I det här avsnittet presenteras fyra backar (två av dem inledde visserligen sina karriärer som forwards) som tyvärr blivit bortglömda som spelare. De var alla lysande spelare under sina karriärer men det är egentligen ingen av dem som får den uppskattning de förtjänar av olika skäl.
Dit Clapper
Först ut är den förste spelaren i NHL:s historia som blivit uttagen i ligans All Star Team som både back och forward. Han var dessutom Boston Bruins ansikte utåt under klubbens första 20 säsonger i NHL. Aubrey Victor ”Dit” Clapper föddes den 9 februari 1907 i Newmarket, Ontario, familjen flyttade till Hastings och det är där Aubrey får sitt smeknamn. Hans lillasyster som läspade kunde inte säga Victor utan sa Dit istället och det namnet fastnade.
Dit spelade juniorhockey i Oshawa redan som trettonåring och 1925 spelade han med Toronto Parkdale som misslyckades att vinna Memorial Cup. Året efter blev han proffs i Boston Tigers i Can-Am Hockey League och gjorde 7 poäng som back, under sommaren köptes han från Tigers av Boston Bruins för kontanter.
Bostons coach Art Ross tyckte att Clapper passade bättre som högerforward och redan i sin första NHL-match gjorde Clapper mål efter endast 10 sekunders spel. Resten av säsongen imponerade varken Clapper eller Boston och det blev bara tre mål till och totalt 5 poäng på 31 matcher. Året efter placerades Clapper i samma kedja som Cooney Weiland och Dutch Gainor och trion som fick smeknamnet Dynamite Line levererade omgående.
Clapper gjorde 9 mål och 11 poäng i rollen som den som grävde fram pucken till sina två mer tekniska kedjekamrater, Boston gjorde dessutom succé och vann den amerikanska divisionen i NHL och till slut även Stanley Cup. Året efter ändrades reglerna i NHL så att passningar framåt tilläts även i den offensiva zonen, förslaget kom från Bostons Art Ross som visste precis hur hans lag skulle utnyttja den nya regeln.
Boston vräker in mål under seriens början och anledningen var enkel de placerade konstant en spelare i den offensiva zonen eftersom NHL missat att införa dagens offsideregel. Under säsongen så ändrades reglerna men Boston fortsatte att göra mål i massor även om de andra lagen började spela smartare. Cooney Weiland satte nytt poängrekord i NHL med 73 poäng, Clapper blev trea i poängligan med sina 61 (41 mål och 20 assist) medan Gainor blev nia med 49 poäng. Clappers 41 mål var näst bäst i hela NHL men i slutspelet så blev Boston överraskande besegrade i Stanley Cup finalen av Montreal Canadiens som vann med 2-0 i matcher, Clapper var en av få Bostonspelare som var bra under slutspelet med 4 mål på 6 matcher.
Året efter är Boston fortfarande bäst men målfesten är över för den här gången, Dutch Gainor får problem under säsongen och kedjan splittras mot slutet av säsongen, Weiland gjorde 38 poäng medan Clapper gjorde 30 poäng i serien. I slutspelet gick det lika illa den här gången för Boston som förlorade sin andra raka Stanley cup final, Clapper hade ännu ett bra slutspel med 2 mål och 6 poäng på 5 matcher. Han blev dessutom efter säsongen uttagen som högerforward i All Star Team 2.
Clapper blir utsedd till lagkapten och gör sin näst bästa säsong poängmässigt säsongen 1931-32 när han når 17 mål och 39 poäng och blir åtta i poängligan men Boston missar slutspelet efter att flera spelare drabbats av skador. Clapper fortsätter att vara en av Bostons bästa forwards de kommande säsongerna, han gör över 20 poäng varje säsong fram till och med 1936-37 då han får gå tillbaka till att spela back igen. Han blev uttagen i All Star Team 2 1935 när han spelade med centern Nels Stewart som Boston tradat till sig från Montreal Maroons.
Clapper som var en de största spelarna när det gällde längd och vikt under sin era var också en av ligans absolut renaste forwards, hade inte Frank Boucher ändrat Lady Byng kriterierna med sin spelstil så hade Clapper antagligen vunnit trofén någon gång under sin karriär. I slutspelet 1937 hände något ovanligt, den vanligen så lugne Clapper knockade domaren Clarence S. Campbell (blivande NHL-president) efter att denne kallat honom ”son of a bitch”. Straffet för förseelsen var 100 dollar i böter, ett löjligt lågt straff som kommer att göra att de bestraffningar och avstängningar som Campbell sedan delar ut under sin karriär som NHL-president hela tiden ifrågasätts.
Säsongen 1937-38 bildar Clapper backpar med Eddie Shore och Boston blir ett lag att räkna med igen, första säsongen som back på heltid gör Clapper visserligen bara 15 poäng men offensivt har Boston fått förstärkning i form av Kraut-Line. Säsongen efter gör Clapper 26 poäng (13+13) och blir efter säsongen uttagen i All Star team 1. Boston vinner dessutom Stanley Cup precis tio år efter den första triumfen.
Säsongen 1939-40 då Shore tradas till NY Americans så stiger Clapper fram som Bostons store backstjärna, han gör 28 poäng (10+18) och blir för andra året i rad uttagen i All Star Team 1 men Boston försvinner i den första omgången av slutspelet. Säsongen efter tar Boston revansch och vinner sin tredje Stanley Cup titel (andra på tre säsonger), Clapper gjorde under säsongen 26 poäng igen och i slutspelet stod han för 5 assist. Clapper blev dessutom uttagen i All Star Team 1 som back för tredje säsongen i rad.
Nu brandskattas Boston hårt av det andra världskriget bland annat så försvinner Kraut-line och målvakten Frank Brimsek. Veteranen Clapper får nu leda ett lag som får svårare och svårare att konkurrera med de tre stora (Detroit, Montreal och Toronto som kommer att vinna Stanley Cup alla gånger utom en under original Six eran) och han drabbas själv av några allvarliga skador. Clapper gör sin bästa säsong poängmässigt som back 1943-44 då han gör 31 poäng (6+25) och han blir efter den säsongen uttagen för tredje gången i All Star Team 2, vilket är första gången som back.
Säsongen 1945-46 blir Clapper utsedd till spelande coach när Art Ross vill koncentrera sig på jobbet som GM, det går givetvis ut över hans spel och han gör endast 5 poäng under säsongen. Inför säsongen 1946-47 så slutar Clapper som spelare för att istället bli lagets coach på heltid men i november 1946 tvingas han snöra på sig skridskorna igen efter att Jack Crawford blivit skadad. Clapper spelar sedan sporadiskt under resten av säsongen, det blev totalt sex matcher utan några poäng för Clapper under hans 20:e och sista NHL-säsong.
