Ägarsituationen i NHL, och andra idrotter också för den delen, är ofta en väldigt darrig balansgång. Å ena sidan vill man inte ha en ägare som rycker på axlarna åt de sportsliga resultaten och mest blickar mot de ekonomiska resultaten. Å andra sidan vill man, oftast, inte ha en ägare som ska ta en direkt hands-on approach.
Det kan ofta leda till emotionella knee jerk reactions. Ofta är det ett försök att gynna lagets kortsiktiga chanser, men då på bekostnad av långsiktig trygghet. Quick fixes där prospects och picks används för att plocka in veteraner är ett typexempel på det.
Som Philadelphia- och Arsenalsupporter är man bara allt för bekant med de båda ägarstilarna. Ed Snider är – med rätta – firad i Philadelphia, men hans djupa engagemang var inte alltid i slutändan positivt för Flyers. Ett tydligt exempel från närminnet är när han gav Paul Holmgren order om att reda ut målvaktssituationen. Ilya Bryzgalov hämtades in och signades dyrt. I samma veva fick Sergei Bobrovsky flytta till Columbus…
---
Man vill ha engagerade och krävande ägare. Men de får inte vara för engagerade och för krävande.
Ed Snider och Philadelphia har varit ett av de mest uppenbara exemplen på engagemang från ägarsidan. Efter hans bortgång häromåret råder det alltjämt lite oklarheter kring Flyers chain of command och en ny negativ effekt av engagerade ägare har visat sig.
Blickar vi ut över ligan finns det andra exempel på djupt engagerade och krävande ägare, där engagemanget kan få överdrivna konsekvenser och där kraven inte alltid överensstämmer med verkligheten.
Ett sådant exempel är Vancouver under Aquilini-familjen, med Francesco i spetsen.
2004 köpte man 50 procent av Vancouver och två år senare förvärvade man de återstående 50 procenten. Under Aquilini-eran har Canucks tagit sig till final vid ett tillfälle och var under många år ett hyggligt pålitligt slutspelslag. De senaste åren har Canucks däremot sladdat till och det har bara blivit ett slutspelsframträdande på fem säsonger.
Det är en situation som Aquilini-bröderna knappast är nöjda med.
---
General managers jobb kan många gånger vara svåra att utvärdera. Ibland är de bakbundna av sina ägare. Ibland hetsas de igång av sina ägare. Det som vid första anblick ser högst märkligt ut kan få sin förklaring några år senare, när det kommer ut att lagets GM agerade på ägarens order.
Nu ska man inte direkt försvara Mike Gillis helhjärtat, men Francesco Aquilini ska ha varit involverad i mycket av det dagliga jobbet och sägs exempelvis ha försvårat en Roberto Luongo-trade.
Nu står vi en månad in i säsongen 18/19. Vancouver har klivit in i en ny era efter Sedin-tvillingarnas avsked och en rebuild-period har precis påbörjats. Organisationen har en mängd intressanta talanger. Somliga har redan klivit in i NHL, medan andra fortfarande står på tillväxt.
Bo Horvat, Brock Boeser och Elias Pettersson är en ung core i NHL. Jonathan Dahlén, Olli Juolevi, Quinn Hughes, Jett Woo och Thatcher Demko står på tillväxt.
Det är en bra grupp att bygga något nytt kring, men i den bästa av världar skulle man kunna spetsa till den ytterligare. Inför säsongen nämndes till och Quinn Hughes brorsa Jack – som väntas gå som etta i sommarens draft – som något av en drömförstärkning.
---
Men när det såg ut som om Vancouver hade omfamnat en rebuild-process går Elias Pettersson och gör en historisk inledning på sin NHL-karriär. Han är den 16:e spelaren genom tiderna att göra minst nio mål under karriärens nio första matcher – och enbart den sjätte spelaren som har gjort det efter ligans första år.
