Hockeyzon
2022-02-04 13:00
Krönika: OS i Kina sätter IOK i en märklig sits
Den Internationella olympiska kommittén (IOK) hävdar att OS av princip ska präglas av mänskliga rättigheter. Samtidigt ska Kina, en auktoritär stat som aktivt inskränker på just de mänskliga rättigheterna, stå som värdland för vinter-OS 2022.
Viktor Alner
Det ska inledningsvis sägas att Kina hade kunnat vara längre ifrån IOK:s förstahandsval när man 2015 röstade fram vilket land som skulle hålla vinter-OS 2022. Det fanns till en början flera europeiska kandidater, bland annat både Norge och Sverige, men som dessvärre tvingades dra tillbaka sina ansökningar av flera skäl. Bland annat de ekonomiska.
Det fanns då en diskussion om att det började bli för dyrt att stå som värd för OS (en diskussion som finns kvar idag) och därför ansågs det relativt oattraktivt för flera länder att arrangera spelen.
Det slutade med att den Internationella olympiska kommittén (IOK) stod endast mellan kandidaterna Kina och Kazakstan – Kina vann röstningen på marginalen med endast fyra röster.
Ett beslut som redan då var ifrågasatt.
IOK ser OS som något större än bara tävling och idrott. Det bygger på den självbild som idrottsrörelsen ofta har vad gäller att bidra till en positiv samhällskraft. Idén med OS är att samla världen på en och samma plats, där alla ska vara lika inkluderande.
Den kända OS-symbolen med de fem ringarna står idag som ett av världens absolut starkaste varumärken och OS blir en global plattform för världen att träffas. En plattform för fred, skapa band över nationsgränser och att hela världen får vara samlade och delta i något gemensamt där mänskliga rättigheter ska råda som princip.
Det finns ett begrepp för detta, olympism, som handlar om värdegrunderna som de olympiska tävlingarna ska stå för. I de dokument som IOK själva skrivit om OS-värderingar och olympismen lyfter man särskilt fram artiklarna av FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Framförallt lyfter man fram de tre första artiklarna.
De handlar i korta drag om att vi människor föds fria, har samma värden och rättigheter (artikel 1), att vi är berättigade till samtliga rättigheter av de 30 artiklar som står i deklarationen utan någon åtskillnad av något slag såsom etnicitet, hudfärg, kön, språk, religion, politik eller annan uppfattning samt nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt (artikel 2). Vidare har var och en rätt till liv, frihet och personlig säkerhet (artikel 3).
Begreppet värdegrund är för många ett kanske slitet uttryck. Allt som oftast är det fina ord som någon har skrivit i text, men i den praktiska verkligheten råder det något annat – och i Kinafrågan bekräftar IOK regeln snarare än undantaget.
Lägg FNs artiklar gällande mänskliga rättigheter i minnet och förankra det i verkligheten: att årets vinter-OS spelas i Kina. En auktoritär stat som aktivt ägnar sig åt systematiskt folkmord och kränkningar på uigurer i Xinjangprovinsen där man också skickar uigurer till omskolningsläger. En stat som begränsar den demokratiska rätten i Hongkong, och inskränker yttrandefriheten för hela sin befolkning samtidigt som man militärt hotar Taiwans rätt till att vara en självständig suverän stat, förtrycker Tibet och inskränker havsterritorium på länder såsom Vietnam, Filippinerna och Malaysia.
IOK kan, och har så även gjort, ursäkta sig med att man faktiskt har en dialog med kinesiska myndigheter vad gäller frågor om mänskliga rättigheterna. I regel heter det att markera för och pressa Kina i frågor som rör mänsklig rätt.
De nationella kommittéerna har gjort samma sak. Sveriges olympiska kommitté (SOK) har idag ett nära samarbete med Civil Rights Defenders, en expertorganisation för mänskliga rättigheter som är verksamma i såväl nationella frågor i Sverige som globalt, bland annat i Asien. SOK har aktivt ställt sig bakom de svenska idrottare som har framfört kritik till att OS hålls i just Kina – det är viktiga budskap och all respekt till SOK för det, men det bidrar dessvärre inte till någon större förändring för den vanliga människan som tvingas utstå regimen i Kina.
