St. Louis står som Stanley Cup-mästare efter 4-3 i finalserien mot Boston. Vi skickar ett grattis till Missouri och konstaterar att en drygt 50 år lång väntan är över. Blues var tillbaka i finalen för första gången sedan 1970 – man var ju i final under sina tre första år i ligan – och i och med segern bröt man en av ligans längsta sviter utan en cup och blev det sista laget från expansionen 1967 att vinna.
Bara det är värt att lyfta fram som en faktor som gör segern speciell, men St. Louis första titel är givetvis så mycket mer.
I januari var man ligans sämsta lag. Mike Yeo hade fått sparken tidigare under säsongen och Doug Armstrong har medgett att han nästan sprängde lagbygget där och då. För Blues var inget väntat bottenlag, snarare tvärtom. Ibland är det bästa man kan göra att inte göra någonting…
---
Visst såg man kanske inte St. Louis i samma kategori som Tampa Bay och San José inför säsongen, men det svävade helt klart en contender-status över organisationen och Armstrong hade satsat under sommaren.
Men allting kraschade. Vladimir Tarasenko ryktades vara tillgänglig – för man kunde inte vinna med honom. Jay Bouwmeester sägs ha varit en dag från att hamna på waivers under säsongen, men avslutade grundserien med ett nytt ettårskontrakt och hade högst istid i Game 7 av Stanley Cup-finalen. Robert Bortuzzo och Zach Sanford fightades under en träning. I Game 7 blev Sanford som bekant en av målskyttarna.
St. Louis var alltså ligans sämsta lag – till och med Ottawa var bättre! – och när man nu vann blev man det första laget inom de fyra stora amerikanska ligorna att bli mästare efter att ha legat sist efter en fjärdedel av säsongen.
---
Klättringen som St. Louis gjorde från januari är beundransvärd och en sagolik bedrift, men vi får inte glömma att det var ett tippat topplag som vaknade till liv. Kanske tar det udden av bedriften? Det är inte direkt ett Detroit som förvandlades från förmodad slagpåse till mästare på några månader.
Jordan Binnington är långt ifrån en likeable character, men den här resan görs givetvis inte utan honom. Vid 25 års ålder kom han upp från AHL med 13 minuters NHL-erfarenhet bakom sig och tog karriärens första seger genom att nolla Philadelphia i början av januari.
Sedan tog sagan sin början. Binnington förlorade inte två matcher i rad under grundserien och avslutade med en Sv% på 94,14 i 5-on-5-spelet. Det var ligans bästa notering bland målvakter med minst 1500 5-on-5-minuter. Även hans dSv% (2,08) och HDSv% (85,83) var bäst.
Tuukka Rask må ha varit slutspelet bästa målvakt, men när allt ställdes på sin spets i Game 7 var det Binnington som var övermänsklig. Under bombardemanget i den första perioden höll han på egen hand St. Louis kvar i matchen med några sanslösa räddningar och det går inte att hävda något annat än att han var den matchens viktigaste spelare.
---
När det kommer till diskussionen om Conn Smythe Trophy är det desto tightare. Binnington ska så klart nämnas men har också hård konkurrens av Ryan O’Reilly och Rask. Vinner Boston är Rask given, men det är desto tightare mellan Blues-duon. Såväl O’Reilly som Binnington vore värdiga vinnare och även om Binnington storspelade i match fem och sju snittade han fyra insläppta mål per match i förlusterna.
O’Reilly var däremot en kraft att räkna med genomgående. Han blev den första spelaren att göra mål i fyra raka finalmatcher sedan en viss Wayne Gretzky 1985. O’Reilly är också den första spelaren någonsin att göra mål i match fyra, fem, sex och sju i en finalserie. Noterbart är också att O’Reilly är den första spelaren att vinna Conn Smythe Trophy under det första året i ett nytt lag.
Om man vill ge MVP-titeln till O’Reilly eller Binnington är egentligen bara en smaksak.
