Leonard Patrick ”Red” Kelly föddes den 9 juli 1927 i Simcoe, Ontario, Canada och han växte upp med att lyssna på Foster Hewitt's radioreferat från matcherna i Maple Leafs Gardens. 1943 flyttade han till Toronto för att plugga på St. Michael's College School och säsongen 1946-47 gjorde han 9 mål och 33 poäng på 30 matcher som back. Han hade varit forward tills han kom till St. Mike's fyra år tidigare men han skolades om till back av lagets coach den gamle Torontostjärnan Gentleman Joe Primeau.
St. Mike's var Toronto Maple Leafs plantskola, dit de skickade sina spelare, sedan fanns det några som sökte sig dit självmant och de var ofta spelare som slunkit genom Maple Leafs nät och de plockade genast upp av de amerikanska NHL-lagen. Red som han kallades pga av hårfärgen snappades upp av Detroit Red Wings som ville att han skulle komma till träningslägret inför säsongen 1947-48.
Kelly fick en plats i laget, han blev lagets femte back dvs han kunde räkna med kanske fem minuters speltid per match. Hans första tröjnummer var 20 eftersom på den tiden så fick spelarna nummer efter var de spelade, ordinarie spelare hade låga nummer. En del lag gick efter principen 2 och 3 backar 4, 5 och 6 första kedjan medan i andra lag hade backarna 2, 3 ,4 och 5 medan forwards hade högre nummer, högst nummer hade de som var reserver.
Detroits fyra backar var ”Black” Jack Stewart, Bill Quackenbush, Leo Reise och Doug McCaig men precis före jul så bröt McCaig benet och Kelly fick chansen vid sidan av stjärnan Quackenbush. När McCaig blev frisk så tradades han till Chicago av Detroit som behöll Kelly bland de fyra spelande backarna. Första säsongen i NHL spelade Kelly 60 matcher och gjorde 20 poäng, i slutspelet där Detroit fick stryk i finalen gjorde han 5 poäng på 10 matcher.
Vid början av den kommande säsongen fick Kelly byta till #4 eftersom han nu tillhörde de ordinarie spelarna. Detroit nådde Stanley Cup finalen även den här gången men lagets GM/coach Jack Adams ansåg att Detroit var för svaga framåt, så han tradade storstjärnan Quackenbush (3 gånger uttagen i All Star Team 1 och 2 gånger i All Star Team 2) till Boston mot fyra forwards. Traden som var mycket kritiserad av fansen blev en succé när Red Wings vann Stanley Cup 1950 och då hade Kelly utvecklats till lagets bäste back. Kelly hade under säsongen gjort 15 mål och 40 poäng och blir efter säsongen uttagen i All Star team 2.
Inför säsongen 1950-51 gör Adams ännu en trade för att förstärka anfallet och tradar bort Jack Stewart till Chicago Black Hawks i NHL:s dittills största trade med nio spelare inblandade. Traden är kortsiktigt usel eftersom Detroit blir utslagna i Stanley Cup semifinalen men för Kelly var den en verklig boost för självförtroendet. Kelly satte personbästa med 17 mål och 54 poäng och blir uttagen i All Star Team 1 för första gången. Han vinner dessutom Lady Byng som förste back genom tiderna och hade Norris Trophy funnits hade han garanterat vunnit den också. Han hade också fått en ny blivande backstjärna till partner när Marcel Pronovost gjorde sin första av 15 säsonger i Detroit.
Detroit vinner sedan Stanley Cup tre gånger under de fyra kommande säsongerna, Kelly blir uttagen i All Star Team 1 under alla fyra säsongerna, han vinner Lady Byng ytterligare två gånger och 1954 blev han den förste som fick ta emot James Norris Memorial Trophy. Han gjorde under alla fyra säsongerna över 40 poäng och i slutspelet gjorde 17 poäng under de fyra säsongerna. Han blev 1955 detroniserad som NHL:s bäste back av Doug Harvey men han är fortfarande Detroits absolut bäste back.
