”Terrible” Ted Lindsay var ingen bjässe, han var 173 cm lång och vägde under 75 kg men hans 1808 utvisningsminuter på 1068 matcher gjorde att det antagligen inte fanns en spelare i NHL som inte fruktade den hetlevrade och målfarlige vänsterforwarden.
Robert Blake Theodore ”Terrible Ted” Lindsay föddes den 29 juli 1925 i Renfrew, Ontario där hans far Bert Lindsay varit målvakt för Renfrew Creamery Kings eller Millionaires som de också kallades mellan 1907 och 1911. Fadern spelade sedan några säsonger för Victoria Aristocrats i PCHA innan han avslutade karriären genom att spela i NHL för Toronto Arenas 1919. Efter karriären återvände Bert till Renfrew där han bildade familj innan hela familjen flyttade till Kirkland Lake där Teds hockeykarriär började.
1943 flyttade den 18-årige Lindsay till Toronto för att plugga på St. Michaels University samtidigt som han spelade ishockey för St. Michaels Majors. Till skillnad från andra spelare i St. Michaels så ville Lindsay på inga villkor spela för Maple Leafs till Conn Smythes stora förtvivlan. Lindsay hade istället hamnat på Detroit Red Wings lista på skyddade talanger.
Säsongen 1943-44 gjorde Lindsay 22 mål och 29 poäng på 22 matcher för St. Michaels och i slutspelet blev det 13 mål och 19 poäng på 12 matcher. När St. Michaels blivit utslagna ur Memorial Cup slutspelet så lånades Lindsay ut till Oshawa Generals där han gjorde 7 mål och 9 poäng på 9 matcher när Oshawa vann Memorial Cup 1944.
Redan året efter blev Lindsay proffs i Detroit Red Wings efter att han imponerat stort under träningslägret, hans första kontrakt var på två år och hade ingen klausul om farmarlagsspel. Han gör succé under sin första säsong, hans 17 mål och 23 poäng gör att han blir trea i omröstningen till Calder Trophy, Torontos målvakt Frank ”Ulcers” McCool blev årets rookie efter 24 vinster och 3,22 i GAA. Andra säsongen i NHL var ett steg tillbaka vilket inte är speciellt ovanligt (sophomore slump), Lindsay gjorde bara 17 poäng men mot slutet av säsongen fick han spela lite i samma kedja som Sid Abel.
Säsongen 1946-47 spelar han hela tiden tillsammans med Abel och rookien Gordie Howe, kedjan döps omgående till ”Production-Line”. Lindsay har nu vuxit till sig och tar för sig betydligt mer och får ihop 57 utvisningsminuter, de kommande tretton säsongerna så kommer han tillhöra de tio mest utvisade spelarna i NHL tolv gånger, han blir topp 5 hela nio gånger. Han gjorde dessutom 27 mål och 42 poäng, hans 27 mål var sjätte mest i ligan. Säsongen 1947-48 gör flest mål av alla i NHL med 33 och hans 52 poäng ger honom niondeplatsen i poängligan.
1948-49 ökar hans poängproduktion, han blir trea i poängligan med 54 poäng (26+28) och kedjan är nu fruktad i hela NHL, Sid Abel vinner Hart Trophy den här säsongen och Gordie Howe har precis börjat sin karriär. Säsongen efter blir trion etta, tvåa och trea i poängligan, Lindsay vann Art Ross med 78 poäng, hans 55 assist var också bäst i NHL. I slutspelet gick Detroit inte att stoppa utan laget vinner Stanley cup för fjärde gången. 1950-talet kommer att bli en strid mellan två klubbar i NHL, Detroit och Montreal kommer att vinna decenniets samtliga Stanley Cup titlar.
Samma säsong som Lindsay vann Art Ross blev han dessutom trea i utvisningsligan med 141 utvisningsminuter. Med tanke på att Lindsay spelade vänsterforward och Maurice Richard spelade högerforward borde det finnas massor av historier om drabbningar mellan de två hetlevrade stjärnorna men det finns nästan inga historier där bägge omnämns. Ett faktum som jag tyder som att det fanns en ömsesidig respekt dem emellan som gjorde att deras strider aldrig gick över gränsen.
De kommande fyra säsongerna vinner Howe poängligan och Detroit vinner Stanley Cup två gånger till under de säsongerna. Sid Abel tradades 1952 till Chicago men Production Line fortsatte att producera nu med Alex Delvecchio som center. Lindsay gör under de fyra säsongerna mellan 59 och 71 poäng och blir tvåa i poängligan bakom Howe vid två tillfällen, som sämst blev han sjua.
