till Kansas City Americans som höll till i AHA, han fick även spela några matcher för Providence Reds i AHL. Under sin andra säsong i Kansas City blev han uppkallad till Chicago där han ersatte spelare som lämnat laget för att delta i det andra världskriget. Den 9 februari presenterade han sig på allvar när han gjorde sina första två mål i NHL med bara 21 sekunders mellanrum. Mosienko blev frikallad från militärtjänst på grund av medicinska skäl (troligen ansågs han vara för liten och klen med sina 173 cm och dryga 70 kg). På grund av reserestriktioner kunde han inte ta sig till USA säsongen 1942-43 utan han spelade för Quebec Aces i QSHL, han deltog däremot i två av Chicagos matcher när laget spelade mot Maple Leafs i Toronto.
Året efter lyftes reserestriktionerna och Mosienko slog igenom på allvar som högerforward tillsammans med Doug Bentley och Clint Smith. Mosienko blev utnämnd till årets rookie efter att han gjort 32 mål och 70 poäng vilket var ett nytt klubbrekord för rookies (rekordet stod sig i hela 37 säsonger innan Denis Savard slog det 1980-81). Kedjan med Smith mellan Mosienko och den äldre Bentleybrodern satte nytt NHL-rekord med 219 poäng. Säsongen efter blev Moosienko sexa i NHL:s poängliga med 54 poäng och det utan att sitta en enda minut i utvisningsbåset vilket gjorde att han belönades med Lady Byng, han röstades dessutom in i All Star Team 2.
Säsongen 1945-46 placerade Chicagos coach Johnny Gottselig Mosienko tillsammans med bröderna Doug och Max Bentley och det blev en omedelbar succé, trion fick smeknamnet The Pony Line pga. att alla tre var små och blixtsnabba på isen. Max Bentley vann poängligan medan Mosienko som än en gång blev inröstad i All Star Team 2 kom sexa. I All Star matchen före säsongen 1947-48 bröt Mosienko benet och han kom att missa drygt två månader av säsongen och under säsongen tradades Max Bentley till Toronto vilket innebar slutet för The Pony Line.
Mosienko stannade i Chicago hela sin NHL-karriär och han skrev för alltid in sig i historieböckerna den 23 mars 1952 då han gjorde en hattrick inom 21 sekunder när Chicago vände underläge 2-6 på bortaplan mot NY Rangers till vinst med 7-6. Faktum är att hans prestation den kvällen kunde varit ändå vassare eftersom han träffade stolpen 45 sekunder efter sitt tredje mål. Gus Bodnar som var Mosienkos center satte också ett NHL-rekord eftersom det han assisterade vid alla tre målen. Under slutet av sin NHL-karriär var Mosienko förföljd av skador vilket till stor del berodde på att han lilla kropp inte längre klarade av den kroppsliga misshandeln av att spela i NHL längre.
Han lämnade NHL sommaren 1955 och tillsammans med Alf Pike (123 matcher i NHL och en enastående amatörkarriär som coach) bildade han Winnipeg Warriors ( ett proffslag som gick in i den nystartade proffsligan WHL). Med Pike i båset och Mosienko på isen vann Winnipeg President's Cup (WHL:S mästerskap och Edinburgh Cup (ett mästerskap för mindre proffsligor utan anknytning till NHL) redan den första säsongen. Mosienko spelade för Winnipeg under ytterligare tre säsonger innan han 1959-60 ersatte Pike som coach.
Efter en säsong insåg han att coaching inte var något för honom och han lämnade ishockeyn, istället skapade han och Joe Cooper som hade upptäckt honom en kedja med bowlinghallar som än i dag drivs av hans ättlingar. När Mosienko lämnade NHL var han sjua i poängligan genom tiderna med 540 poäng och han valdes in i Hockey Hall of Fame 1965. Mosienko avled 72 år gammal i cancer 1994 och hans sonson Tyler Mosienko var också en hyfsad hockeyspelare som bland annat var proffs i Tyskland, Danmark, Japan och Storbrittanien.
Statistik
| Chicago Black Hawks | GP | G | A | P | PIM |
| NHL | 711 | 258 | 282 | 540 | 121 |
| Stanley Cup | 22 | 10 | 4 | 14 | 15 |
Meriter
Lady Byng Trophy 1945
NHL All Star Team 2: 1945, 1946
Invald i Hockey Hall of Fame 1965
Är den som gjord en hattrick under kortast tid genom tiderna i NHL: 3 mål på 21 sekunder i en seger över NY Rangers med 7-6 den 8 februari 1942.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar du här:
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