Detroits dynasti tar slut och Montreal Canadiens tar vid, Kelly fortsätter att spela en viktig roll för Detroit men efter 50 poäng säsongen 1955-56 blir hans roll mer och mer defensiv. Han blir uttagen i All Star Team 2 den säsongen och säsongen efter blir han uttagen i All Star Team 1 och inför säsongen 1957-58 blir han Detroits lagkapten. Under våren 1959 bryter han ett ben i fotleden men spelar resten av säsongen på sprutor eftersom Detroit av någon anledning vill hålla skadan hemlig.
Under hösten får Kelly frågan av en Detroit journalist varför han inte varit sig lik under slutet av den föregående säsongen och Kelly svarade: "Don't know. Might have been the ankle." Detroits GM Jack Adams flippar ut fullständigt och ordnar samma kväll en trade av Kelly plus Bill McNeil till NY Rangers mot Bill Gadsby och Eddie Shack. Red blir minst lika förbannat och slutar tvärt och åker hem till sin farm utanför Toronto. Torontos GM Punch Imlach inser att varken Adams eller Kelly kommer att backa men han besöker Kelly tillsammans med King Clancy för att försöka övertyga honom om att komma till Maple Leafs.
Kelly går efter viss tvekan med på det men Adams blir svårare att övertala men till slut lyckas Imlach/Clancy övertala Adams om att trada Kelly till Toronto mot backen Marc Reaume. Kelly gör sin debut i Maple Leafs i en match mot Montreal Canadiens eftersom Toronto hade skador bland centrarna så får Kelly i uppgift att spela center mot Jean Béliveau. Kelly lyckas neutralisera Béliveau fullständigt och resten av karriären kommer han att spela center och ofta mot motståndarnas största stjärnor. Toronto gick till Stanley Cup finalen första säsongen med Kelly i laget men Montreal Canadiens fullbordade sin dynasti genom att vinna sin femte raka Stanley Cup.
Den första hela säsongen som center blir det inte så defensivt spel från Kelly, han leder sin kedja till stordåd och själv gör han 20 mål och 70 poäng vilket gav honom en sjunde plats i poängligan. Han fick även ta emot Lady Byng och blev därmed den förste som vunnit trofén både som back och forward. Året efter får han andra kedjekamrater och koncentrerar sig mer på det defensiva spelet men under slutspelet där Maple Leafs vinner sin tionde Stanley Cup gör han 10 poäng på de 12 matcherna.
Säsongen 1962-63 gör han 60 poäng i seriespelet och 8 poäng i slutspelet när Toronto vinner sin andra raka titel. Den följande säsongen liknar säsongen 1961-62 med en mer defensiv Kelly i serien och en offensiv i slutspelet, han gjorde 45 poäng i serien och hela 13 poäng när Maple Leafs vann för tredje gången i rad. De två kommande säsongerna så används han uteslutande som defensiv center mot de andra lagens stjärnor, det blir givetvis en hel del spel med en man mindre också och där glänser han verkligen.
Toronto åkte ut i första omgången både 1965 och 1966 men säsongen 1966-67 kommer det ålderstigna och rutinerade laget få sin revansch. Toronto vinner mycket överraskande Stanley Cup finalen över Montreal Canadiens och tar därmed hem sin trettonde och senaste Stanley Cup vinst. Kelly var som vanligt lysande i slutspelet där han och Dave Keon frustrerade Jean Béliveau och Canadiens genom att alltid vara på rätt ställe vid rätt tillfälle för att hindra Montreal från att göra mål. Dessutom storspelade Torontos bägge veteranmålvakter Johnny Bower och Terry Sawchuk vilket knappast gjorde saken lättare för Montreals forwards.
Redan innan Maple Leafs överraskande vunnit Stanley Cup 1967 så hade telefonen börjat ringa hemma hos Kelly, det var diverse ledare från de sex expansionslagen som skulle debutera i NHL den kommande säsongen som hörde av sig. Kelly fastnade för erbjudandet från LA Kings GM Larry Regan om att bli Kings förste coach men han ville prata med Torontos GM Punch Imlach först.
Imlach sa att han inte tänkte hindra Kelly från att bli coach men han erbjöd samtidigt Kelly ett nytt kontrakt som spelare för de kommande fyra säsongerna (Imlach misstänkte antagligen att Kelly skulle göra comeback som spelare när det började gå knackigt för Kings). Hade Kings offrat ett av sina val i expansionsdraften på att välja Kelly så hade Imlach och Toronto inte kunnat göra så mycket men LA ville inte offra ett dyrbart val på sin blivande coach.