Detroit kommer att vinna Stanley Cup igen 1955 men säsongen blir inte rolig för Lindsay som missar 21 matcher pga skada och han gör bara 38 poäng och hamnar för första gången sedan 1950 under 100 utvisningsminuter. Säsongen är givetvis mest ihågkommen pga Richard-Riot men Detroit kommer dessutom inte vinna Stanley Cup igen förrän 1997 dvs 42 år senare.
Lindsay som blivit uttagen antingen i All Star Team 1 eller 2 varje år sedan 1948 fram till skadesäsongen 1955 gör återigen en bra säsong 1955-56, hans 50 poäng ger honom plats 11 i poängligan. Han satte dessutom nytt personligt rekord med 161 utvisningsminuter en siffra som han kommer att slå två gånger under sin fortsatta karriär. Han blev uttagen i All Star Team 1 för sjunde gången och året efter då han satte nytt personbästa med 85 poäng blir han uttagen för åttonde gången i All Star Team 1.
Hans 30 mål (sjätte mest i NHL) och 55 assist (mest i NHL) gav honom andraplatsen i poängligan bakom Howe som vann med 89 poäng. Det är under All Star matchen den säsongen som han och Montrealbacken Doug Harvey börjar dra upp planerna på en intresseorganisation för spelarna. När alla spelare utom Torontolegenden Ted Kennedy blir medlemmar sätter de planerna i rörelse.
Flera NHL bossar med presidenten Clarence S. Campbell i spetsen reagerar omedelbart för att krossa organisationen i sin linda, andra som Montreals ägare Hartland Molson brydde sig inte speciellt mycket eftersom han var van vid fackföreningar från sitt bryggeri. Det är speciellt Jack Adams som var GM i Detroit som är mest avvisande, han förtalar Lindsay, han lurar skjortan av Gordie Howe genom att lova Howe att han är bäst betald i NHL när Howe inte ens tjänade mest i Detroit och han visar upp helt felaktiga siffror om Red Wings intäkter och kostnader för pressen.
När Adams fått pressen på sin sida bland annat genom att helt undvika de ämnen som var anledningen till att Lindsay och Harvey bildade facket så tradade han Ted Lindsay och målvakten Glenn Hall till NHL:s soptipp Chicago Black Hawks och beseglade därmed både sitt och Detroits öde.
Anledningen till att spelarna var missnöjda var framförallt den usla pensionen och det dröjer fram till 1989 (pga att Alan Eagleson i det NHLPA som bildades 1967 hellre ville roffa åt sig pengar till sig själv än ställa några krav på NHL) innan NHL blir avslöjade och tvingas betala 25 miljoner dollar till pensionsfonden som de undanhållit spelarna. Jag kommer skriva mer om den här affären och andra liknade när jag skriver om Jack Adams andra så kallade Builders.
Efter traden till Chicago som får massor av förstärkningar när även andra NHL-lag gör sig av med spelare som stöttade fackföreningen så tappar Lindsay något av lusten. Han gör bara 15 mål och 39 poäng när Chicago missade slutspelet jämfört med 30 mål och 85 poäng i Detroit året före. Säsongen 1958-59 kommer han igen och gör 22 mål och 58 poäng när Chicago når en slutspelsplats igen, i slutspelet står han för 6 poäng på 6 matcher när Chicago blir utslagna av det stjärnspäckade Montreal Canadiens i semifinalen. Under den här säsongen blir Lindsay för första gången NHL:s mest utvisade spelare när han kommer upp i 184 utvisningsminuter
Stjärnmålvakten Glenn Hall som tradades till Chicago samtidigt som Lindsay sa under 1960-talet att det som Ted Lindsay framförallt bidrog med till det unga och lovande Chicagolaget var att han dels lärde dem hur man vinner men även hur en vinnare uppträder. Säsongen 195-60 som blir Lindsays sista i Chicago når laget slutspelet igen men även den här gången ställdes de mot Montreal i den första omgången och eftersom Canadiens vann 8 raka matcher på vag till sin femte raka Stanley cup under slutspelet så förstår ni själva vad som hände.
Efter tre säsonger i Chicago med 123 poäng på 206 matcher så slutade Lindsay spela hockey sommaren 1960 men i Detroit händer det saker Jack Adams får sparken 1961 och 1964 blir Lindsay övertalad av sin gamle kedjekamrat Sid Abel som då var Red Wings coach och GM att göra comeback. Lindsay spelar 69 matcher säsongen 1964-65 och gör 14 mål och 28 poäng och Detroit vann seriespelet i NHL för första gången sedan traden 1957.
