Hockeyzon
2020-05-01 14:00
Landslagen vi minns – Kanada 1987: ”Tidernas bästa hockeymatcher”
SvenskaFans blickar tillbaka och uppmärksammar minnesvärda landslag.
Niclas Viberg
Under en lång period var det i Canada Cup som världens bästa spelare gick upp mot varandra på internationell is. NHL-spelarna tilläts inte delta i OS förrän 1998 så det var i Canada Cup den riktiga prestigen låg.
Och i Canada Cup var det just Kanada som dominerade. Av de fem turneringarna som spelades tog Kanada hem fyra titlar – Sovjet vann den femte – och den mest framgångsrika spelaren, sett till antalet totala poäng, är Wayne Gretzky.
Gretzkys stora uppvisning kom i Canada Cup 1987. Han noterades för hela 21 poäng på nio matcher och utsågs till MVP när Kanada vann. Men 1987 gick också till historien som den enda turneringen där Gretzky och Mario Lemieux spelade tillsammans.
”En sällan skådad uppvisning”
1987 gick Kanada in i Canada Cup som regerande mästare. Några år tidigare hade man stött på problem i gruppspelet och tog sig vidare till slutspelet som det fjärde bästa laget. Väl där besegrade man däremot Sovjet i semifinalen och avfärdade Sverige i finalen.
I vanlig ordning tillhörde Kanada förhandsfavoriterna och man kom till start med ett mycket slagkraftigt lag.
Grant Fuhr var den sista utposten i Edmonton-dynastin och hade tre Stanley Cup-titlar bakom sig. Ron Hextall kom från en säsong där han hade vunnit såväl Vezina Trophy som Conn Smythe Trophy. Det saknades inte direkt matchvinnaregenskaper mellan stolparna.
I försvaret fanns storheter som Ray Bourque, Paul Coffey och Larry Murphy, där de två förstnämnda hade dominerat Norris Trophy-kategorin under de föregående åren. Men utöver den trion var stjärnglansen inte lika tydlig.
Forwardsbesättningen var givetvis något utöver det vanliga. Legendarer som Mark Messier, Doug Gilmour, Dale Hawerchuk, Glenn Anderson, Michel Goulet och Rick Tocchet tog alla plats – men fokus låg givetvis på Wayne Gretzky och Mario Lemieux.
Det var första – och, kom det tyvärr att visa sig, sista – gången som de två ikonerna kom att spela tillsammans. Gretzky medverkade redan 1981 och 1984, men Lemieux kom fram några år efter Gretzky och Canada Cup 1987 blev alltså hans första stora internationella turnering. Nästa matcher i det kanadensiska landslaget blev inte förrän i OS 2002 och då hade Gretzky hunnit sluta.
Duon kom att bjuda på en sällan skådad uppvisning.
Kanada tog hem gruppen
Kanada inledde kanske inte turneringen så värst övertygande. Man ställdes visserligen mot en ung Dominik Hasek, men ett inledande kryss mot Tjeckoslovakien hade man nog inte räknat med. Kanada tog ledningen vid tre tillfällen och alla tre gångerna kom Tjeckoslovakien tillbaka. Slutresultatet skrevs till 4-4 efter David Voleks kvittering i mitten av den tredje perioden.
Wayne Gretzky och Mario Lemieux inledde med två assist vardera, men det blev inte direkt någon rivstart för stjärnduon. I den efterföljande matchen blev man nämligen poänglösa. Nu behövdes det ingen stjärnhjälp för att besegra Finland, utan det löste de andra spelarna själva. Dale Hawerchuk och Rick Tocchet gav Kanada en 2-0-ledning direkt och man vann så småningom med 4-1.
USA stretade emot i den tredje matchen, men här klev superduon fram. Lemieux gjorde samtliga tre kanadensiska mål – framspelad av Gretzky vid två tillfällen – och Kanada vann med 3-2. Två dagar senare avfärdades Sverige med 5-3 efter två mål av Lemieux och 1+3 av Gretzky.
I den sista gruppspelsmatchen väntade Sovjet i en direkt avgörande match om gruppsegern. Sovjet hade inlett Canada Cup med att förlora mot Sverige men besegrade sedan Tjeckoslovakien, Finland och USA. Sovjet sprang upp till en 3-1-ledning i mitten av den andra perioden. En snabb reducering från Ray Bourque gav Kanada omedelbar känning och i slutminuterna kom också kvitteringen. Den här gången var det Gretzky som blev poängräddare och det oavgjorda resultatet såg till att Kanada vann gruppen.