Istället tvingades man efter långdragna förhandlingar trada till sig rättigheterna till Kelly (som tillhörde Toronto eftersom han fått ett kontraktserbjudande av dem) genom att skicka en back (Ken Block) till Toronto. Kings tippades av de flesta experter hamna sist i NHL:s västra divisionen som innehöll alla expansionslagen men Kelly coachade laget till en andraplats under lagets debutsäsong. Under sin andra säsong i LA så ville hans fru flytta tillbaka österut och efter säsongen som ledde till ännu ett slutspel för Kings så lämnade Kelly LA 1969 och blev Pittsburgh Penguins nye coach, han blev samma år dessutom invald i Hockey Hall of Fame.
Under tre säsonger som coach i Pittsburgh ledde han laget till slutspel två gånger men under den fjärde säsongen då det såg ut som om Pittsburgh skulle missa slutspelet så fick han sparken. Säsongen efter återvände han efter stor tvekan till Toronto Maple Leafs där han de kommande fyra säsongerna coachade laget som innehöll bland annat Börje Salming till slutspelet alla säsongerna.
När han fick sparken från Toronto 1977 så slutade han som coach och han har i sommar fyllt 87 år men han har fortfarande inte hedrats av Detroit Red Wings genom att få sin tröja upphissade i taket. Det är faktiskt lite löjligt att Kelly efter 13 säsonger och nästan 850 matcher, knappt 500 poäng och fyra Stanley Cup vinster inte anses platsa i taket på Joe Louis Arena. Hans tröja med #4 har i alla fall hedrats av Toronto Maple Leafs som ett av deras ”Honoured Numbers” (Toronto har bara pensionerat tre nummer, #5 Bill Barilko, #6 Ace Bailey och #99 Wayne Gretzky).
Familjen Ilitch tycker kanske inte att det är deras problem att de tidigare ägarna inte hyllade Kelly men Ilitch har faktiskt plockat bort ett nummer som tidigare var pensionerat (#6 Larry Aurie pensionerades redan efter säsongen 1937-38 av Detroits dåvarande ägare James Norris). Eftersom Detroit inte passade på att hedra Kelly samtidigt som de hedrade Ted Lindsay 1991 så finns det en ganska stor risk att Kelly inte kommer att hedras av Detroit Red Wings så länge som familjen Ilitch äger laget, för de verkar inte tycka att det som hände innan de köpte laget räknas.
1998 placerade tidningen Hockey News Kelly på plats 22 när tidningen rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna. När tidningen 2008 gjorde om rankingen så hamnade Kelly på plats 7 bland backarna före superstjärnor som Larry Robinson, Paul Coffey och Chris Chelios
Statistik
Meriter:
Stanley Cup: 8, 1950,1952, 1954, 1955, 1962, 1963, 1964, 1967
Han är den spelare som vunnit Stanley Cup flest gånger av de som inte spelat i Montreal Canadiens
Norris Trophy 1954 förste vinnaren någonsin
Lady Byng 4, 1951, 1953, 1954, 1961 de första tre gångerna som back.
All Star Team 1 6 gånger alla som back, 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1957
All Star Team 2 2 gånger alla som back, 1950, 1956
Invald i Hockey Hall of Fame 1969
4 oktober 2006 hedrades hans nummer av Toronto Maple Leafs
Lagkapten i Detroit Red Wings mellan 1956och 1958
Han har suttit två mandatperioder i Canadas parlament för det liberala partiet, samtidigt som han spelade för Toronto Maple Leafs. Han debatterade bland annat mot Maple Leafs ägare Conn Smythe som var parlamentsledamot för de konservativa, störst gräl hade de angående hur den kanadensiska flaggan skulle se ut, Kelly ville ha lönnlövet medan Smythe inte ville ta bort Union Jack från den nya kanadensisk flaggan.
Han är släkt med den förre NHL backen Rob Blake.
Han har följande statistik som coach i NHL, 700 matcher, 261 vinster, 311 förluster och 128 oavgjorda, han förde sina lag till slutspel åtta gånger på nio säsonger.