Den 12 februari 1947 hedrades Clapper av Boston som pensionerade hans tröja med #5, det fanns flera anledningar till hyllningen: Clapper var den förste i historien som spelade 20 säsonger i NHL och han hade säsongen 1943-44 blivit den som spelat flest matcher genom tiderna i NHL. Bägge sakerna var givetvis rekord i Boston också men fansen i Boston var inte nöjda eftersom deras stora hjälte Eddie Shore inte hedrats på samma sätt
Fansen blir ändå mer upprörda när det står klart att Clapper under samma år också blir invald i Hockey Hall of Fame, något som Shore inte blivit. En enorm mediakampanj startar i Boston och fansen och Bostons media får som de vill, Shore får sitt tröjnummer pensionerat och blir invald i Hockey Hall of Fame samtidigt som Clapper. All uppståndelse gör att Boston Bruins och lagets fans får en stämpel på sig och tyvärr innebär det också att Clapper som varit Boston Bruins ansikte i 20 säsonger kommer att glömmas bort eftersom han inte spelat på rätt sätt enligt fansen.
Clapper stannar som Bruins coach i ytterligare två säsonger innan han slutade efter att Boston blivit utslagna av Toronto Maple Leafs i slutspelet 1949. Till hösten samma år ställde Clapper upp i valet till det kanadensiska parlamentet men förlorade till sin konservative motståndare med endast 250 röster.
Clapper lämnar nu proffshockeyn och startar en sportaffär i Peterborough dit han flyttat, samtidigt som han var en i styrelsen för juniorlaget Peterborough Petes. Säsongen 1959-60 gör han comeback som coach i ett proffslag när han coachar Buffalo Bisons men när laget missar slutspelet så lämnar han hockeyn för gott. Han drabbas 1973 av en stroke som gör honom rullstolsbunden och den 21 januari 1978 avlider han 70 år gammal.
1983 används hans gamla tröjnummer igen under några matcher, Boston hade signat den gamle Montreal Canadiens stjärnan Guy Lapointe som fick behålla sitt nummer från tiden i Canadiens. Efter några matcher börjar media skriva om att Clappers familj inte blivit tillfrågade och Lapointe byter till en tröja med #27.
Under sin karriär spelade Dit Clapper 824 matcher i NHL samtliga för Boston Bruins och gjorde 228 mål och 474 poäng, han gjorde 13 mål och 30 poäng på 82 slutspelsmatcher. Han vann Stanley Cup tre gånger (mest av alla spelare i Bostons historia), han blev uttagen i All Star Team 1 tre gånger 1939, 1940 och 1941 (alla gånger som back) och tre gånger i All Star team 2 1931, 1935 och 1944 (de första två gångerna som RW och den sista gången som back). Clapper var Boston Bruins lagkapten från 1931 till 1947 (med ett uppehåll 1938-39) vilket var ett NHL-rekord ända tills att Ray Bourque passerade det under 1990-talet. Han var också den som spelat flest matcher i NHL genom tiderna när han slutade och det rekordet stod sig tills att Rocket Richard passerade honom under slutet av 1950-talet.
Han rankades 1998 av Hockey News på plats 41 när tidningen rankade de 100 största spelarna i NHL och först då började en del Bostonsupportrar och media begripa hur bra Clapper varit under tiden fram till det andra världskriget (några hade kanske kollat upp hans namn eftersom det nämns tillsammans med Eddie Shore och Toe Blake i kultfilmen Slapshot). När tidningen 2008 gör om rankingen hamnade Clapper på plats 11 bland backarna.
Dit Clapper var den förste spelaren som spelade i NHL under 20 säsonger, han är en av endast nio som gjort det i ett och samma lag, de andra är: Alex Delvecchio, George Armstrong, Henri Richard, Jean Béliveau, Ken Daneyko, Nicklas Lidström, Stan Mikita och Steve Yzerman (Gordie Howe, Ray Bourque plus kanske någon till har visserligen också spelat mer än 20 säsonger i ett lag men de har även spelat i NHL för andra lag).
Han har kallats för sin tids Jean Béliveau och det säger verkligen en hel del. Till skillnad från många av dåtidens (och för den delen även dagens) spelare så var Clapper känd för sin sportslighet, när matchen var slut var alla oförrätter glömda och han var omtyckt och beundrad av fans, spelare och ledare i hela NHL.
Babe Pratt
Näste back förstörde sin NHL-karriär genom sitt spelande, tre år efter att han vunnit Hart Trophy så hamnade han bara 31 år gammal i farmarligorna. Walter ”Babe” Pratt föddes den 7 januari 1916 i Stony Mountain, Manitoba. Pratt spelade pojkhockey i Winnipeg och det är där han får smeknamnet Babe eftersom han hade den gamle baseballstjärnan Babe Ruth som idol.
Hans lag vinner massor av mästerskap och Pratt är alltid minst två år yngre än lagkamraterna, som 17-åring flyttade han till Kenora för att spela juniorhockey med Kenora Thistles. Första året i Kenora vinner han lagets poängliga och året efter gör han 42 poäng på 18 seriematcher och Kenora är nära att gå till finalen i Memorial Cup. Under årets signades han av New York Rangers och efter Kenora blivit utslagna i Memorial Cup fick han pröva på seniorhockey i Brandon Wheat Kings.
Rangers scout Al Ritchie sa att Pratt var den bästa talang han sett under sin karriär och Pratt gjorde allt för att infria förväntningarna. Efter 28 matcher med Rangers farmarlag Philadelphia Ramblers blev han uppkallad till NHL, där han gjorde 2 poäng på 17 matcher. Till en början spelade han sparsamt eftersom Rangers hade namnkunniga veteranbackar som Ching Johnson, Art Coulter och Ott Heller. Efterhand får han mer speltid och säsongen 1936-37 gör han 15 poäng på 47 matcher och 4 poäng när Rangers förlorar Stanley Cup finalen mot Detroit Red Wings med 3-2 i matcher.
Året efter ökar hans poängskörd till 19 på 47 matcher och säsongen 1938-39 gör han 21 poäng i serien och 2 poäng i slutspelet. Året efter bildar han och Ott Heller ett fruktat backpar i Rangers, paret är endast inne på 17 baklängesmål under säsongen, Pratt gör 17 poäng under serien och 4 poäng när Rangers vinner Stanley Cup för tredje gången.
Pratt är nu en av NHL:s absolut bästa backar och säsongen 1940-41 gör han 20 poäng och året efter sätter han nytt personligt rekord med 28 poäng när Rangers vinner serien i NHL. Efter bara fyra matcher av säsongen 1942-43 tradas han av Rangers till Toronto Maple Leafs mot Red Garrett och Hank Goldup, det är en mycket dålig trade för Rangers men förklaringen till att Rangers valde att göra sig av med Pratt kommer fram om ett par år. Pratt gör hela 37 poäng på 40 matcher för Toronto den säsongen (totalt 39 poäng på 44 matcher).
