Förlust med 9-1 Brynäs, största segern på 31 år Skellefteå. Ändå var det brist på glädje hos Norrlands AIK. Oscar Möller bad nästan om ursäkt till TV-tittarna för att matchen blev så ointressant. Skellefteå Kraft Arena förvandlades till en lekstuga där leken hette ”Kast med ett sargat Brynäs”.

Tror ingen skrattade åt Brynäs, tror ingen hånade Brynäs, tror alla tyckte synd om Brynäs. Det var synd om Robin Rahm som nästan ställde sig på sina bara knän framför Tommy Jonsson och bad om att få bytas ut. Det var synd om Fredrik Styrman som kom tillbaka till sitt gamla hem och blev kränkt utav spelet från sin nya klubb. Det var synd om hela Brynäs Idrottsförening.

Jag -som så många andra- var fast besluten att stänga av skärmen. Det var ingen hockeymatch som visades. Det var ett Skellefteå som hade sin kvällsträning med koner färgat i gult, svar och vitt. Men så föll det mig att istället för att trycka ner mig själv i frustration av att se Brynäs glömma bort vad ishockey handlar om så var det njutbart att se det spel Skellefteå visade upp för hemmapubliken.

Jag går ner på knä, lyfter på hatten och bugar djupt för Skellefteå AIK. Vilken klubb, vilken mentalitet, vilken kultur de har format! Skellefteå ligger jämsides med Brynäs om att vara en utav Sveriges största talangfabriker men den bredd och struktur som Skellefteå skapat är nästan oslagbar. Brynäs kom till semifinalen i fjol för första gången på 13 år. Brynäs kom till finalen i fjol för första gången på 13 år och man gick hela vägen. Sedan tog tanken slut, Brynäs orkade inte som förening hålla sig vid toppen och inte gjorde det bättre av den kaxiga attityd som man lyckades skapa.  Grunden och bredden som försvann på 80-talet finns fortfarande inte hos den anrika Gävleklubben.

Skellefteå däremot- har med tålmodighet gång på gång varit där, högst upp på toppen och fallit strax innan mållinjen. Det är det här som gör Skellefteå så unikt av den anledningen att man orkar resa sig, Skellefteå orkar utmana år efter år och man orkar ta sig hela vägen till finalen. Skellefteå har byggt upp en sådan trygg mentalitet att man inte behöver sticka ut, man behöver inte visa upp sig i form kaxighet eller dylikt. Skellefteå visar en enorm grund på lagMoral, tålamod och vilja. Hockeysverige hyser stor respekt för Skellefteå och jag är inte förvånad. Det AIK där uppe i Norrland visar hur en förening ska skötas, hur hockey ska spelas och hur individer ska bete sig.

Anders Forsberg fick avgå direkt, det var inget velande eller grubblande. Till skillnad från andra klubbar där snacket tar sin gång så satsar Skellefteå istället på att agera. Det visar bara styrka, jag är inte förvånad att Skellefteå är serieledare idag. Det är långsiktigt, kontinuerligt arbete som lägger grund för framgång, en framgång som mycket väl får Hockeysverige att gå ner på knä.

Jag tror fortfarande inte att Brynäs kommer att förlora sin slutspelsplats. Även om allt kommer avgöras i stridens slutskede där Gävleklubben tvingas ta sig an rivalerna AIK i vår kära huvudstad. AIK kommer att jaga och jaga men det blir ett slutspel för Brynäs. Jag kanske låter galen som uttalar mig så starkt på det- får skaffa mig en enorm dumstrut att ha på huvudet om några veckor i värsta fall. Däremot blir kvartfinalen kort, ojoj, jag vågar inte ens tänka på det. Jag är ledsen Brynäs, jag är ledsen Gävle. Men guldet kommer inte att kunna försvaras i år, guldet kommer till den klubb som förtjänar det allra mest:

Skellefteå AIK