Det finns stora likheter kring hanteringen av OS i Kina och fotbolls-VM i Qatar. Ursäkten är att det är bättre att föra samtal med värdnationen och ställa krav på att så mycket av mänskliga rättigheter som möjligt efterlevs kring allt ifrån uppbyggnaden av arenorna som de nationella angelägenheterna gällande värdlandets egen befolkning. Budskapet är att det är bättre att gå samtalets väg än att bojkotta – då bojkott sällan förändrar situationen medan det i samtal kan ställas ”krav” (läs önskemål).
Sanningen är dock att den auktoritära staten utnyttjar idrotten till att få visa upp sig själva till omvärlden i en falsk fasad och få världsomvälvande PR.
Fredrik Fällman, docent i sinologi, forskar om Kinas historia, tradition och propaganda uppger på Göteborgs universitets hemsida, att årets vinter-OS för Kina handlar om prestige, goodwill och ekonomi. Det sistnämnda går dessvärre i stöpet då pandemin påverkade både sponsorer och turismen som OS var tänkt att locka till Kina. Men det vilar mycket prestige i att Peking är världens första stad som både arrangerat sommar- och vinter-OS.
Kina fick av världen enormt mycket goodwill under sommar-OS 2008, något man hade ambitionen att få igen när man kandiderade till årets vinter-OS 2015. Kina fick nämligen sommar-OS 2008 mot ett löfte om att landet skulle förbättra sin politik. Bland annat om att stärka de mänskliga rättigheterna i landet, istället har det blivit precis tvärtom, inte minst mot uigurerna.
IOK har godkänt att Kina ska få världens alla blickar på sig, precis som man tidigare gav godkännande till Ryssland för OS-2014 liksom FIFA gjort inom fotbollen till Qatar. Det handlar inte om att sprida några demokratiska värderingar. Det handlar i grund och botten om nationer som är beredda att betala för att få världens godtrogna blickar på sig – statusen i att vara en värdnation ska inte underskattas. Kina känner till detta.
Men när finalerna är avgjorda och arenornas ljus släcks kommer värdnationen att fortsätta föra sin propaganda, sin politik precis som tidigare. Vi har sett det förut. Ryssland annekterade Krim direkt efter sitt värdskap i OS-2014, slog undan politiska meningsmotståndare till regimen och inskränkte ytterligare friheten för bland annat HBTQ-personer och icke etniska ryssar.
Kina kommer att fortsätta kränkningarna mot sin egen befolkning liksom hotet mot sina grannländer oavsett vad vi i väst anser om saken.
Om IOK verkligen skulle leva upp till det ideal man kallar för olympism skulle stater som Kina överhuvudtaget inte tilldelas något OS. Det förutsätter att det är möjligt att minska kostnaderna till att stå som värdnation – vilket IOK aktivt har arbetat med under senare år även om det fortfarande är en lång bit kvar.
Så länge de globala organisationerna, IOK i det här fallet, tillåter auktoritära stater stå som värd för de stora internationella spelen, sätter man idrottsrörelsen i en position där man tillåter sig utnyttjas. Våra internationella förbund tvingas till att anpassa sig efter regimernas önskemål som värdnationer och de nationella organisationerna likaså. Våra idrottare kommer motvilligt att medverka i tävlingar som skyltar med icke demokratiska krafter och världens ditsända journalister tillåts begränsas i yttrandefriheten och bevakas av regimens myndigheter.
Att OS-truppen rekommenderas att ta med tomma telefoner och datorer för att minska risken att bli övervakade vore tillräckligt med argument i sig för att konstatera att spelens värdnation inte är värdigt att hålla ett OS.
---
Sverige som drog tillbaka sin ansökan inför vinter-OS 2022 ansökte på nytt för vinter-OS 2026. Enligt SOK ville man visa på att det går att stå som värd för OS och samtidigt följa de mänskliga rättigheterna. Precis som tidigare efterfrågats. Men för åttonde gången i rad fick Sverige erkänna sig besegrade – i stället ska OS 2026 spelas i Italien. Klart bättre alternativ än Kina.
Anders Södergren, OS-ambassadör för Stockholm/Åre kommenterade i Expressen:
- Jag tror inte man röstar för idrotten. Det är nog mycket handskakningar som styr.
Kanske är det helt enkelt så att IOK har en hel del att fundera över?
