I början av säsongen 1970-71 bytte Montreal coach eftersom Claude Ruel inte trivdes i rampljuset och för första gången sedan Dick Irvin slutade så fick Montreal en coach Al MacNeil som inte talade franska. Lagets GM Sam Pollock hade dessutom under sommaren tvingats övertala både John Ferguson och Jean Béliveau från att lägga av. Boston dominerade NHL fullständigt och samlade ihop 121 poäng medan Chicago vann den andra divisionen på 107 poäng. Boston vräkte in mål och slog under säsongen över dussinet NHL-rekord, bland annat så satte Phil Esposito nytt mål- och poängrekord i NHL med sina 76 mål och 152 poäng, fyra Bostonspelare la beslag på de fyra första platserna i poängligan (6 bland de 8 första och 8 bland de 11 första).
Montreal kom efter en dålig start på säsongen igång efter jul och blev till slut trea i den östra divisionen efter Boston och NY Rangers. Förutom Bostons alla rekord så satte Buffalos rookie Gilbert Perreault nytt mål- och poängrekord rookies med 38 mål och 72 poäng. Den 14 mars debuterade Ken Dryden för Montreal i en bortamatch mot Pittsburgh Penguins och John Stewart var den som gjorde Pittsburghs mål när Montreal vann med 5-1, Stewart som samtidigt gjorde sitt första mål i NHL spelade 258 matcher i NHL och 95 matcher i WHA. Dryden gjorde sin hemmadebut i Forum den 18 mars och den 20 mars blev han och hans storebror Dave historiska som de första målvaktsbröderna som ställdes mot varandra i NHL.
Dryden stod i sex av de sista 11 matcherna av serien och vann samtliga, Montreal som visste att de skulle få möta Boston i den första omgången av slutspelet lät inte Dryden stå i de två matcherna mot seriesuveränerna under slutet av säsongen (Boston vann de båda matcherna med 6-3 respektive 7-2). Tanken var givetvis att Dryden skulle bli en överraskning för Boston men det var nog inte många i laget som trodde att Montreal kunde slå ut Boston men det var precis det som hände.
Boston vann den första matchen som spelades i Boston Garden lätt med 3-1 trots en storspelande Dryden som räddade 39 skott. I den andra matchen ledde Boston med 5-1 när det återstod 5 minuter av den andra perioden men då tog Jean Béliveau över showen, när matchen var slut hade Montreal gjort 6 raka mål och vunnit med 7-5 och Béliveau gjorde 2 mål och 1 assist under den tredje perioden. I den tredje matchen som spelades i Forum var det Dryden och Frank Mahovlich som spelade huvudrollerna när Montreal vann med 3-1, Dryden räddade 37 skott och Mahovlich gjorde två mål.
Fjärde matchen vanns av Boston med 5-2 efter en hattrick av Bobby Orr och den femte matchen vann Boston överlägset med 7-3. Nu trodde de flesta att Boston skulle gå vidare men Montreal ville annat, laget körde över Boston fullständig och vann den sjätte matchen i Forum med 8-3. Den sjunde och avgörande matchen vanns av Montreal inför en chockad publik i Boston Garden med 4-2 efter att Dryden gjort 46 räddningar och därmed var sensationen ett faktum.
I den andra omgången ställdes Montreal mot Minnesota North Stars som besegrades med 4-2 i matcher i en målglad tillställning. I finalen väntade Chicago Black Hawks som slagit ut Philadelphia Flyers och New York Rangers på sin väg till finalen. Precis som 1966 blev Stanley Cup finalen mellan Chicago och Montreal jämn och fantastiskt bra. De sex första matcherna vanns av hemmalaget och efter den femte matchen blir det enorma skriverier i de franskspråkiga tidningarna i Montreal eftersom Henri Richard som knappt fick spela något i den matchen i intervjuer kallade MacNeil för den sämste coach han någonsin haft. Det var antagligen sant eftersom de andra coacherna Richard haft i NHL var Toe Blake och Claude Ruel, hade MacNeil kunnat franska så hade antagligen ingen brytt sig om vad den hetlevrade Richard sagt.
Efter halva den sjunde och avgörande matchen ledde Chicago på hemmaplan med 2-0 men efter 14:18 reducerade Jacques Lemaire med ett studsande skott från halva plan och med 1:40 kvar av perioden kvitterade sedan Henri Richard till 2-2. Efter bara 2:34 i den tredje perioden avgjordes matchen när Richard gjorde sitt andra mål för dagen eftersom Dryden inte släppte in några fler mål. Slutresultatet 3-2 till Montreal innebar att Jean Béliveau kunde avsluta sin fantastiska karriär med att som lagkapten ta emot Stanley cup pokalen för femte gången (tionde gången sammanlagt). Trots att Canadiens Frank Mahovlich gjort ett enormt slutspel och satt ett nytt poängrekord för Stanley Cup med 14 mål och 27 poäng så blev det Ken Dryden som fick ta emot Conn Smythe Trophy.
Under säsongen 1971-72 startade hade Sovjetunionen och NHL/NHLPA med Alan Eagleson i spetsen förhandlingar och de lyckades komma överens om att det i september 1972 skulle spelas en serie om 8 matcher mellan Sovjet och ett lag från NHL. När WHA kom in i bilden och speciellt när Bobby Hull och några andra stjärnor som J_C Tremblay hoppade över till WHA så blev det stor inrikespolitik av det hela. Trots att Kanadas premiärminister la sig i diskussionen så vägrade NHL:s president Clarence S. Campbell låta några av spelarna som hoppade av till WHA att medverka i serien (WHA ordnade en egen serie om 8 matcher 1974 då Gordie Howe och Bobby Hull fick spela mot det bästa Sovjet hade att erbjuda).
Första matchen i serien spelades givetvis i Forum, före den matchen tävlade nationalistiska journalister i överdrifter och spekulerade om hur stora NHL-lagets segersiffror skulle bli. Det fanns framförallt spelare och ledare i Canada som visste hur bra Sovjet var men de tystades ned och förlöjligades. Den gamle målvaktsstjärnan Jacques Plante var en av de som snabbt förstod att Kanada skulle bli chockade efter att han varit med på en av Sovjets träningar, Plante tillbringade även en eftermiddag tillsammans med Vladislav Tretiak och en översättare där de bara pratade om vilka skillnader det fanns i målvaktsspelet i NHL och Europa.
Kanadas lag togs ut av Montreal Canadiens GM Sam Pollock och coachen Harry Sinden som lett Boston Bruins till Stanley Cup 1971 men de tvingades vara väldigt försiktiga i sin laguttagning för att inte trampa stingsliga ägare och spelare på tårna. Stommen i laget som tvingades komma till spel utan NHL:s stora superstjärna Bobby Orr kom från Montreal, Toronto, Boston och NY Rangers. Sovjet å sin sida saknade sin storstjärna Anatolij Firsov blivit osams med coachen Vsevolod Bobrov som ersatt den legendariske Anatolij Tarasov efter OS i Sapporo.
