Inför säsongen 1955-56 får Canadiens coach Dick Irvin inte förlängt kontrakt istället blir Toe Blake ny coach och Blake lyckas få Richard att tona ned sin aggressivitet utan att samtidigt förlora sin målfarlighet. Rocket Richard fick sin lillebror Henri Richard och Dickie Moore som kedjekamrater och den trion är antagligen NHL:s bästa andrakedja genom tiderna (förstakedjan bestod av Boom Boom Geoffrion, Jean Béliveau och Bert Olmstead). Canadiens gjorde en fantastisk säsong och blev andra laget genom tiderna i NHL som nådde 100 poäng, tvåan i serien Detroit var hela 24 poäng bakom. I slutspelet besegrade Montreal först NY Rangers med 4-1 i matcher innan man fick revansch på Detroit i Stanley Cup finalen. Montreal vann de första två matcherna innan Detroit lyckades vinna den tredje matchen, Montreal vann sedan de kommande två matcherna och den 10 april 1956 fick Canadiens lagkapten Butch Bouchard ta emot Stanley Cup pokalen.
Bouchard skadades efter ca halva säsongen men Toe Blake tog ut honom till den femte finalmatchen och när det återstod ca 35 sekunder av matchen gjorde Bouchard sitt första byte i matchen, hade Bouchard som slutade efter matchen inte spelat något i slutspelet hade han inte fått sitt namn på Stanley Cup pokalen och hade då stannat på tre Stanley Cup vinster. Canadiens säsong 1955-56 tillhör lagets och NHL:s bästa genom tiderna, spelare i laget vann Art Ross, Hart, Norris och Vezina Trophy, fyra av lagets spelare kom med i All Star Team 1 och två i All Star Team 2 kom från Montreal.
Inför säsongen efter ändade NHL reglerna för utvisade spelare, från och med 1956-57 får den utvisade spelaren (vid 2 minuters utvisningar) komma in på isen igen om motståndaren gör mål under sitt PP. Anledningen till regeländringen som genomfördes efter röstsiffrorna 5-1 var att Montreal fullständigt krossat motståndarna med en man mer på isen, bland annat så gjorde Jean Béliveau en hattrick under ett och samma PP den 5 november 1955. Enda lag som röstade emot var givetvis Montreal och lagets GM Selke var minst sagt irriterad efteråt och undrade varför NHL inte försökt genomföra samma sak tidigare under slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet då Toronto eller Detroit var överlägset bäst i PP. Regeländringen påverkade inte antalet mål som gjordes i PP, faktum är att det gjordes 14 fler mål i PP säsongen 1956-57 än 1955-56.
Detroit vinner serien före Montreal men förlorar överraskande i semifinalen mot Boston Bruins som i SC-finalen ställs mot Montreal som i sin semifinal slagit NY Rangers med 4-1 i matcher. I första finalen gör Rocket Richard fyra av Montreals mål när laget vann med 5-1 över Boston, Montreal vann även match två och tre innan Boston reducerade till 1-3 i matcher i den fjärde matchen. Canadiens vann även den femte matchen med 5-1 och lagets store hjälte var målvakten Jacques Plante som bara släppte in sex mål under de fem finalmatcherna.
Inför den kommande säsongen köpte Senator Hartland Molson 60% av aktierna i Forum och Montreal Canadiens, han kommer så småningom ta över alla aktierna. Montreal vinner serien igen och den 19 oktober gjorde Rocket Richard sitt 500:e mål i NHL. Under våren hade Dickie Moore brutit handleden och han frågade bröderna Richard om de ville ha en ny kedjekamrat, de sa att han givetvis skulle fortsätta spela med dem (Moore ledde poängligan med Henri Richard som tvåa när han frågade). Moore spelade resten av seren gipsad och när serien var slut hade han vunnit Art Ross med fyra poäng ned till tvåan som var just Henri Richard.
I slutspelet slog Montreal först ut Detroit med 4-0 i matcher innan de på nytt ställdes mot Boston Bruins i finalen.Det här årets final blev tuff, efter fyra matcher var ställningen 2-2 och den femte matchen gick till övertid men efter 5:45 avgjorde Rocket Richard matchen. Sjätte matchen som spelades i Boston vanns av Montreal med 5-3 efter att Boston hämtat in 1-4 till 3-4 innan Doug Harvey kunde lägga in pucken i tomt mål när Boston tagit ut målvakten. Rocket gjorde ett fantastiskt slutspel med 11 mål på 10 matcher och för första (och hittills enda) gången genom tiderna så vann samtliga spelare som vunnit Stanley Cup den föregående säsongen Stanley Cup igen.