---
Med hänvisning till Kinas brott mot mänskliga rättigheter har flera länder som Danmark, Storbritannien och USA, beslutat om en diplomatisk bojkott av spelen. Den innebär att idrottarna medverkar som vanligt, men att toppolitiker inte besöker spelen. Sverige har inte anslutit sig till bojkotten, ingen från den svenska regeringen åker dit men hänvisar istället till pandemin.
Det fanns då en diskussion om att det började bli för dyrt att stå som värd för OS (en diskussion som finns kvar idag) och därför ansågs det relativt oattraktivt för flera länder att arrangera spelen.
Det slutade med att den Internationella olympiska kommittén (IOK) stod endast mellan kandidaterna Kina och Kazakstan – Kina vann röstningen på marginalen med endast fyra röster.
Ett beslut som redan då var ifrågasatt.
IOK ser OS som något större än bara tävling och idrott. Det bygger på den självbild som idrottsrörelsen ofta har vad gäller att bidra till en positiv samhällskraft. Idén med OS är att samla världen på en och samma plats, där alla ska vara lika inkluderande.
Den kända OS-symbolen med de fem ringarna står idag som ett av världens absolut starkaste varumärken och OS blir en global plattform för världen att träffas. En plattform för fred, skapa band över nationsgränser och att hela världen får vara samlade och delta i något gemensamt där mänskliga rättigheter ska råda som princip.
Det finns ett begrepp för detta, olympism, som handlar om värdegrunderna som de olympiska tävlingarna ska stå för. I de dokument som IOK själva skrivit om OS-värderingar och olympismen lyfter man särskilt fram artiklarna av FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Framförallt lyfter man fram de tre första artiklarna.
De handlar i korta drag om att vi människor föds fria, har samma värden och rättigheter (artikel 1), att vi är berättigade till samtliga rättigheter av de 30 artiklar som står i deklarationen utan någon åtskillnad av något slag såsom etnicitet, hudfärg, kön, språk, religion, politik eller annan uppfattning samt nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt (artikel 2). Vidare har var och en rätt till liv, frihet och personlig säkerhet (artikel 3).
Begreppet värdegrund är för många ett kanske slitet uttryck. Allt som oftast är det fina ord som någon har skrivit i text, men i den praktiska verkligheten råder det något annat – och i Kinafrågan bekräftar IOK regeln snarare än undantaget.
Lägg FNs artiklar gällande mänskliga rättigheter i minnet och förankra det i verkligheten: att årets vinter-OS spelas i Kina. En auktoritär stat som aktivt ägnar sig åt systematiskt folkmord och kränkningar på uigurer i Xinjangprovinsen där man också skickar uigurer till omskolningsläger. En stat som begränsar den demokratiska rätten i Hongkong, och inskränker yttrandefriheten för hela sin befolkning samtidigt som man militärt hotar Taiwans rätt till att vara en självständig suverän stat, förtrycker Tibet och inskränker havsterritorium på länder såsom Vietnam, Filippinerna och Malaysia.
IOK kan, och har så även gjort, ursäkta sig med att man faktiskt har en dialog med kinesiska myndigheter vad gäller frågor om mänskliga rättigheterna. I regel heter det att markera för och pressa Kina i frågor som rör mänsklig rätt.
De nationella kommittéerna har gjort samma sak. Sveriges olympiska kommitté (SOK) har idag ett nära samarbete med Civil Rights Defenders, en expertorganisation för mänskliga rättigheter som är verksamma i såväl nationella frågor i Sverige som globalt, bland annat i Asien. SOK har aktivt ställt sig bakom de svenska idrottare som har framfört kritik till att OS hålls i just Kina – det är viktiga budskap och all respekt till SOK för det, men det bidrar dessvärre inte till någon större förändring för den vanliga människan som tvingas utstå regimen i Kina.
Det finns stora likheter kring hanteringen av OS i Kina och fotbolls-VM i Qatar. Ursäkten är att det är bättre att föra samtal med värdnationen och ställa krav på att så mycket av mänskliga rättigheter som möjligt efterlevs kring allt ifrån uppbyggnaden av arenorna som de nationella angelägenheterna gällande värdlandets egen befolkning. Budskapet är att det är bättre att gå samtalets väg än att bojkotta – då bojkott sällan förändrar situationen medan det i samtal kan ställas ”krav” (läs önskemål).
