NHL Allmänt
2019-04-30 20:05
Hockey Legends del 28: Andy Bathgate
Han var New York Rangers storstjärna i drygt 10 säsonger och under tiden i NHL:s troligen sämsta lag vann han Hart Trophy 1959 och samma år som han tradades till Toronto Maple Leafs vann han sin enda Stanley Cup.
Dan Augustsson
daug4663@gmail.com
@DaugHabs
Trots att han såg ut som en filmstjärna blev Andy Bathgate aldrig den superstjärna han egentligen förtjänade att vara och anledningen var att han hade oturen att spela i samma era som högerforwards som Maurice ”Rocket” Richard, Bernie ”Boom Boom” Geoffrion, George ”Chief” Armstrong och Gordie Howe.
Andrew Bathgate föddes den 28 augusti 1932 i Winnipeg, Manitoba, Canada och när Bathgate som 17 åring flyttade till Guelph för att spela för Guelph Biltmores hade han redan fångats upp av NY Rangers talangscouter. Det var mycket ovanligt vid den här tiden att Rangers lyckades snuva Maple Leafs, Red Wings och Canadiens på en så stor talang. Under sina tre hela säsonger i Guelph var han lagets absolut största stjärna och 1952 ledde han laget till seger i Memorial Cup, sammanlagt gjorde Bathgate 83 mål och 216 poäng på 129 matcher för Guelph i seriesammanhang. I OHA:s slutspel blev det 18 mål och 38 poäng på 32 matcher och i två Memorial Cup turneringar stod han för 18 mål och 35 poäng på 23 matcher.
Säsongen 1952-53 blev det bara två matcher i Guelph innan Rangers ville att han skulle bli proffs, under resten av säsongen delade han tiden mellan Rangers där han gjorde 1 poäng på 18 matcher och farmarlaget Vancouver Canucks i WHL där han gjorde 26 poäng på 37 matcher. Även den kommande säsongen fick Bathgate pendla den här gången mellan WHL-laget Vancouver (22 poäng på 17 matcher), AHL-laget Cleveland Barons (32 poäng på 36 matcher) och Rangers (4 poäng på 20 matcher). Bathgate fruktades snart i hela NHL för sitt slagskott som var lite mer kontrollerat än Boom Boom Geoffrions variant, både Bathgate och Geoffrion har kallats slagskottets uppfinnare och även om kanske Geoffrion var först i NHL så betydde Bathgate antagligen minst lika mycket för utvecklingen och spridningen av slagskottet som Geoffrion.
Säsongen 1954-55 spelade Bathgate samtliga Rangers 70 matcher i NHL och med sina 20 mål och 40 poäng blev han lagets näst bäste målskytt och näst bäste poängplockare efter Danny Lewicki. Under de kommande åtta säsongerna kommer han vinna Rangers interna poängliga och under den säsong som han tradades kom han trea i Rangers poängliga sex poäng efter Phil Goyette som spelade 11 matcher mer och en poäng bakom Rod Gilbert som spelade 14 matcher mer än Bathgate. Det som kanske är mer anmärkningsvärt angående Bathgate är att han trots stora problem med sina knän bara missade 5 seriematcher för Rangers mellan 1954 och 1964.
Sin poängmässigt bästa säsong hade Bathgate 1958-59 då han för enda gången i karriären nådde 40 mål, hans 88 poäng räckte bara till en tredjeplats i poängligan bakom Montreals Dickie Moore som satte nytt poängrekord med 96 poäng och Jean Béliveau. Trots det och att Rangers dessutom missade slutspelet med en poäng så blev Bathgate den säsongen framröstad som vinnare av Hart Trophy.
Under sina säsonger i Rangers blev Bathgate uttagen i All Star Team 1 och 2 endast 4 gånger och det berodde givetvis på konkurrensen från framförallt Gordie Howe, Rocket Richard och Boom Boom Geoffrion. Bathgate blev givetvis uttagen i All Star Team1 1959 då han vann Hart, 1958 och 1963 hamnade han i All Star Team 2. Bathgate blev uttagen i All Star Team 1 ytterligare en gång nämligen 1962 då han och Bobby Hull hade lika många poäng (84) men Hull vann Art Ross eftersom han gjort fler mål (50 mot 28) än Bathgate.