Säsongen 1958-59 firade Montreal Canadiens sitt 50 års jubileum och de gör det genom att vinna serien igen och Dickie Moore vann Art Ross för andra säsongen i rad genom att sätta ett nytt poängrekord i NHL med sina 96 poäng. I slutspelet besegrade Montreal Chicago Black Hawks med 4-2 i semifinalen och i finalen väntade Toronto Maple Leafs. Toronto besegrades med 4-1 i matcher trots att Rocket Richard spelade hela slutspelet skadad, i Richards frånvaro (i poängprotokollet) så stod lagets clown Marcel Bonin för ett enastående slutspel där han gjorde 10 mål och 15 poäng på 11 matcher (han hade gjorde 13 mål och 43 poäng på 57 matcher i serien).
Inför säsongen 1959-60 så säger Toronto Maple Leafs GM/Coach Punch Imlach att Montreal inte är så bra längre och det är dags för Toronto att ta över Stanley Cup trofén. Den 1 november träffas Jacques Plante av ett skott i ansiktet, när han kommer in på isen i MSG efter att han blivit omplåstrad så bär han mask. Han ska bara ha masken tills hans ansikte är läkt men eftersom Montreal inte förlorar förrän efter 11 matcher (2 december) så får han behålla masken. Trots Imlachs stora ord eller kanske tack vare dem så vinner Montreal serien 13 poäng före tvåan Toronto. I slutspelet förlorar inte laget en enda match och den 14 april i Maple Leaf Gardens tar Rocket Richard emot Stanley Cup pokalen när Canadiens vann sin femte raka och tolfte Stanley Cup.
Den fjärde Stanley Cup finalen mot Toronto var Bernie Geoffrions 53:e raka Stanley Cup final, något som troligen är ett oslagbart rekord. Tolv av Canadiens spelare var med och vann Stanley Cup fem år i rad: Jean Béliveau, Bernie Geoffrion, Doug Harvey, Tom Johnson, Don Marshall, Dickie Moore, Jacques Plante, Claude Provost, Henri Richard, Rocket Richard, Jean-Guy Talbot och Bob Turner.
Säsongen 1960-61 ser det ut som om Canadiens är på väg mot sin sjätte Stanley Cup i rad trots att de tappat Rocket Richard och Ab McDonald som i framtiden skulle bli både Pittsburgh Penguins och Winnipeg Jets förste lagkapten genom tiderna. De vann serien 2 poäng före Toronto Maple Leafs som dock närmade sig under slutet av serien. Inför slutspelet tog de flesta för givet att det skulle bli en ny final mellan Toronto och Montreal men överraskande så försvann båda lagen i semifinalen.
Montreal föll mot trean Chicago som i serien hade 17 poäng mindre än Montreal med 2-4 i matcher, den största anledningen var att poängligevinnaren Bernie Geoffrion som blivit andre man genom tiderna med 50 mål under en säsong skadades och missade två av finalerna. Inför den sjätte matchen bröt han mot läkarens order och plockade bort gipset runt sitt skadade ben så han kunde spela matchen men Chicago vann och tog sedan hem även Stanley Cup.
Säsongen efter upprepade sig historien, Canadiens tog hem serien före Toronto och åkte ut i semifinalen med 2-4 i matcher mot trean Chicago Black Hawks. Säsongen 1962-63 drabbades Montreal av massor av skador och linkade in i slutspelet via en tredjeplats och väl där så åkte laget ut i semifinalen mot de blivande Stanley Cup segrarna Toronto Maple Leafs.
Säsongen 1963-64 ser Montreal länge ut att vinna serien överlägset men en svag avslutning på serien delvis beroende på skador gjorde att laget visserligen vann serien men bara med en poäng före Detroit Red Wings. I semifinalen upprepade sig resultatet från den föregående säsongen då Toronto slog ut Montreal med 4-3 i matcher på vägen till lagets tredje raka Stanley Cup vinst. Under sommaren lämnade Canadiens GM Frank Selke Sr. jobbet och till hans ersättare som GM utsågs Sam Pollock.
Säsongen 1964-65 ser det länge ut som om Bobby Hull ska bli den förste som gör fler än 50 mål på en säsong (han tidigare hade gjort 50 mål säsongen 1961-62) men efter en glödhet start med 25 mål på 26 matcher mattades han av och en skada i februari grusade alla hans chanser. Montreal blev tvåa i ovanligt jämn grundserie bakom Detroit Red Wings och i semifinalen slog laget ut de regerande Stanley Cup mästarna Toronto med 4-2 i matcher.
I finalen väntade Chicago Black Hawks som lite överraskande slagit ut Detroit med 4-3 i matcher och finalen blev en mycket jämn historia där lagen vann sina hemmamatcher. Eftersom Montreal hade hemmaplan i den sjunde och avgörande matchen så tog Canadiens hem sin trettonde Stanley Cup efter 4-3 i matcher. Jean Béliveau fick för första gången ta emot Stanley Cup pokalen och han var dessutom den förste som belönades med det nyinstiftade priset Conn Smythe Trophy. Béliveau var strålande i slutspelet och gjorde 8 mål och 16 poäng på 13 matcher men i finalerna var det Montreals målvakter som glänste, i tre av Montreals vinster så höll Gump Worsley och Charlie Hodge nollan (Worsley 2 & Hodge 1 gång) och Chicagos fruktade målspottare med Hull och Stan Mikita i spetsen lyckades bara gör 12 mål (10 av dem hemma i Chicago) under finalens 7 matcher.
