Som supporter håller man allt som oftast fast vid sitt favoritlag. Man svävar på moln vid framgångarna och våndas vid motgångarna. Men hur förhåller man sig till favoritspelare?
Varför har man fastnat för just sin favoritspelare? Vad är det som gör honom så bra? Hur får man ur mest av honom? Hur ser man på en spelares uppgång och fall? Vad skulle hända om han skulle byta lag?
Vi kollar av läget med olika fans och är framme hos New Jersey-supportern Simon Strömberg – vars favoritspelare är Petr Sykora.
---
Vad är det som gör just Petr Sykora till din favoritspelare?
Sykora är en barndomshockeykärlek som aldrig svalnat. Vi går långt tillbaka. Och här gäller det att vara tydlig: det har ingenting med hans kvalitet, spelstil eller liknande att göra. Det är 100% en känsla. Sen är jag sannolikt den enda svensk som älskar honom på den här nivån, vilket gör det extra kul. Finns ju inget tråkigare än sena 80-talister som har ”Foppa” som idol, eller hur?
Vad tycker du var hans styrkor?
Det som utmärkte sig genom hela karriären var hans näsa för mål, vilket grundade sig i ett riktigt bra skott. Han hade en quick release, både handledsskott och slagskott. Bra på att maskera skotten. Under första delen av karriären var han också känd som en bra skridskoåkare, men det trappade av med åren.
Så skottet är det som gjorde honom till en väldigt stabil och jämn målskytt. Ett tag, om jag inte minns fel, hade han den längsta aktiva sviten i NHL med säsonger i rad med minst 20 gjorda mål. En underskattad siffra kan jag tycka, då secondary scoring är svårt att hitta. Sen var hans kemi med Patrik Elias magisk.
Och svagheter?
Jag såg nästintill ingen NHL-hockey innan det började streamas, så under hans mest relevanta period har jag ingen egen uppfattning om hans svagheter rent spelmässigt. Men han var aldrig kapabel att på egen hand bära en kedja, än mindre ett lag.
Han var en duktig komplementspelare, men aldrig någon superstjärna. Åtminstone inte som enskild spelare. Var ju inte speciellt stor eller fysisk, så kanske hade han blivit mer framstående idag, när försvararna inte kan brotta ner dig ostraffat.
När fick du först upp ögonen, och intresset, för honom?
NHL98. Hur många svarar det? Gissar en hel del. Sen minns jag inte om jag började gilla honom för att han spelade i Devils, eller om jag började gilla Devils på grund av Sykora. Men de två hänger ihop. Att det blev just Sykora baserades på hans stencoola efternamn och att han hade nummer 17, vilket jag också bar under pojkhockeytiden.
Sen, om jag ska vara ärlig, tyckte jag han såg rätt ball ut också. Rockade en riktigt fet mittbena på fotot i NHL98. Det bästa var att han fick 99 i ranking på NHL 2000 eller 2001, då kände jag mig som tidernas bästa talangscout.
Minns du något från hans rookieår? Och vad var det som gjorde att han fick gå ner i AHL efterföljande år?
Nej, jag var för liten. Men som fan läser man ju på. Efter att GM Lou Lamoriello ropat ut namnet ”Petri Sykora” vid draften 1995 tog han klivet rakt in i NHL. Rookiesäsongen var riktigt bra. Sykora togs ut i All-Rookie Team och var en av få målskyttar i ett Devils som var regerande mästare, men bommade slutspel.
Säsongen därpå genomgick han en sophomore slump, så mycket mer spännande än så var inte hans degradering. Funkade inte med nya kedjekamrater och vips så blev det AHL. Men där var han alldeles för bra. Har ju faktiskt ett riktigt fint karriärsfacit i AHL med 28 mål och 55 poäng på 50 matcher.
Några år senare tog det fart för honom på allvar – vad var det som gjorde att han kunde ta det klivet?
Han var ju en högt ansedd talang, men nycken till att det verkligen tog fart var hans kemi med Patrik Elias. De fick varandra att blomma ut. Elias blev den mer dominante på sikt, men Sykora hade tveklöst en stor betydelse för Elias utveckling också. De utgjorde två tredjedelar av ligans bästa kedja åren 2000-2001.
Robbie Ftorek, som coachade Devils under största delen av grundserien 2000, var den som verkligen gav tjeckerna en skjuts i karriären genom att placera de rätt.
