Gävle mot Leksand. Brynäs mot allt det där blåvita som alltid får blodet att koka lite extra.
Det här var inte bara ännu en torsdagskväll i oktober. Det här var ett Gävledala-derby.
De första minuterna kändes som en påminnelse om hur det ska vara: Brynäs kom ut som om någon hade tänt en gammal låga inom dem. Det var fart, det var hunger – det var den där ilskna glöden man saknat senaste tiden.
Matchens första fem minuter rasade fram som rödgulsvarta stormvindar, där varje Brynässpelare attackerade med beslutsamhet som kunde bryta vilket försvar som helst. Nicklas Bäckström kliver fram tidigt, bryter och avslutar. Hans första mål på hemmaplan den här säsongen. Och som hela Gästrikland hade längtat efter det jublet.
För det är ju så med Brynäs just nu. Det handlar inte bara om att vinna hockeymatcher – det handlar om att återuppfinna sig själva. Hitta tryggheten, spelidentiteten – slipa grunderna som kan forma det här laget till något större över tid. Att visa att allt det där man en gång var i fjol fortfarande kan finnas kvar.
Men rivalmöten går sällan spikrakt. Inte ens de tillfällen när vinden verkar blåsa åt rätt håll. För sanningen är att det fortfarande finns sprickor i Brynäs spel – kostsamma sprickor som dyker upp som små oroande blixtnedslag på isen.
Leksand, som i början famlat efter taktpinnen, började långsamt hitta rytmen. De fick fart på skridskorna, vågade hålla i pucken och plötsligt var det Brynäs som jagade. Ett skott tog i ribban – men bakom allt stod Damian Clara som lugnet själv när masarna stormade fram.
Och tack och lov för det, för under stora delar av mittperioden var det Leksand som drev spelet. Det blev farligt i omgångar, men så fick Lucas Pettersson chansen, tog den – och utökade Brynäs ledning. Men Leksand gav sig inte – och reducerade i powerplay innan mittperiodens slut.
I hockey kan en uddamålsledning vända snabbare än en ryssväng vid blålinjen. Men Brynäs klev ut med en annan hållning de första minuterna – hög moral, hög press, hög puls. Kieffer Bellows fick ett gyllene läge tidigt. Returen låg där, dansade retfullt mot stolpen, snurrade framför Hellsten – och som genom hockeyns mest grymma naturlag studsade den ut.
Och som så ofta när man missar – då kommer straffet. Leksand tryckte på, rörde pucken med självklarhet och precision i offensiv zon, och till slut small det. Tinus Luc Koblar kvitterade och skapade nerv för tillfället.
Men Brynäs svarade snabbare än en tackling i sarghörnet. Oskar Lindblom tog kampen framför mål och pucken studsade in. Återtagen ledning, återvänt hopp. Det sprakade till när slutminuterna tickade neråt.
Vissa segrar är inte vackra och långt ifrån kliniska… men brutalt viktiga. Ikväll var en sådan match. Det var svett, grus och jävlar anamma. Tre poäng och ett steg åt en riktning vi hoppas är rätt.
