Det var ju inte i år det skulle ske. Washingtons cup-fönster hade givetvis inte smällts igen, men efter sommarens framtvingade utrensning såg det ut som om skeppet i alla fall var på väg att lämna kajen.
Justin Williams, Marcus Johansson, Kevin Shattenkirk, Nate Schmidt och Karl Alzner är en kvintett som lämnar hål bakom sig. Washington var klart försvagade och den sista stora chansen hade runnit bort mot Pittsburgh.
Men anförda av Alexander Ovechkin fortsatte man som om ingenting hade skett. Visst såg vi en liten dipp i antalet inspelade poäng, men förstaplatsen i Metropolitan Division behöll man för tredje året i rad.
Det såg ut att kunna gå riktigt illa mot Columbus efter ett 0-2-underläge efter två hemmamatcher. Men det var någonting med den här upplagan av Washington. Efter tiotalet år med den ena motgången och kollapsen efter den andra kände vi inte längre igen Capitals.
En försvagad upplaga av det laget som hade gett slutspelsmisslyckandet ett ansikte överkom hastigt och lustigt motgångar när Blue Jackets avfärdades. För första gången på en halv evighet lyckades sedan Washington ta sig förbi Pittsburgh – och det var där det riktigt lyftet kom. En så tung seger – en seger man har jagat så länge – kan få luften att gå ur, det har vi sett många gånger förr.
Men för Washington var det istället en språngbräda.
Av bara farten drog man ifrån till 2-0 mot Tampa Bay – bara för att tre matcher senare vara på väg att Capsa bort den så efterlängtade finalplatsen. Lightning hade kommit tillbaka och gått upp till 3-2. Det gamla Washington skulle har rykt i Game 6. Men det här Washington gick inte att känna igen. Man trampade gasen i botten och vann med 3-0 respektive 4-0 när finalplatsen säkrades.
---
Vad vore då mer Capitals än att torska sin första final på 20 år mot expansionslaget Vegas?
Golden Knights tog också initiativet när man vann den första matchen i T-Mobile Arena. Men därefter var det inget snack om saken. Fyra raka Washington-segrar talar sitt tydliga språk, även om såväl matcher som perioder kunde präglas av ett Vegas-övertag.
I det stora hela var det klasskillnad. Washington lyckades kväva Vegas snabbhet och den frenetiska forechecking vi sett tidigare under säsongen blev inte alls lika lyckad.
I många sekvenser såg Vegas ut som Vegas borde se ut, det vill säga ett mediokert lag som spelar Deryk Engelland 20 minuter per match. Försvaret såg länge uselt ut och inte ens Shea Theodore och Nate Schmidt – Vegas två enda försvarare man kan ta på allvar – orkade hävda sig. Förstakedjan svek och William Karlsson/Jonathan Marchessault-duon mäktade bara med ett mål under finalserien.
När dessutom Marc-Andre Fleury kom ner på jorden var det inte mycket som talade för Vegas, den initiala segern till trots.
Alexander Ovechkin hade fått blodvittring och med landsmannen Evgeni Kuznetsov gick man i bräschen på ett föredömligt sätt. På andra sidan isen blev Braden Holtby en lika stor matchvinnare Conn Smythe Trophy-racet var vidöppet in i det sista. Det kändes dock så rätt när det blev Ovechkin som blev utsedd till slutspelets MVP.
---
Inte för att det egentligen behövdes – men nu cementerade Alexander Ovechkin in sin legendarstatus. En av tidernas bästa målskyttar har fått en stämpel på sig som ett problem och någon man inte kan vinna med. Inte ens när han fick lyfta Stanley Cup-bucklan kunde hans belackare låta bli att gnälla.
15 mål och 27 poäng är högst respektingivande siffror och gav alltså Conn Smythe Trophy. Ovechkin blev därmed tidernas blott fjärde spelare att vinna Conn Smythe Trophy och tre Hart Trophies. De tre andra? Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Bobby Orr. Inget dåligt sällskap.
Ovechkin – en playoff choker, enligt somliga – är nu på plats 28 i tidernas slutspelsskytteliga. Bland spelare med minst 100 slutspelsmatcher är det enbart 19 spelare som har ett bättre poängsnitt än honom och endast åtta spelare överträffar hans målsnitt.
Det är inte fy skam av en spelare som man inte kan luta sig mot i slutspelet.
---
Det brukar givetvis vara så när man vinner, men det finns gott om unsung heroes i Washington. Bakom de stora namnen gjorde Michal Kempny, Jay Beagle, Lars Eller och Devante Smith-Pelly mäktiga insatser och visade med all tydlighet att det inte bara är stjärnorna som man vinner cupen med.