Minns du med vilka kedjekamrater man fick ut mest av honom?
Som precis nämnt är ju Elias den första man tänker på, men även Jason Arnott som då blev den tredje länken i ”The A Line”. År 2000 ledde de Devils till Stanley Cup-seger, året därpå till en Game 7 i finalen mot Colorado (som givetvis är mest ihågkommen för att Ray Bourque fick lyfta bucklan).
Men Den trion var nästintill ostoppbar. Arnott stod för musklerna, medan Sykora och Elias stod för fart och spelskicklighet. De fick dock ett abrupt slut. Säsongen 2001-2002 var magin som bortblåst mitt under säsongen trejdades Arnott till Dallas Stars och under sommaren försvann Sykora till Anaheim.
2000 vann han Stanley Cup med New Jersey och var Devils bästa målskytt i slutspelet, men hur stor del i den titeln tycker du att han hade?
Målskyttar kan man aldrig få nog av, men kedjan hade större betydelse än Sykora som individ. Har aldrig hört att han skulle varit ämne för Conn Smythe Trophy exempelvis. Kanske hade vi värderat det annorlunda idag? Men som en tredjedel av den viktigaste kedjan ska ha ändå ha credd.
2002 lämnade han för Anaheim. Hur kändes det? Och hur var det att se honom spela Stanley Cup-final mot New Jersey?
Jag hade blivit förberedd ett par år tidigare. Då läste jag min Pro Hockey och såg namnet Petr Sykora i Washingtons trupp. Tårarna rann, jag var verkligen ledsen. Men sen insåg jag att ”aha, det finns två Petr Sykora i NHL”. Likväl var det tungt. Vid den tidpunkten var dessutom Anaheim mitt absoluta hatlag i NHL, så det var två olyckor.
Minns jag nåddes av nyheten när jag var på semester i Turkiet. Ett stort hål fyllde min mage. Men livet går vidare. Var lite delade känslor när det var finalspel, vilket för övrigt var de första NHL-matcherna jag någonsin sett på tv. Hjärtat stannade dock hos Devils, så var glad när de tog hem bucklan. Led dock med Sykora, det ska jag inte sticka under stolen med.
Hur noggrant följde du honom under de efterföljande åren? Hur kändes det när han vann Stanley Cup med Pittsburgh 2009?
Rätt närgånget ändå, blev ju lättare ju mer som blev tillgängligt på nätet. Den stora sorgen var att han ju slajdade runt mellan mina absolut mest avskydda lag. Rangers i synnerhet, men även Penguins. Visst var det kul att han fick en andra ring med dem, men det var knappt värt det. Var ändå skönt när han slutligen landade i ett sympatiskt lag som Minnesota, även om hans stint där var kort.
Hur reagerade du när han gjorde comeback i Devils 2011 efter ett år i Europa? Och vad minns du av hans prestationer den säsongen?
Det var ren och skär lycka. Svårt att förklara. Man var ju rätt säker på att det inte skulle ske. Men han lappade ihop relationen med Lou Lamoriello, fick ett try-outkontrakt som han briljerade på, tog en plats och gjorde – givetvis – sina 20+ mål.
Minns att han såg rätt trög ut, men kemin med Elias var kvar och skottet var fortfarande giftigt. Dundrade in ett antal mål direkt på tek. Nådde ju helt oväntat Stanley Cup-finalen, där man dock föll mot Kings.
Var ändå smått magiskt att få se min idol spelade i rätt färger. Även om någon okänd och irrelevant ryss hade lagt beslag på nummer 17 så han fick nöja sig med 15…
Sykora är en av fyra spelare som gjorde minst 20 mål mellan 98/99 och 08/09 – hur högt håller du honom i ett historiskt perspektiv?
Jag tycker, som tidigare nämnt, att jämnheten i målskyttet är underskattat. Inte minst under den tidsepoken. Så klart kommer han aldrig att gå till historien som ”en av de stora”, men tycker ändå att han är något underskattad.
Över 1000 NHL-matcher, sex Stanley Cup-finaler (två ringar), pålitlig målproduktion genom hela karriären och en tredjedel av en av millennieskiftets mest dominanta kedjor. Det förtjänar mer respekt än vad han får hos gemene NHL-tyckare. Ett namn man som NHL-intresserad ska känna till.