Den följande säsongen är Pratt överlägsen alla andra backar, han gör 57 poäng på 50 matcher och vinner efter säsongen Hart Trophy, han blir givetvis också uttagen i All Star Team 1. Hans 57 poäng är ett nytt rekord för backar och rekordet kommer att stå sig i 21 säsonger. Säsongen efter är han nästan lika bra, han gör 41 poäng på 50 matcher och när Toronto vinner Stanley Cup så gör han 6 poäng på 13 slutspelsmatcher, han avgör bland annat den sjunde finalmatchen mot Detroit när han satte 2-1 till Toronto. Efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 2 och eftersom han bara är 29 år så anses han kunna leda Toronto till flera Stanley Cup-titlar i framtiden.
Den 30 januari 1946 slår bomben ned i NHL, NHL:s president Red Dutton stänger av Pratt för resten av säsongen pga av en vadslagningsskandal. Efterhand kommer Pratts roll i skandalen att minska och eftersom han samarbetade med både NHL och polisen så får han börja spela med Toronto igen. Han missade 9 matcher under avstängningen men hans rykte är i botten speciellt eftersom envisa källor gör gällande att Rangers misstänkte att han spelade och därför tradade bort Pratt under hösten 1942.
Spelskandalen hade kunnat bli enorm om NHL vågat ta tag i problemet ordentligt, det fanns spelare i varenda NHL-lag som dagligen satsade stora summor pengar på olagliga spel däribland NHL-matcher men istället fick Pratt bli syndabock samtidigt som problemet sopades under mattan. Med tanke på att minst två av de amerikanska NHL-lagens ägare hade ganska ljusskygga förbindelser med maffian 1940-1967 så var det kanske inte så underligt att NHL tittade åt andra hållet. Pratt gjorde 25 poäng med Toronto under säsongen 1925-26 men i juni 1946 tradas han av Maple Leafs GM Conn Smythe till Boston Bruins.
Han spelar 31 matcher för Boston i NHL och 36 matcher för deras farmarlag Hershey Bears, han gjorde 8 poäng under sin sista säsong i NHL. Under säsongen 1947-48 spelade han totalt 51 matcher och gjorde 21 poäng för Hershey Bears och Cleveland Barons i AHL. I december 1948 köpte New Westminster Royals i PCHL rättigheterna till Pratt, Pratt trivdes bra på den kanadensiska västkusten och han spelade fyra säsonger i ligan och två gånger blev han utsedd till ligans MVP.
När han slutade 1952 så blev han coach i samma liga under några säsonger, hans son Tracy Pratt startade sin tio år långa NHL-karriär 1965 och 1966 blev han själv invald i Hockey Hall of Fame. Han jobbade för Vancouver Canucks från att de debuterade i NHL fram till sin död den 16 december 1988. Det var faktiskt i pausen mellan den första och andra perioden under en hemmamatch för Canucks som han fick en hjärtattack och dog. Han hyllades av Canucks genom att namnet Babe fanns på lagets matchtröjor under resten av säsongen 1988-89.
Babe Pratt gjorde 83 mål och 292 poäng på 517 matcher i NHL och när Hockey News 1998 rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna så återfanns Babe Pratt på plats 96. Han delar ett NHL-rekord, han var först av de sex backar som gjort sex assist under en match, Pratt gjorde sex assist i en match den 8 januari 1944.
Hap Day
Den tredje spelaren i dagen avsnitt började precis som Clapper sin NHL-karriär som forward, han var lagkapten för Toronto Maple Leafs i tio säsonger och efter spelarkarriären var han lagets coach under lika många säsonger innan han blev assistant GM till Conn Smythe. Clarence Henry ”Happy” Day föddes den 1 juni 1901 i Owen Sound, Ontario, han flyttade med sin familj till Port McNicoll som tonåring och det var där han gjorde sig ett namn som vänsterforward i skollaget.
Eftersom han alltid verkade glad till och med under en match så kallades han Happy och med tiden så förkortades smeknamnet till Hap. 1922 skrev han på för amatörlaget Hamilton Tigers där han spelade under två säsonger samtidigt som han pluggade på University of Toronto för att bli apotekare. 1924 blev han proffs i Toronto St. Patricks (St. Pats) som då ägdes av Charlie Querrie, efter en säsong som vänsterforward där han gjorde 10 mål och 22 poäng vilket räckte till tionde plats i poängligan så började han den kommande säsongen även spela back.
Han gjorde 14 mål och 16 poäng under säsongen då han användes på båda positionerna, Inför säsongen 1926-27 blev han St. Pats lagkapten och när Conn Smythe köpte laget våren 1927 så blev han Smythes närmaste man, de två hade till och med en firma ihop. Day som den säsongen enbart spelade back gjorde 17 poäng på 44 matcher för Maple Leafs som Smythe döpt om laget till. Den följande säsongen missade Day nästa hälften av matcherna pga att han slet av hälsenan men han gjorde 17 poäng på 27 matcher.
Säsongen 1928-29 missar Day inga matcher men hans defensiva spel där han bara gör 12 poäng på 44 matcher hjälper Maple Leafs att nå Stanley Cup slutspelet för första gången (sedan namnbytet). Laget åker ut i den första omgången mot New York Rangers. Säsongen efter missar Toronto slutspelet igen men Day har en bättre säsong statistiskt sett med 7 mål och 21 poäng. Under sommaren 1930 så köper Conn Smythe King Clancy av Ottawa Senators för en summa pengar så på den tiden nästan motsvarade ett lags löner under en säsong.
King Clancy och Hap Day bildar från säsongen 1930-31 ett av NHL:s absolut bästa backpar och från och med nu är Toronto ett lag att räkna med i NHL. Day kommer inte göra så många poäng de kommande säsongerna det var Clancys uppgift att sköta offensiven medan Day säkrade defensiven. Under Clancys andra säsong i Toronto vinner Maple Leafs Stanley Cup för första gången (Toronto Arenas vann Stanley Cup 1918 och St. Pats vann 1922 men Conn Smythe ville gärna att hans lag skulle vara störst, bäst och vackrast och det dröjer länge innan Maple Leafs börjar räkna Arenas/St. Pats segrar som sina). Day gjorde ett mycket bra slutspel med 6 poäng på 7 matcher, under serien hade han gjort 15 poäng på 47 matcher.
Förutom att han var stjärna och lagkapten i Maple Leafs så ägde och drev Day ett apotek som låg i samma fastighet som Maple Leafs Gardens, han började också coacha juniorlaget West Toronto Nationals och 1936 vann Nationals Memorial Cup med Day som coach. Han fortsatte samtidigt vara en av Maple Leafs viktigaste spelare men under sin elfte säsong som lagkapten i Toronto så syns det tydligt att han inte är tillräckligt bra längre och efter säsongen får han inget nytt kontrakt med Toronto. Inför säsongen 1937-38 skriver han istället på för New York Americans där han avslutar sin NHL-karriär genom att göra 3 assist på 43 seriematcher och gå poänglös från Americans 6 slutspelsmatcher.
