Seth Jones blev till Ryan Johansen och Shea Weber blev till PK Subban. Att Nashville Predators lägger bitarna på plats är knappast en hemlighet. Laget är snudd på komplett, men det finns några frågetecken. Men vi börjar en bra bit nordost om Music City. Dagens story börjar i Quebec.
Vad händer i Montreal?
Att något inte stod rätt till i Montreal blev tydligt under våren när sprickan mellan PK Subban och Max Pacioretty bubblade upp. När de två sedan ”försonades” i en kram på en presskonferens i april försökte klubben vifta bort hela affären och menade att allt var över, men när jag tittar på den där kramen känns det som om Pacioretty kramar någon med mjältbrand. Han ville inte. Ville Subban?
Att klubben sedan svor dyrt och heligt att Pernell Karl Subban inte skulle tradas spädde på bilden man ville skapa av att allt var frid och fröjd.
Men Subbans attityd hade tydligen inte fallit väl ut med lagkamraterna. Han var ”för glad” efter förluster och elaka tungor menade att han använde Montreal Canadiens som språngbräda för sitt eget märke PK76. Är det verkligen en överraskning? Hur många stjärnor har inte gjort det? Hur många stjärnor har inte stått i intervjuer med kläder med sin egen logga på? Nej, det var något som bubblade under ytan.
Men: Jag förstår inte traden. Jag förstår inte hur man kan trada bort PK Subban. Det är bortom mig.
När jag inledde det här inlägget tänkte jag skriva att Montreal blev rånade, men det blev man inte.
Man var dumma och klantiga. Det enda smarta man gjorde – om man nu prompt skulle trada bort Subban – var att skicka honom till Western Conference.
Nashville – från klarhet till klarhet
Den gångna säsongen gick Nashville till den andra rundan i Stanley Cup-slutspelet. Detta med en Pekka Rinne som inte gjorde någon bättre säsong. Rinne har, sett under de senaste åren, spelat bra varannan säsong och i år, när Nashville fick fram en sjunde match, var statistiskt sett en dal i den berg-och-dalbana som är Rinnes karriär.
Under säsongen försvann backlöftet Seth Jones till Columbus Blue Jackets. I utbyte plockade general manager David Poile åt sig centern Ryan Johansen. Ett av ligans djupaste försvar tappade visserligen en av ligans mest spännande backar men in kom en (aningen oslipad) diamant i Johansen. Johansen, som hamnat i clinch med klubbledningen – och inte minst tränaren John Tortorella – i Blue Jackets, tackade för förtroendet och stod för 34 poäng på 42 matcher.
Förra veckan förlängde Poile kontraktet med sitt svenska superlöfte Filip Forsberg, Forsberg, som varit lagets bäste målskytt och poängplockare två år i rad. Det nya avtalet ger Forsberg sex miljoner dollar om året till och med 2021-22. Endast två spelare tjänar mer; PK Subban och Pekka Rinne. Att Poile vid tillkännagivandet sa att ”Filip är bland de bästa och mest dynamiska talanger vi någonsin har haft inom organisationen och en stor del i lagets framgång” visar också på hur stor Filip Forsberg är i klubben och att man inte tar hans poängskörd de senaste åren som en slump. Laget kommer att byggas runt Forsberg, och en annan pjäs.
Poile var nämligen inte klar. I torsdags slog bomben ned.
Det redan starka Nashville hade plockat in en av ligans bästa backar i PK Subban. Detta mot Shea Weber. Weber, som varit på nedgång och levt på sina meriter de senaste åren, är tyngre och långsammare än vad Nashville behöver. PK Subban byter Andrei Markov och Alexei Emelin mot Roman Josi, Mattias Ekholm och Ryan Ellis. Med PK Subban i klubben får Nashville en länk mellan anfall och försvar som inte är unik, men aningen sällsynt. Det många kritiker hakar upp sig på rörande PK Subban är det fåtal misstag han gör i egen zon. Det samma kritiker då förbiser är de 16-17 chanser han ligger bakom framåt. Per match.
Ekonomiskt?