---
Hur ser du på Petr Sykora?
Varför har man fastnat för just sin favoritspelare? Vad är det som gör honom så bra? Hur får man ur mest av honom? Hur ser man på en spelares uppgång och fall? Vad skulle hända om han skulle byta lag?
Vi kollar av läget med olika fans och är framme hos New Jersey-supportern Simon Strömberg – vars favoritspelare är Petr Sykora.
---
Vad är det som gör just Petr Sykora till din favoritspelare?
Sykora är en barndomshockeykärlek som aldrig svalnat. Vi går långt tillbaka. Och här gäller det att vara tydlig: det har ingenting med hans kvalitet, spelstil eller liknande att göra. Det är 100% en känsla. Sen är jag sannolikt den enda svensk som älskar honom på den här nivån, vilket gör det extra kul. Finns ju inget tråkigare än sena 80-talister som har ”Foppa” som idol, eller hur?
Vad tycker du var hans styrkor?
Det som utmärkte sig genom hela karriären var hans näsa för mål, vilket grundade sig i ett riktigt bra skott. Han hade en quick release, både handledsskott och slagskott. Bra på att maskera skotten. Under första delen av karriären var han också känd som en bra skridskoåkare, men det trappade av med åren.
Så skottet är det som gjorde honom till en väldigt stabil och jämn målskytt. Ett tag, om jag inte minns fel, hade han den längsta aktiva sviten i NHL med säsonger i rad med minst 20 gjorda mål. En underskattad siffra kan jag tycka, då secondary scoring är svårt att hitta. Sen var hans kemi med Patrik Elias magisk.
Och svagheter?
Jag såg nästintill ingen NHL-hockey innan det började streamas, så under hans mest relevanta period har jag ingen egen uppfattning om hans svagheter rent spelmässigt. Men han var aldrig kapabel att på egen hand bära en kedja, än mindre ett lag.
Han var en duktig komplementspelare, men aldrig någon superstjärna. Åtminstone inte som enskild spelare. Var ju inte speciellt stor eller fysisk, så kanske hade han blivit mer framstående idag, när försvararna inte kan brotta ner dig ostraffat.
När fick du först upp ögonen, och intresset, för honom?
NHL98. Hur många svarar det? Gissar en hel del. Sen minns jag inte om jag började gilla honom för att han spelade i Devils, eller om jag började gilla Devils på grund av Sykora. Men de två hänger ihop. Att det blev just Sykora baserades på hans stencoola efternamn och att han hade nummer 17, vilket jag också bar under pojkhockeytiden.
Sen, om jag ska vara ärlig, tyckte jag han såg rätt ball ut också. Rockade en riktigt fet mittbena på fotot i NHL98. Det bästa var att han fick 99 i ranking på NHL 2000 eller 2001, då kände jag mig som tidernas bästa talangscout.
Minns du något från hans rookieår? Och vad var det som gjorde att han fick gå ner i AHL efterföljande år?
Nej, jag var för liten. Men som fan läser man ju på. Efter att GM Lou Lamoriello ropat ut namnet ”Petri Sykora” vid draften 1995 tog han klivet rakt in i NHL. Rookiesäsongen var riktigt bra. Sykora togs ut i All-Rookie Team och var en av få målskyttar i ett Devils som var regerande mästare, men bommade slutspel.
Säsongen därpå genomgick han en sophomore slump, så mycket mer spännande än så var inte hans degradering. Funkade inte med nya kedjekamrater och vips så blev det AHL. Men där var han alldeles för bra. Har ju faktiskt ett riktigt fint karriärsfacit i AHL med 28 mål och 55 poäng på 50 matcher.
Några år senare tog det fart för honom på allvar – vad var det som gjorde att han kunde ta det klivet?
Han var ju en högt ansedd talang, men nycken till att det verkligen tog fart var hans kemi med Patrik Elias. De fick varandra att blomma ut. Elias blev den mer dominante på sikt, men Sykora hade tveklöst en stor betydelse för Elias utveckling också. De utgjorde två tredjedelar av ligans bästa kedja åren 2000-2001.
Robbie Ftorek, som coachade Devils under största delen av grundserien 2000, var den som verkligen gav tjeckerna en skjuts i karriären genom att placera de rätt.