Vi hoppas bara att O’Reilly inte körde hem efter flygresan från Boston…
---
Hur går St. Louis vidare med Jordan Binnington nu? Var det här ett massivt genombrott av en late bloomer? Eller är han tidernas one-hit wonder? Målvaktshjälten har ett utgående kontrakt och blir RFA om några veckor. Han är dessutom arbitration eligible.
Men hur betalar man honom? Ger man honom en blank check i glädjeruset efter finalen? Har man is i magen och försöker få honom på ett visa-att-du-är-på-riktigt-korttidskontrakt? 7x$7M känns lika rimligt som 2x$5M eller 1x$4M.
Binningtons kontraktsstatus och förhandlingar är helt klart en av sommarens mer intressanta situationer att följa.
Utöver Binnington har inte St. Louis några anmärkningsvärda spelare med utgående kontrakt – möjligtvis med Patrick Maroon som undantaget. Man har drygt $18 miljoner att röra sig med under lönetaket och mycket tyder alltså på att en stor del av mästarlaget är tillbaka i Blues tröja nästa säsong.
---
Bruten svit, klättringen från sistaplatsen, Binningtons fascinerande säsong, O’Reillys dominans i finalen – allt det till trots tände årets Stanley Cup-final aldrig riktigt igång.
Ligan envisas med att ha en extra dag mellan matcherna när det ska bytas stad. Nog för att det finns logiska argument för det, men det ser också till att dra ner hypen mellan matcherna. Att det dessutom dröjde ett gäng dagar innan den första finalmatchen faktiskt drog igång underlättade inte heller.
Det finns ingen anmärkningsvärd profil att följa i något av finallagen – ingen Alexander Ovechkin eller Joe Thornton på jakt efter den första cupen. Någon fantastisk story cirkulerade inte heller kring finalen, med tanke på att det ändå var två av förhandsfavoriterna – sett till inför säsongen – som drabbade samman och Binnington kan man enkelt vända ryggen till.
För att hypa upp finalserien behövde ligan använda sig av ”beefen” mellan två karaktärer i en avslutad tv-serie och media på plats verkade gå igång allra hårdast på en presskonferens med Jon Hamm.
Vidare är Game 7 i en Stanley Cup-final den största matchen i hockeyvärlden. Men nog kändes det ändå som att den där sista gnistan saknades även i nattens match?
Bara det är värt att lyfta fram som en faktor som gör segern speciell, men St. Louis första titel är givetvis så mycket mer.
I januari var man ligans sämsta lag. Mike Yeo hade fått sparken tidigare under säsongen och Doug Armstrong har medgett att han nästan sprängde lagbygget där och då. För Blues var inget väntat bottenlag, snarare tvärtom. Ibland är det bästa man kan göra att inte göra någonting…
---
Visst såg man kanske inte St. Louis i samma kategori som Tampa Bay och San José inför säsongen, men det svävade helt klart en contender-status över organisationen och Armstrong hade satsat under sommaren.
Men allting kraschade. Vladimir Tarasenko ryktades vara tillgänglig – för man kunde inte vinna med honom. Jay Bouwmeester sägs ha varit en dag från att hamna på waivers under säsongen, men avslutade grundserien med ett nytt ettårskontrakt och hade högst istid i Game 7 av Stanley Cup-finalen. Robert Bortuzzo och Zach Sanford fightades under en träning. I Game 7 blev Sanford som bekant en av målskyttarna.
St. Louis var alltså ligans sämsta lag – till och med Ottawa var bättre! – och när man nu vann blev man det första laget inom de fyra stora amerikanska ligorna att bli mästare efter att ha legat sist efter en fjärdedel av säsongen.
---
Klättringen som St. Louis gjorde från januari är beundransvärd och en sagolik bedrift, men vi får inte glömma att det var ett tippat topplag som vaknade till liv. Kanske tar det udden av bedriften? Det är inte direkt ett Detroit som förvandlades från förmodad slagpåse till mästare på några månader.
Jordan Binnington är långt ifrån en likeable character, men den här resan görs givetvis inte utan honom. Vid 25 års ålder kom han upp från AHL med 13 minuters NHL-erfarenhet bakom sig och tog karriärens första seger genom att nolla Philadelphia i början av januari.