Bathgate är kanske mest känd för två andra händelser under sin tid i Rangers och båda två skedde under samma säsong nämligen 1959-60. Den 1 november i en match i Madison Square Garden blir Bathgate som han själv tycker trippad av Montreal Canadiens målvakt Jacques Plante och blåslagen när han dundrade in i sargen bakom Montreals mål. Fly förbannad får han chansen att hämnas redan i nästa byte och gör det genom att ur snäv vinkel sprätta upp pucken (med en backhand) i ansiktet på Plante som blödande tvingas lämna isen. När Plante efter att han fått sin brutna näsa uträtad och sitt ansikte ihopsytt kommer tillbaka (matchen avbröt under omplåstringen eftersom lagen vid den här tiden inte hade egna reservmålvakter, hemmalaget var tvingade att han en målvakt beredd på läktaren men eftersom den målvakten ofta inte höll speciellt hög standard avbröt man matchen för att se om den skadade målvakten kunde återvända) drar publiken i MSG efter andan,
Plante kommer nämligen in med en vit glasfibermask över ansiktet. Plante hade trots motstånd från Canadiens coach Toe Blake fått tillåtelse att använda masken men bara under förutsättning att hans spel inte blev lidande. Plante och Montreal vinner matchen och sammanlagt 18 matcher i rad innan Plante låter sig övertalas att skippa masken i en match mot Detroit men eftersom Montreal förlorade den matchen åkte masken på igen och det dröjde inte länge förrän majoriteten av målvakterna i NHL började använda mask. Den siste målvakten i Nordamerika som spelade utan mask var Andy Brown som spelade i NHL och WHA utan mask tills han slutade 1977.
Månaden efter hamnade Bathgate verkligen i rampljuset efter att han tillsammans med journalisten David Poole Anderson skrivit en artikel ”Atrocities on Ice” där han skrev om det flitiga användandet av spearing i NHL. En stor anledning till artikeln var en otäck incident från säsongen 1956-57 då Bathgates lagkamrat Red Sullivan var nära döden efter en spearing från Montreal Canadiens stjärnback Doug Harvey. Sullivan som var ny i Rangers hade redan skaffat sig ett välförtjänt rykte om att köra över målvakter och efter att han kört över Jacques Plante i en match blev han varnad av Harvey som sa att han skulle sprätta upp honom som en fisk om han gjorde det en gång till. Sullivan körde över Plante en gång till men när han åkte mot avbytarbåset möttes han av Harvey som stack klubbladet i magen på Sullivan som spräckte mjälten. Sullivan vara nära att dö pga av blodförlust medan Harvey slapp avstängning (han bötfälldes $1000).
I artikeln gick Bathgate som sagt till attack mot användandet av spearing och han namngav dessutom sex spelare som han ansåg spela fult och brutalt. De som kan sin hockeyhistoria bli knappast förvånade över namnen: Ted Lindsay & Gordie Howe från Detroit, Tom Johnson & Doug Harvey från Montreal, Bostons Fern Flaman och Bathgates lagkamrat i Rangers Lou Fontinato. NHL:s president Clarence S. Campbell blev ursinning och Bathgate som vid den tiden tjänade 18,000 dollar per säsong fick böta 1000 för att han smutskastade ligan. Till mångas förvåning svarade Montreals Toe Blake på anklagelserna och Blakes svar som var en förklaring till varför användandet av spearing hade ökat explosionsartat i NHL fick tillsammans med Bathgates artikel NHL att ändra några regler. Blake menade att spearing användes främst av backarna i NHL för att förhindra att de blev hindrade av motståndare som för att göra det enklare att anfalla helt enkelt åkte på backarna (interference) utan att bry sig om spelet i övrigt.