Det blev en drömfinal
För Kanadas del inleddes slutspelet med ett nytt möte mot Tjeckoslovakien i semifinalen. Återigen såg man ut att ha lite problem med tjeckoslovakerna, ty redan efter en knapp kvart hade Dusan Pasek och Jaroslav Benak gjort både 1-0 och 2-0.
I slutändan vann givetvis Kanada och firma Gretzky/Lemieux var så klart involverade i vändningen. Lemieux stod för två mål och en assist samtidigt som Gretzky registrerades för två passningspoäng när segersiffrorna skrevs till 5-3.
Kanada fick sin revansch på Tjeckoslovakien efter turneringens inledande kryss – och samma sak kan sägas om Sovjets semifinal. Viktor Tikhonovs manskap ställdes nämligen mot Sverige, som man ju föll mot i gruppspelet. Den här gången stötte man inte på några problem utan vann med 4-2.
Det blev – som väntat – en drömfinal.
Två raka förlängningsavgöranden
Finalserien spelades i bäst av tre matcher och bjöd på sagolik dramatik och ännu bättre underhållning. Finalmatcherna finns i sin helhet på Youtube – tyvärr i halvdan kvalitet – och är 30-talet år senare fortfarande klart sevärda. Världens två bästa landslag spelade på toppen av sin förmåga och matcherna är enligt många tidernas bästa.
I den första matchen stod Kanada för en mäktig upphämtning. Trots en drömöppning med 1-0 innan två minuter hade spelats fick Kanada ge sig för en sovjetisk anstormning. I början av den andra perioden stod det nämligen 4-1 till Sovet efter mål av Alexei Kasatonov, Vladimir Krutov, Sergei Makarov och Valeri Kamensky – en hygglig kvartett.
Men Kanada gav sig inte. Ray Bourque, Doug Gilmour och Glenn Anderson såg till att det stod 4-4 efter knappt 55 minuter – och med tre minuter kvar av ordinarie tid gjorde Wayne Gretzky vad man kanske kunde anta var det matchvinnande 5-4-målet. Sovjet ville däremot inte vara sämre än Kanada och stod för en egen imponerande vändning. 30 sekunder efter Gretzkys mål kvitterade Andrei Khomutov och skickade matchen till förlängning. Väl där klev Alexander Semak fram som matchhjälte efter fem minuter.
Den andra matchen bjöd på ny fantastisk underhållning och såväl imponerande upphämtningar som vändningar. Kanada, med kniven mot strupen, tog ledningen efter bara 43 sekunder och efter den första perioden stod det 3-1. Gretzky hade bland annat stått för två assist.
Det svängde fram och tillbaka i den andra perioden, där Sovjet först reducerade och kvitterade via Slava Fetisov respektive Krutov. Kort efter kvitteringen var dock tid för Mario Lemieux att kliva in i handlingarna. Gretzky spelade fram och Lemieux gjorde 4-3.
Även i den tredje perioden kom det att svänga. Sovjet kvitterade tack vare Slava Bykov, men än en gång återtog Kanada ledningen. Lemieux gjorde sitt andra mål i matchen, givetvis framspelad av Gretzky. Sovjet gav sig inte, utan i slutminuterna tvingade man än en gång fram en förlängning – den här gången via Kamensky efter en fin uppåkning.
Kanada kom att tvinga fram en tredje och direkt avgörande finalmatch – och givetvis var det firma Gretzky/Lemieux som levererade. Den första förlängningsperioden blev visserligen mållös – Grant Fuhr imponerade i målet – och det var först i matchminut 90 som avgörandet kom. Gretkzy noterades för sin femte assist i matchen när Lemieux fastställde sitt hattrick.
Det ikoniska ögonblicket
Kanada hade kommit ut starkt i de två föregående matcherna, men så blev inte fallet i match tre. Sergei Makarov gjorde 1-0 efter bara 26 sekunder och sju och en halv minut senare hade Slava Fetisov gjort 3-0.
Nu hade Kanada förmodligen flyt som fick med sig ett snabbt mål efter Fetisovs 3-0. Skulle man inte ha fått känning direkt skulle det kanske ha blivit skakigt. Rick Tocchet gjorde alltså 1-3 direkt och innan perioden var över hade Brian Propp hunnit med en 2-3-reducering. De kanadensiska utmaningarna var däremot inte utraderade, utan under periodens sista minut drog Sovjet ifrån till 4-2.