---
Vegas då? Vi har aldrig sett maken till något liknande tidigare och lär aldrig se det igen. Stackars Seattle kommer ju vara ett kopiöst misslyckande i jämförelse.
Golden Knights var ett bevis på att man kan komma väldigt långt med fantastiskt målvaktsspel, en ledande förstakedja och en högst kompetent coach. Deras framgång ger förhoppningsvis några positiva effekter i ligan. Sättet som Gerard Gallant uppmuntrar sina spelare att våga och misslyckas var fräscht att höra och sällan har en coach förtjänat Jack Adams Award mer än Gallant.
Det blir spännande att se hur Vegas går vidare från det här. Sett till planerna inför säsongen var finalframträdandet ett ”misslyckande” och ambitionen att bygga via draften gick man miste om när man bland annat betalade dyrt för Tomas Tatar.
Men nu går Vegas in i sommaren med en väldig mängd cap space. William Karlsson lär få ett stort kontrakt och det blir fascinerande att följa honom kommande säsong. Att han ska fortsätta skjuta 23,4 procent känns inte allt för sannolikt… och nog vore det skoj att se allas förvåning och frustration om han inte kan återupprepa den här säsongens siffror?
Vegas kan annars använda sin cap space till att plocka in stora namn. Man var på vippen att få in Erik Karlsson vid trade deadline och lär rimligtvis försöka ännu en gång – med tanke på det enorma löneutrymme man har kan man dessutom ta på sig Bobby Ryan, som Ottawa vill bli av med. Man kan slänga dollarsäckar över John Tavares och John Carlson, om de skulle nå marknaden.
Att hävda att George McPhee byggde en cup contender via expansionsdraften är förbannad lögn. Men han har onekligen möjlighet att göra det den här sommaren.
---
Fyra långa månader väntar innan nästa NHL-match ska spelas, men säsongen är långt ifrån slut trots att det inte återstår några matcher. Draften närmar sig med stormsteg och såväl trade- som free agent-marknaden har potential att bli något alldeles speciellt.
Men innan vi flyttar fokus mot off-season tar vi några sekunder för att lyfta på hatten för Alexander Ovechkin. Det förtjänar han.
Justin Williams, Marcus Johansson, Kevin Shattenkirk, Nate Schmidt och Karl Alzner är en kvintett som lämnar hål bakom sig. Washington var klart försvagade och den sista stora chansen hade runnit bort mot Pittsburgh.
Men anförda av Alexander Ovechkin fortsatte man som om ingenting hade skett. Visst såg vi en liten dipp i antalet inspelade poäng, men förstaplatsen i Metropolitan Division behöll man för tredje året i rad.
Det såg ut att kunna gå riktigt illa mot Columbus efter ett 0-2-underläge efter två hemmamatcher. Men det var någonting med den här upplagan av Washington. Efter tiotalet år med den ena motgången och kollapsen efter den andra kände vi inte längre igen Capitals.
En försvagad upplaga av det laget som hade gett slutspelsmisslyckandet ett ansikte överkom hastigt och lustigt motgångar när Blue Jackets avfärdades. För första gången på en halv evighet lyckades sedan Washington ta sig förbi Pittsburgh – och det var där det riktigt lyftet kom. En så tung seger – en seger man har jagat så länge – kan få luften att gå ur, det har vi sett många gånger förr.
Men för Washington var det istället en språngbräda.
Av bara farten drog man ifrån till 2-0 mot Tampa Bay – bara för att tre matcher senare vara på väg att Capsa bort den så efterlängtade finalplatsen. Lightning hade kommit tillbaka och gått upp till 3-2. Det gamla Washington skulle har rykt i Game 6. Men det här Washington gick inte att känna igen. Man trampade gasen i botten och vann med 3-0 respektive 4-0 när finalplatsen säkrades.
---
Vad vore då mer Capitals än att torska sin första final på 20 år mot expansionslaget Vegas?
Golden Knights tog också initiativet när man vann den första matchen i T-Mobile Arena. Men därefter var det inget snack om saken. Fyra raka Washington-segrar talar sitt tydliga språk, även om såväl matcher som perioder kunde präglas av ett Vegas-övertag.
I det stora hela var det klasskillnad. Washington lyckades kväva Vegas snabbhet och den frenetiska forechecking vi sett tidigare under säsongen blev inte alls lika lyckad.