Nio spelade matcher har resulterat i hela 15 poäng, fördelat på nio mål och sex assist. Trots att Pettersson missade sex matcher på grund av en hjärnskakning har han en överlägsen ledning i såväl skytte- som poängligan för rookies. Petterssons mäktiga inledning har dessutom överträffat de största svenskarnas respektive inledningar.
Nu är det nog få som förväntar sig att Pettersson snittar 1,67 poäng per match även när grundserien summeras – det skulle göra honom till tidernas bästa rookie, om vi tittar på nykomlingar med minst 60 spelade matcher under sin rookiesäsong – men det tar inte bort det fascinerande med hans inledning.
---
15 matcher in på säsongen ligger Vancouver på andra plats i Pacific Division. 18 poäng har spelats in och Canucks har ligans 14:e bästa segerprocent (60,0). Det är på samma nivå som Winnipeg och bättre än såväl San José som Washington.
Med Elias Pettersson i förarsätet har Vancouver överträffat alla förväntningar. Kanske börjar han även odla lite falska förhoppningar i Canucks?
Vancouver såg sig länge som ett slutspelslag – eller i varje fall som en seriös utmanare för en slutspelsplats – trots att resultaten skvallrade om något annat de senaste åren. Den självbilden fick man kritik för. Kanske kan den självbilden vakna till liv redan nu. Aquilini-familjen är som sagt krävande och det skulle inte förvåna om Jim Benning får order om att gå för slutspel den här säsongen.
Med en intressant talangbank på plats är det kanske mer gynnsamt för organisationen att prioritera det långsiktiga och fylla ut den talangbanken. Studerar man statistiken blir man inte helt såld på Vancouvers suveränitet den här säsongen och i takt med att 18/19-säsongen tickar vidare lär verkligheten hinna ifatt Canucks.
Kanske ska man trots allt passa på att gå för det om tillfälle ges? En slutspelsplats kan mycket väl vara ett gynnsamt steg i lagets utveckling. Eller skulle den bara skapa ytterligare falska förhoppningar? Litar man verkligen på att Jim Benning ska handla ihop ett slagkraftigt lag?
Har Elias Pettersson helt enkelt, i ett aningen udda resonemang, varit för bra för Vancouvers bästa?
Det kan ofta leda till emotionella knee jerk reactions. Ofta är det ett försök att gynna lagets kortsiktiga chanser, men då på bekostnad av långsiktig trygghet. Quick fixes där prospects och picks används för att plocka in veteraner är ett typexempel på det.
Som Philadelphia- och Arsenalsupporter är man bara allt för bekant med de båda ägarstilarna. Ed Snider är – med rätta – firad i Philadelphia, men hans djupa engagemang var inte alltid i slutändan positivt för Flyers. Ett tydligt exempel från närminnet är när han gav Paul Holmgren order om att reda ut målvaktssituationen. Ilya Bryzgalov hämtades in och signades dyrt. I samma veva fick Sergei Bobrovsky flytta till Columbus…
---
Man vill ha engagerade och krävande ägare. Men de får inte vara för engagerade och för krävande.
Ed Snider och Philadelphia har varit ett av de mest uppenbara exemplen på engagemang från ägarsidan. Efter hans bortgång häromåret råder det alltjämt lite oklarheter kring Flyers chain of command och en ny negativ effekt av engagerade ägare har visat sig.
Blickar vi ut över ligan finns det andra exempel på djupt engagerade och krävande ägare, där engagemanget kan få överdrivna konsekvenser och där kraven inte alltid överensstämmer med verkligheten.
Ett sådant exempel är Vancouver under Aquilini-familjen, med Francesco i spetsen.
2004 köpte man 50 procent av Vancouver och två år senare förvärvade man de återstående 50 procenten. Under Aquilini-eran har Canucks tagit sig till final vid ett tillfälle och var under många år ett hyggligt pålitligt slutspelslag. De senaste åren har Canucks däremot sladdat till och det har bara blivit ett slutspelsframträdande på fem säsonger.