NHL stramade åt reglerna och uppmanade domarna att ta mer utvisningar för interference, dessutom införde NHL ett automatiskt straff på 5 minuter för spearing. Det tredje som NHL ändrade var att från och med nu behandlades målvakterna annorlunda, det fanns fortfarande ingen goaltender interference men spelarna blev utvisade om de körde på eller slog på målvakten med klubban. Regeländringarna ledde till att spearing nästan försvann från NHL (blev istället mycket vanligare med slashing och hooking) och eftersom spelet fortfarande var väldigt brutalt började lagen under 1960-talet plocka upp spelare från farmarligan som skulle skydda sina stjärnor. Många av dem hade väldigt korta karriärer men när Montreal under mitten på 1960-talet plockade in tuffingar som Terry Harper, Ted Harris och John Ferguson tvingades de andra lagen att börja leta efter ”busar” som faktiskt även kunde spela ishockey (den trenden bröts tyvärr under 1980-talet då alla lag höll sig med speciella slagskämpar).
Efter 16 mål och 59 poäng på 56 matcher säsongen 1963-64 tradade Rangers Bathgate och centern Don McKenney till Toronto i utbyte mot Bob Nevin, Dick Duff, Bill Collins, Arnie Brown och Rod Seiling. Under de 15 matcher han spelade för Toronto gjorde han 3 mål och 18 poäng och i slutspelet blev det 5 mål och 9 poäng på 14 matcher när Toronto vann Stanley Cup för tolfte gången och det var dessutom Torontos tredje raka Stanley Cup. Bathgates första Stanley Cup seger innebar att Toronto nu hade lika många Stanley Cup segrar som Montreal Canadiens och en mer än Ottawa Senators från seklets början.
Det blev bara ytterligare en säsong i Toronto för Bathgate som för första gången hade skadeproblem, han missade 15 matcher och gjorde för honom svaga 16 mål och 45 poäng. Sommaren 1965 var han en av delarna i ännu en blockbuster till trade när Toronto skickade honom, Billy Harris och Gary Jarrett till Detroit för Autry Erickson, Larry Jeffrey, Eddie Joyal, Lowell MacDonald och stjärnbacken Marcel Pronovost.
Under sin första säsong i Detroit gjorde Bathgate 15 mål och 47 poäng och under slutspelet hjälpte han Detroit att nå Stanley Cup finalen med sina 6 mål och 9 poäng. Det blev ingen ny Stanley Cup vinst för Bathgate eftersom Montreal vann finalen med 4-2 i matcher. Året efter var Bathgate inte sig lik det blev bara 8 mål och 31 poäng för Detroit som till och med skickade honom till farmarlaget Pittsburgh Hornets där han gjorde 10 poäng på 6 spelade matcher och efter säsongen stod det klart att Detroit inte tänkte skydda Bathgate i den förestående expansionsdraften då NHL fördubblade antalet lag från 6 till 12..
Bathgate valdes av Pittsburgh Penguins i expansionsdraften 1967 men han blev inte vald förrän i den nittonde och näst sista rundan. Han blev Penguins förste målskytt i NHL men efter en säsong i Pittsburgh där han gjorde respektabla 20 mål och 59 poäng lämnade han NHL för att flytta till Vancouver där han under två säsonger spelade för Vancouver Canucks i WHL. Under de två säsongerna då Vancouver blev ligans mästare gjorde han sammanlagt 77 mål och 181 poäng men när Vancouver släpptes in i NHL 1970-71 tvingades Bathgate lämna laget eftersom Pittsburgh fortfarande ägde NHL-rättigheterna till honom och vägrade släppa honom gratis i expansionsdraften. Han spelade sin sista NHL-säsong för Pittsburgh 1970-71 och gjorde då 15 mål och 44 poäng.
Sommaren 1971 lämnade han Nordamerika för att bli spelade coach för schweiziska HC Ambri-Piotta där han gjorde 20 mål och 35 poäng på 21 matcher. Han pensionerade sig sommaren 1972 men 1974 gjorde han en kort comeback i WHA för Vancouver Blazers, den 42-årige Bathgate spelade 11 matcher och gjorde 1 mål och 7 poäng innan han slutade för gott. 1978 blev han invald i Hockey Hall of Fame och under större delen av tiden efter spelarkarriären ägde han och drev en golfbana i Mississauga, Ontario.