St. Mike's var Toronto Maple Leafs plantskola, dit de skickade sina spelare, sedan fanns det några som sökte sig dit självmant och de var ofta spelare som slunkit genom Maple Leafs nät och de plockade genast upp av de amerikanska NHL-lagen. Red som han kallades pga av hårfärgen snappades upp av Detroit Red Wings som ville att han skulle komma till träningslägret inför säsongen 1947-48.
Kelly fick en plats i laget, han blev lagets femte back dvs han kunde räkna med kanske fem minuters speltid per match. Hans första tröjnummer var 20 eftersom på den tiden så fick spelarna nummer efter var de spelade, ordinarie spelare hade låga nummer. En del lag gick efter principen 2 och 3 backar 4, 5 och 6 första kedjan medan i andra lag hade backarna 2, 3 ,4 och 5 medan forwards hade högre nummer, högst nummer hade de som var reserver.
Detroits fyra backar var ”Black” Jack Stewart, Bill Quackenbush, Leo Reise och Doug McCaig men precis före jul så bröt McCaig benet och Kelly fick chansen vid sidan av stjärnan Quackenbush. När McCaig blev frisk så tradades han till Chicago av Detroit som behöll Kelly bland de fyra spelande backarna. Första säsongen i NHL spelade Kelly 60 matcher och gjorde 20 poäng, i slutspelet där Detroit fick stryk i finalen gjorde han 5 poäng på 10 matcher.
Vid början av den kommande säsongen fick Kelly byta till #4 eftersom han nu tillhörde de ordinarie spelarna. Detroit nådde Stanley Cup finalen även den här gången men lagets GM/coach Jack Adams ansåg att Detroit var för svaga framåt, så han tradade storstjärnan Quackenbush (3 gånger uttagen i All Star Team 1 och 2 gånger i All Star Team 2) till Boston mot fyra forwards. Traden som var mycket kritiserad av fansen blev en succé när Red Wings vann Stanley Cup 1950 och då hade Kelly utvecklats till lagets bäste back. Kelly hade under säsongen gjort 15 mål och 40 poäng och blir efter säsongen uttagen i All Star team 2.
Inför säsongen 1950-51 gör Adams ännu en trade för att förstärka anfallet och tradar bort Jack Stewart till Chicago Black Hawks i NHL:s dittills största trade med nio spelare inblandade. Traden är kortsiktigt usel eftersom Detroit blir utslagna i Stanley Cup semifinalen men för Kelly var den en verklig boost för självförtroendet. Kelly satte personbästa med 17 mål och 54 poäng och blir uttagen i All Star Team 1 för första gången. Han vinner dessutom Lady Byng som förste back genom tiderna och hade Norris Trophy funnits hade han garanterat vunnit den också. Han hade också fått en ny blivande backstjärna till partner när Marcel Pronovost gjorde sin första av 15 säsonger i Detroit.
Detroit vinner sedan Stanley Cup tre gånger under de fyra kommande säsongerna, Kelly blir uttagen i All Star Team 1 under alla fyra säsongerna, han vinner Lady Byng ytterligare två gånger och 1954 blev han den förste som fick ta emot James Norris Memorial Trophy. Han gjorde under alla fyra säsongerna över 40 poäng och i slutspelet gjorde 17 poäng under de fyra säsongerna. Han blev 1955 detroniserad som NHL:s bäste back av Doug Harvey men han är fortfarande Detroits absolut bäste back.
Detroits dynasti tar slut och Montreal Canadiens tar vid, Kelly fortsätter att spela en viktig roll för Detroit men efter 50 poäng säsongen 1955-56 blir hans roll mer och mer defensiv. Han blir uttagen i All Star Team 2 den säsongen och säsongen efter blir han uttagen i All Star Team 1 och inför säsongen 1957-58 blir han Detroits lagkapten. Under våren 1959 bryter han ett ben i fotleden men spelar resten av säsongen på sprutor eftersom Detroit av någon anledning vill hålla skadan hemlig.