Sanningen är dock att den auktoritära staten utnyttjar idrotten till att få visa upp sig själva till omvärlden i en falsk fasad och få världsomvälvande PR.
Fredrik Fällman, docent i sinologi, forskar om Kinas historia, tradition och propaganda uppger på Göteborgs universitets hemsida, att årets vinter-OS för Kina handlar om prestige, goodwill och ekonomi. Det sistnämnda går dessvärre i stöpet då pandemin påverkade både sponsorer och turismen som OS var tänkt att locka till Kina. Men det vilar mycket prestige i att Peking är världens första stad som både arrangerat sommar- och vinter-OS.
Kina fick av världen enormt mycket goodwill under sommar-OS 2008, något man hade ambitionen att få igen när man kandiderade till årets vinter-OS 2015. Kina fick nämligen sommar-OS 2008 mot ett löfte om att landet skulle förbättra sin politik. Bland annat om att stärka de mänskliga rättigheterna i landet, istället har det blivit precis tvärtom, inte minst mot uigurerna.
IOK har godkänt att Kina ska få världens alla blickar på sig, precis som man tidigare gav godkännande till Ryssland för OS-2014 liksom FIFA gjort inom fotbollen till Qatar. Det handlar inte om att sprida några demokratiska värderingar. Det handlar i grund och botten om nationer som är beredda att betala för att få världens godtrogna blickar på sig – statusen i att vara en värdnation ska inte underskattas. Kina känner till detta.
Men när finalerna är avgjorda och arenornas ljus släcks kommer värdnationen att fortsätta föra sin propaganda, sin politik precis som tidigare. Vi har sett det förut. Ryssland annekterade Krim direkt efter sitt värdskap i OS-2014, slog undan politiska meningsmotståndare till regimen och inskränkte ytterligare friheten för bland annat HBTQ-personer och icke etniska ryssar.
Kina kommer att fortsätta kränkningarna mot sin egen befolkning liksom hotet mot sina grannländer oavsett vad vi i väst anser om saken.
Om IOK verkligen skulle leva upp till det ideal man kallar för olympism skulle stater som Kina överhuvudtaget inte tilldelas något OS. Det förutsätter att det är möjligt att minska kostnaderna till att stå som värdnation – vilket IOK aktivt har arbetat med under senare år även om det fortfarande är en lång bit kvar.
Så länge de globala organisationerna, IOK i det här fallet, tillåter auktoritära stater stå som värd för de stora internationella spelen, sätter man idrottsrörelsen i en position där man tillåter sig utnyttjas. Våra internationella förbund tvingas till att anpassa sig efter regimernas önskemål som värdnationer och de nationella organisationerna likaså. Våra idrottare kommer motvilligt att medverka i tävlingar som skyltar med icke demokratiska krafter och världens ditsända journalister tillåts begränsas i yttrandefriheten och bevakas av regimens myndigheter.
Att OS-truppen rekommenderas att ta med tomma telefoner och datorer för att minska risken att bli övervakade vore tillräckligt med argument i sig för att konstatera att spelens värdnation inte är värdigt att hålla ett OS.
---
Sverige som drog tillbaka sin ansökan inför vinter-OS 2022 ansökte på nytt för vinter-OS 2026. Enligt SOK ville man visa på att det går att stå som värd för OS och samtidigt följa de mänskliga rättigheterna. Precis som tidigare efterfrågats. Men för åttonde gången i rad fick Sverige erkänna sig besegrade – i stället ska OS 2026 spelas i Italien. Klart bättre alternativ än Kina.
Anders Södergren, OS-ambassadör för Stockholm/Åre kommenterade i Expressen:
- Jag tror inte man röstar för idrotten. Det är nog mycket handskakningar som styr.
Kanske är det helt enkelt så att IOK har en hel del att fundera över?
---
Med hänvisning till Kinas brott mot mänskliga rättigheter har flera länder som Danmark, Storbritannien och USA, beslutat om en diplomatisk bojkott av spelen. Den innebär att idrottarna medverkar som vanligt, men att toppolitiker inte besöker spelen. Sverige har inte anslutit sig till bojkotten, ingen från den svenska regeringen åker dit men hänvisar istället till pandemin.