I många sekvenser såg Vegas ut som Vegas borde se ut, det vill säga ett mediokert lag som spelar Deryk Engelland 20 minuter per match. Försvaret såg länge uselt ut och inte ens Shea Theodore och Nate Schmidt – Vegas två enda försvarare man kan ta på allvar – orkade hävda sig. Förstakedjan svek och William Karlsson/Jonathan Marchessault-duon mäktade bara med ett mål under finalserien.
När dessutom Marc-Andre Fleury kom ner på jorden var det inte mycket som talade för Vegas, den initiala segern till trots.
Alexander Ovechkin hade fått blodvittring och med landsmannen Evgeni Kuznetsov gick man i bräschen på ett föredömligt sätt. På andra sidan isen blev Braden Holtby en lika stor matchvinnare Conn Smythe Trophy-racet var vidöppet in i det sista. Det kändes dock så rätt när det blev Ovechkin som blev utsedd till slutspelets MVP.
---
Inte för att det egentligen behövdes – men nu cementerade Alexander Ovechkin in sin legendarstatus. En av tidernas bästa målskyttar har fått en stämpel på sig som ett problem och någon man inte kan vinna med. Inte ens när han fick lyfta Stanley Cup-bucklan kunde hans belackare låta bli att gnälla.
15 mål och 27 poäng är högst respektingivande siffror och gav alltså Conn Smythe Trophy. Ovechkin blev därmed tidernas blott fjärde spelare att vinna Conn Smythe Trophy och tre Hart Trophies. De tre andra? Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Bobby Orr. Inget dåligt sällskap.
Ovechkin – en playoff choker, enligt somliga – är nu på plats 28 i tidernas slutspelsskytteliga. Bland spelare med minst 100 slutspelsmatcher är det enbart 19 spelare som har ett bättre poängsnitt än honom och endast åtta spelare överträffar hans målsnitt.
Det är inte fy skam av en spelare som man inte kan luta sig mot i slutspelet.
---
Det brukar givetvis vara så när man vinner, men det finns gott om unsung heroes i Washington. Bakom de stora namnen gjorde Michal Kempny, Jay Beagle, Lars Eller och Devante Smith-Pelly mäktiga insatser och visade med all tydlighet att det inte bara är stjärnorna som man vinner cupen med.
---
Vegas då? Vi har aldrig sett maken till något liknande tidigare och lär aldrig se det igen. Stackars Seattle kommer ju vara ett kopiöst misslyckande i jämförelse.
Golden Knights var ett bevis på att man kan komma väldigt långt med fantastiskt målvaktsspel, en ledande förstakedja och en högst kompetent coach. Deras framgång ger förhoppningsvis några positiva effekter i ligan. Sättet som Gerard Gallant uppmuntrar sina spelare att våga och misslyckas var fräscht att höra och sällan har en coach förtjänat Jack Adams Award mer än Gallant.
Det blir spännande att se hur Vegas går vidare från det här. Sett till planerna inför säsongen var finalframträdandet ett ”misslyckande” och ambitionen att bygga via draften gick man miste om när man bland annat betalade dyrt för Tomas Tatar.
Men nu går Vegas in i sommaren med en väldig mängd cap space. William Karlsson lär få ett stort kontrakt och det blir fascinerande att följa honom kommande säsong. Att han ska fortsätta skjuta 23,4 procent känns inte allt för sannolikt… och nog vore det skoj att se allas förvåning och frustration om han inte kan återupprepa den här säsongens siffror?
Vegas kan annars använda sin cap space till att plocka in stora namn. Man var på vippen att få in Erik Karlsson vid trade deadline och lär rimligtvis försöka ännu en gång – med tanke på det enorma löneutrymme man har kan man dessutom ta på sig Bobby Ryan, som Ottawa vill bli av med. Man kan slänga dollarsäckar över John Tavares och John Carlson, om de skulle nå marknaden.
Att hävda att George McPhee byggde en cup contender via expansionsdraften är förbannad lögn. Men han har onekligen möjlighet att göra det den här sommaren.
---
Fyra långa månader väntar innan nästa NHL-match ska spelas, men säsongen är långt ifrån slut trots att det inte återstår några matcher. Draften närmar sig med stormsteg och såväl trade- som free agent-marknaden har potential att bli något alldeles speciellt.
Men innan vi flyttar fokus mot off-season tar vi några sekunder för att lyfta på hatten för Alexander Ovechkin. Det förtjänar han.
No words. pic.twitter.com/mCODtPEWEK
— NHL GIFs (@NHLGIFs) June 8, 2018