Efter säsongen valde han han sluta igen eftersom Detroit inte kunde skydda hans rättigheter, planen var att göra comeback igen säsongen 1966-67 men Toronto Maple Leafs ägare Stafford Smythe pressade NHL till att ändra reglerna för att förhindrade att spelare kunde sluta och göra comeback för att kunna stanna kvar i sina lag (helt nödvändigt med tanke på den kommande expansionen) och Lindsay spelade inte mer.
1966 blev han invald i Hockey Hall of Fame och under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet jobbade Lindsay som ”expertkommentator” åt NY Rangers. 1972 blev han anställd på NBC för att göra samma sak i NBC:s sändningar över hela USA. 1977 blev han Detroit Red Wings nye GM och samma år blev han utsedd till det årets ledare i NHL av tidningen Hockey News. Han coachade laget under 29 matcher under säsongerna 1979-80 och 1980-81 innan han fick sparken både som coach och GM under säsongen 1980-81.
Den 18 oktober 2008 reste Detroit en staty över honom utanför Joe Louis Arena och 2010 ändrade NHLPA namnet på Lester B. Pearson Award som röstas fram av spelarna till Ted Lindsay Award, givetvis för att hylla honom för hans pionjärinsats 1957-58. Hockey News rankade 1998 honom på plats 21 när tidningen rankade de 100 största spelarna i NHL:s historia, 2008 när tidningen gör om rankingen placerades han som den näst bäste vänsterforwarden genom tiderna med bara Bobby Hull före sig.
Statistik
Meriter:
Stanley Cup: 4 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955
Art Ross Trophy: 1 gång 1950
NHL All Star Team 1: 8 gånger, 1948, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1956, 1957
NHL All Star Team 2: 1 gång, 1949
Memorial Cup: 1944
Invald i Hockey Hall of Fame 1966
Den 10 november 1991 hedrades han av Detroit som pensionerade hans tröja med #7
Lagkapten i Detroit Red Wings mellan 1952 och 1956
Robert Blake Theodore ”Terrible Ted” Lindsay föddes den 29 juli 1925 i Renfrew, Ontario där hans far Bert Lindsay varit målvakt för Renfrew Creamery Kings eller Millionaires som de också kallades mellan 1907 och 1911. Fadern spelade sedan några säsonger för Victoria Aristocrats i PCHA innan han avslutade karriären genom att spela i NHL för Toronto Arenas 1919. Efter karriären återvände Bert till Renfrew där han bildade familj innan hela familjen flyttade till Kirkland Lake där Teds hockeykarriär började.
1943 flyttade den 18-årige Lindsay till Toronto för att plugga på St. Michaels University samtidigt som han spelade ishockey för St. Michaels Majors. Till skillnad från andra spelare i St. Michaels så ville Lindsay på inga villkor spela för Maple Leafs till Conn Smythes stora förtvivlan. Lindsay hade istället hamnat på Detroit Red Wings lista på skyddade talanger.
Säsongen 1943-44 gjorde Lindsay 22 mål och 29 poäng på 22 matcher för St. Michaels och i slutspelet blev det 13 mål och 19 poäng på 12 matcher. När St. Michaels blivit utslagna ur Memorial Cup slutspelet så lånades Lindsay ut till Oshawa Generals där han gjorde 7 mål och 9 poäng på 9 matcher när Oshawa vann Memorial Cup 1944.
Redan året efter blev Lindsay proffs i Detroit Red Wings efter att han imponerat stort under träningslägret, hans första kontrakt var på två år och hade ingen klausul om farmarlagsspel. Han gör succé under sin första säsong, hans 17 mål och 23 poäng gör att han blir trea i omröstningen till Calder Trophy, Torontos målvakt Frank ”Ulcers” McCool blev årets rookie efter 24 vinster och 3,22 i GAA. Andra säsongen i NHL var ett steg tillbaka vilket inte är speciellt ovanligt (sophomore slump), Lindsay gjorde bara 17 poäng men mot slutet av säsongen fick han spela lite i samma kedja som Sid Abel.
Säsongen 1946-47 spelar han hela tiden tillsammans med Abel och rookien Gordie Howe, kedjan döps omgående till ”Production-Line”. Lindsay har nu vuxit till sig och tar för sig betydligt mer och får ihop 57 utvisningsminuter, de kommande tretton säsongerna så kommer han tillhöra de tio mest utvisade spelarna i NHL tolv gånger, han blir topp 5 hela nio gånger. Han gjorde dessutom 27 mål och 42 poäng, hans 27 mål var sjätte mest i ligan. Säsongen 1947-48 gör flest mål av alla i NHL med 33 och hans 52 poäng ger honom niondeplatsen i poängligan.