Den 2 september möttes då äntligen lagen och för första gången sedan Stalins död så framfördes den Sovjetiska nationalsången med text. Den redan smått legendariske operasångaren Roger Doucet hade tillsammans med någon från det ryska konsulatet i Montreal plockat fram den gamla texten från tiden före det andra världskriget och fått godkänt från högsta ort att framföra den. Efter 30 sekunders spel ledde NHL/Canada med 1-0 och efter 6 minuter var ställningen 2-0 men Sovjet repade mod och efter en period var ställningen 2-2. Sovjet vann sedan den andra perioden med 2-0 efter två mål från Valeri Kharlamov och i den sista perioden var kanadensarna helt slutkörda och Sovjet vann till slut med 7-3.
Canada vann sedan match 2 och den tredje slutade oavgjort, efter den fjärde matchen som Sovjet vann med 5-3 så höll lagkaptenen Phil Esposito ett mycket känslosamt tal inför publiken i Vancouver som hade buat ut NHL/Canada under större delen av den tredje perioden. Efter två träningsmatcher i Sverige så lyckades NHL/Canada till slut vända och vinna serien efter att Paul Henderson avgjort med bara återstod 34 sekunder kvar av den åttonde matchen.
Efter Stanley Cup vinsten 1971 lockade Sam Pollock tillbaka Scotty Bowman till fadershuset där han blev ny coach och Al MacNeil återvände till farmarlaget. Utan John Ferguson och Jean Béliveau så tillhörde inte Montreal favoriterna inför säsongen trots att en viss Guy Lafleur skulle göra sin första säsong i Canadiens. Trots att Lafleur gjorde 29 mål och 64 poäng under sin rookiesäsong så var många fans mycket besvikna på lagets nye ”Messias” eftersom många jämförde honom med Rick Martin som vräkte in 44 mål som rookie jämte Gilbert Perreault i Buffalo.
Ken Dryden som trots Conn Smythe den föregående säsongen fortfarande räknades som rookie vann Calder Trophy trots stenhård konkurrens från Lafleur, Martin och Detroit Red Wings Marcel Dionne. Boston vann östra divisionen återigen trots att NY Rangers utmanade men när Jean Ratelle som ledde poängligan bröt foten i februari kunde Boston segla ifrån. Montreal blev trea i divisionen och ställdes mot Rangers i den första omgången och Rangers vann ganska enkelt med 4-1 i matcher.
Säsongen 1972-73 så innebar starten av "piratligan" WHA att NHL för första gången sedan 1926 hade konkurrens när det gällde både publik och spelare. Montreal vann den östra divisionen på 120 poäng före Boston vars 107 poäng var näst bäst i hela NHL. Montreal ställdes mot Buffalo Sabres i den första omgången och tog ledningen med 3-0 i matcher innan Buffalo vann två raka, Montreal avgjorde sedan i den sjätte matchen. I andra omgången var det Philadelphia Flyers som stod för motståndet, Flyers vann första matchen efter övertid men sedan vann Montreal fyra raka matcher och tog sig till Stanley Cup finalen med 4-1 i matcher.
I finalen väntade ännu en gång Chicago Black Hawks (det var tredje gången på nio säsonger som Canadiens mötte Chicago i Stanley Cup-finalen) som gjorde väldigt bra motstånd i sex målrika matcher. Den 10 maj vann Montreal med 6-4 på bortaplan och lagets kapten Henri Richard fick ta emot Stanley cup pokalen, eftersom stämningen på läktarna var ganska hätsk så la Richard bara pokalen över sin axel och åkte av isen med resten av laget i släptåg.
Spelet under säsongen 1973-74 bli brutalare och det är Philadelphia Flyers som leder ”utvecklingen”, Flyers vinner den västra divisionen på 112 poäng medan Boston Bruins som fortsatte att vräka in mål vann den östra på 113. Montreal fick nöja sig med andraplatsen i öst och lagets 99 poäng räckte till en fjärde plats sammanlagt i NHL. En stor anledning till att Montreal inte hängde med Boston och Phildelphia var att Ken Dryden inte accepterade Montreals kontraktsförslag och tog ett sabbatsår från ishockeyn och istället avslutade sin praktik som jurist, dessutom så lämnade både Rejean Houle och Marc Tardif laget och gick till WHA. I slutspelet tog det slut för Montreal redan i den första omgången där NY Rangers vann med 4-2 i matcher.
NHL startade säsongen 1974-75 med två nya lag (Kansas City Scouts och Washington Capitals) och trots stora ekonomiska problem i flera lag så tröstade ägarna sig med att WHA var i en ändå värre sits. Under våren 1975 så publicerade flera tidningar nyheten att California Golden Seals och Pittsburgh Penguins skulle säljas och flytta till Denver respektive Seattle. NHL:s ledning förnekar detta och lyckas även förhindra att det sker till den kommande säsongen men flera lag i NHL är riktigt illa ute ekonomiskt. Montreal, Buffalo och Philadelphia vinner var sin division på 113 poäng, i den fjärde divisionen behövde Vancouver Canucks bara 86 poäng för att ta hem förstaplatsen.
Bostons Bobby Orr vann Art Ross Trophy för andra gången och Guy Lafleur slängde hjälmen och blommade äntligen ut när han blev fyra i poängligan med 53 mål och 119 poäng. Andra förändringar i Montreal var att Frank Mahovlich lämnat laget för spel i WHA samtidigt som Ken Dryden återvänt. Den 13 november i en bortamatch mot Buffalo bröt Henri Richard sin vänstra fot, bara 3 dagar tidigare hade den trettionioårige veteranen gjort 2 mål och 3 assist när laget krossat Washington med 11-1 på bortaplan, Richard gör inte comeback förrän i Stanley Cup-semifinalen.
De fyra divisionsvinnarna stod över den första slutspelsomgången, i den andra omgången rankades lagen efter poäng och då ställdes Montreal mot Vancouver som vunnit Smythe, Montreal hade inga problem med Canucks som besegrades med 4-1 i matcher. I semifinalen ställdes man mot Buffalo Sabres och en ganska konstig serie vinner Buffalo med 4-2 i matcher och går därmed vidare till Stanley Cup-finalen där Philadelphia väntade. Den sjätte och sista semifinalen som Buffalo vann med 4-3 var Henri Richards sista, efter 1046 poäng på 1256 matcher i NHL, 129 poäng på 180 slutspelsmatcher och 11 Stanley Cup vinster tackade ”Pocket-Rocket” för sig.
