Chicago har åstadkommit något väldigt beundransvärt över de senaste tio säsongerna. Under en utmanande cap-era vann man Stanley Cup tre gånger på sex år. Det är väl värt en notis i historieböckerna.
Men allting har ett slut.
Frågan är bara om den här säsongen är ytterligare en, aningen extrem, mellansäsong eller början på slutet för Chicago?
Framgång föder framgång, brukar det sägas. Och det passar in väl på Chicago under cap-eran. De mörka åren kring millennieskiftet höll i sig en bit in i cap-eran, men 2009 tog Blackhawks fart. Efter ett slutspel på tio år gick man hela vägen till Conference-final. Året efter kom den första titeln sedan 1961 och av bara farten följde ytterligare två Stanley Cup-triumfer.
Men med framgång kommer också bättre presterande spelare, som i sin tur innebär högre lönekostnader. När man då har ett lönetak att förhålla sig till är det svårt att bygga dynastier. Där har Chicago och general manager Stan Bowman skött sig utmärkt.
Stommen har förblivit intakt, men Blackhawks supporting cast har bytts ut. Dustin Byfuglien, Kris Versteeg, Andrew Ladd, Michael Frolik, Brian Campbell, Troy Brouwer, Tomas Kopecky, Dave Bolland, Nick Leddy, Brandon Saad, Patrick Sharp, Andrew Shaw, Niklas Hjalmarsson, Artemi Panarin och Marcus Krüger har alla kommit och gått genom åren.
Det är först nu mot slutet som spelarförlusterna har satt allvarliga spår. Att byta ut Niklas Hjalmarsson mot Connor Murphy och ersätta Artemi Panarin med Brandon Saad… det gick som det kändes på förhand.
Men i varven mellan Stanley Cup-titlar har Chicago också haft sina mellanår. Efter sin första titel 2010 åkte man ut i förstarundan två år i rad. Titeln 2015 följdes upp av ännu ett uttåg i förstarundan.
Poängskörden under grundserien har däremot legat på en stadig nivå. Fram till nu.
I dagsläget ligger Chicago tolv poäng utanför slutspel och ingenting tyder på att man tar sig dit. Man går mot sin sämsta säsong sedan de mörka åren för ett tiotal år sedan.
Patrick Kane har tagit ett stort kliv tillbaka efter två makalöst fina säsonger. Duncan Keith producerar inte som tidigare. Brandon Saad har inte lyckats ersätta Artemi Panarins produktion. Jonathan Toews producerar inte anmärkningsvärda siffror den här säsongen heller (och är det inte märkligt att hans diffusa ”ledarskap” inte ifrågasätts när laget går dåligt, men hyllas orimligt mycket när laget går bra?).
Marian Hossas och Corey Crawfords frånvaro förklarar säkerligen en stor del av Blackhawks problem. Med en frisk Crawford kan vi nog gissa att Chicago i sämsta fall har aningen bättre slutspelskontakt. Men kan Crawfords frånvaro förklara de andra stjärnornas ras? Att tappa Hossa är så klart ett hårt slag, men studerar vi hans kontrakt kan vi också konstatera att sommaren 2017 var en lämplig tidpunkt att kliva åt sidan…
Chicagos core må ha passerat sin prime och man är inte längre samma självklara contender. Men de flesta förväntade sig nog ändå att Blackhawks i alla fall skulle slåss om slutspel i mars.
Nu befinner sig istället Chicago i en situation där lagkaptenen inte lyckas bära laget med sin vilja (som somliga verkar ha trott tidigare…), där poängkungen har tagit ett stort kliv tillbaka, där försvarsgeneralen inte når förväntad nivå och där sommarens förändringar har blivit misslyckade.
Nog måste vi se konsekvenser till sommaren?
Chicagos core sitter så klart säkert, vare sig man vill det eller ej. Rykten säger att Stan Bowman har insett sitt misstag och har försökt göra sig av med Brent Seabrook – men det bör bli en stor utmaning. 32-åringen har ytterligare sex år kvar på ett dyrt kontrakt och bara en galning skulle röra det kontraktet… vilket det i och för sig finns gott om bland ligans general managers.
Den enkla lösningen vore att sparka Joel Quenneville. Genom åren har det knorrats så smått om ett missnöje och hans framtid har inte alltid känts säker – men så har han också varit för bra för att kunna sparka. Är det någon gång man ska passa på så är det nu.
Men med tanke på Quennevilles kompetens ska det nog mycket till om man går ut ur en sådan lösning som vinnare och faktiskt uppgraderar sig.
Brandon Saad, Artem Anisimov och Connor Murphy är andra spelare på stora och långa kontrakt. Är syftet att få till någon anmärkningsvärd förändring kan vi nog exkludera Murphy. Att göra sig av med Anisimov skulle förmodligen kosta mer än det smakar.
Kvar står alltså Saad. 25-åringen plockades tillbaka från Columbus i somras – rykten säger att det var Toews och Kane som ville ha tillbaka honom – och 27 poäng på 64 matcher är en rejäl missräkning. Med en cap hit på $6 miljoner behöver han vara avsevärt mycket bättre. Men är det så värst lätt att skicka honom vidare när man gav upp Artemi Panarin för honom? En förlorad trade lär bli ett ännu större misslyckande. Att behålla honom och hoppas han studsar tillbaka känns som det mest rimliga alternativet för Chicago.