Den 22 februari 2009 hissade Rangers upp Bathgates tröja #9 i taket samtidigt som Harry Howell fick sin tröja med #3 pensionerad. Rangers hade fått enormt mycket kritik för att de valde att pensionera Adam Graves #9 före Bathgate (efter en ren panikåtgärd från Rangers sida pensionerades Howell och Bathgates nummer bara 19 dagar efter att Graves fått sin tröja upphissad i taket på MSG). När Graves höll sitt tal den 3 februari kallade han Bathgate den störste spelaren i Rangers historia som burit #9. Samma år som han fick sin tröja i taket på MSG utsågs han i boken 100 Rangers Greats till den åttonde bästa spelaren i Rangers historia.
Han dog 83 år gammal den 26 februari 2016 efter en längre tids sjukdom (Parkinson’s och Alzheimer’s). När NHL 2017 utsåg NHL:s 100 största spelare genom tiderna fanns givetvis Andy Bathgate med.
Om någon undrar hur rankingen av Rangers 100 största spelare genom tiderna såg ut 2009, så såg topp 10 ut så här: #1 Brian Leetch, #2 Rod Gilbert, #3 Mike Richter, #4 Mark Messier, #5 Bill Cook, #6 Eddie Giacomin, #7 Jean Ratelle, #8 Andy Bathgate, #9 Frank Boucher, #10 Harry Howell. Enligt mig är både Richter och Messier alldeles för högt rankade vilket givetvis beror på Rangers Stanley Cup vinst 1994.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 1 gång: 1964
Hart Trophy 1959
NHL All Star Team 1: 1959, 1962
NHL All Star Team 2: 1958, 1963
Invald i Hockey Hall of Fame 1978
Memorial Cup 1952
Calder Cup 1954
WHL mästare 1970
Gjorde det första NHL-målet i Pittsburgh Penguins historia.
Lagkapten i NY Rangers 1961-64.
Här hittar ni övriga spelarporträtt i serien:
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Andrew Bathgate föddes den 28 augusti 1932 i Winnipeg, Manitoba, Canada och när Bathgate som 17 åring flyttade till Guelph för att spela för Guelph Biltmores hade han redan fångats upp av NY Rangers talangscouter. Det var mycket ovanligt vid den här tiden att Rangers lyckades snuva Maple Leafs, Red Wings och Canadiens på en så stor talang. Under sina tre hela säsonger i Guelph var han lagets absolut största stjärna och 1952 ledde han laget till seger i Memorial Cup, sammanlagt gjorde Bathgate 83 mål och 216 poäng på 129 matcher för Guelph i seriesammanhang. I OHA:s slutspel blev det 18 mål och 38 poäng på 32 matcher och i två Memorial Cup turneringar stod han för 18 mål och 35 poäng på 23 matcher.
Säsongen 1952-53 blev det bara två matcher i Guelph innan Rangers ville att han skulle bli proffs, under resten av säsongen delade han tiden mellan Rangers där han gjorde 1 poäng på 18 matcher och farmarlaget Vancouver Canucks i WHL där han gjorde 26 poäng på 37 matcher. Även den kommande säsongen fick Bathgate pendla den här gången mellan WHL-laget Vancouver (22 poäng på 17 matcher), AHL-laget Cleveland Barons (32 poäng på 36 matcher) och Rangers (4 poäng på 20 matcher). Bathgate fruktades snart i hela NHL för sitt slagskott som var lite mer kontrollerat än Boom Boom Geoffrions variant, både Bathgate och Geoffrion har kallats slagskottets uppfinnare och även om kanske Geoffrion var först i NHL så betydde Bathgate antagligen minst lika mycket för utvecklingen och spridningen av slagskottet som Geoffrion.
Säsongen 1954-55 spelade Bathgate samtliga Rangers 70 matcher i NHL och med sina 20 mål och 40 poäng blev han lagets näst bäste målskytt och näst bäste poängplockare efter Danny Lewicki. Under de kommande åtta säsongerna kommer han vinna Rangers interna poängliga och under den säsong som han tradades kom han trea i Rangers poängliga sex poäng efter Phil Goyette som spelade 11 matcher mer och en poäng bakom Rod Gilbert som spelade 14 matcher mer än Bathgate. Det som kanske är mer anmärkningsvärt angående Bathgate är att han trots stora problem med sina knän bara missade 5 seriematcher för Rangers mellan 1954 och 1964.