Säsongen 1975-76 kom att få en enorm betydelse för hockey framtida utveckling i NHL, skulle det brutalare spelet fortsätta och till och med öka eller skulle något annat visa sig mer framgångsrikt. Under december 1975 och januari 1976 var CSKA Moskva och Krylja Sovjetov på turné i Canada och USA och spelade 4 matcher var mot NHL-lag. Den 31 december möttes CSKA och Montreal Canadiens i något som har kallats det bästa ishockeymatch som spelats men den om ser matchen idag håller säkert inte med, matchen slutade i alla fall 3-3 efter att Vladislav Tretiak varit banans kung. De båda ryska lagen vann fem matcher och förlorade två (Philadelphia vann med 4-1 i en skandalmatch och Buffalo Sabres vann en ”no defense match” som slutade 12-6 till Buffalo).
I NHL tangerar Philadelphia Flyers Bostons gamla NHL rekord på 20 raka hemmavinster och den 7 februari gjorde Darryl Sittler 6 mål och 10 poäng när hans Toronto Maple Leafs besegrade Boston Bruins med 11-4. Montreal vinner sin division på 127 poäng och sågs tillsammans med Buffalo Sabres som hockeyns räddare av de som avskydde ”The Broad Street Bullies”. I slutspelet stod Montreal och de andra divisionsvinnarna över den första omgången och i den andra omgången svepte Montreal Chicago Black Hawks med 4-0 i matcher. I semifinalen gjorde NY Islanders bra motstånd och lyckades till och med vinna en match men orkade inte stå emot Montreal som vann med 4-1 i matcher.
I finalen väntade som väntat Philadelphia Flyers som mycket tack vare Reggie Leach tagit sig till finalen trots att målvaktsfantomen Bernie Parent var skadad. Den 9 maj spelades den första matchen i Forum och Flyers tog ledningen med 2-0 i den första perioden, Montreal kvitterade i den andra innan Flyers gjorde 3-2 efter drygt 5 minuter av den tredje Efter halva perioden kvitterade Montreal och med knappt 90 sekunder kvar av perioden avgjorde Canadiens genom Guy Lapointe. Det som var det stora samtalsämnet efter matchen var ”Tacklingen” med stort T som Larry Robinson satte in på Flyers forward Gary Doenhoefer. Tacklingen som skedde i den tredje perioden var så hård att sargen gick sönder, vaktmästarna fick komma in och med hammare och kofot reparerade de sargen så att matchen kunde fortsätta. Hur gick det med Dornhoefer undrar ni, han missade inte ett byte men efteråt har han erkänt att han spottade blod i flera dagar efter matchen. (Tacklingen finns bland klippen i den femte delen)
I den andra matchen var det Ken Dryden som spelade huvudrollen när Montreal vann med 2-1, han höll tätt tills det var 2:25 kvar av den tredje perioden och gjorde 25 räddningar. Tredje matchen som spelades i Spectrum vann Montreal med 3-2 efter att de vänt underläge 1-2 efter en period till seger. Inför den fjärde matchen kallade Flyers in sitt inte så hemliga vapen Kate Smith som sjöng God Bless America men det hjälpte inte för Montreal vann även den fjärde matchen och svepte därmed de regerande Stanley Cup mästarna när de vann Stanley Cup för nittonde gången.
Sommaren 1976 var intensiv i Montreal med sommar-OS och Canada Cup, OS-tävlingarna startade den 17 juli och avslutades den 1 augusti. Forum användes för basket, gymnastik, volleyboll, handboll och boxning, vilket innebar att världsstjärnor som Nadia Comaneci, Nellie Kim, Nikolai Andrianov, Sergei Belov, Alexander Belov, Vladimir Maksimov, Angel Herrera Vera, Sugar Ray Leonard, bröderna Leon och Michael Spinks och Teofilo Stevenson gästade den lika världsberömda arenan.
I september spelades den första Canada Cup turneringen och där fick skeptiska européer se hur en invalidiserad Bobby Orr dominerade fullständigt (Orr spelade endast 26 matcher under de tre kommande säsongerna innan han tvingades sluta). Sovjetunionen valde att skicka ett ungt lag utan större stjärnor vilket innebar att Tjeckoslovakien fick bli förste utmanare till Canada.. Av de 15 seriematcherna spelades sex i Forum: Sovjet-Tjeckoslovakien 3-5, Sverige–Sovjet 3-3, USA-Canada 2-4, Sovjet-Finland 11-3, Tjeckoslovakien-Canada 1-0 och Finland-USA 3-6. Den andra av två finaler spelades i Forum och den avgjordes 11:33 in i förlängningen då Darryl Sittler gjorde 5-4 till Canada som därmed vann den första Canada Cup turneringen.
Säsongen 1976-77 flyttades Kansas City Scouts till Denver där de blev Colorado Rockies, California Golden Seals flyttades till Cleveland där laget döptes om till Cleveland Barons. Säsongen kom till stor del att handla om ett endaste lag Montreal Canadiens som gick fram som en slåttermaskin i NHL och satte massor av nya rekord. Torontobacken Ian Turnbull satte nytt rekord när han blev först med att göra 5 mål i en match på bara 5 skott.
Den här säsongen ställde Montreal Canadiens upp med ett lag som många anser det bästa genom tiderna, 15 av lagets 25 spelare draftades av Montreal och endast en enda spelare (Peter Mahovlich) i laget var färdigutvecklad när han kom in i laget. Fem av spelarna tillhörde den gamla generationen som skrivit på c-forms kontrakt under 1950- talets slut och 1960-talets början (Yvan Cournoyer, Guy Lapointe, Jacques Lemaire, Jimmy Roberts och Serge Savard) och tre Ken Dryden, Doug Jarvis och Yvon Lambert draftades av Boston, Toronto och Detroit men tradades till Montreal innan de spelat en seniormatch. Den återstående som hette Mike Polich signades som FA 1975 efter att han gjort ett bra VM för USA.
Montreal vann sin division på 132 poäng (nytt rekord), efter 60 vinster (nytt rekord), 8 förluster och 12 oavgjorda matcher. Montreal hade otroliga 49 poäng mer än tvåa i divisionen LA Kings och NHL:s nästa bästa lag Philadelphia Flyers var distanserade med 20 poäng. Montreal gjorde under säsongen 387 mål och släppte bara in 171 mål, laget gjorde med andra ord 216 mål mer än motståndarna vilket betyder att Montreal gjorde 2,7 mål mer per match än lagets motståndare.
I slutspelet fick Montreal stå över den inledande omgången och i den andra omgången slog laget ut St. Louis Blues med 4-0 i matcher. I semifinalen lyckades New York Islanders vinna två matcher men var aldrig i närheten av att störa storfavoriterna, i den andra semifinalen blev Philadelphia överraskande utslagna av Boston Bruins. Montreal svepte Boston i Stanley Cup finalen för sin 20:e Stanley Cup genom tiderna, det var bara i den fjärde matchen som Boston lyckades störa Canadiens som vann med 2-1 efter att Jacques Lemaire avgjort efter 4:32 av förlängningen. Spelare från Montreal tog hem de flesta troféerna genom Guy Lafleur som vann Art Ross, Hart, Lester B Pearson (numera Lindsay) och Conn Smythe, Larry Robinson som vann Norris medan Ken Dryden och Bunny Larocque delade på Vezina och hade Rocket Richard Trophy funnits så hade Steve Shutt tagit hem den med sina 60 mål.
