Under gårdagen signade Chicago upp Artemi Panarin på ett nytt kontrakt. Något förvånande fick ryssen bara två år, men hans cap hit på $6 miljoner var desto mer rimligt.
Kontraktet sätter nu press på Chicagos redan ansträngda lönetakssituation, även om tvåårskontraktet givetvis bara är ett kortsiktigt ”problem”.
Över de kommande åren har nu Blackhawks bundit upp nästan $60 miljoner på nio spelare – Jonathan Toews, Patrick Kane, Marian Hossa, Artem Anisimov, Artemi Panarin, Brent Seabrook, Duncan Keith, Niklas Hjalmarsson och Corey Crawford. Den här säsongen ligger lönetaket på $73 miljoner.
Det lämnar alltså $13 miljoner för en målvakt, fyra försvarare och åtta forwards. Det är inte en totalt kaosartad situation, men det är inte heller en väldigt gynnsam situation. Spelrummet och friheten att göra saker begränsas i allra högsta grad och vi kan nog förutsätta att Chicagos general manager Stan Bowman försöker förbättra sitsen.
I de $13 miljonerna inkluderas nämligen Marcus Krüger och hans $3 miljoner. Den enkla slutsatsen är så klart att Chicago bara sätter svensken på marknaden. Intresse skulle inte saknas, men vill man verkligen det? Krüger är en viktig del av Chicagos lag och ger verkligen hans $3 miljoner tillräckligt med spelrum? Den kombinationen gör kanske att man måste undersöka andra alternativ.
Vi kan utesluta Toews, Kane, Keith och Crawford. En 37-årig Hossa med ytterligare fyra år kvar på ett kontrakt som skulle ge recapture-bestraffning om han slutar i förtid kan vi nog också utesluta som trade-alternativ. Och inte signar de Panarin bara för att skicka iväg honom strax efter.
Kvar står vi alltså med Anisimov, Seabrook och Hjalmarsson. Alla tre sitter på klausuler där de kan hindra en trade och de två förstnämnda skrev sina kontrakt relativt nyligen.
Men av den trion är det en spelare som står ut. Anisimov är en duktig andracenter och en viktig komponent i en av ligans giftigaste kedjor. Hjalmarsson är en mycket effektiv shut down-back som, på dagens marknad, kommer till ett fint pris. Vi landar alltså på Seabrook.
Brent Seabrook är inne på det första året på sitt åttaårskontrakt värt $6,875 miljoner per säsong, med en no movement-klausul de första sex åren. Det är ett smått absurt kontrakt för en 31-årig back på tydlig nedgång. Givetvis skulle Chicago skeppat iväg honom när hans kontrakt var på väg ut och hans värde och anseende fortfarande var högt.
Ska man skapa sig ytterligare spelrum under lönetaket är Seabrook det givna alternativet att offra, men är han så enkel att offra? Visst är han en veteran med erfarenhet, tre Stanley Cup-ringar och dessutom högerfattad – aspekter som säkert skulle kunna tilltala en del av ligans general managers. Men nog ser de också igenom det och skräms bort av det genuint galna i att ta in Seabrook?
Inte ens GM:s som Jim Benning, Don Sweeney, Bob Murray, Brad Treliving, Jarmo Kekäläinen, Ken Holland och Peter Chiarelli skulle väl kunna överväga det? Kanske kan Chicago räddas av att Las Vegas ser ett behov av honom, men även det är svårt att avgöra. Och problemet med Seabrooks NMC kvarstår.
I somras fick Chicago betala för att bli av med Bryan Bickell. Kanske ser vi ett liknande scenario med Seabrook? Men lagen som skulle vara intresserade av honom och dessutom har utrymme under lönetaket är förmodligen lagen en bra bit ner i tabellen. Och varför skulle Seabrook vilja gå dit när han kan lira i Blackhawks och utmana om nya Stanley Cup-titlar? Visserligen är han född inte långt från Vancouver, men med tanke på hur framtiden ser ut i Canucks borde det inte locka nämnvärt.
Den mest logiska lösningen att offra är också det stora problemet – både att behålla och försöka byta bort. Och det är nu vi återigen ser hur lojalitet kan straffa dig, a la Dusin Brown i Los Angeles.