Sin poängmässigt bästa säsong hade Bathgate 1958-59 då han för enda gången i karriären nådde 40 mål, hans 88 poäng räckte bara till en tredjeplats i poängligan bakom Montreals Dickie Moore som satte nytt poängrekord med 96 poäng och Jean Béliveau. Trots det och att Rangers dessutom missade slutspelet med en poäng så blev Bathgate den säsongen framröstad som vinnare av Hart Trophy.
Under sina säsonger i Rangers blev Bathgate uttagen i All Star Team 1 och 2 endast 4 gånger och det berodde givetvis på konkurrensen från framförallt Gordie Howe, Rocket Richard och Boom Boom Geoffrion. Bathgate blev givetvis uttagen i All Star Team1 1959 då han vann Hart, 1958 och 1963 hamnade han i All Star Team 2. Bathgate blev uttagen i All Star Team 1 ytterligare en gång nämligen 1962 då han och Bobby Hull hade lika många poäng (84) men Hull vann Art Ross eftersom han gjort fler mål (50 mot 28) än Bathgate.
Bathgate är kanske mest känd för två andra händelser under sin tid i Rangers och båda två skedde under samma säsong nämligen 1959-60. Den 1 november i en match i Madison Square Garden blir Bathgate som han själv tycker trippad av Montreal Canadiens målvakt Jacques Plante och blåslagen när han dundrade in i sargen bakom Montreals mål. Fly förbannad får han chansen att hämnas redan i nästa byte och gör det genom att ur snäv vinkel sprätta upp pucken (med en backhand) i ansiktet på Plante som blödande tvingas lämna isen. När Plante efter att han fått sin brutna näsa uträtad och sitt ansikte ihopsytt kommer tillbaka (matchen avbröt under omplåstringen eftersom lagen vid den här tiden inte hade egna reservmålvakter, hemmalaget var tvingade att han en målvakt beredd på läktaren men eftersom den målvakten ofta inte höll speciellt hög standard avbröt man matchen för att se om den skadade målvakten kunde återvända) drar publiken i MSG efter andan,
Plante kommer nämligen in med en vit glasfibermask över ansiktet. Plante hade trots motstånd från Canadiens coach Toe Blake fått tillåtelse att använda masken men bara under förutsättning att hans spel inte blev lidande. Plante och Montreal vinner matchen och sammanlagt 18 matcher i rad innan Plante låter sig övertalas att skippa masken i en match mot Detroit men eftersom Montreal förlorade den matchen åkte masken på igen och det dröjde inte länge förrän majoriteten av målvakterna i NHL började använda mask. Den siste målvakten i Nordamerika som spelade utan mask var Andy Brown som spelade i NHL och WHA utan mask tills han slutade 1977.
Månaden efter hamnade Bathgate verkligen i rampljuset efter att han tillsammans med journalisten David Poole Anderson skrivit en artikel ”Atrocities on Ice” där han skrev om det flitiga användandet av spearing i NHL. En stor anledning till artikeln var en otäck incident från säsongen 1956-57 då Bathgates lagkamrat Red Sullivan var nära döden efter en spearing från Montreal Canadiens stjärnback Doug Harvey. Sullivan som var ny i Rangers hade redan skaffat sig ett välförtjänt rykte om att köra över målvakter och efter att han kört över Jacques Plante i en match blev han varnad av Harvey som sa att han skulle sprätta upp honom som en fisk om han gjorde det en gång till. Sullivan körde över Plante en gång till men när han åkte mot avbytarbåset möttes han av Harvey som stack klubbladet i magen på Sullivan som spräckte mjälten. Sullivan vara nära att dö pga av blodförlust medan Harvey slapp avstängning (han bötfälldes $1000).