Året efter blev John Ziegler Jr. utsedd till Clarence S. Campbells efterträdare som NHL:s president och i NHL fortsatte lagen att blöda ekonomiskt. Ziegler började genast förhandla med WHA om ett sammangående men konservativa ägare i NHL satte stopp på de planerna men förnuftet kommer att segra så småningom.
NHL började dessutom ha namn på tröjorna vilket ledde till att Toronto Maple Leafs excentriske ägare Harold Ballard (troligen NHL:s mest hatade man genom tiderna) slog bakut. Ballard som trodde att lagen skulle förlora pengar på minskad försäljning av matchprogram följde reglerna men skrev namnen med vit text på en vit bakgrund efter några matcher så förbjöd NHL det hela och en grälsjuk Ballard ställde in sig i ledet.
Montreal misslyckas med att göra en lika bra säsong igen men 59 vinster och 129 poäng gjorde att de fortfarande var överlägset bäst. Detroit Red Wings som kom tvåa i divisionen var hela 51 poäng efter Canadiens medan ligans näst bästa lag Boston Bruins fick ihop 113 poäng. Philadelphia Flyers back Tom Bladon satte att antagligen oslagbart rekord när han gjorde 4 mål och 4 assist i en match där Cleveland Barons besegrades med 11-1, det svårslagna rekordet är att han hade +10 i plus/minus.
Precis som under de föregående säsongerna så fick Montreal stå över den först slutspelsomgången och i den andra omgången ställdes de mot Detroit som fick se sig slagna efter 5 matcher. I semifinalen gjorde Montreal processen kort med Toronto Maple Leafs som besegrades med 4-0 i matcher (målskillnad 16-6) och eftersom Boston besegrade Philadelphia i sin semifinal så blev Stanley Cup finalen en repris på förra säsongens.
En riktig repris blev den nu inte eftersom det blev betydligt jämnare den här gången, Båda lagen vann sina första två hemmamatcher innan Montreal vann den femte matchen med 4-1. Med ställningen 3-2 i matcher till Montreal kunde Canadiens avgöra i Boston Garden, Brad Park gav Boston ledningen på powerplay i den första perioden men resten av matchen höll Ken Dryden tätt och när Rejean Houle gjorde 4-1 till Montreal i slutet av den andra perioden gick luften ur Boston. 4-1 blev också slutresultatet och Montreal vann sin tredje raka och 21:a Stanley Cup genom tiderna efter 4-2 i matcher.
Under sommaren slogs Cleveland Barons och Minnesota North Stars samman som Minnesota och ligan minskades för första gången sedan NY Americans försvann sommaren 1942. Med bara 17 lag kvar i ligan fick Ziegler klartecken från ägarna i förhandlingarna med WHA och till säsongen 1979-80 läggs WHA ned och fyra av dess lag välkomnas in i NHL. NY Rangers storsatsade under sommaren först lockade man till sig Flyers legendariske coach Fred Shero och sedan fick man Ulf Nilsson och Anders Hedberg att lämna Winnipeg Jets och WHA:
För första gången sedan All Star matchen blev en årlig tradition så slopades den, istället spelades det en utmaningsserie om tre matcher med Sovjetunionen. 1979 Challenge Cup som miniturneringen kallades blev ett sportsligt fiasko och ingen ekonomis succé. NHL-laget som bestod av 20 kanadensare och 3 svenskar (Börje Salming, Ulf Nilsson och Anders Hedberg) vann första matchen med 4-2 och ledde den andra matchen med 4-2 innan Sovjet gjorde nio raka mål och vann match 2 med 5-4 och match 3 med 6-0.
Montreal tillhörde toppen den här säsongen också med sina 115 poäng men New York Islanders var NHL:s bästa lag med 116 poäng. Efter att de stått över den första omgången mötte Montreal Toronto i den andra omgången och svepte dem med 4-0 i matcher. I semifinalen ställdes de ännu en gång mot Boston Bruins och semifinalmatcherna mot Boston har blivit legendariska, speciellt den sjunde och avgörande. De två lagen vann sina hemmamatcher och i den sjunde och avgörande matchen tog Boston ledningen efter halva den första perioden och när den andra perioden var slut ledde Boston med 3-1 efter att kedjan med Rick Middleton, Wayne Cashman och Jean Ratelle dominerat.
Montreal reducerar och kvitterar den tredje perioden men när det bara är knappt 4 minuter kvar av matchen gör Middleton sitt andra mål och fjärde poäng i matchen när han ger Boston ledningen igen. Bostons coach Don Cherry hade under hela matchen matchat Bostons bäste defensive spelare Don Marcotte mot Guy Lafleur och i princip förbjudit honom att lämna isen om Lafleur fortfarande var kvar.
Med ca tre minuter kvar av perioden ser det ut som om hela Montreals förstakedja lämnar isen men Scotty Bowman skickar omedelbart in Lafleur igen och då räknar Bostons bänk fel och Stan Jonathan hoppar in utan att Don Marcotte bytte. Det dröjer mellan 15 och 20 sekunder innan domarna blåser av och ger Boston en utvisning för ”too many men” ett uttryck som för alltid förknippas med just den här matchen. Efter 80 sekunders spel med en man mer på isen drar Jacques Lemaire upp ett anfall på högersidan och mellan blålinjen och tekningscirkeln gör han ett droppass till Guy Lafleur som dundrar in kvitteringen till 4-4. Efter 9:33 av förlängningen slår Yvon Lambert in 5-4 till Montreal efter en passning från Mario Tremblay och Montreal är vidare till sin fjärde raka Stanley Cup final. Coachen Don Cherry tog efter matchen på sig ansvaret för grodan och han fick sparken som Bostons coach på planet hem till Boston.
Ett slitet Montreal förlorar den första finalen till NY Rangers som slog ut NY Islanders i den andra semifinalen. Stöddiga New York tidningar använder stora ord och häftiga rubriker som Montreals coach Scotty Bowman tejpar upp på anslagstavlan inne i Montreals omklädningsrum i Forum och Canadiens vinner de nästa fyra matcherna med 18-7 i målskillnad. Den femte och avgörande matchen spelades i Forum den 21 maj 1979 och Montreal vann med 4-1 efter att Jacques Lemaire gjort två mål. Efter matchen fick Serge Savard som var lagkapten i Yvan Cournoyers skadefrånvaro sällskap av Cournoyer och de två tog tillsammans emot Stanley Cup pokalen när Montreal fick ta emot Stanley Cup pokalen för tolfte gången hemma i Forum (fjärde raka och 22:a sammanlagt).