Hap Day gjorde 86 mål och 202 poäng på 586 matcher i NHL av de 586 matcherna så spelade han 543 i Toronto, han gjorde dessutom 11 poäng på 51 slutspelsmatcher. Day blev domare under två säsonger innan han säsongen 1940-41 blev Toronto Maple Leafs coach, med honom bakom bänken kommer Maple Leafs vinna Stanley Cup fem gånger på tio säsonger. 1950 blir han befordrad till assistant GM, i verkligheten var det han som skötte den rullande verksamheten men Smythe var fortfarande GM på alla papper. 1951 får han sitt namn ingraverat på Stanley Cup pokalen för sjunde gången och han är den ende i Maple Leafs historia som varit lagkapten, coach och GM för laget.
1957 blir Day undanknuffad som ass. GM av Conn Smythe för att göra plats för sonen Stafford Smythe. Day lämnar då hockeyn och flyttar till St. Thomas, Ontario där han startar en firma som han sköter tills hans son tar över 1977. 1967 uppvaktas Day av Kent Cooke ägaren till det blivande NHL-laget LA Kings som till hösten ska spela sin första säsong, Cooke vill ha Day som GM men Day tackar nej och rekommenderar Larry Regan som också får jobbet.
1961 blev Hap Day invald i Hockey Hall of Fame som spelare, han hade lika gärna kunnat bli invald som Builder men precis som flera andra spelare som blev legendariska coacher eller GM så valdes han in som spelare. Day avlider 88 år gammal den 17 februari i St. Thomas, det dröjer till den 4 oktober 2006 innan Toronto Maple Leafs kommer sig för att hedra Day genom att ära han tröjnummer #4 (Toronto har bara pensionerat två tröjnummer men hedrat 15 spelare till dvs hängt upp tröjan i taket utan att pensionera numret för framtida användning)
Hap Day coachade 546 matcher för Maple Leafs och vann 259 av dem, han är fortfarande den coach som vunnit näst flest matcher med laget efter Punch Imlach. Det var Day som var coach för Toronto Maple Leafs när laget vände 0-3 i matcher mot Detroit Red Wings i Stanley Cup finalen 1942 till seger med 4-3 i matcher. När Maple Leafs coachade av Day vann Stanley Cup tre år i rad 1947-49 så var det första gången ett lag lyckats med den bedriften. Som spelare så gjorde Day det första målet någonsin för Maple Leafs i en Stanley Cup final när han gjorde mål den 15 april 1932.
Earl Seibert
Näste back är för alltid förknippad med av av NHL:s mest tragiska olyckshändelser, olyckan ledde till att superstjärnan Howie Morenz avled på sjukhus sex veckor senare. Walter Earl Seibert föddes den 7 december 1911 i Berlin, Ontario, hans far var Oliver Seibert som valdes in i Hockey Hall of Fame 1961. Fadern som var en fantastiskt bra skridskoåkare och sägs en gång ha besegrat en häst i en hastighetstävling på is.
Efter att ha spelat junior och pojkhockey i sin hemstad som bytte namn till Kitchener under det första världskriget blev han proffs i Springfield Indians 1929. Under de två år han tillbringade i Springfield råkade han ut för en allvarlig huvudskada som tvingade honom att spela med en hjälm resten av karriären, han blev sedan den förste spelaren i NHL som alltid spelade med hjälm.
1931 tradades Seibert från Springfield till NHL-laget New York Rangers, där han snabbt blev en fruktad medlem i en ohyggligt stark backlinje tillsammans med Ching Johnson, Ott Heller och Doug Brennan. Även om Seibert inte var en goon så använde han sin storlek (ca 188 cm och 91 kg) för att rensa i den defensiva zonen. Han den ende spelaren i hela NHL som Boston Bruins storstjärna och fruktade hetsporre Eddie Shore inte ville slåss med och även Torontotuffingen Red Horner undvek Seibert.
1933 vann NY Rangers sin andra Stanley Cup med Seibert i laget och efter den säsongen så behövde Seibert inte slåss så mycket längre, han var hädanefter både fruktad och respekterad. De följande säsongerna så börjar han producera framåt också och kommer över 20 poäng bägge säsongerna, under de två första kom han bara upp i 15 poäng sammanlagt. 1935 blir han uttagen till All Star Team 1 och under de kommande nio säsongerna kommer han antingen bli uttagen i All Star Team 1 eller All Star Team 2.
I januari 1936 tradas han till Chicago Black Hawks i utbyte mot den blivande Rangerslegenden Art Coulter, det tar lite tid innan han anpassar sig men efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 2. Den följande säsongen blir hans namn för alltid inskrivet i NHL-historien, tyvärr pga a den tragiska olyckan som leder fram till att Montreal Canadiens superstjärna Howie Morenz avlider. Den 28 januari 1937 crosscheckar Seibert Morenz som glider in i sargen med skridskorna först, den ena skridskon fastnar i sargen samtidigt som Seibert olyckligt faller över Morenz utsträckta ben. Smällen när Morenz ben går av på fyra ställen hörs över hela Forum, sex veckor senare avlider Morenz på sjukhuset efter att en blodpropp från det skadade benet nått hjärtat. Seibert kommer under resten av sitt liv att gräma sig över olyckan, när han fick frågan om han någonsin spelade mot Morenz så svarade han alltid: ”Yeah, I killed him.”
Seibert blir efter säsongen på nytt uttagen i All Star Team 2 och säsongen 1937-38 vinner han Stanley Cup igen nu tillsammans med Chicago och blir ännu en gång uttagen i All Star Team 2. De tre kommande säsongerna går det inte speciellt bra för Chicago men Seibert är en av lagets stjärnor och blir uttagen till All Star Team 2 alla tre säsongerna. När säsongen 1941-42 startar får Seibert ny energi och han höjer sitt spel ordentligt, som belöning blir han efter säsongen uttagen i All Star Team 1.
Den följande säsongen gör han för första gången över 30 poäng och säsongen efter det sätter han personbästa med 33 poäng, han blir givetvis uttagen i All Star Team 1 bägge säsongerna. Han har blivit lovad en andel av Chicago Black Hawks av ägaren Major Frederic McLaughlin men när McLaughlin avlider i en hjärtattack 1944 så vägrar den nye ägaren att uppfylla löftet och tradar Seibert till Detroit Red Wings.
Han stannar ytterligare en säsong i Detroit, där han under sin femtonde och sista säsong i NHL gjorde 11 poäng. Han slutade spela 1946 och direkt efter det frågar Eddie Shore som nu äger Springfield Indians om Seibert vill coacha laget. Seibert stannar som coach i Springfield under 5 säsonger innan han får nog av den minst sagt excentriske Shore.
Seibert gjorde 276 poäng och blev utvisad 746 minuter under sina 645 NHL-matcher och under tio raka säsonger mellan 1935 och 44 blev han uttagen i antingen All Star Team 1 eller All Star Team 2 (4 gånger i All Star Team 1 och 6 gånger i All Star Team 2). 1963 blev han invald i Hockey Hall of Fame och förenades då med sin far som blivit invald endast 2 år tidigare. Seibert avled 79 år gammal i cancer 1990. 1998 rankades han av The Hockey News på plats 72 av NHL:s 100 största spelare genom tiderna.