Under hösten får Kelly frågan av en Detroit journalist varför han inte varit sig lik under slutet av den föregående säsongen och Kelly svarade: "Don't know. Might have been the ankle." Detroits GM Jack Adams flippar ut fullständigt och ordnar samma kväll en trade av Kelly plus Bill McNeil till NY Rangers mot Bill Gadsby och Eddie Shack. Red blir minst lika förbannat och slutar tvärt och åker hem till sin farm utanför Toronto. Torontos GM Punch Imlach inser att varken Adams eller Kelly kommer att backa men han besöker Kelly tillsammans med King Clancy för att försöka övertyga honom om att komma till Maple Leafs.
Kelly går efter viss tvekan med på det men Adams blir svårare att övertala men till slut lyckas Imlach/Clancy övertala Adams om att trada Kelly till Toronto mot backen Marc Reaume. Kelly gör sin debut i Maple Leafs i en match mot Montreal Canadiens eftersom Toronto hade skador bland centrarna så får Kelly i uppgift att spela center mot Jean Béliveau. Kelly lyckas neutralisera Béliveau fullständigt och resten av karriären kommer han att spela center och ofta mot motståndarnas största stjärnor. Toronto gick till Stanley Cup finalen första säsongen med Kelly i laget men Montreal Canadiens fullbordade sin dynasti genom att vinna sin femte raka Stanley Cup.
Den första hela säsongen som center blir det inte så defensivt spel från Kelly, han leder sin kedja till stordåd och själv gör han 20 mål och 70 poäng vilket gav honom en sjunde plats i poängligan. Han fick även ta emot Lady Byng och blev därmed den förste som vunnit trofén både som back och forward. Året efter får han andra kedjekamrater och koncentrerar sig mer på det defensiva spelet men under slutspelet där Maple Leafs vinner sin tionde Stanley Cup gör han 10 poäng på de 12 matcherna.
Säsongen 1962-63 gör han 60 poäng i seriespelet och 8 poäng i slutspelet när Toronto vinner sin andra raka titel. Den följande säsongen liknar säsongen 1961-62 med en mer defensiv Kelly i serien och en offensiv i slutspelet, han gjorde 45 poäng i serien och hela 13 poäng när Maple Leafs vann för tredje gången i rad. De två kommande säsongerna så används han uteslutande som defensiv center mot de andra lagens stjärnor, det blir givetvis en hel del spel med en man mindre också och där glänser han verkligen.
Toronto åkte ut i första omgången både 1965 och 1966 men säsongen 1966-67 kommer det ålderstigna och rutinerade laget få sin revansch. Toronto vinner mycket överraskande Stanley Cup finalen över Montreal Canadiens och tar därmed hem sin trettonde och senaste Stanley Cup vinst. Kelly var som vanligt lysande i slutspelet där han och Dave Keon frustrerade Jean Béliveau och Canadiens genom att alltid vara på rätt ställe vid rätt tillfälle för att hindra Montreal från att göra mål. Dessutom storspelade Torontos bägge veteranmålvakter Johnny Bower och Terry Sawchuk vilket knappast gjorde saken lättare för Montreals forwards.
Redan innan Maple Leafs överraskande vunnit Stanley Cup 1967 så hade telefonen börjat ringa hemma hos Kelly, det var diverse ledare från de sex expansionslagen som skulle debutera i NHL den kommande säsongen som hörde av sig. Kelly fastnade för erbjudandet från LA Kings GM Larry Regan om att bli Kings förste coach men han ville prata med Torontos GM Punch Imlach först.
Imlach sa att han inte tänkte hindra Kelly från att bli coach men han erbjöd samtidigt Kelly ett nytt kontrakt som spelare för de kommande fyra säsongerna (Imlach misstänkte antagligen att Kelly skulle göra comeback som spelare när det började gå knackigt för Kings). Hade Kings offrat ett av sina val i expansionsdraften på att välja Kelly så hade Imlach och Toronto inte kunnat göra så mycket men LA ville inte offra ett dyrbart val på sin blivande coach.
Istället tvingades man efter långdragna förhandlingar trada till sig rättigheterna till Kelly (som tillhörde Toronto eftersom han fått ett kontraktserbjudande av dem) genom att skicka en back (Ken Block) till Toronto. Kings tippades av de flesta experter hamna sist i NHL:s västra divisionen som innehöll alla expansionslagen men Kelly coachade laget till en andraplats under lagets debutsäsong. Under sin andra säsong i LA så ville hans fru flytta tillbaka österut och efter säsongen som ledde till ännu ett slutspel för Kings så lämnade Kelly LA 1969 och blev Pittsburgh Penguins nye coach, han blev samma år dessutom invald i Hockey Hall of Fame.