I februari 1966 meddelade NHL att ligan från och med säsongen 1967-68 skulle utökas med 6 nya lag: California Seals, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och St. Louis Blues. Under säsongen sätter Bobby Hull nytt mål- och poängrekord när han gör 54 mål och 97 poäng på 65 matcher och Gordie Howe gjorde sitt 600:e mål i NHL. Montreal vann serien och slog ut Toronto i semifinalen med 4-0 i matcher.
I det här årets Stanley Cup final väntade Detroit Red Wings som i sin semifinal mot Chicago vänt 1-2 i matcher till seger med 4-2 i matcher. Detroits målvakt Roger Crozier som varit lysande i semifinalerna var om möjligt ändå bättre i de två första finalmatcherna som Detroit vann trots att de spelades i Forum. Montreal reducerade till 1-2 i matcher och i den fjärde matchen blev Crozier skadad och med en halvskadad Crozier kunde Montreal vinna finalen med 4-2 i matcher.
Den sjätte matchen som avgjordes på övertid slutade med som var Stanley Cup historiens mest kontroversiella mål genom tiderna fram till Brett Hulls mål på Dominik Hasek 1999. Alla är överens om att Montreals 3-2 mål gick in i målet bakom Crozier via en på mage glidande Henri Richard, Crozier och alla Detroitfans var övertygande om att Richard föste in pucken med sin hand och därmed borde målet underkänts medan Richard alltid sagt att pucken gick in i mål via hans axel.
De flesta var inför den sista säsongen före expansionen övertygade om att Montreal skulle vinna sin tredje raka Stanley Cup. Sommaren 1967 skulle det dessutom vara världsutställning i Montreal och då var planen att Stanley Cup pokalen skulle få en egen paviljong, Montreals borgmästare beställde dessutom ett antal Stanley Cup pokaler i böhmisk kristall (givetvis med en Stanley Cup vinst för Canadiens 1967 ingraverad) som skulle delas ut till prominent gäster.
Laget övertygade inte alls i serien där Chicago dominerade fullständigt, Montreal blev tvåa 17 poäng bakom Chicago och bara 2 respektive 5 poäng för trean Toronto och fyran NY Rangers. I semifinalen kände man igen Montreal när de lekte med Rangers som sveptes i fyra raka matcher. I den andra semifinalen ställde Toronto som bestod av veteraner och lite föraktfullt kallades ”the Over- the-Hill Gang” till med en stor sensation när de slog ut storfavoriterna Chicago med 4-2.
Efter fyra matcher av Stanley Cup finalen trodde fortfarande de flesta att Montreal skulle fixa sin tredje raka Stanley Cup men Maple Leafs som hade en medelålder på drygt 31 år ville annat och Terry Sawchuk släppte bara in 2 mål i match 5 och 6 när Toronto vann sin 13:e och senaste Stanley Cup. George Armstrong fick ta emot Stanley Cup pokalen i Maple Leaf Gardens och Dave Keon fick Conn Smythe Trophy.
Den 6:e juni 1967 hölls expansionsdraften på ett hotell i Montreal och när säsongen startade bestod NHL av 12 lag. Alla de nya lagen placerades i samma division för att de på så sätt skulle få chansen att nå Stanley Cup finalen. Ett revanschlystet Montreal vann den östra divisionen före Rangers, Boston och Chicago. Den 3:e mars 1968 blev Jean Béliveau den andre genom tiderna i NHL som nådde 1000 poäng när Canadiens förlorade med 2-5 på bortaplan i Detroit, han hade innan dess gjort sitt 400:e mål i NHL också det på bortaplan. Den 24:e februari 1968 sattes ett NHL-rekord i Forum när NY Rangers Rod Gilbert slängde iväg 16 skott på Canadiens målvakt Rogie Vachon som släppte in 4 av dem, rekordet stod sig tills 1991 då Ray Bourque sköt 19 skott i en match.
I slutspelet slog Montreal först ut ett pånyttfött Boston Bruins med Bobby Orr och Phil Esposito i laget med 4-0 i matcher. I semifinalen var Chicago nästa hinder på vägen men Montreal vann utan större problem med 4-1 i matcher och tog sig till Stanley Cup finalen för fjärde året i rad. Bland expansionslaget tog sig St. Louis Blues coachat av Scotty Bowman och med Glenn Hall i målet till Stanley Cup finalen. De två första matcherna spelades i St. Louis (också det för att ge expansionslagen en liten fördel) och St. Louis och framförallt Glenn Hall gjorde bra motstånd men Montreal vann matcherna med 3-2 efter OT och 1-0.