Dit Clapper
Först ut är den förste spelaren i NHL:s historia som blivit uttagen i ligans All Star Team som både back och forward. Han var dessutom Boston Bruins ansikte utåt under klubbens första 20 säsonger i NHL. Aubrey Victor ”Dit” Clapper föddes den 9 februari 1907 i Newmarket, Ontario, familjen flyttade till Hastings och det är där Aubrey får sitt smeknamn. Hans lillasyster som läspade kunde inte säga Victor utan sa Dit istället och det namnet fastnade.
Dit spelade juniorhockey i Oshawa redan som trettonåring och 1925 spelade han med Toronto Parkdale som misslyckades att vinna Memorial Cup. Året efter blev han proffs i Boston Tigers i Can-Am Hockey League och gjorde 7 poäng som back, under sommaren köptes han från Tigers av Boston Bruins för kontanter.
Bostons coach Art Ross tyckte att Clapper passade bättre som högerforward och redan i sin första NHL-match gjorde Clapper mål efter endast 10 sekunders spel. Resten av säsongen imponerade varken Clapper eller Boston och det blev bara tre mål till och totalt 5 poäng på 31 matcher. Året efter placerades Clapper i samma kedja som Cooney Weiland och Dutch Gainor och trion som fick smeknamnet Dynamite Line levererade omgående.
Clapper gjorde 9 mål och 11 poäng i rollen som den som grävde fram pucken till sina två mer tekniska kedjekamrater, Boston gjorde dessutom succé och vann den amerikanska divisionen i NHL och till slut även Stanley Cup. Året efter ändrades reglerna i NHL så att passningar framåt tilläts även i den offensiva zonen, förslaget kom från Bostons Art Ross som visste precis hur hans lag skulle utnyttja den nya regeln.
Boston vräker in mål under seriens början och anledningen var enkel de placerade konstant en spelare i den offensiva zonen eftersom NHL missat att införa dagens offsideregel. Under säsongen så ändrades reglerna men Boston fortsatte att göra mål i massor även om de andra lagen började spela smartare. Cooney Weiland satte nytt poängrekord i NHL med 73 poäng, Clapper blev trea i poängligan med sina 61 (41 mål och 20 assist) medan Gainor blev nia med 49 poäng. Clappers 41 mål var näst bäst i hela NHL men i slutspelet så blev Boston överraskande besegrade i Stanley Cup finalen av Montreal Canadiens som vann med 2-0 i matcher, Clapper var en av få Bostonspelare som var bra under slutspelet med 4 mål på 6 matcher.
Året efter är Boston fortfarande bäst men målfesten är över för den här gången, Dutch Gainor får problem under säsongen och kedjan splittras mot slutet av säsongen, Weiland gjorde 38 poäng medan Clapper gjorde 30 poäng i serien. I slutspelet gick det lika illa den här gången för Boston som förlorade sin andra raka Stanley cup final, Clapper hade ännu ett bra slutspel med 2 mål och 6 poäng på 5 matcher. Han blev dessutom efter säsongen uttagen som högerforward i All Star Team 2.
Clapper blir utsedd till lagkapten och gör sin näst bästa säsong poängmässigt säsongen 1931-32 när han når 17 mål och 39 poäng och blir åtta i poängligan men Boston missar slutspelet efter att flera spelare drabbats av skador. Clapper fortsätter att vara en av Bostons bästa forwards de kommande säsongerna, han gör över 20 poäng varje säsong fram till och med 1936-37 då han får gå tillbaka till att spela back igen. Han blev uttagen i All Star Team 2 1935 när han spelade med centern Nels Stewart som Boston tradat till sig från Montreal Maroons.
Clapper som var en de största spelarna när det gällde längd och vikt under sin era var också en av ligans absolut renaste forwards, hade inte Frank Boucher ändrat Lady Byng kriterierna med sin spelstil så hade Clapper antagligen vunnit trofén någon gång under sin karriär. I slutspelet 1937 hände något ovanligt, den vanligen så lugne Clapper knockade domaren Clarence S. Campbell (blivande NHL-president) efter att denne kallat honom ”son of a bitch”. Straffet för förseelsen var 100 dollar i böter, ett löjligt lågt straff som kommer att göra att de bestraffningar och avstängningar som Campbell sedan delar ut under sin karriär som NHL-president hela tiden ifrågasätts.
Säsongen 1937-38 bildar Clapper backpar med Eddie Shore och Boston blir ett lag att räkna med igen, första säsongen som back på heltid gör Clapper visserligen bara 15 poäng men offensivt har Boston fått förstärkning i form av Kraut-Line. Säsongen efter gör Clapper 26 poäng (13+13) och blir efter säsongen uttagen i All Star team 1. Boston vinner dessutom Stanley Cup precis tio år efter den första triumfen.
Säsongen 1939-40 då Shore tradas till NY Americans så stiger Clapper fram som Bostons store backstjärna, han gör 28 poäng (10+18) och blir för andra året i rad uttagen i All Star Team 1 men Boston försvinner i den första omgången av slutspelet. Säsongen efter tar Boston revansch och vinner sin tredje Stanley Cup titel (andra på tre säsonger), Clapper gjorde under säsongen 26 poäng igen och i slutspelet stod han för 5 assist. Clapper blev dessutom uttagen i All Star Team 1 som back för tredje säsongen i rad.
Nu brandskattas Boston hårt av det andra världskriget bland annat så försvinner Kraut-line och målvakten Frank Brimsek. Veteranen Clapper får nu leda ett lag som får svårare och svårare att konkurrera med de tre stora (Detroit, Montreal och Toronto som kommer att vinna Stanley Cup alla gånger utom en under original Six eran) och han drabbas själv av några allvarliga skador. Clapper gör sin bästa säsong poängmässigt som back 1943-44 då han gör 31 poäng (6+25) och han blir efter den säsongen uttagen för tredje gången i All Star Team 2, vilket är första gången som back.
Säsongen 1945-46 blir Clapper utsedd till spelande coach när Art Ross vill koncentrera sig på jobbet som GM, det går givetvis ut över hans spel och han gör endast 5 poäng under säsongen. Inför säsongen 1946-47 så slutar Clapper som spelare för att istället bli lagets coach på heltid men i november 1946 tvingas han snöra på sig skridskorna igen efter att Jack Crawford blivit skadad. Clapper spelar sedan sporadiskt under resten av säsongen, det blev totalt sex matcher utan några poäng för Clapper under hans 20:e och sista NHL-säsong.