Här hittar du de övriga delarna av Forums historia
Del 1: Ishockeyns mäktigaste katedral: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-ishockeyns-maktigaste-katedral-548878.aspx
Del 2: The Good Old Days: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-the-good-old-days-548877.aspx
Del:4 Sluten på en epok: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-sluten-pa-en-epok-548874.aspx
Del 5: Kronologi och klipp: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-kronologi-och-videoklipp-548869.aspx
Montreal kom efter en dålig start på säsongen igång efter jul och blev till slut trea i den östra divisionen efter Boston och NY Rangers. Förutom Bostons alla rekord så satte Buffalos rookie Gilbert Perreault nytt mål- och poängrekord rookies med 38 mål och 72 poäng. Den 14 mars debuterade Ken Dryden för Montreal i en bortamatch mot Pittsburgh Penguins och John Stewart var den som gjorde Pittsburghs mål när Montreal vann med 5-1, Stewart som samtidigt gjorde sitt första mål i NHL spelade 258 matcher i NHL och 95 matcher i WHA. Dryden gjorde sin hemmadebut i Forum den 18 mars och den 20 mars blev han och hans storebror Dave historiska som de första målvaktsbröderna som ställdes mot varandra i NHL.
Dryden stod i sex av de sista 11 matcherna av serien och vann samtliga, Montreal som visste att de skulle få möta Boston i den första omgången av slutspelet lät inte Dryden stå i de två matcherna mot seriesuveränerna under slutet av säsongen (Boston vann de båda matcherna med 6-3 respektive 7-2). Tanken var givetvis att Dryden skulle bli en överraskning för Boston men det var nog inte många i laget som trodde att Montreal kunde slå ut Boston men det var precis det som hände.
Boston vann den första matchen som spelades i Boston Garden lätt med 3-1 trots en storspelande Dryden som räddade 39 skott. I den andra matchen ledde Boston med 5-1 när det återstod 5 minuter av den andra perioden men då tog Jean Béliveau över showen, när matchen var slut hade Montreal gjort 6 raka mål och vunnit med 7-5 och Béliveau gjorde 2 mål och 1 assist under den tredje perioden. I den tredje matchen som spelades i Forum var det Dryden och Frank Mahovlich som spelade huvudrollerna när Montreal vann med 3-1, Dryden räddade 37 skott och Mahovlich gjorde två mål.
Fjärde matchen vanns av Boston med 5-2 efter en hattrick av Bobby Orr och den femte matchen vann Boston överlägset med 7-3. Nu trodde de flesta att Boston skulle gå vidare men Montreal ville annat, laget körde över Boston fullständig och vann den sjätte matchen i Forum med 8-3. Den sjunde och avgörande matchen vanns av Montreal inför en chockad publik i Boston Garden med 4-2 efter att Dryden gjort 46 räddningar och därmed var sensationen ett faktum.
I den andra omgången ställdes Montreal mot Minnesota North Stars som besegrades med 4-2 i matcher i en målglad tillställning. I finalen väntade Chicago Black Hawks som slagit ut Philadelphia Flyers och New York Rangers på sin väg till finalen. Precis som 1966 blev Stanley Cup finalen mellan Chicago och Montreal jämn och fantastiskt bra. De sex första matcherna vanns av hemmalaget och efter den femte matchen blir det enorma skriverier i de franskspråkiga tidningarna i Montreal eftersom Henri Richard som knappt fick spela något i den matchen i intervjuer kallade MacNeil för den sämste coach han någonsin haft. Det var antagligen sant eftersom de andra coacherna Richard haft i NHL var Toe Blake och Claude Ruel, hade MacNeil kunnat franska så hade antagligen ingen brytt sig om vad den hetlevrade Richard sagt.
Efter halva den sjunde och avgörande matchen ledde Chicago på hemmaplan med 2-0 men efter 14:18 reducerade Jacques Lemaire med ett studsande skott från halva plan och med 1:40 kvar av perioden kvitterade sedan Henri Richard till 2-2. Efter bara 2:34 i den tredje perioden avgjordes matchen när Richard gjorde sitt andra mål för dagen eftersom Dryden inte släppte in några fler mål. Slutresultatet 3-2 till Montreal innebar att Jean Béliveau kunde avsluta sin fantastiska karriär med att som lagkapten ta emot Stanley cup pokalen för femte gången (tionde gången sammanlagt). Trots att Canadiens Frank Mahovlich gjort ett enormt slutspel och satt ett nytt poängrekord för Stanley Cup med 14 mål och 27 poäng så blev det Ken Dryden som fick ta emot Conn Smythe Trophy.
Under säsongen 1971-72 startade hade Sovjetunionen och NHL/NHLPA med Alan Eagleson i spetsen förhandlingar och de lyckades komma överens om att det i september 1972 skulle spelas en serie om 8 matcher mellan Sovjet och ett lag från NHL. När WHA kom in i bilden och speciellt när Bobby Hull och några andra stjärnor som J_C Tremblay hoppade över till WHA så blev det stor inrikespolitik av det hela. Trots att Kanadas premiärminister la sig i diskussionen så vägrade NHL:s president Clarence S. Campbell låta några av spelarna som hoppade av till WHA att medverka i serien (WHA ordnade en egen serie om 8 matcher 1974 då Gordie Howe och Bobby Hull fick spela mot det bästa Sovjet hade att erbjuda).
Första matchen i serien spelades givetvis i Forum, före den matchen tävlade nationalistiska journalister i överdrifter och spekulerade om hur stora NHL-lagets segersiffror skulle bli. Det fanns framförallt spelare och ledare i Canada som visste hur bra Sovjet var men de tystades ned och förlöjligades. Den gamle målvaktsstjärnan Jacques Plante var en av de som snabbt förstod att Kanada skulle bli chockade efter att han varit med på en av Sovjets träningar, Plante tillbringade även en eftermiddag tillsammans med Vladislav Tretiak och en översättare där de bara pratade om vilka skillnader det fanns i målvaktsspelet i NHL och Europa.
Kanadas lag togs ut av Montreal Canadiens GM Sam Pollock och coachen Harry Sinden som lett Boston Bruins till Stanley Cup 1971 men de tvingades vara väldigt försiktiga i sin laguttagning för att inte trampa stingsliga ägare och spelare på tårna. Stommen i laget som tvingades komma till spel utan NHL:s stora superstjärna Bobby Orr kom från Montreal, Toronto, Boston och NY Rangers. Sovjet å sin sida saknade sin storstjärna Anatolij Firsov blivit osams med coachen Vsevolod Bobrov som ersatt den legendariske Anatolij Tarasov efter OS i Sapporo.