Under tre säsonger som coach i Pittsburgh ledde han laget till slutspel två gånger men under den fjärde säsongen då det såg ut som om Pittsburgh skulle missa slutspelet så fick han sparken. Säsongen efter återvände han efter stor tvekan till Toronto Maple Leafs där han de kommande fyra säsongerna coachade laget som innehöll bland annat Börje Salming till slutspelet alla säsongerna.
När han fick sparken från Toronto 1977 så slutade han som coach och han har i sommar fyllt 87 år men han har fortfarande inte hedrats av Detroit Red Wings genom att få sin tröja upphissade i taket. Det är faktiskt lite löjligt att Kelly efter 13 säsonger och nästan 850 matcher, knappt 500 poäng och fyra Stanley Cup vinster inte anses platsa i taket på Joe Louis Arena. Hans tröja med #4 har i alla fall hedrats av Toronto Maple Leafs som ett av deras ”Honoured Numbers” (Toronto har bara pensionerat tre nummer, #5 Bill Barilko, #6 Ace Bailey och #99 Wayne Gretzky).
Familjen Ilitch tycker kanske inte att det är deras problem att de tidigare ägarna inte hyllade Kelly men Ilitch har faktiskt plockat bort ett nummer som tidigare var pensionerat (#6 Larry Aurie pensionerades redan efter säsongen 1937-38 av Detroits dåvarande ägare James Norris). Eftersom Detroit inte passade på att hedra Kelly samtidigt som de hedrade Ted Lindsay 1991 så finns det en ganska stor risk att Kelly inte kommer att hedras av Detroit Red Wings så länge som familjen Ilitch äger laget, för de verkar inte tycka att det som hände innan de köpte laget räknas.
1998 placerade tidningen Hockey News Kelly på plats 22 när tidningen rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna. När tidningen 2008 gjorde om rankingen så hamnade Kelly på plats 7 bland backarna före superstjärnor som Larry Robinson, Paul Coffey och Chris Chelios
Statistik
| Detroit Red Wings | NHL | 846 | 162 | 310 | 472 | 253 |
| Toronto Maple Leafs | NHL | 470 | 119 | 232 | 351 | 74 |
| NHL sammanlagt | NHL | 1316 | 281 | 542 | 823 | 327 |
| Detroit Red Wings | Stanley Cup | 94 | 16 | 21 | 37 | 35 |
| Toronto Maple Leafs | Stanley Cup | 70 | 17 | 38 | 55 | 16 |
| Stanley Cup sammanlagt | Stanley Cup | 164 | 33 | 59 | 92 | 51 |
Meriter:
Stanley Cup: 8, 1950,1952, 1954, 1955, 1962, 1963, 1964, 1967
Han är den spelare som vunnit Stanley Cup flest gånger av de som inte spelat i Montreal Canadiens
Norris Trophy 1954 förste vinnaren någonsin
Lady Byng 4, 1951, 1953, 1954, 1961 de första tre gångerna som back.
All Star Team 1 6 gånger alla som back, 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1957
All Star Team 2 2 gånger alla som back, 1950, 1956
Invald i Hockey Hall of Fame 1969
4 oktober 2006 hedrades hans nummer av Toronto Maple Leafs
Lagkapten i Detroit Red Wings mellan 1956och 1958
Han har suttit två mandatperioder i Canadas parlament för det liberala partiet, samtidigt som han spelade för Toronto Maple Leafs. Han debatterade bland annat mot Maple Leafs ägare Conn Smythe som var parlamentsledamot för de konservativa, störst gräl hade de angående hur den kanadensiska flaggan skulle se ut, Kelly ville ha lönnlövet medan Smythe inte ville ta bort Union Jack från den nya kanadensisk flaggan.
Han är släkt med den förre NHL backen Rob Blake.
Han har följande statistik som coach i NHL, 700 matcher, 261 vinster, 311 förluster och 128 oavgjorda, han förde sina lag till slutspel åtta gånger på nio säsonger.