I artikeln gick Bathgate som sagt till attack mot användandet av spearing och han namngav dessutom sex spelare som han ansåg spela fult och brutalt. De som kan sin hockeyhistoria bli knappast förvånade över namnen: Ted Lindsay & Gordie Howe från Detroit, Tom Johnson & Doug Harvey från Montreal, Bostons Fern Flaman och Bathgates lagkamrat i Rangers Lou Fontinato. NHL:s president Clarence S. Campbell blev ursinning och Bathgate som vid den tiden tjänade 18,000 dollar per säsong fick böta 1000 för att han smutskastade ligan. Till mångas förvåning svarade Montreals Toe Blake på anklagelserna och Blakes svar som var en förklaring till varför användandet av spearing hade ökat explosionsartat i NHL fick tillsammans med Bathgates artikel NHL att ändra några regler. Blake menade att spearing användes främst av backarna i NHL för att förhindra att de blev hindrade av motståndare som för att göra det enklare att anfalla helt enkelt åkte på backarna (interference) utan att bry sig om spelet i övrigt.
NHL stramade åt reglerna och uppmanade domarna att ta mer utvisningar för interference, dessutom införde NHL ett automatiskt straff på 5 minuter för spearing. Det tredje som NHL ändrade var att från och med nu behandlades målvakterna annorlunda, det fanns fortfarande ingen goaltender interference men spelarna blev utvisade om de körde på eller slog på målvakten med klubban. Regeländringarna ledde till att spearing nästan försvann från NHL (blev istället mycket vanligare med slashing och hooking) och eftersom spelet fortfarande var väldigt brutalt började lagen under 1960-talet plocka upp spelare från farmarligan som skulle skydda sina stjärnor. Många av dem hade väldigt korta karriärer men när Montreal under mitten på 1960-talet plockade in tuffingar som Terry Harper, Ted Harris och John Ferguson tvingades de andra lagen att börja leta efter ”busar” som faktiskt även kunde spela ishockey (den trenden bröts tyvärr under 1980-talet då alla lag höll sig med speciella slagskämpar).
Efter 16 mål och 59 poäng på 56 matcher säsongen 1963-64 tradade Rangers Bathgate och centern Don McKenney till Toronto i utbyte mot Bob Nevin, Dick Duff, Bill Collins, Arnie Brown och Rod Seiling. Under de 15 matcher han spelade för Toronto gjorde han 3 mål och 18 poäng och i slutspelet blev det 5 mål och 9 poäng på 14 matcher när Toronto vann Stanley Cup för tolfte gången och det var dessutom Torontos tredje raka Stanley Cup. Bathgates första Stanley Cup seger innebar att Toronto nu hade lika många Stanley Cup segrar som Montreal Canadiens och en mer än Ottawa Senators från seklets början.
Det blev bara ytterligare en säsong i Toronto för Bathgate som för första gången hade skadeproblem, han missade 15 matcher och gjorde för honom svaga 16 mål och 45 poäng. Sommaren 1965 var han en av delarna i ännu en blockbuster till trade när Toronto skickade honom, Billy Harris och Gary Jarrett till Detroit för Autry Erickson, Larry Jeffrey, Eddie Joyal, Lowell MacDonald och stjärnbacken Marcel Pronovost.
Under sin första säsong i Detroit gjorde Bathgate 15 mål och 47 poäng och under slutspelet hjälpte han Detroit att nå Stanley Cup finalen med sina 6 mål och 9 poäng. Det blev ingen ny Stanley Cup vinst för Bathgate eftersom Montreal vann finalen med 4-2 i matcher. Året efter var Bathgate inte sig lik det blev bara 8 mål och 31 poäng för Detroit som till och med skickade honom till farmarlaget Pittsburgh Hornets där han gjorde 10 poäng på 6 spelade matcher och efter säsongen stod det klart att Detroit inte tänkte skydda Bathgate i den förestående expansionsdraften då NHL fördubblade antalet lag från 6 till 12..