Den 2 september möttes då äntligen lagen och för första gången sedan Stalins död så framfördes den Sovjetiska nationalsången med text. Den redan smått legendariske operasångaren Roger Doucet hade tillsammans med någon från det ryska konsulatet i Montreal plockat fram den gamla texten från tiden före det andra världskriget och fått godkänt från högsta ort att framföra den. Efter 30 sekunders spel ledde NHL/Canada med 1-0 och efter 6 minuter var ställningen 2-0 men Sovjet repade mod och efter en period var ställningen 2-2. Sovjet vann sedan den andra perioden med 2-0 efter två mål från Valeri Kharlamov och i den sista perioden var kanadensarna helt slutkörda och Sovjet vann till slut med 7-3.
Canada vann sedan match 2 och den tredje slutade oavgjort, efter den fjärde matchen som Sovjet vann med 5-3 så höll lagkaptenen Phil Esposito ett mycket känslosamt tal inför publiken i Vancouver som hade buat ut NHL/Canada under större delen av den tredje perioden. Efter två träningsmatcher i Sverige så lyckades NHL/Canada till slut vända och vinna serien efter att Paul Henderson avgjort med bara återstod 34 sekunder kvar av den åttonde matchen.
Efter Stanley Cup vinsten 1971 lockade Sam Pollock tillbaka Scotty Bowman till fadershuset där han blev ny coach och Al MacNeil återvände till farmarlaget. Utan John Ferguson och Jean Béliveau så tillhörde inte Montreal favoriterna inför säsongen trots att en viss Guy Lafleur skulle göra sin första säsong i Canadiens. Trots att Lafleur gjorde 29 mål och 64 poäng under sin rookiesäsong så var många fans mycket besvikna på lagets nye ”Messias” eftersom många jämförde honom med Rick Martin som vräkte in 44 mål som rookie jämte Gilbert Perreault i Buffalo.
Ken Dryden som trots Conn Smythe den föregående säsongen fortfarande räknades som rookie vann Calder Trophy trots stenhård konkurrens från Lafleur, Martin och Detroit Red Wings Marcel Dionne. Boston vann östra divisionen återigen trots att NY Rangers utmanade men när Jean Ratelle som ledde poängligan bröt foten i februari kunde Boston segla ifrån. Montreal blev trea i divisionen och ställdes mot Rangers i den första omgången och Rangers vann ganska enkelt med 4-1 i matcher.
Säsongen 1972-73 så innebar starten av "piratligan" WHA att NHL för första gången sedan 1926 hade konkurrens när det gällde både publik och spelare. Montreal vann den östra divisionen på 120 poäng före Boston vars 107 poäng var näst bäst i hela NHL. Montreal ställdes mot Buffalo Sabres i den första omgången och tog ledningen med 3-0 i matcher innan Buffalo vann två raka, Montreal avgjorde sedan i den sjätte matchen. I andra omgången var det Philadelphia Flyers som stod för motståndet, Flyers vann första matchen efter övertid men sedan vann Montreal fyra raka matcher och tog sig till Stanley Cup finalen med 4-1 i matcher.
I finalen väntade ännu en gång Chicago Black Hawks (det var tredje gången på nio säsonger som Canadiens mötte Chicago i Stanley Cup-finalen) som gjorde väldigt bra motstånd i sex målrika matcher. Den 10 maj vann Montreal med 6-4 på bortaplan och lagets kapten Henri Richard fick ta emot Stanley cup pokalen, eftersom stämningen på läktarna var ganska hätsk så la Richard bara pokalen över sin axel och åkte av isen med resten av laget i släptåg.
Spelet under säsongen 1973-74 bli brutalare och det är Philadelphia Flyers som leder ”utvecklingen”, Flyers vinner den västra divisionen på 112 poäng medan Boston Bruins som fortsatte att vräka in mål vann den östra på 113. Montreal fick nöja sig med andraplatsen i öst och lagets 99 poäng räckte till en fjärde plats sammanlagt i NHL. En stor anledning till att Montreal inte hängde med Boston och Phildelphia var att Ken Dryden inte accepterade Montreals kontraktsförslag och tog ett sabbatsår från ishockeyn och istället avslutade sin praktik som jurist, dessutom så lämnade både Rejean Houle och Marc Tardif laget och gick till WHA. I slutspelet tog det slut för Montreal redan i den första omgången där NY Rangers vann med 4-2 i matcher.
NHL startade säsongen 1974-75 med två nya lag (Kansas City Scouts och Washington Capitals) och trots stora ekonomiska problem i flera lag så tröstade ägarna sig med att WHA var i en ändå värre sits. Under våren 1975 så publicerade flera tidningar nyheten att California Golden Seals och Pittsburgh Penguins skulle säljas och flytta till Denver respektive Seattle. NHL:s ledning förnekar detta och lyckas även förhindra att det sker till den kommande säsongen men flera lag i NHL är riktigt illa ute ekonomiskt. Montreal, Buffalo och Philadelphia vinner var sin division på 113 poäng, i den fjärde divisionen behövde Vancouver Canucks bara 86 poäng för att ta hem förstaplatsen.
Bostons Bobby Orr vann Art Ross Trophy för andra gången och Guy Lafleur slängde hjälmen och blommade äntligen ut när han blev fyra i poängligan med 53 mål och 119 poäng. Andra förändringar i Montreal var att Frank Mahovlich lämnat laget för spel i WHA samtidigt som Ken Dryden återvänt. Den 13 november i en bortamatch mot Buffalo bröt Henri Richard sin vänstra fot, bara 3 dagar tidigare hade den trettionioårige veteranen gjort 2 mål och 3 assist när laget krossat Washington med 11-1 på bortaplan, Richard gör inte comeback förrän i Stanley Cup-semifinalen.
De fyra divisionsvinnarna stod över den första slutspelsomgången, i den andra omgången rankades lagen efter poäng och då ställdes Montreal mot Vancouver som vunnit Smythe, Montreal hade inga problem med Canucks som besegrades med 4-1 i matcher. I semifinalen ställdes man mot Buffalo Sabres och en ganska konstig serie vinner Buffalo med 4-2 i matcher och går därmed vidare till Stanley Cup-finalen där Philadelphia väntade. Den sjätte och sista semifinalen som Buffalo vann med 4-3 var Henri Richards sista, efter 1046 poäng på 1256 matcher i NHL, 129 poäng på 180 slutspelsmatcher och 11 Stanley Cup vinster tackade ”Pocket-Rocket” för sig.
Säsongen 1975-76 kom att få en enorm betydelse för hockey framtida utveckling i NHL, skulle det brutalare spelet fortsätta och till och med öka eller skulle något annat visa sig mer framgångsrikt. Under december 1975 och januari 1976 var CSKA Moskva och Krylja Sovjetov på turné i Canada och USA och spelade 4 matcher var mot NHL-lag. Den 31 december möttes CSKA och Montreal Canadiens i något som har kallats det bästa ishockeymatch som spelats men den om ser matchen idag håller säkert inte med, matchen slutade i alla fall 3-3 efter att Vladislav Tretiak varit banans kung. De båda ryska lagen vann fem matcher och förlorade två (Philadelphia vann med 4-1 i en skandalmatch och Buffalo Sabres vann en ”no defense match” som slutade 12-6 till Buffalo).