Minns du med vilka kedjekamrater man fick ut mest av honom?
Som precis nämnt är ju Elias den första man tänker på, men även Jason Arnott som då blev den tredje länken i ”The A Line”. År 2000 ledde de Devils till Stanley Cup-seger, året därpå till en Game 7 i finalen mot Colorado (som givetvis är mest ihågkommen för att Ray Bourque fick lyfta bucklan).
Men Den trion var nästintill ostoppbar. Arnott stod för musklerna, medan Sykora och Elias stod för fart och spelskicklighet. De fick dock ett abrupt slut. Säsongen 2001-2002 var magin som bortblåst mitt under säsongen trejdades Arnott till Dallas Stars och under sommaren försvann Sykora till Anaheim.
2000 vann han Stanley Cup med New Jersey och var Devils bästa målskytt i slutspelet, men hur stor del i den titeln tycker du att han hade?
Målskyttar kan man aldrig få nog av, men kedjan hade större betydelse än Sykora som individ. Har aldrig hört att han skulle varit ämne för Conn Smythe Trophy exempelvis. Kanske hade vi värderat det annorlunda idag? Men som en tredjedel av den viktigaste kedjan ska ha ändå ha credd.
2002 lämnade han för Anaheim. Hur kändes det? Och hur var det att se honom spela Stanley Cup-final mot New Jersey?
Jag hade blivit förberedd ett par år tidigare. Då läste jag min Pro Hockey och såg namnet Petr Sykora i Washingtons trupp. Tårarna rann, jag var verkligen ledsen. Men sen insåg jag att ”aha, det finns två Petr Sykora i NHL”. Likväl var det tungt. Vid den tidpunkten var dessutom Anaheim mitt absoluta hatlag i NHL, så det var två olyckor.
Minns jag nåddes av nyheten när jag var på semester i Turkiet. Ett stort hål fyllde min mage. Men livet går vidare. Var lite delade känslor när det var finalspel, vilket för övrigt var de första NHL-matcherna jag någonsin sett på tv. Hjärtat stannade dock hos Devils, så var glad när de tog hem bucklan. Led dock med Sykora, det ska jag inte sticka under stolen med.
Hur noggrant följde du honom under de efterföljande åren? Hur kändes det när han vann Stanley Cup med Pittsburgh 2009?
Rätt närgånget ändå, blev ju lättare ju mer som blev tillgängligt på nätet. Den stora sorgen var att han ju slajdade runt mellan mina absolut mest avskydda lag. Rangers i synnerhet, men även Penguins. Visst var det kul att han fick en andra ring med dem, men det var knappt värt det. Var ändå skönt när han slutligen landade i ett sympatiskt lag som Minnesota, även om hans stint där var kort.
Hur reagerade du när han gjorde comeback i Devils 2011 efter ett år i Europa? Och vad minns du av hans prestationer den säsongen?
Det var ren och skär lycka. Svårt att förklara. Man var ju rätt säker på att det inte skulle ske. Men han lappade ihop relationen med Lou Lamoriello, fick ett try-outkontrakt som han briljerade på, tog en plats och gjorde – givetvis – sina 20+ mål.
Minns att han såg rätt trög ut, men kemin med Elias var kvar och skottet var fortfarande giftigt. Dundrade in ett antal mål direkt på tek. Nådde ju helt oväntat Stanley Cup-finalen, där man dock föll mot Kings.
Var ändå smått magiskt att få se min idol spelade i rätt färger. Även om någon okänd och irrelevant ryss hade lagt beslag på nummer 17 så han fick nöja sig med 15…
Sykora är en av fyra spelare som gjorde minst 20 mål mellan 98/99 och 08/09 – hur högt håller du honom i ett historiskt perspektiv?
Jag tycker, som tidigare nämnt, att jämnheten i målskyttet är underskattat. Inte minst under den tidsepoken. Så klart kommer han aldrig att gå till historien som ”en av de stora”, men tycker ändå att han är något underskattad.
Över 1000 NHL-matcher, sex Stanley Cup-finaler (två ringar), pålitlig målproduktion genom hela karriären och en tredjedel av en av millennieskiftets mest dominanta kedjor. Det förtjänar mer respekt än vad han får hos gemene NHL-tyckare. Ett namn man som NHL-intresserad ska känna till.
---
Hur ser du på Petr Sykora?