Den 12 februari 1947 hedrades Clapper av Boston som pensionerade hans tröja med #5, det fanns flera anledningar till hyllningen: Clapper var den förste i historien som spelade 20 säsonger i NHL och han hade säsongen 1943-44 blivit den som spelat flest matcher genom tiderna i NHL. Bägge sakerna var givetvis rekord i Boston också men fansen i Boston var inte nöjda eftersom deras stora hjälte Eddie Shore inte hedrats på samma sätt
Fansen blir ändå mer upprörda när det står klart att Clapper under samma år också blir invald i Hockey Hall of Fame, något som Shore inte blivit. En enorm mediakampanj startar i Boston och fansen och Bostons media får som de vill, Shore får sitt tröjnummer pensionerat och blir invald i Hockey Hall of Fame samtidigt som Clapper. All uppståndelse gör att Boston Bruins och lagets fans får en stämpel på sig och tyvärr innebär det också att Clapper som varit Boston Bruins ansikte i 20 säsonger kommer att glömmas bort eftersom han inte spelat på rätt sätt enligt fansen.
Clapper stannar som Bruins coach i ytterligare två säsonger innan han slutade efter att Boston blivit utslagna av Toronto Maple Leafs i slutspelet 1949. Till hösten samma år ställde Clapper upp i valet till det kanadensiska parlamentet men förlorade till sin konservative motståndare med endast 250 röster.
Clapper lämnar nu proffshockeyn och startar en sportaffär i Peterborough dit han flyttat, samtidigt som han var en i styrelsen för juniorlaget Peterborough Petes. Säsongen 1959-60 gör han comeback som coach i ett proffslag när han coachar Buffalo Bisons men när laget missar slutspelet så lämnar han hockeyn för gott. Han drabbas 1973 av en stroke som gör honom rullstolsbunden och den 21 januari 1978 avlider han 70 år gammal.
1983 används hans gamla tröjnummer igen under några matcher, Boston hade signat den gamle Montreal Canadiens stjärnan Guy Lapointe som fick behålla sitt nummer från tiden i Canadiens. Efter några matcher börjar media skriva om att Clappers familj inte blivit tillfrågade och Lapointe byter till en tröja med #27.
Under sin karriär spelade Dit Clapper 824 matcher i NHL samtliga för Boston Bruins och gjorde 228 mål och 474 poäng, han gjorde 13 mål och 30 poäng på 82 slutspelsmatcher. Han vann Stanley Cup tre gånger (mest av alla spelare i Bostons historia), han blev uttagen i All Star Team 1 tre gånger 1939, 1940 och 1941 (alla gånger som back) och tre gånger i All Star team 2 1931, 1935 och 1944 (de första två gångerna som RW och den sista gången som back). Clapper var Boston Bruins lagkapten från 1931 till 1947 (med ett uppehåll 1938-39) vilket var ett NHL-rekord ända tills att Ray Bourque passerade det under 1990-talet. Han var också den som spelat flest matcher i NHL genom tiderna när han slutade och det rekordet stod sig tills att Rocket Richard passerade honom under slutet av 1950-talet.
Han rankades 1998 av Hockey News på plats 41 när tidningen rankade de 100 största spelarna i NHL och först då började en del Bostonsupportrar och media begripa hur bra Clapper varit under tiden fram till det andra världskriget (några hade kanske kollat upp hans namn eftersom det nämns tillsammans med Eddie Shore och Toe Blake i kultfilmen Slapshot). När tidningen 2008 gör om rankingen hamnade Clapper på plats 11 bland backarna.
Dit Clapper var den förste spelaren som spelade i NHL under 20 säsonger, han är en av endast nio som gjort det i ett och samma lag, de andra är: Alex Delvecchio, George Armstrong, Henri Richard, Jean Béliveau, Ken Daneyko, Nicklas Lidström, Stan Mikita och Steve Yzerman (Gordie Howe, Ray Bourque plus kanske någon till har visserligen också spelat mer än 20 säsonger i ett lag men de har även spelat i NHL för andra lag).
Han har kallats för sin tids Jean Béliveau och det säger verkligen en hel del. Till skillnad från många av dåtidens (och för den delen även dagens) spelare så var Clapper känd för sin sportslighet, när matchen var slut var alla oförrätter glömda och han var omtyckt och beundrad av fans, spelare och ledare i hela NHL.
Babe Pratt
Näste back förstörde sin NHL-karriär genom sitt spelande, tre år efter att han vunnit Hart Trophy så hamnade han bara 31 år gammal i farmarligorna. Walter ”Babe” Pratt föddes den 7 januari 1916 i Stony Mountain, Manitoba. Pratt spelade pojkhockey i Winnipeg och det är där han får smeknamnet Babe eftersom han hade den gamle baseballstjärnan Babe Ruth som idol.
Hans lag vinner massor av mästerskap och Pratt är alltid minst två år yngre än lagkamraterna, som 17-åring flyttade han till Kenora för att spela juniorhockey med Kenora Thistles. Första året i Kenora vinner han lagets poängliga och året efter gör han 42 poäng på 18 seriematcher och Kenora är nära att gå till finalen i Memorial Cup. Under årets signades han av New York Rangers och efter Kenora blivit utslagna i Memorial Cup fick han pröva på seniorhockey i Brandon Wheat Kings.
Rangers scout Al Ritchie sa att Pratt var den bästa talang han sett under sin karriär och Pratt gjorde allt för att infria förväntningarna. Efter 28 matcher med Rangers farmarlag Philadelphia Ramblers blev han uppkallad till NHL, där han gjorde 2 poäng på 17 matcher. Till en början spelade han sparsamt eftersom Rangers hade namnkunniga veteranbackar som Ching Johnson, Art Coulter och Ott Heller. Efterhand får han mer speltid och säsongen 1936-37 gör han 15 poäng på 47 matcher och 4 poäng när Rangers förlorar Stanley Cup finalen mot Detroit Red Wings med 3-2 i matcher.
Året efter ökar hans poängskörd till 19 på 47 matcher och säsongen 1938-39 gör han 21 poäng i serien och 2 poäng i slutspelet. Året efter bildar han och Ott Heller ett fruktat backpar i Rangers, paret är endast inne på 17 baklängesmål under säsongen, Pratt gör 17 poäng under serien och 4 poäng när Rangers vinner Stanley Cup för tredje gången.
Pratt är nu en av NHL:s absolut bästa backar och säsongen 1940-41 gör han 20 poäng och året efter sätter han nytt personligt rekord med 28 poäng när Rangers vinner serien i NHL. Efter bara fyra matcher av säsongen 1942-43 tradas han av Rangers till Toronto Maple Leafs mot Red Garrett och Hank Goldup, det är en mycket dålig trade för Rangers men förklaringen till att Rangers valde att göra sig av med Pratt kommer fram om ett par år. Pratt gör hela 37 poäng på 40 matcher för Toronto den säsongen (totalt 39 poäng på 44 matcher).
Den följande säsongen är Pratt överlägsen alla andra backar, han gör 57 poäng på 50 matcher och vinner efter säsongen Hart Trophy, han blir givetvis också uttagen i All Star Team 1. Hans 57 poäng är ett nytt rekord för backar och rekordet kommer att stå sig i 21 säsonger. Säsongen efter är han nästan lika bra, han gör 41 poäng på 50 matcher och när Toronto vinner Stanley Cup så gör han 6 poäng på 13 slutspelsmatcher, han avgör bland annat den sjunde finalmatchen mot Detroit när han satte 2-1 till Toronto. Efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 2 och eftersom han bara är 29 år så anses han kunna leda Toronto till flera Stanley Cup-titlar i framtiden.