Så hur ska Chicago lösa lönetaksproblemen?
Kontraktet sätter nu press på Chicagos redan ansträngda lönetakssituation, även om tvåårskontraktet givetvis bara är ett kortsiktigt ”problem”.
Över de kommande åren har nu Blackhawks bundit upp nästan $60 miljoner på nio spelare – Jonathan Toews, Patrick Kane, Marian Hossa, Artem Anisimov, Artemi Panarin, Brent Seabrook, Duncan Keith, Niklas Hjalmarsson och Corey Crawford. Den här säsongen ligger lönetaket på $73 miljoner.
Det lämnar alltså $13 miljoner för en målvakt, fyra försvarare och åtta forwards. Det är inte en totalt kaosartad situation, men det är inte heller en väldigt gynnsam situation. Spelrummet och friheten att göra saker begränsas i allra högsta grad och vi kan nog förutsätta att Chicagos general manager Stan Bowman försöker förbättra sitsen.
I de $13 miljonerna inkluderas nämligen Marcus Krüger och hans $3 miljoner. Den enkla slutsatsen är så klart att Chicago bara sätter svensken på marknaden. Intresse skulle inte saknas, men vill man verkligen det? Krüger är en viktig del av Chicagos lag och ger verkligen hans $3 miljoner tillräckligt med spelrum? Den kombinationen gör kanske att man måste undersöka andra alternativ.
Vi kan utesluta Toews, Kane, Keith och Crawford. En 37-årig Hossa med ytterligare fyra år kvar på ett kontrakt som skulle ge recapture-bestraffning om han slutar i förtid kan vi nog också utesluta som trade-alternativ. Och inte signar de Panarin bara för att skicka iväg honom strax efter.
Kvar står vi alltså med Anisimov, Seabrook och Hjalmarsson. Alla tre sitter på klausuler där de kan hindra en trade och de två förstnämnda skrev sina kontrakt relativt nyligen.
Men av den trion är det en spelare som står ut. Anisimov är en duktig andracenter och en viktig komponent i en av ligans giftigaste kedjor. Hjalmarsson är en mycket effektiv shut down-back som, på dagens marknad, kommer till ett fint pris. Vi landar alltså på Seabrook.
Brent Seabrook är inne på det första året på sitt åttaårskontrakt värt $6,875 miljoner per säsong, med en no movement-klausul de första sex åren. Det är ett smått absurt kontrakt för en 31-årig back på tydlig nedgång. Givetvis skulle Chicago skeppat iväg honom när hans kontrakt var på väg ut och hans värde och anseende fortfarande var högt.
Ska man skapa sig ytterligare spelrum under lönetaket är Seabrook det givna alternativet att offra, men är han så enkel att offra? Visst är han en veteran med erfarenhet, tre Stanley Cup-ringar och dessutom högerfattad – aspekter som säkert skulle kunna tilltala en del av ligans general managers. Men nog ser de också igenom det och skräms bort av det genuint galna i att ta in Seabrook?
Inte ens GM:s som Jim Benning, Don Sweeney, Bob Murray, Brad Treliving, Jarmo Kekäläinen, Ken Holland och Peter Chiarelli skulle väl kunna överväga det? Kanske kan Chicago räddas av att Las Vegas ser ett behov av honom, men även det är svårt att avgöra. Och problemet med Seabrooks NMC kvarstår.
I somras fick Chicago betala för att bli av med Bryan Bickell. Kanske ser vi ett liknande scenario med Seabrook? Men lagen som skulle vara intresserade av honom och dessutom har utrymme under lönetaket är förmodligen lagen en bra bit ner i tabellen. Och varför skulle Seabrook vilja gå dit när han kan lira i Blackhawks och utmana om nya Stanley Cup-titlar? Visserligen är han född inte långt från Vancouver, men med tanke på hur framtiden ser ut i Canucks borde det inte locka nämnvärt.
Den mest logiska lösningen att offra är också det stora problemet – både att behålla och försöka byta bort. Och det är nu vi återigen ser hur lojalitet kan straffa dig, a la Dusin Brown i Los Angeles.
Så hur ska Chicago lösa lönetaksproblemen?