Det är en situation som Aquilini-bröderna knappast är nöjda med.
---
General managers jobb kan många gånger vara svåra att utvärdera. Ibland är de bakbundna av sina ägare. Ibland hetsas de igång av sina ägare. Det som vid första anblick ser högst märkligt ut kan få sin förklaring några år senare, när det kommer ut att lagets GM agerade på ägarens order.
Nu ska man inte direkt försvara Mike Gillis helhjärtat, men Francesco Aquilini ska ha varit involverad i mycket av det dagliga jobbet och sägs exempelvis ha försvårat en Roberto Luongo-trade.
Nu står vi en månad in i säsongen 18/19. Vancouver har klivit in i en ny era efter Sedin-tvillingarnas avsked och en rebuild-period har precis påbörjats. Organisationen har en mängd intressanta talanger. Somliga har redan klivit in i NHL, medan andra fortfarande står på tillväxt.
Bo Horvat, Brock Boeser och Elias Pettersson är en ung core i NHL. Jonathan Dahlén, Olli Juolevi, Quinn Hughes, Jett Woo och Thatcher Demko står på tillväxt.
Det är en bra grupp att bygga något nytt kring, men i den bästa av världar skulle man kunna spetsa till den ytterligare. Inför säsongen nämndes till och Quinn Hughes brorsa Jack – som väntas gå som etta i sommarens draft – som något av en drömförstärkning.
---
Men när det såg ut som om Vancouver hade omfamnat en rebuild-process går Elias Pettersson och gör en historisk inledning på sin NHL-karriär. Han är den 16:e spelaren genom tiderna att göra minst nio mål under karriärens nio första matcher – och enbart den sjätte spelaren som har gjort det efter ligans första år.
Nio spelade matcher har resulterat i hela 15 poäng, fördelat på nio mål och sex assist. Trots att Pettersson missade sex matcher på grund av en hjärnskakning har han en överlägsen ledning i såväl skytte- som poängligan för rookies. Petterssons mäktiga inledning har dessutom överträffat de största svenskarnas respektive inledningar.
Nu är det nog få som förväntar sig att Pettersson snittar 1,67 poäng per match även när grundserien summeras – det skulle göra honom till tidernas bästa rookie, om vi tittar på nykomlingar med minst 60 spelade matcher under sin rookiesäsong – men det tar inte bort det fascinerande med hans inledning.
---
15 matcher in på säsongen ligger Vancouver på andra plats i Pacific Division. 18 poäng har spelats in och Canucks har ligans 14:e bästa segerprocent (60,0). Det är på samma nivå som Winnipeg och bättre än såväl San José som Washington.
Med Elias Pettersson i förarsätet har Vancouver överträffat alla förväntningar. Kanske börjar han även odla lite falska förhoppningar i Canucks?
Vancouver såg sig länge som ett slutspelslag – eller i varje fall som en seriös utmanare för en slutspelsplats – trots att resultaten skvallrade om något annat de senaste åren. Den självbilden fick man kritik för. Kanske kan den självbilden vakna till liv redan nu. Aquilini-familjen är som sagt krävande och det skulle inte förvåna om Jim Benning får order om att gå för slutspel den här säsongen.
Med en intressant talangbank på plats är det kanske mer gynnsamt för organisationen att prioritera det långsiktiga och fylla ut den talangbanken. Studerar man statistiken blir man inte helt såld på Vancouvers suveränitet den här säsongen och i takt med att 18/19-säsongen tickar vidare lär verkligheten hinna ifatt Canucks.
Kanske ska man trots allt passa på att gå för det om tillfälle ges? En slutspelsplats kan mycket väl vara ett gynnsamt steg i lagets utveckling. Eller skulle den bara skapa ytterligare falska förhoppningar? Litar man verkligen på att Jim Benning ska handla ihop ett slagkraftigt lag?
Har Elias Pettersson helt enkelt, i ett aningen udda resonemang, varit för bra för Vancouvers bästa?