I detta nu har Nashville dryga åtta miljoner dollar i löneutrymme. Nästa år ska man förnya kontraktet med Ryan Johansen, men tack vare att kontrakten för åldermännen Mike Ribeiro och Mike Fisher, båda 36, löper ut finns det en del utrymme att röra sig med. Gemensamt har de två en löneträff på $7.9 miljoner och de summorna kommer de inte att få när/om de förlänger. Och att Ryan Johansen ($4 miljoner) skulle vilja lämna klubben har jag svårt att tro. Andra avtal som löper ut är aningen billigare; nye Yannick Weber, svenske Viktor Arvidsson, Austin Watson och nyss nämnde Marek Mazanec. Ingen av de fyra har en löneträff över $700,000.
Likheter?
Det David Poile har gjort med klubben får mig att dra paralleller till det Chicago Blackhawks som vann tre Stanley Cup på sex år. Poile har inte bara lagt grunden med en bra stomme i form av ligans bästa toppfyra i försvaret och Filip Forsberg på långtidskontrakt; Nashville har alla sina draftval kvar de kommande två åren (samt New York Rangers sjätteval nästa år).
En general manager som tidigare tänkte över minsta affär och såg dom glida ur händerna har nu lärt sig att hantera atmosfären i ligan och det har gett resultat. Många av lagets ledande spelare är kontrakterade på långa avtal och även om man har en målvakt som kanske inte är top notch längre kommer laget att bära ändå. Det luktar framgång i Nashville. Det luktar Stanley Cup-final.
Frågetecken?
Det enda orosmolnet för Nashville är på målvaktsposten. Pekka Rinne blir 34 år i november och det finns en uppenbar risk att han är på nedgång. Hans facit är en bra säsong som följs upp av en sämre. Nu har han haft en sämre säsong och således borde en bättre vänta. Bakom honom har Nashville idag Marek Mazanec, 24 och finske talangen Juuse Saros, 21. Mazanec spelade 25 matcher i NHL under 2013-14, två matcher i NHL 2014-15 och noll matcher den gångna säsongen. Saros facit är en NHL-match. Med Carter Hutton borta (St Louis) ligger fältet öppet för en av de två mer okända att ta en plats. Många tippar att Saros tar platsen.
Svaret: Inget lag är starkare än sin svagaste spelare men det lag Nashville mönstrar kommer att kunna vinna matcher åt en skakig målvakt. Visst behöver en cup contender en stabil målvakt och det har man i Rinne. Än så länge. Dessutom har vi alla sett hur målvakter kommit in och dominerat när chansen uppstått; Devan Dubnyuk och Andrew Hammond under säsongen 2014-15 och nu senast Matt Murray i det Pittsburgh som – just det, vann Stanley Cup.
Förutom det ser jag ingenting som oroar. Laget är brett såväl offensivt som defensivt. Den bredaste defensiven är stärkt med en stark karaktär, en stark spelare och en stark underhållare. Det kanske farligaste laget i väst har just blivit starkare. Man har inte bara skeppat bort en spelare som lever på gamla meriter och tagit in en spelare som är på toppen av sin karriär. På ett smärtfritt sätt har man bytt ut en av sina viktigaste kuggar och har i skrivande stund ingen back över 27 år i truppen.
Framtiden
Framtiden ter sig olika för de två klubbar som genomförde den här blockbuster-traden. Många är de på olika bloggar och i olika poddar som spyr galla över hur Montreal Canadiens sköter sina affärer, och ser man till den här traden förstår jag dem allihop. Subban är bättre än Weber på precis allting. Han gör färre misstag, skapar fler chanser, är snabbare på skridskorna och är yngre.
Han är det Shea Weber en gång var.
De mörka molnen lägger sig runt Montreal Canadiens samtidigt som solen lyser allt starkare över Nashville Predators. Jag tror att Habs kan gå till slutspel nästa säsong. Men den kortsiktiga framgången stavas med största sannolikhet inte Shea Weber, den stavas Carey Price. En skadefri Carey Price kommer att ta Montreal till slutspel och risken är att de som blint litar på Habs ledning lägger för mycket vikt i Subban-traden. Detta kommer troligen att vara felaktigt.
Just nu har jag svårt att se något lag i Western Conference som på pappret är bättre rustade, på is och lönemässigt, än Nashville.
Nashville Predators ska inte bara gå till slutspel nästa år. Man ska gå riktigt långt. Med blockbuster moves kommer kraven. Poile har viftat med sin magikerstav. Nu är det upp till tränare Peter Laviolette och spelarna.