Sedan tog sagan sin början. Binnington förlorade inte två matcher i rad under grundserien och avslutade med en Sv% på 94,14 i 5-on-5-spelet. Det var ligans bästa notering bland målvakter med minst 1500 5-on-5-minuter. Även hans dSv% (2,08) och HDSv% (85,83) var bäst.
Tuukka Rask må ha varit slutspelet bästa målvakt, men när allt ställdes på sin spets i Game 7 var det Binnington som var övermänsklig. Under bombardemanget i den första perioden höll han på egen hand St. Louis kvar i matchen med några sanslösa räddningar och det går inte att hävda något annat än att han var den matchens viktigaste spelare.
---
När det kommer till diskussionen om Conn Smythe Trophy är det desto tightare. Binnington ska så klart nämnas men har också hård konkurrens av Ryan O’Reilly och Rask. Vinner Boston är Rask given, men det är desto tightare mellan Blues-duon. Såväl O’Reilly som Binnington vore värdiga vinnare och även om Binnington storspelade i match fem och sju snittade han fyra insläppta mål per match i förlusterna.
O’Reilly var däremot en kraft att räkna med genomgående. Han blev den första spelaren att göra mål i fyra raka finalmatcher sedan en viss Wayne Gretzky 1985. O’Reilly är också den första spelaren någonsin att göra mål i match fyra, fem, sex och sju i en finalserie. Noterbart är också att O’Reilly är den första spelaren att vinna Conn Smythe Trophy under det första året i ett nytt lag.
Om man vill ge MVP-titeln till O’Reilly eller Binnington är egentligen bara en smaksak.
Vi hoppas bara att O’Reilly inte körde hem efter flygresan från Boston…
---
Hur går St. Louis vidare med Jordan Binnington nu? Var det här ett massivt genombrott av en late bloomer? Eller är han tidernas one-hit wonder? Målvaktshjälten har ett utgående kontrakt och blir RFA om några veckor. Han är dessutom arbitration eligible.
Men hur betalar man honom? Ger man honom en blank check i glädjeruset efter finalen? Har man is i magen och försöker få honom på ett visa-att-du-är-på-riktigt-korttidskontrakt? 7x$7M känns lika rimligt som 2x$5M eller 1x$4M.
Binningtons kontraktsstatus och förhandlingar är helt klart en av sommarens mer intressanta situationer att följa.
Utöver Binnington har inte St. Louis några anmärkningsvärda spelare med utgående kontrakt – möjligtvis med Patrick Maroon som undantaget. Man har drygt $18 miljoner att röra sig med under lönetaket och mycket tyder alltså på att en stor del av mästarlaget är tillbaka i Blues tröja nästa säsong.
---
Bruten svit, klättringen från sistaplatsen, Binningtons fascinerande säsong, O’Reillys dominans i finalen – allt det till trots tände årets Stanley Cup-final aldrig riktigt igång.
Ligan envisas med att ha en extra dag mellan matcherna när det ska bytas stad. Nog för att det finns logiska argument för det, men det ser också till att dra ner hypen mellan matcherna. Att det dessutom dröjde ett gäng dagar innan den första finalmatchen faktiskt drog igång underlättade inte heller.
Det finns ingen anmärkningsvärd profil att följa i något av finallagen – ingen Alexander Ovechkin eller Joe Thornton på jakt efter den första cupen. Någon fantastisk story cirkulerade inte heller kring finalen, med tanke på att det ändå var två av förhandsfavoriterna – sett till inför säsongen – som drabbade samman och Binnington kan man enkelt vända ryggen till.
För att hypa upp finalserien behövde ligan använda sig av ”beefen” mellan två karaktärer i en avslutad tv-serie och media på plats verkade gå igång allra hårdast på en presskonferens med Jon Hamm.
Vidare är Game 7 i en Stanley Cup-final den största matchen i hockeyvärlden. Men nog kändes det ändå som att den där sista gnistan saknades även i nattens match?