Mittenperioden bjöd på ny dramatik – den här gången i Kanadas favör. På sex minuter vände man nämligen från 2-4 till 5-4. Larry Murphy gjorde 3-4-målet i powerplay, framspelad av Wayne Gretzky och Mario Lemieux, men därefter var det återigen dags för lagets grinders att leverera. Brent Sutter kvitterade med sitt första mål i turneringen och Dale Hawerchuk gjorde 5-4 några minuter senare.
Föga förvånande – alla matcherna hade ju en tendens till att vara jämna tillställningar – kvitterade Sovjet, nu tack vare Alexander Semak.
När även den tredje finalmatchen såg ut att behöva avgöras i förlängning klev så kanske tidernas två främsta spelare fram. Att Gretzky och Lemieux skulle spela huvudrollerna i sin enda turnering tillsammans var tämligen självklart. Efter en tekning i egen zon kommer Gretzky, Lemieux och Murphy i en snabb spelvändning och i ett tre-mot-en-läge.
Stackars Igor Stelnov – som ensam försvarare – går omkull när han försöker bryta Gretzkys passning till Lemieux. Med pucken vid sin klubba i ett fritt läge i slotet i en så betydelsefull match gjorde Lemieux inget misstag. Ett distinkt skott satt högt upp bakom Sergei Mylnikov och ett av kanadensisk hockeys mest ikoniska ögonblick var ett faktum.
Kanada vann sin tredje titel och Gretzky/Lemieux-radarparet var givetvis de stora hjältarna.
”Då bjöd duon på magi”
Det är givetvis passande och högst talande att tidernas hockeymatcher spelades mellan ett stort antal av tidernas främsta spelare. I Sovjet hade flera legendarer hunnit sluta, men Slava Fetisov, Alexei Kasatonov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergei Makarov kunde bjuda upp till dans.
Vi såg även Valeri Kamensky – som många kanske främst minns från åren i Colorado Avalanche några år senare – presentera sig på den största scenen. Han noterades för sex mål på de nio matcherna och var Sovjets näst bästa målskytt bakom de mer etablerade sjumålsskyttarna Krutov och Makarov.
Makarovs och Krutovs 15 respektive 14 poäng är respektingivande, men de får ändå stå i skuggan av Mario Lemieux och Wayne Gretzky. Lemieux var snäppet bättre med sina 18 poäng och blev turneringens skyttekung med sina elva fullträffar.
Gretzky var ytterligare lite bättre och stod för 21 poäng (3+18) när han också blev utsedd till turneringens MVP. Han gjorde så klart stora avtryck i de fyra Canada Cup-turneringarna han deltog i, men det var med Lemieux 1987 som han var som bäst.
I övrigt var målskyttet och produktionen utspridd på ett imponerande sätt i Kanada. Noterbart är exempelvis att samtliga forwards gjorde mål i turneringen och inte en enda spelare lämnade turneringen utan någon poäng.
Holmgångarna mellan Kanada och Sovjet blev klassiska under 70- och 80-talet och kulminerade i Canada Cup 1987. Kvaliteten och tempot står sig mycket bra även efter drygt 30 år och det lär nog kunna dröja innan vi bjuds på en liknande uppvisning.
Men det är svårt att inte få Canada Cup till att handla om Gretzky och Lemieux. Ikonerna kom alltså bara att göra en turnering tillsammans – men där och då bjöd duon på magi.
---
---
Det här var den tionde delen av artikelserien ”Landslagen vi minns”. Under den kommande tiden fortsätter vi att blicka tillbaka och uppmärksamma andra landslagsupplagor som lämnade avtryck.
Läs även:
Landslagen vi minns – USA 1996: ”Den gyllene generationen”
Landslagen vi minns – Slovakien 2002: ”Betyder mer än en Stanley Cup”
Landslagen vi minns – Team North America 2016: ”En sagolik uppvisning”
Landslagen vi minns – Sverige 2006: ”Svensk idrottshistoria”
Landslagen vi minns – Sovjet 1981: ”Den första och sista stora titeln”
Landslagen vi minns – Storbritannien 1936: ”Ett bortglömt OS-guld”
Landslagen vi minns – Kanada 2002: ”Det efterlängtade OS-guldet”
Landslagen vi minns – Tjeckien 1998: ”Haseks dominans och guld”
Landslagen vi minns – Finland 1995: Finlands första VM-guld
Och i Canada Cup var det just Kanada som dominerade. Av de fem turneringarna som spelades tog Kanada hem fyra titlar – Sovjet vann den femte – och den mest framgångsrika spelaren, sett till antalet totala poäng, är Wayne Gretzky.