Allt blir poetiskt till slut, så även detta: PK Subban är det Shea Weber en gång var: en superstjärna med allt att vinna.
Nashville Predators är det Montreal Canadiens en gång var.
Ett storlag.
Vad händer i Montreal?
Att något inte stod rätt till i Montreal blev tydligt under våren när sprickan mellan PK Subban och Max Pacioretty bubblade upp. När de två sedan ”försonades” i en kram på en presskonferens i april försökte klubben vifta bort hela affären och menade att allt var över, men när jag tittar på den där kramen känns det som om Pacioretty kramar någon med mjältbrand. Han ville inte. Ville Subban?
Att klubben sedan svor dyrt och heligt att Pernell Karl Subban inte skulle tradas spädde på bilden man ville skapa av att allt var frid och fröjd.
Men Subbans attityd hade tydligen inte fallit väl ut med lagkamraterna. Han var ”för glad” efter förluster och elaka tungor menade att han använde Montreal Canadiens som språngbräda för sitt eget märke PK76. Är det verkligen en överraskning? Hur många stjärnor har inte gjort det? Hur många stjärnor har inte stått i intervjuer med kläder med sin egen logga på? Nej, det var något som bubblade under ytan.
Men: Jag förstår inte traden. Jag förstår inte hur man kan trada bort PK Subban. Det är bortom mig.
När jag inledde det här inlägget tänkte jag skriva att Montreal blev rånade, men det blev man inte.
Man var dumma och klantiga. Det enda smarta man gjorde – om man nu prompt skulle trada bort Subban – var att skicka honom till Western Conference.
Nashville – från klarhet till klarhet
Den gångna säsongen gick Nashville till den andra rundan i Stanley Cup-slutspelet. Detta med en Pekka Rinne som inte gjorde någon bättre säsong. Rinne har, sett under de senaste åren, spelat bra varannan säsong och i år, när Nashville fick fram en sjunde match, var statistiskt sett en dal i den berg-och-dalbana som är Rinnes karriär.
Under säsongen försvann backlöftet Seth Jones till Columbus Blue Jackets. I utbyte plockade general manager David Poile åt sig centern Ryan Johansen. Ett av ligans djupaste försvar tappade visserligen en av ligans mest spännande backar men in kom en (aningen oslipad) diamant i Johansen. Johansen, som hamnat i clinch med klubbledningen – och inte minst tränaren John Tortorella – i Blue Jackets, tackade för förtroendet och stod för 34 poäng på 42 matcher.
Förra veckan förlängde Poile kontraktet med sitt svenska superlöfte Filip Forsberg, Forsberg, som varit lagets bäste målskytt och poängplockare två år i rad. Det nya avtalet ger Forsberg sex miljoner dollar om året till och med 2021-22. Endast två spelare tjänar mer; PK Subban och Pekka Rinne. Att Poile vid tillkännagivandet sa att ”Filip är bland de bästa och mest dynamiska talanger vi någonsin har haft inom organisationen och en stor del i lagets framgång” visar också på hur stor Filip Forsberg är i klubben och att man inte tar hans poängskörd de senaste åren som en slump. Laget kommer att byggas runt Forsberg, och en annan pjäs.
Poile var nämligen inte klar. I torsdags slog bomben ned.
Det redan starka Nashville hade plockat in en av ligans bästa backar i PK Subban. Detta mot Shea Weber. Weber, som varit på nedgång och levt på sina meriter de senaste åren, är tyngre och långsammare än vad Nashville behöver. PK Subban byter Andrei Markov och Alexei Emelin mot Roman Josi, Mattias Ekholm och Ryan Ellis. Med PK Subban i klubben får Nashville en länk mellan anfall och försvar som inte är unik, men aningen sällsynt. Det många kritiker hakar upp sig på rörande PK Subban är det fåtal misstag han gör i egen zon. Det samma kritiker då förbiser är de 16-17 chanser han ligger bakom framåt. Per match.
Ekonomiskt?
I detta nu har Nashville dryga åtta miljoner dollar i löneutrymme. Nästa år ska man förnya kontraktet med Ryan Johansen, men tack vare att kontrakten för åldermännen Mike Ribeiro och Mike Fisher, båda 36, löper ut finns det en del utrymme att röra sig med. Gemensamt har de två en löneträff på $7.9 miljoner och de summorna kommer de inte att få när/om de förlänger. Och att Ryan Johansen ($4 miljoner) skulle vilja lämna klubben har jag svårt att tro. Andra avtal som löper ut är aningen billigare; nye Yannick Weber, svenske Viktor Arvidsson, Austin Watson och nyss nämnde Marek Mazanec. Ingen av de fyra har en löneträff över $700,000.