Bathgate valdes av Pittsburgh Penguins i expansionsdraften 1967 men han blev inte vald förrän i den nittonde och näst sista rundan. Han blev Penguins förste målskytt i NHL men efter en säsong i Pittsburgh där han gjorde respektabla 20 mål och 59 poäng lämnade han NHL för att flytta till Vancouver där han under två säsonger spelade för Vancouver Canucks i WHL. Under de två säsongerna då Vancouver blev ligans mästare gjorde han sammanlagt 77 mål och 181 poäng men när Vancouver släpptes in i NHL 1970-71 tvingades Bathgate lämna laget eftersom Pittsburgh fortfarande ägde NHL-rättigheterna till honom och vägrade släppa honom gratis i expansionsdraften. Han spelade sin sista NHL-säsong för Pittsburgh 1970-71 och gjorde då 15 mål och 44 poäng.
Sommaren 1971 lämnade han Nordamerika för att bli spelade coach för schweiziska HC Ambri-Piotta där han gjorde 20 mål och 35 poäng på 21 matcher. Han pensionerade sig sommaren 1972 men 1974 gjorde han en kort comeback i WHA för Vancouver Blazers, den 42-årige Bathgate spelade 11 matcher och gjorde 1 mål och 7 poäng innan han slutade för gott. 1978 blev han invald i Hockey Hall of Fame och under större delen av tiden efter spelarkarriären ägde han och drev en golfbana i Mississauga, Ontario.
Den 22 februari 2009 hissade Rangers upp Bathgates tröja #9 i taket samtidigt som Harry Howell fick sin tröja med #3 pensionerad. Rangers hade fått enormt mycket kritik för att de valde att pensionera Adam Graves #9 före Bathgate (efter en ren panikåtgärd från Rangers sida pensionerades Howell och Bathgates nummer bara 19 dagar efter att Graves fått sin tröja upphissad i taket på MSG). När Graves höll sitt tal den 3 februari kallade han Bathgate den störste spelaren i Rangers historia som burit #9. Samma år som han fick sin tröja i taket på MSG utsågs han i boken 100 Rangers Greats till den åttonde bästa spelaren i Rangers historia.
Han dog 83 år gammal den 26 februari 2016 efter en längre tids sjukdom (Parkinson’s och Alzheimer’s). När NHL 2017 utsåg NHL:s 100 största spelare genom tiderna fanns givetvis Andy Bathgate med.
Om någon undrar hur rankingen av Rangers 100 största spelare genom tiderna såg ut 2009, så såg topp 10 ut så här: #1 Brian Leetch, #2 Rod Gilbert, #3 Mike Richter, #4 Mark Messier, #5 Bill Cook, #6 Eddie Giacomin, #7 Jean Ratelle, #8 Andy Bathgate, #9 Frank Boucher, #10 Harry Howell. Enligt mig är både Richter och Messier alldeles för högt rankade vilket givetvis beror på Rangers Stanley Cup vinst 1994.
Statistik
| Lag/Liga | GP | G | A | P | PIM | +/- |
| New York Rangers | 719 | 272 | 457 | 729 | 444 | -28 |
| Toronto Maple Leafs | 70 | 19 | 44 | 63 | 42 | +11 |
| Detroit Red Wngs | 130 | 23 | 55 | 78 | 49 | -20 |
| Pittsburgh Penguins | 150 | 35 | 68 | 103 | 89 | -22 |
| NHL sammanlagt | 1069 | 349 | 624 | 973 | 624 | -60 |
| Vancouver Blazers | 11 | 1 | 6 | 7 | 2 | - |
| WHA | 11 | 1 | 6 | 7 | 2 | - |
| NewYorkRangers SC | 22 | 9 | 7 | 16 | 39 | - |
| Toronto Maple Leafs SC | 20 | 6 | 4 | 1 | 31 | - |
| Detroit Red Wings SC | 12 | 6 | 3 | 9 | 6 | - |
| Stanley Cup sammanlagt | 54 | 21 | 14 | 35 | 76 | - |
Meriter
Stanley Cup 1 gång: 1964
Hart Trophy 1959
NHL All Star Team 1: 1959, 1962
NHL All Star Team 2: 1958, 1963
Invald i Hockey Hall of Fame 1978
Memorial Cup 1952
Calder Cup 1954
WHL mästare 1970
Gjorde det första NHL-målet i Pittsburgh Penguins historia.
Lagkapten i NY Rangers 1961-64.
Här hittar ni övriga spelarporträtt i serien:
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