1948-49 ökar hans poängproduktion, han blir trea i poängligan med 54 poäng (26+28) och kedjan är nu fruktad i hela NHL, Sid Abel vinner Hart Trophy den här säsongen och Gordie Howe har precis börjat sin karriär. Säsongen efter blir trion etta, tvåa och trea i poängligan, Lindsay vann Art Ross med 78 poäng, hans 55 assist var också bäst i NHL. I slutspelet gick Detroit inte att stoppa utan laget vinner Stanley cup för fjärde gången. 1950-talet kommer att bli en strid mellan två klubbar i NHL, Detroit och Montreal kommer att vinna decenniets samtliga Stanley Cup titlar.
Samma säsong som Lindsay vann Art Ross blev han dessutom trea i utvisningsligan med 141 utvisningsminuter. Med tanke på att Lindsay spelade vänsterforward och Maurice Richard spelade högerforward borde det finnas massor av historier om drabbningar mellan de två hetlevrade stjärnorna men det finns nästan inga historier där bägge omnämns. Ett faktum som jag tyder som att det fanns en ömsesidig respekt dem emellan som gjorde att deras strider aldrig gick över gränsen.
De kommande fyra säsongerna vinner Howe poängligan och Detroit vinner Stanley Cup två gånger till under de säsongerna. Sid Abel tradades 1952 till Chicago men Production Line fortsatte att producera nu med Alex Delvecchio som center. Lindsay gör under de fyra säsongerna mellan 59 och 71 poäng och blir tvåa i poängligan bakom Howe vid två tillfällen, som sämst blev han sjua.
Detroit kommer att vinna Stanley Cup igen 1955 men säsongen blir inte rolig för Lindsay som missar 21 matcher pga skada och han gör bara 38 poäng och hamnar för första gången sedan 1950 under 100 utvisningsminuter. Säsongen är givetvis mest ihågkommen pga Richard-Riot men Detroit kommer dessutom inte vinna Stanley Cup igen förrän 1997 dvs 42 år senare.
Lindsay som blivit uttagen antingen i All Star Team 1 eller 2 varje år sedan 1948 fram till skadesäsongen 1955 gör återigen en bra säsong 1955-56, hans 50 poäng ger honom plats 11 i poängligan. Han satte dessutom nytt personligt rekord med 161 utvisningsminuter en siffra som han kommer att slå två gånger under sin fortsatta karriär. Han blev uttagen i All Star Team 1 för sjunde gången och året efter då han satte nytt personbästa med 85 poäng blir han uttagen för åttonde gången i All Star Team 1.
Hans 30 mål (sjätte mest i NHL) och 55 assist (mest i NHL) gav honom andraplatsen i poängligan bakom Howe som vann med 89 poäng. Det är under All Star matchen den säsongen som han och Montrealbacken Doug Harvey börjar dra upp planerna på en intresseorganisation för spelarna. När alla spelare utom Torontolegenden Ted Kennedy blir medlemmar sätter de planerna i rörelse.
Flera NHL bossar med presidenten Clarence S. Campbell i spetsen reagerar omedelbart för att krossa organisationen i sin linda, andra som Montreals ägare Hartland Molson brydde sig inte speciellt mycket eftersom han var van vid fackföreningar från sitt bryggeri. Det är speciellt Jack Adams som var GM i Detroit som är mest avvisande, han förtalar Lindsay, han lurar skjortan av Gordie Howe genom att lova Howe att han är bäst betald i NHL när Howe inte ens tjänade mest i Detroit och han visar upp helt felaktiga siffror om Red Wings intäkter och kostnader för pressen.
När Adams fått pressen på sin sida bland annat genom att helt undvika de ämnen som var anledningen till att Lindsay och Harvey bildade facket så tradade han Ted Lindsay och målvakten Glenn Hall till NHL:s soptipp Chicago Black Hawks och beseglade därmed både sitt och Detroits öde.
Anledningen till att spelarna var missnöjda var framförallt den usla pensionen och det dröjer fram till 1989 (pga att Alan Eagleson i det NHLPA som bildades 1967 hellre ville roffa åt sig pengar till sig själv än ställa några krav på NHL) innan NHL blir avslöjade och tvingas betala 25 miljoner dollar till pensionsfonden som de undanhållit spelarna. Jag kommer skriva mer om den här affären och andra liknade när jag skriver om Jack Adams andra så kallade Builders.