Skulle Quenneville få sparken kan vi nog räkna med att han inte behöver vara arbetslös allt för länge, men vill Chicago få till en kännbar förändring är det nog den vägen man måste gå.
Men allting har ett slut.
Frågan är bara om den här säsongen är ytterligare en, aningen extrem, mellansäsong eller början på slutet för Chicago?
Framgång föder framgång, brukar det sägas. Och det passar in väl på Chicago under cap-eran. De mörka åren kring millennieskiftet höll i sig en bit in i cap-eran, men 2009 tog Blackhawks fart. Efter ett slutspel på tio år gick man hela vägen till Conference-final. Året efter kom den första titeln sedan 1961 och av bara farten följde ytterligare två Stanley Cup-triumfer.
Men med framgång kommer också bättre presterande spelare, som i sin tur innebär högre lönekostnader. När man då har ett lönetak att förhålla sig till är det svårt att bygga dynastier. Där har Chicago och general manager Stan Bowman skött sig utmärkt.
Stommen har förblivit intakt, men Blackhawks supporting cast har bytts ut. Dustin Byfuglien, Kris Versteeg, Andrew Ladd, Michael Frolik, Brian Campbell, Troy Brouwer, Tomas Kopecky, Dave Bolland, Nick Leddy, Brandon Saad, Patrick Sharp, Andrew Shaw, Niklas Hjalmarsson, Artemi Panarin och Marcus Krüger har alla kommit och gått genom åren.
Det är först nu mot slutet som spelarförlusterna har satt allvarliga spår. Att byta ut Niklas Hjalmarsson mot Connor Murphy och ersätta Artemi Panarin med Brandon Saad… det gick som det kändes på förhand.
Men i varven mellan Stanley Cup-titlar har Chicago också haft sina mellanår. Efter sin första titel 2010 åkte man ut i förstarundan två år i rad. Titeln 2015 följdes upp av ännu ett uttåg i förstarundan.
Poängskörden under grundserien har däremot legat på en stadig nivå. Fram till nu.
I dagsläget ligger Chicago tolv poäng utanför slutspel och ingenting tyder på att man tar sig dit. Man går mot sin sämsta säsong sedan de mörka åren för ett tiotal år sedan.
Patrick Kane har tagit ett stort kliv tillbaka efter två makalöst fina säsonger. Duncan Keith producerar inte som tidigare. Brandon Saad har inte lyckats ersätta Artemi Panarins produktion. Jonathan Toews producerar inte anmärkningsvärda siffror den här säsongen heller (och är det inte märkligt att hans diffusa ”ledarskap” inte ifrågasätts när laget går dåligt, men hyllas orimligt mycket när laget går bra?).
Marian Hossas och Corey Crawfords frånvaro förklarar säkerligen en stor del av Blackhawks problem. Med en frisk Crawford kan vi nog gissa att Chicago i sämsta fall har aningen bättre slutspelskontakt. Men kan Crawfords frånvaro förklara de andra stjärnornas ras? Att tappa Hossa är så klart ett hårt slag, men studerar vi hans kontrakt kan vi också konstatera att sommaren 2017 var en lämplig tidpunkt att kliva åt sidan…
Chicagos core må ha passerat sin prime och man är inte längre samma självklara contender. Men de flesta förväntade sig nog ändå att Blackhawks i alla fall skulle slåss om slutspel i mars.
Nu befinner sig istället Chicago i en situation där lagkaptenen inte lyckas bära laget med sin vilja (som somliga verkar ha trott tidigare…), där poängkungen har tagit ett stort kliv tillbaka, där försvarsgeneralen inte når förväntad nivå och där sommarens förändringar har blivit misslyckade.
Nog måste vi se konsekvenser till sommaren?
Chicagos core sitter så klart säkert, vare sig man vill det eller ej. Rykten säger att Stan Bowman har insett sitt misstag och har försökt göra sig av med Brent Seabrook – men det bör bli en stor utmaning. 32-åringen har ytterligare sex år kvar på ett dyrt kontrakt och bara en galning skulle röra det kontraktet… vilket det i och för sig finns gott om bland ligans general managers.
Den enkla lösningen vore att sparka Joel Quenneville. Genom åren har det knorrats så smått om ett missnöje och hans framtid har inte alltid känts säker – men så har han också varit för bra för att kunna sparka. Är det någon gång man ska passa på så är det nu.
Men med tanke på Quennevilles kompetens ska det nog mycket till om man går ut ur en sådan lösning som vinnare och faktiskt uppgraderar sig.
Brandon Saad, Artem Anisimov och Connor Murphy är andra spelare på stora och långa kontrakt. Är syftet att få till någon anmärkningsvärd förändring kan vi nog exkludera Murphy. Att göra sig av med Anisimov skulle förmodligen kosta mer än det smakar.
Kvar står alltså Saad. 25-åringen plockades tillbaka från Columbus i somras – rykten säger att det var Toews och Kane som ville ha tillbaka honom – och 27 poäng på 64 matcher är en rejäl missräkning. Med en cap hit på $6 miljoner behöver han vara avsevärt mycket bättre. Men är det så värst lätt att skicka honom vidare när man gav upp Artemi Panarin för honom? En förlorad trade lär bli ett ännu större misslyckande. Att behålla honom och hoppas han studsar tillbaka känns som det mest rimliga alternativet för Chicago.
Skulle Quenneville få sparken kan vi nog räkna med att han inte behöver vara arbetslös allt för länge, men vill Chicago få till en kännbar förändring är det nog den vägen man måste gå.