Den 30 januari 1946 slår bomben ned i NHL, NHL:s president Red Dutton stänger av Pratt för resten av säsongen pga av en vadslagningsskandal. Efterhand kommer Pratts roll i skandalen att minska och eftersom han samarbetade med både NHL och polisen så får han börja spela med Toronto igen. Han missade 9 matcher under avstängningen men hans rykte är i botten speciellt eftersom envisa källor gör gällande att Rangers misstänkte att han spelade och därför tradade bort Pratt under hösten 1942.
Spelskandalen hade kunnat bli enorm om NHL vågat ta tag i problemet ordentligt, det fanns spelare i varenda NHL-lag som dagligen satsade stora summor pengar på olagliga spel däribland NHL-matcher men istället fick Pratt bli syndabock samtidigt som problemet sopades under mattan. Med tanke på att minst två av de amerikanska NHL-lagens ägare hade ganska ljusskygga förbindelser med maffian 1940-1967 så var det kanske inte så underligt att NHL tittade åt andra hållet. Pratt gjorde 25 poäng med Toronto under säsongen 1925-26 men i juni 1946 tradas han av Maple Leafs GM Conn Smythe till Boston Bruins.
Han spelar 31 matcher för Boston i NHL och 36 matcher för deras farmarlag Hershey Bears, han gjorde 8 poäng under sin sista säsong i NHL. Under säsongen 1947-48 spelade han totalt 51 matcher och gjorde 21 poäng för Hershey Bears och Cleveland Barons i AHL. I december 1948 köpte New Westminster Royals i PCHL rättigheterna till Pratt, Pratt trivdes bra på den kanadensiska västkusten och han spelade fyra säsonger i ligan och två gånger blev han utsedd till ligans MVP.
När han slutade 1952 så blev han coach i samma liga under några säsonger, hans son Tracy Pratt startade sin tio år långa NHL-karriär 1965 och 1966 blev han själv invald i Hockey Hall of Fame. Han jobbade för Vancouver Canucks från att de debuterade i NHL fram till sin död den 16 december 1988. Det var faktiskt i pausen mellan den första och andra perioden under en hemmamatch för Canucks som han fick en hjärtattack och dog. Han hyllades av Canucks genom att namnet Babe fanns på lagets matchtröjor under resten av säsongen 1988-89.
Babe Pratt gjorde 83 mål och 292 poäng på 517 matcher i NHL och när Hockey News 1998 rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna så återfanns Babe Pratt på plats 96. Han delar ett NHL-rekord, han var först av de sex backar som gjort sex assist under en match, Pratt gjorde sex assist i en match den 8 januari 1944.
Hap Day
Den tredje spelaren i dagen avsnitt började precis som Clapper sin NHL-karriär som forward, han var lagkapten för Toronto Maple Leafs i tio säsonger och efter spelarkarriären var han lagets coach under lika många säsonger innan han blev assistant GM till Conn Smythe. Clarence Henry ”Happy” Day föddes den 1 juni 1901 i Owen Sound, Ontario, han flyttade med sin familj till Port McNicoll som tonåring och det var där han gjorde sig ett namn som vänsterforward i skollaget.
Eftersom han alltid verkade glad till och med under en match så kallades han Happy och med tiden så förkortades smeknamnet till Hap. 1922 skrev han på för amatörlaget Hamilton Tigers där han spelade under två säsonger samtidigt som han pluggade på University of Toronto för att bli apotekare. 1924 blev han proffs i Toronto St. Patricks (St. Pats) som då ägdes av Charlie Querrie, efter en säsong som vänsterforward där han gjorde 10 mål och 22 poäng vilket räckte till tionde plats i poängligan så började han den kommande säsongen även spela back.
Han gjorde 14 mål och 16 poäng under säsongen då han användes på båda positionerna, Inför säsongen 1926-27 blev han St. Pats lagkapten och när Conn Smythe köpte laget våren 1927 så blev han Smythes närmaste man, de två hade till och med en firma ihop. Day som den säsongen enbart spelade back gjorde 17 poäng på 44 matcher för Maple Leafs som Smythe döpt om laget till. Den följande säsongen missade Day nästa hälften av matcherna pga att han slet av hälsenan men han gjorde 17 poäng på 27 matcher.
Säsongen 1928-29 missar Day inga matcher men hans defensiva spel där han bara gör 12 poäng på 44 matcher hjälper Maple Leafs att nå Stanley Cup slutspelet för första gången (sedan namnbytet). Laget åker ut i den första omgången mot New York Rangers. Säsongen efter missar Toronto slutspelet igen men Day har en bättre säsong statistiskt sett med 7 mål och 21 poäng. Under sommaren 1930 så köper Conn Smythe King Clancy av Ottawa Senators för en summa pengar så på den tiden nästan motsvarade ett lags löner under en säsong.
King Clancy och Hap Day bildar från säsongen 1930-31 ett av NHL:s absolut bästa backpar och från och med nu är Toronto ett lag att räkna med i NHL. Day kommer inte göra så många poäng de kommande säsongerna det var Clancys uppgift att sköta offensiven medan Day säkrade defensiven. Under Clancys andra säsong i Toronto vinner Maple Leafs Stanley Cup för första gången (Toronto Arenas vann Stanley Cup 1918 och St. Pats vann 1922 men Conn Smythe ville gärna att hans lag skulle vara störst, bäst och vackrast och det dröjer länge innan Maple Leafs börjar räkna Arenas/St. Pats segrar som sina). Day gjorde ett mycket bra slutspel med 6 poäng på 7 matcher, under serien hade han gjort 15 poäng på 47 matcher.
Förutom att han var stjärna och lagkapten i Maple Leafs så ägde och drev Day ett apotek som låg i samma fastighet som Maple Leafs Gardens, han började också coacha juniorlaget West Toronto Nationals och 1936 vann Nationals Memorial Cup med Day som coach. Han fortsatte samtidigt vara en av Maple Leafs viktigaste spelare men under sin elfte säsong som lagkapten i Toronto så syns det tydligt att han inte är tillräckligt bra längre och efter säsongen får han inget nytt kontrakt med Toronto. Inför säsongen 1937-38 skriver han istället på för New York Americans där han avslutar sin NHL-karriär genom att göra 3 assist på 43 seriematcher och gå poänglös från Americans 6 slutspelsmatcher.
