Min egen VM-krönika!

Redan i höstas bestämde jag med min kompis Markus att vi skulle åka till Stockholm och hockey-vm, vi såg när biljetterna skulle släppas och valde ut vilka matcher vi skulle se. Därefter bokade vi både hotell och matchbiljetterna och nedräkningen var igång.

Ishockey-VM i Sverige, en folkfest att se fram emot och för min del var det första mästerskapet jag sett live. (om man bortser från Fotbolls-EM för funktionsnedsatta som anordnades i min hemstad Härnösand någon gång på 90-talet)
Vi kom ner till Stockholm på kvällen den 11 maj, och redan utanför hotellet såg jag att det var väldigt många lettiska supportrar. Dom skulle sedan visa sig vara en dominerade del av stadsbilden under resten av vistelsen i huvudstaden, men vi kommer dit senare.

Vi hade införskaffat varsin hjälm inför VM, jag hade en jofa-variant med VM-trycket fram medan Markus skaffat en lite nyare jofa-hjälm som användes på bl.a 90-talet. Det första som händer när vi ska gå in på arenan inför matchen mellan Slovakien-Österrike är att en man från Göteborg som står och tar emot publiken skrattar och säger ”Det var en jävla snygg hjälm du har, hörru”. Även senare under kvällen får jag kommentarer från specifikt göteborgare, och det är kanske lätt att dra parallellen att det har med internetpersonligheten Goilarn att göra.

Matchen mellan Slovakien och Österrike blir betydligt mer spännande än vad man väntat sig på förhand, Österrike tar en tidig ledning som Slovakien lyckas kvittera först i tredje perioden. Men där emellan blev jag blixtförälskad i det här världsmästerskapets maskot Beaty!

Beaty kom ut med skridskor på isen till Michael Jacksons dänga ”Beat it” och hetsade igång publiken att klappa, först ena sidan och sedan den andra för att se vem som lät högst. Efter det gjorde han ett antal bejublade besök på läktaren under matchens gång. Beaty kunde hoppa två-tre rader nedåt för att skrämma någon som satt oförberedd på läktaren, han kunde ställa sig och göra ett trustfall över en bänkrad, och han kunde stjäla platsen av någon som inte var där och lägga upp fötterna på den som satt på raden nedanför.

När några i publiken kom in sent efter en periodpaus pekade Beaty på jumbotronen och sedan på sin imaginära klocka som för att tala om att dom var sena.
Beaty gick också runt på händer och klättrade på räcken, så att döma av atleticiteten måste det ha varit en akrobat eller gymnast eller liknande som dolde sig under dräkten.

Den tredje dagen vi var på match kom vi in lite för sent efter en paus mellan Slovakien-Frankrike, då talade våra slovakiska stolsgrannar om att Beaty hade varit där och slängt ut våra popcorn på golvet! Beaty gick hem både hos barn och vuxna och var enormt populär på läktarna, men jag märkte till min besvikelse när jag kom hem att det inte framgick en enda sekund under tv-sändningarna från hockey-VM. Det finns säkert tiotusentals selfies som tagits med Beaty under mästerskapet!

Min favoritstund med Beaty kom nog ändå under Sverige-Lettland. Jag kom på mig själv med att tänka på att jag inte hade sett maskoten när han plötsligt kom inspringande ”streakande”, utan hockeytröjan och byxorna, på läktaren och blev utkastad av vakterna.
Det är inte utan anledning som jag köpte en mjukismaskot av Beaty som nu pryder mitt kontor på jobbet.

Min upplevelse av detta VM har varit över all förväntan. Det har varit jättesmidig inpASSEring i arenan, väldigt trevliga människor från alla möjliga länder och lättsam stämning i arenan. Upplevelsen har blivit lite mindre bra dels på grund av att de flesta matcher som inte innehållit Sverige har blivit långt ifrån utsålda, och kioskpriserna har varit omtalade som direkt supporterfientliga i media. Som helhet så har jag ändå varit supernöjd med vad jag själv har upplevt, och jag har även fått figurera på Svenskafans sociala medier några gånger under mästerskapet.

Runtom arenan fanns det både fan zone och även några restauranger som intogs av supportrar från olika länder. Dom tidigare nämnda letterna hade stuga på Grekiska kolgrillsbaren medan det var lite mer blandat på övriga ställen som ligger nära Avicii arena.

Sveriges insats i hemma-vm då? Jag är inte förvånad att det inte blev final, för det kändes långa vägar att det här laget saknade killer instinct runt motståndarmålet. Jag var inne på en fjärdeplats för laget när jag tippade innan turneringen. Då hade jag förvisso Kanada och Tjeckien som topp två med USA som trea, så jag kan inte skryta med att vara nån höjdartippare ändå.

Tre Kronor gjorde ett bra gruppspel fram tills man kom till matchen mot Slovenien. Istället för att göra processen kort med dom och sedan slå av på farten valde man att spela halvhjärtat anfallsspel och skjuta 60 skott där bara 4 ledde till mål!
Även mot Frankrike kändes det avslaget, och det kändes som man inte riktigt hämtade sig ifrån det innan matchen mot Kanada, och är man inte påslagna mot lag från Nordamerika förlorar man.

Efter en förlust mot kanadickerna fick Sverige ta sig an tjeckerna i kvartsfinalen man ändå varit klara för ett tag. Där hittade man hålen hos den tjeckiska målvakten tidigt, och kunde ta sig vidare till semin komfortabelt.

Kanske för bekvämt? Sverige kom ut till semifinal mot USA helt utan geist och tro, och det kan man som sagt inte göra mot nordamerikaner för då blir man straffad. Sverige kom knappt ut ur egen zon och hade tre skott framåt på den första perioden, man fick vara lite nöjd att det inte var större siffror än 0-2 i baken.

Där och då hade en tränare med stake bytt målvakt och gjort andra ändringar i laget för att försöka komma ikapp, som absolut senast vid 0-3. Nu kom förändringar först efter 0-4 i den andra perioden, och då var det redan för sent.
Det blev en pinsam förlust med 2-6 i ett läge där man hade chansen att få en drömfinal på hemmaplan mot ett sämre mostånd nu när både Kanada, Tjeckien och Finland åkt ut.

Tyvärr har det blivit en vana att åka ut tidigare i turneringar under Sam Hallam, precis som plattmatcher vid elimineringarna har blivit. Inte konstigt då att han får kritiska frågor i sändningen efter uttåget, frågor han hanterade lite si och så.
Det blev lite "Fy fan vad dåligt, vi ses en annan gång"-vibbar a la Janne Andersson i studion när Erik Granqvist och till viss del Niklas Jihde körde frågestund i studion efter slutsignalen.
Man såg på Hallam att han inte var road, han kanske känner att han är inne i en negativ trend som landslagstränare och känner pressen?
Han fick väl en liten respit när Sverige tog bronset framför danskarna (som på vägen bragdartat slagit Kanada i kvarten) men det finns ändå ledande hockeyexperter som skriver och frågar om Hallam kan sitta kvar över OS. Jag låter min egen åsikt vara oskrivet då jag följt landslagshockeyn (utanför VM) för lite på senare år.

Som avslutning vill jag bara säga att som ungdom såg jag alltid fram emot årskrönikor och mästerskapskrönikorna som kom på tv, nu har jag för första gången fått skriva en egen typ av VM-krönika. 15-åriga jag hade sagt WOW till en sån chans, både att få se ett mästerskap på plats och särskilt att få skriva om det.

Tack för att ni orkat läsa ända hit!