Tredje matchen i finalen som spelades i Forum var jämn i målprotokollet men inte på isen, Glenn Hall såg trots att Montreal vann skotten med 46-15 till att Montreal bara vann med 4-3. Fjärde matchen blev också målmässigt jämn men Montreal tog hem segern med 3-2 efter att backen J_C Tremblay avgjort. Glenn Hall fick givetvis Conn Smythe Trophy samtidigt som Canadiens lagkapten Jean Béliveau som brutit foten i den första finalen stödd av Ralph Backstrom tog emot Stanley Cup pokalen inför ett fullsatt Forum. Forum hann knappt tömmas på publik innan byggarbetare tog över arenan för ännu en renovering. Tolv minuter efter att domaren blåst av den fjärde finalen så meddelade Montreals coach Toe Blake att han coachat sin sista match i NHL.
Under våren och sommaren byggdes Forum om igen hädanefter fick 19,000 åskådare plats varav 16,500 hade sittplatser. När säsongen startade så blev Montreal utmanade av NHL:s nya storlag Boston Bruins, Canadiens vann till slut den östra divisionen med 3 poäng mer än Boston. Bostons Phil Esposito blev förste man över 100 poäng och vann Art Ross på den nya rekordsumman 126 poäng (både Bobby Hull och Gordie Howe lyckades också ta sig över 100 poäng för första gången) och Bobby Hull satte nytt målrekord med sina 58 fullträffar.
Den 21 december 1968 debuterade Tony Esposito i Montreal Canadiens mål i en match mot just Boston, anledningen var att Canadiens ordinarie målvakter Gump Worsley och Rogie Vachon var sjuka eller skadade. Han och kollegan i Boston Gerry Cheevers räddade allt den kvällen och matchen som spelades i Forum slutade 0-0 efter att Esposito gjort 41 räddningar och Cheevers 34. Montreal besegrade NY Rangers med 4-0 i matcher i kvartsfinalen och i semifinalen eller den moraliska finalen ställdes man mot Boston Bruins. Matcherna 1 och 2 som spelades i Forum gick båda till OT och Montreal vann bägge, Boston vann sedan sina båda hemmamatcher innan Montreal vann den femte matchen. Den sjätte matchen som spelades i Boston Garden gick också till OT och där avgjorde Jean Béliveau när han slog in 2-1 till Montreal efter drygt 11 minuter av den andra övertidsperioden.
Även det här året var det St. Louis Blues som väntade i Stanley Cup finalen och resultatet blev likadant, Montreal vann sin 17:e Stanley Cup genom tiderna efter 4-0 i matcher. Den fjärde matchen som spelades i St. Louis avgjordes när John Ferguson gjorde 1-2 i början av den tredje perioden och efter matchen blev Montreals back Serge Savard belönad med Conn Smythe Trophy (ett mycket omdiskuterat val eftersom många tyckte att Dick Duff eller Jean Béliveau borde vunnit).
Säsongen 1969-70 är Montreals stjärnor slitna och kanske även mätta, Jean Béliveu hade till exempel vunnit Stanley Cup hela nio gånger medan de flesta i lagen hade två eller fler. Laget låg länge på den fjärde och sista slutspelsplatsen men en spurt av NY Rangers samtidigt som Canadiens spelade dåligt gjorde att allt kom att avgöras den avslutande seriematchen. Den 5 april 1970 spelade Montreal säsongens sista match på bortaplan mot Chicago och när det återstod 9:30 av den tredje perioden låg Montreal under med 5-2. Samtidigt hade NY Rangers vunnit över Detroit Red Wings med 9-5, vilket innebar att både Montreal och Rangers nu hade 92 poäng (segraren i den västra divisionen kom upp i 86 poäng).
För att ta den fjärde och sista slutspelsplatsen i den östra divisionen behövde Montreal göra 3 mål till (det var antal gjorda mål som fällde avgörandet inte målskillnaden) och Montreals coach plockade ut målvakten i ett desperat försök att göra de tre målen som fattades. Resultatet blev en fars och Chicago vann till slut med 10-2 efter att de sista fem målen för Chicago kommit i tom bur. Efter säsongen ändrades reglerna så att det var målskillnaden som fällde avgörandet om två lag hade lika många poäng istället för antal gjorda mål (hade inte inneburit någon enorm skillnad men efter att Chicago hade gjort ett mål i tom bur så hade antagligen Montreal satt in sin målvakt igen eftersom man då behövde 4 mål för att gå till slutspelet).
Säsongen 1969-70 är annars mest känd för att Bobby Orr blev förste back i NHL som vann poängligan med sina 120 poäng och att Boston vann Stanley Cup igen efter en 29 år lång väntan, det var dessutom första och hittills enda gången inget kanadensisk lag tog sig till Stanley Cup slutspelet (stor risk att det upprepas 2015-16). Inför den kommande säsongen utökades NHL med ytterligare två lag Buffalo Sabres och Vancouver Canucks och för att göra divisionerna lite jämnare så flyttades Chicago till den västra divisionen och de båda nykomlingarna placerades i den östra.