Gretzkys stora uppvisning kom i Canada Cup 1987. Han noterades för hela 21 poäng på nio matcher och utsågs till MVP när Kanada vann. Men 1987 gick också till historien som den enda turneringen där Gretzky och Mario Lemieux spelade tillsammans.
”En sällan skådad uppvisning”
1987 gick Kanada in i Canada Cup som regerande mästare. Några år tidigare hade man stött på problem i gruppspelet och tog sig vidare till slutspelet som det fjärde bästa laget. Väl där besegrade man däremot Sovjet i semifinalen och avfärdade Sverige i finalen.
I vanlig ordning tillhörde Kanada förhandsfavoriterna och man kom till start med ett mycket slagkraftigt lag.
Grant Fuhr var den sista utposten i Edmonton-dynastin och hade tre Stanley Cup-titlar bakom sig. Ron Hextall kom från en säsong där han hade vunnit såväl Vezina Trophy som Conn Smythe Trophy. Det saknades inte direkt matchvinnaregenskaper mellan stolparna.
I försvaret fanns storheter som Ray Bourque, Paul Coffey och Larry Murphy, där de två förstnämnda hade dominerat Norris Trophy-kategorin under de föregående åren. Men utöver den trion var stjärnglansen inte lika tydlig.
Forwardsbesättningen var givetvis något utöver det vanliga. Legendarer som Mark Messier, Doug Gilmour, Dale Hawerchuk, Glenn Anderson, Michel Goulet och Rick Tocchet tog alla plats – men fokus låg givetvis på Wayne Gretzky och Mario Lemieux.
Det var första – och, kom det tyvärr att visa sig, sista – gången som de två ikonerna kom att spela tillsammans. Gretzky medverkade redan 1981 och 1984, men Lemieux kom fram några år efter Gretzky och Canada Cup 1987 blev alltså hans första stora internationella turnering. Nästa matcher i det kanadensiska landslaget blev inte förrän i OS 2002 och då hade Gretzky hunnit sluta.
Duon kom att bjuda på en sällan skådad uppvisning.
Kanada tog hem gruppen
Kanada inledde kanske inte turneringen så värst övertygande. Man ställdes visserligen mot en ung Dominik Hasek, men ett inledande kryss mot Tjeckoslovakien hade man nog inte räknat med. Kanada tog ledningen vid tre tillfällen och alla tre gångerna kom Tjeckoslovakien tillbaka. Slutresultatet skrevs till 4-4 efter David Voleks kvittering i mitten av den tredje perioden.
Wayne Gretzky och Mario Lemieux inledde med två assist vardera, men det blev inte direkt någon rivstart för stjärnduon. I den efterföljande matchen blev man nämligen poänglösa. Nu behövdes det ingen stjärnhjälp för att besegra Finland, utan det löste de andra spelarna själva. Dale Hawerchuk och Rick Tocchet gav Kanada en 2-0-ledning direkt och man vann så småningom med 4-1.
USA stretade emot i den tredje matchen, men här klev superduon fram. Lemieux gjorde samtliga tre kanadensiska mål – framspelad av Gretzky vid två tillfällen – och Kanada vann med 3-2. Två dagar senare avfärdades Sverige med 5-3 efter två mål av Lemieux och 1+3 av Gretzky.
I den sista gruppspelsmatchen väntade Sovjet i en direkt avgörande match om gruppsegern. Sovjet hade inlett Canada Cup med att förlora mot Sverige men besegrade sedan Tjeckoslovakien, Finland och USA. Sovjet sprang upp till en 3-1-ledning i mitten av den andra perioden. En snabb reducering från Ray Bourque gav Kanada omedelbar känning och i slutminuterna kom också kvitteringen. Den här gången var det Gretzky som blev poängräddare och det oavgjorda resultatet såg till att Kanada vann gruppen.