Efter traden till Chicago som får massor av förstärkningar när även andra NHL-lag gör sig av med spelare som stöttade fackföreningen så tappar Lindsay något av lusten. Han gör bara 15 mål och 39 poäng när Chicago missade slutspelet jämfört med 30 mål och 85 poäng i Detroit året före. Säsongen 1958-59 kommer han igen och gör 22 mål och 58 poäng när Chicago når en slutspelsplats igen, i slutspelet står han för 6 poäng på 6 matcher när Chicago blir utslagna av det stjärnspäckade Montreal Canadiens i semifinalen. Under den här säsongen blir Lindsay för första gången NHL:s mest utvisade spelare när han kommer upp i 184 utvisningsminuter
Stjärnmålvakten Glenn Hall som tradades till Chicago samtidigt som Lindsay sa under 1960-talet att det som Ted Lindsay framförallt bidrog med till det unga och lovande Chicagolaget var att han dels lärde dem hur man vinner men även hur en vinnare uppträder. Säsongen 195-60 som blir Lindsays sista i Chicago når laget slutspelet igen men även den här gången ställdes de mot Montreal i den första omgången och eftersom Canadiens vann 8 raka matcher på vag till sin femte raka Stanley cup under slutspelet så förstår ni själva vad som hände.
Efter tre säsonger i Chicago med 123 poäng på 206 matcher så slutade Lindsay spela hockey sommaren 1960 men i Detroit händer det saker Jack Adams får sparken 1961 och 1964 blir Lindsay övertalad av sin gamle kedjekamrat Sid Abel som då var Red Wings coach och GM att göra comeback. Lindsay spelar 69 matcher säsongen 1964-65 och gör 14 mål och 28 poäng och Detroit vann seriespelet i NHL för första gången sedan traden 1957.
Efter säsongen valde han han sluta igen eftersom Detroit inte kunde skydda hans rättigheter, planen var att göra comeback igen säsongen 1966-67 men Toronto Maple Leafs ägare Stafford Smythe pressade NHL till att ändra reglerna för att förhindrade att spelare kunde sluta och göra comeback för att kunna stanna kvar i sina lag (helt nödvändigt med tanke på den kommande expansionen) och Lindsay spelade inte mer.
1966 blev han invald i Hockey Hall of Fame och under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet jobbade Lindsay som ”expertkommentator” åt NY Rangers. 1972 blev han anställd på NBC för att göra samma sak i NBC:s sändningar över hela USA. 1977 blev han Detroit Red Wings nye GM och samma år blev han utsedd till det årets ledare i NHL av tidningen Hockey News. Han coachade laget under 29 matcher under säsongerna 1979-80 och 1980-81 innan han fick sparken både som coach och GM under säsongen 1980-81.
Den 18 oktober 2008 reste Detroit en staty över honom utanför Joe Louis Arena och 2010 ändrade NHLPA namnet på Lester B. Pearson Award som röstas fram av spelarna till Ted Lindsay Award, givetvis för att hylla honom för hans pionjärinsats 1957-58. Hockey News rankade 1998 honom på plats 21 när tidningen rankade de 100 största spelarna i NHL:s historia, 2008 när tidningen gör om rankingen placerades han som den näst bäste vänsterforwarden genom tiderna med bara Bobby Hull före sig.
Statistik
| Detroit Red Wings | NHL | 862 matcher | 34 mål | 393 assist | 728 poäng | 1423 PIM |
| Chicago Black Hawks | NHL | 206 matcher | 44 mål | 79 assist | 123 poäng | 385 PIM |
| NHL sammanlagt | NHL | 1068 matcher | 378 mål | 472 assist | 851 poäng | 1808 PIM |
| Detroit Red Wings | Stanley Cup | 123 matcher | 44 mål | 44 assist | 88 poäng | 184 PIM |
| Chicago Black Hawks | Stanley Cup | 10 matcher | 3 mål | 5 assist | 8 poäng | 13 PIM |
| Stanley Cup sammanlagt | Stanley Cup | 133 matcher | 47 mål | 49 assist | 96 poäng | 194 PIM |
Meriter:
Stanley Cup: 4 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955
Art Ross Trophy: 1 gång 1950
NHL All Star Team 1: 8 gånger, 1948, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1956, 1957
NHL All Star Team 2: 1 gång, 1949
Memorial Cup: 1944
Invald i Hockey Hall of Fame 1966
Den 10 november 1991 hedrades han av Detroit som pensionerade hans tröja med #7
Lagkapten i Detroit Red Wings mellan 1952 och 1956