Här hittar du de övriga delarna av Forums historia
Del 1: Ishockeyns mäktigaste katedral: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-ishockeyns-maktigaste-katedral-548878.aspx
Del 3: Glory Days: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-glory-days--548875.aspx
Del:4 Sluten på en epok: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-sluten-pa-en-epok-548874.aspx
Del 5: Kronologi och klipp: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-kronologi-och-videoklipp-548869.aspx
Bouchard skadades efter ca halva säsongen men Toe Blake tog ut honom till den femte finalmatchen och när det återstod ca 35 sekunder av matchen gjorde Bouchard sitt första byte i matchen, hade Bouchard som slutade efter matchen inte spelat något i slutspelet hade han inte fått sitt namn på Stanley Cup pokalen och hade då stannat på tre Stanley Cup vinster. Canadiens säsong 1955-56 tillhör lagets och NHL:s bästa genom tiderna, spelare i laget vann Art Ross, Hart, Norris och Vezina Trophy, fyra av lagets spelare kom med i All Star Team 1 och två i All Star Team 2 kom från Montreal.
Inför säsongen efter ändade NHL reglerna för utvisade spelare, från och med 1956-57 får den utvisade spelaren (vid 2 minuters utvisningar) komma in på isen igen om motståndaren gör mål under sitt PP. Anledningen till regeländringen som genomfördes efter röstsiffrorna 5-1 var att Montreal fullständigt krossat motståndarna med en man mer på isen, bland annat så gjorde Jean Béliveau en hattrick under ett och samma PP den 5 november 1955. Enda lag som röstade emot var givetvis Montreal och lagets GM Selke var minst sagt irriterad efteråt och undrade varför NHL inte försökt genomföra samma sak tidigare under slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet då Toronto eller Detroit var överlägset bäst i PP. Regeländringen påverkade inte antalet mål som gjordes i PP, faktum är att det gjordes 14 fler mål i PP säsongen 1956-57 än 1955-56.
Detroit vinner serien före Montreal men förlorar överraskande i semifinalen mot Boston Bruins som i SC-finalen ställs mot Montreal som i sin semifinal slagit NY Rangers med 4-1 i matcher. I första finalen gör Rocket Richard fyra av Montreals mål när laget vann med 5-1 över Boston, Montreal vann även match två och tre innan Boston reducerade till 1-3 i matcher i den fjärde matchen. Canadiens vann även den femte matchen med 5-1 och lagets store hjälte var målvakten Jacques Plante som bara släppte in sex mål under de fem finalmatcherna.
Inför den kommande säsongen köpte Senator Hartland Molson 60% av aktierna i Forum och Montreal Canadiens, han kommer så småningom ta över alla aktierna. Montreal vinner serien igen och den 19 oktober gjorde Rocket Richard sitt 500:e mål i NHL. Under våren hade Dickie Moore brutit handleden och han frågade bröderna Richard om de ville ha en ny kedjekamrat, de sa att han givetvis skulle fortsätta spela med dem (Moore ledde poängligan med Henri Richard som tvåa när han frågade). Moore spelade resten av seren gipsad och när serien var slut hade han vunnit Art Ross med fyra poäng ned till tvåan som var just Henri Richard.
I slutspelet slog Montreal först ut Detroit med 4-0 i matcher innan de på nytt ställdes mot Boston Bruins i finalen.Det här årets final blev tuff, efter fyra matcher var ställningen 2-2 och den femte matchen gick till övertid men efter 5:45 avgjorde Rocket Richard matchen. Sjätte matchen som spelades i Boston vanns av Montreal med 5-3 efter att Boston hämtat in 1-4 till 3-4 innan Doug Harvey kunde lägga in pucken i tomt mål när Boston tagit ut målvakten. Rocket gjorde ett fantastiskt slutspel med 11 mål på 10 matcher och för första (och hittills enda) gången genom tiderna så vann samtliga spelare som vunnit Stanley Cup den föregående säsongen Stanley Cup igen.
Säsongen 1958-59 firade Montreal Canadiens sitt 50 års jubileum och de gör det genom att vinna serien igen och Dickie Moore vann Art Ross för andra säsongen i rad genom att sätta ett nytt poängrekord i NHL med sina 96 poäng. I slutspelet besegrade Montreal Chicago Black Hawks med 4-2 i semifinalen och i finalen väntade Toronto Maple Leafs. Toronto besegrades med 4-1 i matcher trots att Rocket Richard spelade hela slutspelet skadad, i Richards frånvaro (i poängprotokollet) så stod lagets clown Marcel Bonin för ett enastående slutspel där han gjorde 10 mål och 15 poäng på 11 matcher (han hade gjorde 13 mål och 43 poäng på 57 matcher i serien).