I NHL tangerar Philadelphia Flyers Bostons gamla NHL rekord på 20 raka hemmavinster och den 7 februari gjorde Darryl Sittler 6 mål och 10 poäng när hans Toronto Maple Leafs besegrade Boston Bruins med 11-4. Montreal vinner sin division på 127 poäng och sågs tillsammans med Buffalo Sabres som hockeyns räddare av de som avskydde ”The Broad Street Bullies”. I slutspelet stod Montreal och de andra divisionsvinnarna över den första omgången och i den andra omgången svepte Montreal Chicago Black Hawks med 4-0 i matcher. I semifinalen gjorde NY Islanders bra motstånd och lyckades till och med vinna en match men orkade inte stå emot Montreal som vann med 4-1 i matcher.
I finalen väntade som väntat Philadelphia Flyers som mycket tack vare Reggie Leach tagit sig till finalen trots att målvaktsfantomen Bernie Parent var skadad. Den 9 maj spelades den första matchen i Forum och Flyers tog ledningen med 2-0 i den första perioden, Montreal kvitterade i den andra innan Flyers gjorde 3-2 efter drygt 5 minuter av den tredje Efter halva perioden kvitterade Montreal och med knappt 90 sekunder kvar av perioden avgjorde Canadiens genom Guy Lapointe. Det som var det stora samtalsämnet efter matchen var ”Tacklingen” med stort T som Larry Robinson satte in på Flyers forward Gary Doenhoefer. Tacklingen som skedde i den tredje perioden var så hård att sargen gick sönder, vaktmästarna fick komma in och med hammare och kofot reparerade de sargen så att matchen kunde fortsätta. Hur gick det med Dornhoefer undrar ni, han missade inte ett byte men efteråt har han erkänt att han spottade blod i flera dagar efter matchen. (Tacklingen finns bland klippen i den femte delen)
I den andra matchen var det Ken Dryden som spelade huvudrollen när Montreal vann med 2-1, han höll tätt tills det var 2:25 kvar av den tredje perioden och gjorde 25 räddningar. Tredje matchen som spelades i Spectrum vann Montreal med 3-2 efter att de vänt underläge 1-2 efter en period till seger. Inför den fjärde matchen kallade Flyers in sitt inte så hemliga vapen Kate Smith som sjöng God Bless America men det hjälpte inte för Montreal vann även den fjärde matchen och svepte därmed de regerande Stanley Cup mästarna när de vann Stanley Cup för nittonde gången.
Sommaren 1976 var intensiv i Montreal med sommar-OS och Canada Cup, OS-tävlingarna startade den 17 juli och avslutades den 1 augusti. Forum användes för basket, gymnastik, volleyboll, handboll och boxning, vilket innebar att världsstjärnor som Nadia Comaneci, Nellie Kim, Nikolai Andrianov, Sergei Belov, Alexander Belov, Vladimir Maksimov, Angel Herrera Vera, Sugar Ray Leonard, bröderna Leon och Michael Spinks och Teofilo Stevenson gästade den lika världsberömda arenan.
I september spelades den första Canada Cup turneringen och där fick skeptiska européer se hur en invalidiserad Bobby Orr dominerade fullständigt (Orr spelade endast 26 matcher under de tre kommande säsongerna innan han tvingades sluta). Sovjetunionen valde att skicka ett ungt lag utan större stjärnor vilket innebar att Tjeckoslovakien fick bli förste utmanare till Canada.. Av de 15 seriematcherna spelades sex i Forum: Sovjet-Tjeckoslovakien 3-5, Sverige–Sovjet 3-3, USA-Canada 2-4, Sovjet-Finland 11-3, Tjeckoslovakien-Canada 1-0 och Finland-USA 3-6. Den andra av två finaler spelades i Forum och den avgjordes 11:33 in i förlängningen då Darryl Sittler gjorde 5-4 till Canada som därmed vann den första Canada Cup turneringen.
Säsongen 1976-77 flyttades Kansas City Scouts till Denver där de blev Colorado Rockies, California Golden Seals flyttades till Cleveland där laget döptes om till Cleveland Barons. Säsongen kom till stor del att handla om ett endaste lag Montreal Canadiens som gick fram som en slåttermaskin i NHL och satte massor av nya rekord. Torontobacken Ian Turnbull satte nytt rekord när han blev först med att göra 5 mål i en match på bara 5 skott.
Den här säsongen ställde Montreal Canadiens upp med ett lag som många anser det bästa genom tiderna, 15 av lagets 25 spelare draftades av Montreal och endast en enda spelare (Peter Mahovlich) i laget var färdigutvecklad när han kom in i laget. Fem av spelarna tillhörde den gamla generationen som skrivit på c-forms kontrakt under 1950- talets slut och 1960-talets början (Yvan Cournoyer, Guy Lapointe, Jacques Lemaire, Jimmy Roberts och Serge Savard) och tre Ken Dryden, Doug Jarvis och Yvon Lambert draftades av Boston, Toronto och Detroit men tradades till Montreal innan de spelat en seniormatch. Den återstående som hette Mike Polich signades som FA 1975 efter att han gjort ett bra VM för USA.
Montreal vann sin division på 132 poäng (nytt rekord), efter 60 vinster (nytt rekord), 8 förluster och 12 oavgjorda matcher. Montreal hade otroliga 49 poäng mer än tvåa i divisionen LA Kings och NHL:s nästa bästa lag Philadelphia Flyers var distanserade med 20 poäng. Montreal gjorde under säsongen 387 mål och släppte bara in 171 mål, laget gjorde med andra ord 216 mål mer än motståndarna vilket betyder att Montreal gjorde 2,7 mål mer per match än lagets motståndare.
I slutspelet fick Montreal stå över den inledande omgången och i den andra omgången slog laget ut St. Louis Blues med 4-0 i matcher. I semifinalen lyckades New York Islanders vinna två matcher men var aldrig i närheten av att störa storfavoriterna, i den andra semifinalen blev Philadelphia överraskande utslagna av Boston Bruins. Montreal svepte Boston i Stanley Cup finalen för sin 20:e Stanley Cup genom tiderna, det var bara i den fjärde matchen som Boston lyckades störa Canadiens som vann med 2-1 efter att Jacques Lemaire avgjort efter 4:32 av förlängningen. Spelare från Montreal tog hem de flesta troféerna genom Guy Lafleur som vann Art Ross, Hart, Lester B Pearson (numera Lindsay) och Conn Smythe, Larry Robinson som vann Norris medan Ken Dryden och Bunny Larocque delade på Vezina och hade Rocket Richard Trophy funnits så hade Steve Shutt tagit hem den med sina 60 mål.