Det blev en drömfinal
För Kanadas del inleddes slutspelet med ett nytt möte mot Tjeckoslovakien i semifinalen. Återigen såg man ut att ha lite problem med tjeckoslovakerna, ty redan efter en knapp kvart hade Dusan Pasek och Jaroslav Benak gjort både 1-0 och 2-0.
I slutändan vann givetvis Kanada och firma Gretzky/Lemieux var så klart involverade i vändningen. Lemieux stod för två mål och en assist samtidigt som Gretzky registrerades för två passningspoäng när segersiffrorna skrevs till 5-3.
Kanada fick sin revansch på Tjeckoslovakien efter turneringens inledande kryss – och samma sak kan sägas om Sovjets semifinal. Viktor Tikhonovs manskap ställdes nämligen mot Sverige, som man ju föll mot i gruppspelet. Den här gången stötte man inte på några problem utan vann med 4-2.
Det blev – som väntat – en drömfinal.
Två raka förlängningsavgöranden
Finalserien spelades i bäst av tre matcher och bjöd på sagolik dramatik och ännu bättre underhållning. Finalmatcherna finns i sin helhet på Youtube – tyvärr i halvdan kvalitet – och är 30-talet år senare fortfarande klart sevärda. Världens två bästa landslag spelade på toppen av sin förmåga och matcherna är enligt många tidernas bästa.
I den första matchen stod Kanada för en mäktig upphämtning. Trots en drömöppning med 1-0 innan två minuter hade spelats fick Kanada ge sig för en sovjetisk anstormning. I början av den andra perioden stod det nämligen 4-1 till Sovet efter mål av Alexei Kasatonov, Vladimir Krutov, Sergei Makarov och Valeri Kamensky – en hygglig kvartett.
Men Kanada gav sig inte. Ray Bourque, Doug Gilmour och Glenn Anderson såg till att det stod 4-4 efter knappt 55 minuter – och med tre minuter kvar av ordinarie tid gjorde Wayne Gretzky vad man kanske kunde anta var det matchvinnande 5-4-målet. Sovjet ville däremot inte vara sämre än Kanada och stod för en egen imponerande vändning. 30 sekunder efter Gretzkys mål kvitterade Andrei Khomutov och skickade matchen till förlängning. Väl där klev Alexander Semak fram som matchhjälte efter fem minuter.
Den andra matchen bjöd på ny fantastisk underhållning och såväl imponerande upphämtningar som vändningar. Kanada, med kniven mot strupen, tog ledningen efter bara 43 sekunder och efter den första perioden stod det 3-1. Gretzky hade bland annat stått för två assist.
Det svängde fram och tillbaka i den andra perioden, där Sovjet först reducerade och kvitterade via Slava Fetisov respektive Krutov. Kort efter kvitteringen var dock tid för Mario Lemieux att kliva in i handlingarna. Gretzky spelade fram och Lemieux gjorde 4-3.
Även i den tredje perioden kom det att svänga. Sovjet kvitterade tack vare Slava Bykov, men än en gång återtog Kanada ledningen. Lemieux gjorde sitt andra mål i matchen, givetvis framspelad av Gretzky. Sovjet gav sig inte, utan i slutminuterna tvingade man än en gång fram en förlängning – den här gången via Kamensky efter en fin uppåkning.
Kanada kom att tvinga fram en tredje och direkt avgörande finalmatch – och givetvis var det firma Gretzky/Lemieux som levererade. Den första förlängningsperioden blev visserligen mållös – Grant Fuhr imponerade i målet – och det var först i matchminut 90 som avgörandet kom. Gretkzy noterades för sin femte assist i matchen när Lemieux fastställde sitt hattrick.
Det ikoniska ögonblicket
Kanada hade kommit ut starkt i de två föregående matcherna, men så blev inte fallet i match tre. Sergei Makarov gjorde 1-0 efter bara 26 sekunder och sju och en halv minut senare hade Slava Fetisov gjort 3-0.
Nu hade Kanada förmodligen flyt som fick med sig ett snabbt mål efter Fetisovs 3-0. Skulle man inte ha fått känning direkt skulle det kanske ha blivit skakigt. Rick Tocchet gjorde alltså 1-3 direkt och innan perioden var över hade Brian Propp hunnit med en 2-3-reducering. De kanadensiska utmaningarna var däremot inte utraderade, utan under periodens sista minut drog Sovjet ifrån till 4-2.