Inför säsongen 1959-60 så säger Toronto Maple Leafs GM/Coach Punch Imlach att Montreal inte är så bra längre och det är dags för Toronto att ta över Stanley Cup trofén. Den 1 november träffas Jacques Plante av ett skott i ansiktet, när han kommer in på isen i MSG efter att han blivit omplåstrad så bär han mask. Han ska bara ha masken tills hans ansikte är läkt men eftersom Montreal inte förlorar förrän efter 11 matcher (2 december) så får han behålla masken. Trots Imlachs stora ord eller kanske tack vare dem så vinner Montreal serien 13 poäng före tvåan Toronto. I slutspelet förlorar inte laget en enda match och den 14 april i Maple Leaf Gardens tar Rocket Richard emot Stanley Cup pokalen när Canadiens vann sin femte raka och tolfte Stanley Cup.
Den fjärde Stanley Cup finalen mot Toronto var Bernie Geoffrions 53:e raka Stanley Cup final, något som troligen är ett oslagbart rekord. Tolv av Canadiens spelare var med och vann Stanley Cup fem år i rad: Jean Béliveau, Bernie Geoffrion, Doug Harvey, Tom Johnson, Don Marshall, Dickie Moore, Jacques Plante, Claude Provost, Henri Richard, Rocket Richard, Jean-Guy Talbot och Bob Turner.
Säsongen 1960-61 ser det ut som om Canadiens är på väg mot sin sjätte Stanley Cup i rad trots att de tappat Rocket Richard och Ab McDonald som i framtiden skulle bli både Pittsburgh Penguins och Winnipeg Jets förste lagkapten genom tiderna. De vann serien 2 poäng före Toronto Maple Leafs som dock närmade sig under slutet av serien. Inför slutspelet tog de flesta för givet att det skulle bli en ny final mellan Toronto och Montreal men överraskande så försvann båda lagen i semifinalen.
Montreal föll mot trean Chicago som i serien hade 17 poäng mindre än Montreal med 2-4 i matcher, den största anledningen var att poängligevinnaren Bernie Geoffrion som blivit andre man genom tiderna med 50 mål under en säsong skadades och missade två av finalerna. Inför den sjätte matchen bröt han mot läkarens order och plockade bort gipset runt sitt skadade ben så han kunde spela matchen men Chicago vann och tog sedan hem även Stanley Cup.
Säsongen efter upprepade sig historien, Canadiens tog hem serien före Toronto och åkte ut i semifinalen med 2-4 i matcher mot trean Chicago Black Hawks. Säsongen 1962-63 drabbades Montreal av massor av skador och linkade in i slutspelet via en tredjeplats och väl där så åkte laget ut i semifinalen mot de blivande Stanley Cup segrarna Toronto Maple Leafs.
Säsongen 1963-64 ser Montreal länge ut att vinna serien överlägset men en svag avslutning på serien delvis beroende på skador gjorde att laget visserligen vann serien men bara med en poäng före Detroit Red Wings. I semifinalen upprepade sig resultatet från den föregående säsongen då Toronto slog ut Montreal med 4-3 i matcher på vägen till lagets tredje raka Stanley Cup vinst. Under sommaren lämnade Canadiens GM Frank Selke Sr. jobbet och till hans ersättare som GM utsågs Sam Pollock.
Säsongen 1964-65 ser det länge ut som om Bobby Hull ska bli den förste som gör fler än 50 mål på en säsong (han tidigare hade gjort 50 mål säsongen 1961-62) men efter en glödhet start med 25 mål på 26 matcher mattades han av och en skada i februari grusade alla hans chanser. Montreal blev tvåa i ovanligt jämn grundserie bakom Detroit Red Wings och i semifinalen slog laget ut de regerande Stanley Cup mästarna Toronto med 4-2 i matcher.
I finalen väntade Chicago Black Hawks som lite överraskande slagit ut Detroit med 4-3 i matcher och finalen blev en mycket jämn historia där lagen vann sina hemmamatcher. Eftersom Montreal hade hemmaplan i den sjunde och avgörande matchen så tog Canadiens hem sin trettonde Stanley Cup efter 4-3 i matcher. Jean Béliveau fick för första gången ta emot Stanley Cup pokalen och han var dessutom den förste som belönades med det nyinstiftade priset Conn Smythe Trophy. Béliveau var strålande i slutspelet och gjorde 8 mål och 16 poäng på 13 matcher men i finalerna var det Montreals målvakter som glänste, i tre av Montreals vinster så höll Gump Worsley och Charlie Hodge nollan (Worsley 2 & Hodge 1 gång) och Chicagos fruktade målspottare med Hull och Stan Mikita i spetsen lyckades bara gör 12 mål (10 av dem hemma i Chicago) under finalens 7 matcher.
I februari 1966 meddelade NHL att ligan från och med säsongen 1967-68 skulle utökas med 6 nya lag: California Seals, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och St. Louis Blues. Under säsongen sätter Bobby Hull nytt mål- och poängrekord när han gör 54 mål och 97 poäng på 65 matcher och Gordie Howe gjorde sitt 600:e mål i NHL. Montreal vann serien och slog ut Toronto i semifinalen med 4-0 i matcher.