Likheter?
Det David Poile har gjort med klubben får mig att dra paralleller till det Chicago Blackhawks som vann tre Stanley Cup på sex år. Poile har inte bara lagt grunden med en bra stomme i form av ligans bästa toppfyra i försvaret och Filip Forsberg på långtidskontrakt; Nashville har alla sina draftval kvar de kommande två åren (samt New York Rangers sjätteval nästa år).
En general manager som tidigare tänkte över minsta affär och såg dom glida ur händerna har nu lärt sig att hantera atmosfären i ligan och det har gett resultat. Många av lagets ledande spelare är kontrakterade på långa avtal och även om man har en målvakt som kanske inte är top notch längre kommer laget att bära ändå. Det luktar framgång i Nashville. Det luktar Stanley Cup-final.
Frågetecken?
Det enda orosmolnet för Nashville är på målvaktsposten. Pekka Rinne blir 34 år i november och det finns en uppenbar risk att han är på nedgång. Hans facit är en bra säsong som följs upp av en sämre. Nu har han haft en sämre säsong och således borde en bättre vänta. Bakom honom har Nashville idag Marek Mazanec, 24 och finske talangen Juuse Saros, 21. Mazanec spelade 25 matcher i NHL under 2013-14, två matcher i NHL 2014-15 och noll matcher den gångna säsongen. Saros facit är en NHL-match. Med Carter Hutton borta (St Louis) ligger fältet öppet för en av de två mer okända att ta en plats. Många tippar att Saros tar platsen.
Svaret: Inget lag är starkare än sin svagaste spelare men det lag Nashville mönstrar kommer att kunna vinna matcher åt en skakig målvakt. Visst behöver en cup contender en stabil målvakt och det har man i Rinne. Än så länge. Dessutom har vi alla sett hur målvakter kommit in och dominerat när chansen uppstått; Devan Dubnyuk och Andrew Hammond under säsongen 2014-15 och nu senast Matt Murray i det Pittsburgh som – just det, vann Stanley Cup.
Förutom det ser jag ingenting som oroar. Laget är brett såväl offensivt som defensivt. Den bredaste defensiven är stärkt med en stark karaktär, en stark spelare och en stark underhållare. Det kanske farligaste laget i väst har just blivit starkare. Man har inte bara skeppat bort en spelare som lever på gamla meriter och tagit in en spelare som är på toppen av sin karriär. På ett smärtfritt sätt har man bytt ut en av sina viktigaste kuggar och har i skrivande stund ingen back över 27 år i truppen.
Framtiden
Framtiden ter sig olika för de två klubbar som genomförde den här blockbuster-traden. Många är de på olika bloggar och i olika poddar som spyr galla över hur Montreal Canadiens sköter sina affärer, och ser man till den här traden förstår jag dem allihop. Subban är bättre än Weber på precis allting. Han gör färre misstag, skapar fler chanser, är snabbare på skridskorna och är yngre.
Han är det Shea Weber en gång var.
De mörka molnen lägger sig runt Montreal Canadiens samtidigt som solen lyser allt starkare över Nashville Predators. Jag tror att Habs kan gå till slutspel nästa säsong. Men den kortsiktiga framgången stavas med största sannolikhet inte Shea Weber, den stavas Carey Price. En skadefri Carey Price kommer att ta Montreal till slutspel och risken är att de som blint litar på Habs ledning lägger för mycket vikt i Subban-traden. Detta kommer troligen att vara felaktigt.
Just nu har jag svårt att se något lag i Western Conference som på pappret är bättre rustade, på is och lönemässigt, än Nashville.
Nashville Predators ska inte bara gå till slutspel nästa år. Man ska gå riktigt långt. Med blockbuster moves kommer kraven. Poile har viftat med sin magikerstav. Nu är det upp till tränare Peter Laviolette och spelarna.
Allt blir poetiskt till slut, så även detta: PK Subban är det Shea Weber en gång var: en superstjärna med allt att vinna.
Nashville Predators är det Montreal Canadiens en gång var.
Ett storlag.