Mittenperioden bjöd på ny dramatik – den här gången i Kanadas favör. På sex minuter vände man nämligen från 2-4 till 5-4. Larry Murphy gjorde 3-4-målet i powerplay, framspelad av Wayne Gretzky och Mario Lemieux, men därefter var det återigen dags för lagets grinders att leverera. Brent Sutter kvitterade med sitt första mål i turneringen och Dale Hawerchuk gjorde 5-4 några minuter senare.
Föga förvånande – alla matcherna hade ju en tendens till att vara jämna tillställningar – kvitterade Sovjet, nu tack vare Alexander Semak.
När även den tredje finalmatchen såg ut att behöva avgöras i förlängning klev så kanske tidernas två främsta spelare fram. Att Gretzky och Lemieux skulle spela huvudrollerna i sin enda turnering tillsammans var tämligen självklart. Efter en tekning i egen zon kommer Gretzky, Lemieux och Murphy i en snabb spelvändning och i ett tre-mot-en-läge.
Stackars Igor Stelnov – som ensam försvarare – går omkull när han försöker bryta Gretzkys passning till Lemieux. Med pucken vid sin klubba i ett fritt läge i slotet i en så betydelsefull match gjorde Lemieux inget misstag. Ett distinkt skott satt högt upp bakom Sergei Mylnikov och ett av kanadensisk hockeys mest ikoniska ögonblick var ett faktum.
Kanada vann sin tredje titel och Gretzky/Lemieux-radarparet var givetvis de stora hjältarna.
”Då bjöd duon på magi”
Det är givetvis passande och högst talande att tidernas hockeymatcher spelades mellan ett stort antal av tidernas främsta spelare. I Sovjet hade flera legendarer hunnit sluta, men Slava Fetisov, Alexei Kasatonov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergei Makarov kunde bjuda upp till dans.
Vi såg även Valeri Kamensky – som många kanske främst minns från åren i Colorado Avalanche några år senare – presentera sig på den största scenen. Han noterades för sex mål på de nio matcherna och var Sovjets näst bästa målskytt bakom de mer etablerade sjumålsskyttarna Krutov och Makarov.
Makarovs och Krutovs 15 respektive 14 poäng är respektingivande, men de får ändå stå i skuggan av Mario Lemieux och Wayne Gretzky. Lemieux var snäppet bättre med sina 18 poäng och blev turneringens skyttekung med sina elva fullträffar.
Gretzky var ytterligare lite bättre och stod för 21 poäng (3+18) när han också blev utsedd till turneringens MVP. Han gjorde så klart stora avtryck i de fyra Canada Cup-turneringarna han deltog i, men det var med Lemieux 1987 som han var som bäst.
I övrigt var målskyttet och produktionen utspridd på ett imponerande sätt i Kanada. Noterbart är exempelvis att samtliga forwards gjorde mål i turneringen och inte en enda spelare lämnade turneringen utan någon poäng.
Holmgångarna mellan Kanada och Sovjet blev klassiska under 70- och 80-talet och kulminerade i Canada Cup 1987. Kvaliteten och tempot står sig mycket bra även efter drygt 30 år och det lär nog kunna dröja innan vi bjuds på en liknande uppvisning.
Men det är svårt att inte få Canada Cup till att handla om Gretzky och Lemieux. Ikonerna kom alltså bara att göra en turnering tillsammans – men där och då bjöd duon på magi.
---
---
Det här var den tionde delen av artikelserien ”Landslagen vi minns”. Under den kommande tiden fortsätter vi att blicka tillbaka och uppmärksamma andra landslagsupplagor som lämnade avtryck.
Läs även:
Landslagen vi minns – USA 1996: ”Den gyllene generationen”
Landslagen vi minns – Slovakien 2002: ”Betyder mer än en Stanley Cup”
Landslagen vi minns – Team North America 2016: ”En sagolik uppvisning”
Landslagen vi minns – Sverige 2006: ”Svensk idrottshistoria”
Landslagen vi minns – Sovjet 1981: ”Den första och sista stora titeln”
Landslagen vi minns – Storbritannien 1936: ”Ett bortglömt OS-guld”
Landslagen vi minns – Kanada 2002: ”Det efterlängtade OS-guldet”
Landslagen vi minns – Tjeckien 1998: ”Haseks dominans och guld”
Landslagen vi minns – Finland 1995: Finlands första VM-guld