I det här årets Stanley Cup final väntade Detroit Red Wings som i sin semifinal mot Chicago vänt 1-2 i matcher till seger med 4-2 i matcher. Detroits målvakt Roger Crozier som varit lysande i semifinalerna var om möjligt ändå bättre i de två första finalmatcherna som Detroit vann trots att de spelades i Forum. Montreal reducerade till 1-2 i matcher och i den fjärde matchen blev Crozier skadad och med en halvskadad Crozier kunde Montreal vinna finalen med 4-2 i matcher.
Den sjätte matchen som avgjordes på övertid slutade med som var Stanley Cup historiens mest kontroversiella mål genom tiderna fram till Brett Hulls mål på Dominik Hasek 1999. Alla är överens om att Montreals 3-2 mål gick in i målet bakom Crozier via en på mage glidande Henri Richard, Crozier och alla Detroitfans var övertygande om att Richard föste in pucken med sin hand och därmed borde målet underkänts medan Richard alltid sagt att pucken gick in i mål via hans axel.
De flesta var inför den sista säsongen före expansionen övertygade om att Montreal skulle vinna sin tredje raka Stanley Cup. Sommaren 1967 skulle det dessutom vara världsutställning i Montreal och då var planen att Stanley Cup pokalen skulle få en egen paviljong, Montreals borgmästare beställde dessutom ett antal Stanley Cup pokaler i böhmisk kristall (givetvis med en Stanley Cup vinst för Canadiens 1967 ingraverad) som skulle delas ut till prominent gäster.
Laget övertygade inte alls i serien där Chicago dominerade fullständigt, Montreal blev tvåa 17 poäng bakom Chicago och bara 2 respektive 5 poäng för trean Toronto och fyran NY Rangers. I semifinalen kände man igen Montreal när de lekte med Rangers som sveptes i fyra raka matcher. I den andra semifinalen ställde Toronto som bestod av veteraner och lite föraktfullt kallades ”the Over- the-Hill Gang” till med en stor sensation när de slog ut storfavoriterna Chicago med 4-2.
Efter fyra matcher av Stanley Cup finalen trodde fortfarande de flesta att Montreal skulle fixa sin tredje raka Stanley Cup men Maple Leafs som hade en medelålder på drygt 31 år ville annat och Terry Sawchuk släppte bara in 2 mål i match 5 och 6 när Toronto vann sin 13:e och senaste Stanley Cup. George Armstrong fick ta emot Stanley Cup pokalen i Maple Leaf Gardens och Dave Keon fick Conn Smythe Trophy.
Den 6:e juni 1967 hölls expansionsdraften på ett hotell i Montreal och när säsongen startade bestod NHL av 12 lag. Alla de nya lagen placerades i samma division för att de på så sätt skulle få chansen att nå Stanley Cup finalen. Ett revanschlystet Montreal vann den östra divisionen före Rangers, Boston och Chicago. Den 3:e mars 1968 blev Jean Béliveau den andre genom tiderna i NHL som nådde 1000 poäng när Canadiens förlorade med 2-5 på bortaplan i Detroit, han hade innan dess gjort sitt 400:e mål i NHL också det på bortaplan. Den 24:e februari 1968 sattes ett NHL-rekord i Forum när NY Rangers Rod Gilbert slängde iväg 16 skott på Canadiens målvakt Rogie Vachon som släppte in 4 av dem, rekordet stod sig tills 1991 då Ray Bourque sköt 19 skott i en match.
I slutspelet slog Montreal först ut ett pånyttfött Boston Bruins med Bobby Orr och Phil Esposito i laget med 4-0 i matcher. I semifinalen var Chicago nästa hinder på vägen men Montreal vann utan större problem med 4-1 i matcher och tog sig till Stanley Cup finalen för fjärde året i rad. Bland expansionslaget tog sig St. Louis Blues coachat av Scotty Bowman och med Glenn Hall i målet till Stanley Cup finalen. De två första matcherna spelades i St. Louis (också det för att ge expansionslagen en liten fördel) och St. Louis och framförallt Glenn Hall gjorde bra motstånd men Montreal vann matcherna med 3-2 efter OT och 1-0.
Tredje matchen i finalen som spelades i Forum var jämn i målprotokollet men inte på isen, Glenn Hall såg trots att Montreal vann skotten med 46-15 till att Montreal bara vann med 4-3. Fjärde matchen blev också målmässigt jämn men Montreal tog hem segern med 3-2 efter att backen J_C Tremblay avgjort. Glenn Hall fick givetvis Conn Smythe Trophy samtidigt som Canadiens lagkapten Jean Béliveau som brutit foten i den första finalen stödd av Ralph Backstrom tog emot Stanley Cup pokalen inför ett fullsatt Forum. Forum hann knappt tömmas på publik innan byggarbetare tog över arenan för ännu en renovering. Tolv minuter efter att domaren blåst av den fjärde finalen så meddelade Montreals coach Toe Blake att han coachat sin sista match i NHL.