Året efter blev John Ziegler Jr. utsedd till Clarence S. Campbells efterträdare som NHL:s president och i NHL fortsatte lagen att blöda ekonomiskt. Ziegler började genast förhandla med WHA om ett sammangående men konservativa ägare i NHL satte stopp på de planerna men förnuftet kommer att segra så småningom.
NHL började dessutom ha namn på tröjorna vilket ledde till att Toronto Maple Leafs excentriske ägare Harold Ballard (troligen NHL:s mest hatade man genom tiderna) slog bakut. Ballard som trodde att lagen skulle förlora pengar på minskad försäljning av matchprogram följde reglerna men skrev namnen med vit text på en vit bakgrund efter några matcher så förbjöd NHL det hela och en grälsjuk Ballard ställde in sig i ledet.
Montreal misslyckas med att göra en lika bra säsong igen men 59 vinster och 129 poäng gjorde att de fortfarande var överlägset bäst. Detroit Red Wings som kom tvåa i divisionen var hela 51 poäng efter Canadiens medan ligans näst bästa lag Boston Bruins fick ihop 113 poäng. Philadelphia Flyers back Tom Bladon satte att antagligen oslagbart rekord när han gjorde 4 mål och 4 assist i en match där Cleveland Barons besegrades med 11-1, det svårslagna rekordet är att han hade +10 i plus/minus.
Precis som under de föregående säsongerna så fick Montreal stå över den först slutspelsomgången och i den andra omgången ställdes de mot Detroit som fick se sig slagna efter 5 matcher. I semifinalen gjorde Montreal processen kort med Toronto Maple Leafs som besegrades med 4-0 i matcher (målskillnad 16-6) och eftersom Boston besegrade Philadelphia i sin semifinal så blev Stanley Cup finalen en repris på förra säsongens.
En riktig repris blev den nu inte eftersom det blev betydligt jämnare den här gången, Båda lagen vann sina första två hemmamatcher innan Montreal vann den femte matchen med 4-1. Med ställningen 3-2 i matcher till Montreal kunde Canadiens avgöra i Boston Garden, Brad Park gav Boston ledningen på powerplay i den första perioden men resten av matchen höll Ken Dryden tätt och när Rejean Houle gjorde 4-1 till Montreal i slutet av den andra perioden gick luften ur Boston. 4-1 blev också slutresultatet och Montreal vann sin tredje raka och 21:a Stanley Cup genom tiderna efter 4-2 i matcher.
Under sommaren slogs Cleveland Barons och Minnesota North Stars samman som Minnesota och ligan minskades för första gången sedan NY Americans försvann sommaren 1942. Med bara 17 lag kvar i ligan fick Ziegler klartecken från ägarna i förhandlingarna med WHA och till säsongen 1979-80 läggs WHA ned och fyra av dess lag välkomnas in i NHL. NY Rangers storsatsade under sommaren först lockade man till sig Flyers legendariske coach Fred Shero och sedan fick man Ulf Nilsson och Anders Hedberg att lämna Winnipeg Jets och WHA:
För första gången sedan All Star matchen blev en årlig tradition så slopades den, istället spelades det en utmaningsserie om tre matcher med Sovjetunionen. 1979 Challenge Cup som miniturneringen kallades blev ett sportsligt fiasko och ingen ekonomis succé. NHL-laget som bestod av 20 kanadensare och 3 svenskar (Börje Salming, Ulf Nilsson och Anders Hedberg) vann första matchen med 4-2 och ledde den andra matchen med 4-2 innan Sovjet gjorde nio raka mål och vann match 2 med 5-4 och match 3 med 6-0.
Montreal tillhörde toppen den här säsongen också med sina 115 poäng men New York Islanders var NHL:s bästa lag med 116 poäng. Efter att de stått över den första omgången mötte Montreal Toronto i den andra omgången och svepte dem med 4-0 i matcher. I semifinalen ställdes de ännu en gång mot Boston Bruins och semifinalmatcherna mot Boston har blivit legendariska, speciellt den sjunde och avgörande. De två lagen vann sina hemmamatcher och i den sjunde och avgörande matchen tog Boston ledningen efter halva den första perioden och när den andra perioden var slut ledde Boston med 3-1 efter att kedjan med Rick Middleton, Wayne Cashman och Jean Ratelle dominerat.
Montreal reducerar och kvitterar den tredje perioden men när det bara är knappt 4 minuter kvar av matchen gör Middleton sitt andra mål och fjärde poäng i matchen när han ger Boston ledningen igen. Bostons coach Don Cherry hade under hela matchen matchat Bostons bäste defensive spelare Don Marcotte mot Guy Lafleur och i princip förbjudit honom att lämna isen om Lafleur fortfarande var kvar.
Med ca tre minuter kvar av perioden ser det ut som om hela Montreals förstakedja lämnar isen men Scotty Bowman skickar omedelbart in Lafleur igen och då räknar Bostons bänk fel och Stan Jonathan hoppar in utan att Don Marcotte bytte. Det dröjer mellan 15 och 20 sekunder innan domarna blåser av och ger Boston en utvisning för ”too many men” ett uttryck som för alltid förknippas med just den här matchen. Efter 80 sekunders spel med en man mer på isen drar Jacques Lemaire upp ett anfall på högersidan och mellan blålinjen och tekningscirkeln gör han ett droppass till Guy Lafleur som dundrar in kvitteringen till 4-4. Efter 9:33 av förlängningen slår Yvon Lambert in 5-4 till Montreal efter en passning från Mario Tremblay och Montreal är vidare till sin fjärde raka Stanley Cup final. Coachen Don Cherry tog efter matchen på sig ansvaret för grodan och han fick sparken som Bostons coach på planet hem till Boston.
Ett slitet Montreal förlorar den första finalen till NY Rangers som slog ut NY Islanders i den andra semifinalen. Stöddiga New York tidningar använder stora ord och häftiga rubriker som Montreals coach Scotty Bowman tejpar upp på anslagstavlan inne i Montreals omklädningsrum i Forum och Canadiens vinner de nästa fyra matcherna med 18-7 i målskillnad. Den femte och avgörande matchen spelades i Forum den 21 maj 1979 och Montreal vann med 4-1 efter att Jacques Lemaire gjort två mål. Efter matchen fick Serge Savard som var lagkapten i Yvan Cournoyers skadefrånvaro sällskap av Cournoyer och de två tog tillsammans emot Stanley Cup pokalen när Montreal fick ta emot Stanley Cup pokalen för tolfte gången hemma i Forum (fjärde raka och 22:a sammanlagt).
Här hittar du de övriga delarna av Forums historia
Del 1: Ishockeyns mäktigaste katedral: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-ishockeyns-maktigaste-katedral-548878.aspx
Del 2: The Good Old Days: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-the-good-old-days-548877.aspx
Del:4 Sluten på en epok: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-sluten-pa-en-epok-548874.aspx
Del 5: Kronologi och klipp: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-kronologi-och-videoklipp-548869.aspx
