Fem raka förluster, en makalös oförmåga att prestera på en jämn nivå under sextio minuter, ständigt motstånd från de miserabla rättsskiparna i zebraskinn, och ett power play som merendels förefaller vara lika giftigt som en framliden kopparorm. AIK är efter det nya årets upptakt, om än inte cementerade så åtminstone evident förankrade i elitserietabellens botten. Då kommer naturligtvis de regerande svenska mästarna och suveräna serieledarna från Jönköping på besök; laget som har gjort inte mindre än femton mål de två senaste mötena lagen emellan. Det är inte svårt att fatta penseln och måla fan på väggen.
 
Men ett supporterskap är sydbarretskt schizofrent och graden av verklighetsförankring är emellanåt av en dignitet som klart och tydligt exponerar en fullständig avsaknad av förstånd. Utan att ens behöva ta hjälp av de mest banala plattityderna, såsom att det ”snart måste vända”, kommer man på något obegripligt vis plötsligt på sig själv med en – i sammanhanget – vansinnigt omfattande samling bevekelsegrunder. Truppen är nästintill skadefri, Dick Tärnströms slagborre nere i Södertälje var ändå i spel i numerärt överläge, och kan bara Viktor Fasth komma upp till den nivå han spelade på under hösten, ja då. Då kan det gå vägen ändå; morgondagens moståndare är trots allt inte av sovjetiskt åttiotalsstandard. Det är HV71 – seriens sämsta lag i box play – som kommer på besök. Utan lagkaptenen Johan Davidsson – bara en sådan sak…