Under våren och sommaren byggdes Forum om igen hädanefter fick 19,000 åskådare plats varav 16,500 hade sittplatser. När säsongen startade så blev Montreal utmanade av NHL:s nya storlag Boston Bruins, Canadiens vann till slut den östra divisionen med 3 poäng mer än Boston. Bostons Phil Esposito blev förste man över 100 poäng och vann Art Ross på den nya rekordsumman 126 poäng (både Bobby Hull och Gordie Howe lyckades också ta sig över 100 poäng för första gången) och Bobby Hull satte nytt målrekord med sina 58 fullträffar.
Den 21 december 1968 debuterade Tony Esposito i Montreal Canadiens mål i en match mot just Boston, anledningen var att Canadiens ordinarie målvakter Gump Worsley och Rogie Vachon var sjuka eller skadade. Han och kollegan i Boston Gerry Cheevers räddade allt den kvällen och matchen som spelades i Forum slutade 0-0 efter att Esposito gjort 41 räddningar och Cheevers 34. Montreal besegrade NY Rangers med 4-0 i matcher i kvartsfinalen och i semifinalen eller den moraliska finalen ställdes man mot Boston Bruins. Matcherna 1 och 2 som spelades i Forum gick båda till OT och Montreal vann bägge, Boston vann sedan sina båda hemmamatcher innan Montreal vann den femte matchen. Den sjätte matchen som spelades i Boston Garden gick också till OT och där avgjorde Jean Béliveau när han slog in 2-1 till Montreal efter drygt 11 minuter av den andra övertidsperioden.
Även det här året var det St. Louis Blues som väntade i Stanley Cup finalen och resultatet blev likadant, Montreal vann sin 17:e Stanley Cup genom tiderna efter 4-0 i matcher. Den fjärde matchen som spelades i St. Louis avgjordes när John Ferguson gjorde 1-2 i början av den tredje perioden och efter matchen blev Montreals back Serge Savard belönad med Conn Smythe Trophy (ett mycket omdiskuterat val eftersom många tyckte att Dick Duff eller Jean Béliveau borde vunnit).
Säsongen 1969-70 är Montreals stjärnor slitna och kanske även mätta, Jean Béliveu hade till exempel vunnit Stanley Cup hela nio gånger medan de flesta i lagen hade två eller fler. Laget låg länge på den fjärde och sista slutspelsplatsen men en spurt av NY Rangers samtidigt som Canadiens spelade dåligt gjorde att allt kom att avgöras den avslutande seriematchen. Den 5 april 1970 spelade Montreal säsongens sista match på bortaplan mot Chicago och när det återstod 9:30 av den tredje perioden låg Montreal under med 5-2. Samtidigt hade NY Rangers vunnit över Detroit Red Wings med 9-5, vilket innebar att både Montreal och Rangers nu hade 92 poäng (segraren i den västra divisionen kom upp i 86 poäng).
För att ta den fjärde och sista slutspelsplatsen i den östra divisionen behövde Montreal göra 3 mål till (det var antal gjorda mål som fällde avgörandet inte målskillnaden) och Montreals coach plockade ut målvakten i ett desperat försök att göra de tre målen som fattades. Resultatet blev en fars och Chicago vann till slut med 10-2 efter att de sista fem målen för Chicago kommit i tom bur. Efter säsongen ändrades reglerna så att det var målskillnaden som fällde avgörandet om två lag hade lika många poäng istället för antal gjorda mål (hade inte inneburit någon enorm skillnad men efter att Chicago hade gjort ett mål i tom bur så hade antagligen Montreal satt in sin målvakt igen eftersom man då behövde 4 mål för att gå till slutspelet).
Säsongen 1969-70 är annars mest känd för att Bobby Orr blev förste back i NHL som vann poängligan med sina 120 poäng och att Boston vann Stanley Cup igen efter en 29 år lång väntan, det var dessutom första och hittills enda gången inget kanadensisk lag tog sig till Stanley Cup slutspelet (stor risk att det upprepas 2015-16). Inför den kommande säsongen utökades NHL med ytterligare två lag Buffalo Sabres och Vancouver Canucks och för att göra divisionerna lite jämnare så flyttades Chicago till den västra divisionen och de båda nykomlingarna placerades i den östra.
Här hittar du de övriga delarna av Forums historia
Del 1: Ishockeyns mäktigaste katedral: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-ishockeyns-maktigaste-katedral-548878.aspx
Del 3: Glory Days: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-glory-days--548875.aspx
Del:4 Sluten på en epok: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-sluten-pa-en-epok-548874.aspx
Del 5: Kronologi och klipp: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/le-forum-de-montreal-kronologi-och-videoklipp-548869.aspx