Hap Day gjorde 86 mål och 202 poäng på 586 matcher i NHL av de 586 matcherna så spelade han 543 i Toronto, han gjorde dessutom 11 poäng på 51 slutspelsmatcher. Day blev domare under två säsonger innan han säsongen 1940-41 blev Toronto Maple Leafs coach, med honom bakom bänken kommer Maple Leafs vinna Stanley Cup fem gånger på tio säsonger. 1950 blir han befordrad till assistant GM, i verkligheten var det han som skötte den rullande verksamheten men Smythe var fortfarande GM på alla papper. 1951 får han sitt namn ingraverat på Stanley Cup pokalen för sjunde gången och han är den ende i Maple Leafs historia som varit lagkapten, coach och GM för laget.
1957 blir Day undanknuffad som ass. GM av Conn Smythe för att göra plats för sonen Stafford Smythe. Day lämnar då hockeyn och flyttar till St. Thomas, Ontario där han startar en firma som han sköter tills hans son tar över 1977. 1967 uppvaktas Day av Kent Cooke ägaren till det blivande NHL-laget LA Kings som till hösten ska spela sin första säsong, Cooke vill ha Day som GM men Day tackar nej och rekommenderar Larry Regan som också får jobbet.
1961 blev Hap Day invald i Hockey Hall of Fame som spelare, han hade lika gärna kunnat bli invald som Builder men precis som flera andra spelare som blev legendariska coacher eller GM så valdes han in som spelare. Day avlider 88 år gammal den 17 februari i St. Thomas, det dröjer till den 4 oktober 2006 innan Toronto Maple Leafs kommer sig för att hedra Day genom att ära han tröjnummer #4 (Toronto har bara pensionerat två tröjnummer men hedrat 15 spelare till dvs hängt upp tröjan i taket utan att pensionera numret för framtida användning)
Hap Day coachade 546 matcher för Maple Leafs och vann 259 av dem, han är fortfarande den coach som vunnit näst flest matcher med laget efter Punch Imlach. Det var Day som var coach för Toronto Maple Leafs när laget vände 0-3 i matcher mot Detroit Red Wings i Stanley Cup finalen 1942 till seger med 4-3 i matcher. När Maple Leafs coachade av Day vann Stanley Cup tre år i rad 1947-49 så var det första gången ett lag lyckats med den bedriften. Som spelare så gjorde Day det första målet någonsin för Maple Leafs i en Stanley Cup final när han gjorde mål den 15 april 1932.
Earl Seibert
Näste back är för alltid förknippad med av av NHL:s mest tragiska olyckshändelser, olyckan ledde till att superstjärnan Howie Morenz avled på sjukhus sex veckor senare. Walter Earl Seibert föddes den 7 december 1911 i Berlin, Ontario, hans far var Oliver Seibert som valdes in i Hockey Hall of Fame 1961. Fadern som var en fantastiskt bra skridskoåkare och sägs en gång ha besegrat en häst i en hastighetstävling på is.
Efter att ha spelat junior och pojkhockey i sin hemstad som bytte namn till Kitchener under det första världskriget blev han proffs i Springfield Indians 1929. Under de två år han tillbringade i Springfield råkade han ut för en allvarlig huvudskada som tvingade honom att spela med en hjälm resten av karriären, han blev sedan den förste spelaren i NHL som alltid spelade med hjälm.
1931 tradades Seibert från Springfield till NHL-laget New York Rangers, där han snabbt blev en fruktad medlem i en ohyggligt stark backlinje tillsammans med Ching Johnson, Ott Heller och Doug Brennan. Även om Seibert inte var en goon så använde han sin storlek (ca 188 cm och 91 kg) för att rensa i den defensiva zonen. Han den ende spelaren i hela NHL som Boston Bruins storstjärna och fruktade hetsporre Eddie Shore inte ville slåss med och även Torontotuffingen Red Horner undvek Seibert.
1933 vann NY Rangers sin andra Stanley Cup med Seibert i laget och efter den säsongen så behövde Seibert inte slåss så mycket längre, han var hädanefter både fruktad och respekterad. De följande säsongerna så börjar han producera framåt också och kommer över 20 poäng bägge säsongerna, under de två första kom han bara upp i 15 poäng sammanlagt. 1935 blir han uttagen till All Star Team 1 och under de kommande nio säsongerna kommer han antingen bli uttagen i All Star Team 1 eller All Star Team 2.
I januari 1936 tradas han till Chicago Black Hawks i utbyte mot den blivande Rangerslegenden Art Coulter, det tar lite tid innan han anpassar sig men efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 2. Den följande säsongen blir hans namn för alltid inskrivet i NHL-historien, tyvärr pga a den tragiska olyckan som leder fram till att Montreal Canadiens superstjärna Howie Morenz avlider. Den 28 januari 1937 crosscheckar Seibert Morenz som glider in i sargen med skridskorna först, den ena skridskon fastnar i sargen samtidigt som Seibert olyckligt faller över Morenz utsträckta ben. Smällen när Morenz ben går av på fyra ställen hörs över hela Forum, sex veckor senare avlider Morenz på sjukhuset efter att en blodpropp från det skadade benet nått hjärtat. Seibert kommer under resten av sitt liv att gräma sig över olyckan, när han fick frågan om han någonsin spelade mot Morenz så svarade han alltid: ”Yeah, I killed him.”
Seibert blir efter säsongen på nytt uttagen i All Star Team 2 och säsongen 1937-38 vinner han Stanley Cup igen nu tillsammans med Chicago och blir ännu en gång uttagen i All Star Team 2. De tre kommande säsongerna går det inte speciellt bra för Chicago men Seibert är en av lagets stjärnor och blir uttagen till All Star Team 2 alla tre säsongerna. När säsongen 1941-42 startar får Seibert ny energi och han höjer sitt spel ordentligt, som belöning blir han efter säsongen uttagen i All Star Team 1.
Den följande säsongen gör han för första gången över 30 poäng och säsongen efter det sätter han personbästa med 33 poäng, han blir givetvis uttagen i All Star Team 1 bägge säsongerna. Han har blivit lovad en andel av Chicago Black Hawks av ägaren Major Frederic McLaughlin men när McLaughlin avlider i en hjärtattack 1944 så vägrar den nye ägaren att uppfylla löftet och tradar Seibert till Detroit Red Wings.
Han stannar ytterligare en säsong i Detroit, där han under sin femtonde och sista säsong i NHL gjorde 11 poäng. Han slutade spela 1946 och direkt efter det frågar Eddie Shore som nu äger Springfield Indians om Seibert vill coacha laget. Seibert stannar som coach i Springfield under 5 säsonger innan han får nog av den minst sagt excentriske Shore.
Seibert gjorde 276 poäng och blev utvisad 746 minuter under sina 645 NHL-matcher och under tio raka säsonger mellan 1935 och 44 blev han uttagen i antingen All Star Team 1 eller All Star Team 2 (4 gånger i All Star Team 1 och 6 gånger i All Star Team 2). 1963 blev han invald i Hockey Hall of Fame och förenades då med sin far som blivit invald endast 2 år tidigare. Seibert avled 79 år gammal i cancer 1990. 1998 rankades han av The Hockey News på plats 72 av NHL:s 100 största spelare genom tiderna.
