Det är svårt att vara general manager. Jobbet är krävande och du måste blidka många, från kräsna ägare till ännu kräsnare fans. Dina insatser bedöms i stod grad av hur andra personer – coacher och spelare i första hand – utför sina jobb.
Det ter sig kanske inte helt orimligt att man drar sig mot det trygga, det okontroversiella och det fega. De flesta personerna vill väl behålla sina jobb, i synnerhet om jobbet är roligt och välbetalt, och då blir man kanske mindre benägen att ta stora risker.
Det är därför det är så roligt när mod belönar sig.
Och om det är någonting som David Poile har visat upp, så är det mod.
De senaste åren har han tagit några omvälvande beslut i Nashville – beslut som skakade om organisationen i grunderna och som skickade organisationen i en ny, osäker, riktning.
Beslutet att matcha Philadelphias offer sheet till Shea Weber låg inte i Poiles händer. Det behövde förankras och godkännas högre upp i hierarkin. Det var trots allt $56 miljoner som skulle betalas ut över de fyra första säsongerna.
Förmodligen var det viktigt för Nashville att matcha budet, med tanke på vilka signaler det sände – både intern och externt. Det var ett styrkebesked – man hade de ekonomiska musklerna för att kunna hävda sig med de rikaste lagen. Efter att ha tappat flera framträdande spelare behöll man nu the face of the franchise.
Beslutet att matcha det budet lade också grunderna för det ”nya” Nashville.
När behovet av en förstacenter inte gick att undgå gick man helt enkelt ut och skaffade sig en i Ryan Johansen. Han hade etablerat sig på allvar i Columbus så priset blev högt – man fick offra Seth Jones. Att offra en ung högerfattad back med extrem potential är alltid svårt. Man riskerade att ge bort en av ligans bästa backar över de kommande tio åren. Men behovet av en förstacenter var uppenbart. Poile tog ett svårt beslut och betalade priset.
Även om man betalade ett högt pris var det något man kunde undvara. Nashville hade redan tillgång till en fin försvarsbesättning och löste ett problem genom att ge upp något man hade i överflöd. Det kan tyckas vara en logisk lösning, men det krävs mod för att ge upp en sådan back.
Ett halvår senare kom nästa chans. Oförklarligt nog tyckte Montreal att det var något fel på PK Subban. Samma organisation som bytte till sig Andrew Shaw tröttnade på Subban för ”character issues”. Men det här är inte en text vigd åt att ifrågasätta Canadiens-ledningens kompetens… även om det är skoj också.
Nashville fick en möjlighet att byta ut Shea Weber mot PK Subban. Fyra år efter det stora beslutet att matcha hans offer sheet. Fyra år där man hade betalat ut $56 miljoner i lönekostnader. Kaptenen, ledaren, ikonen och publikfavoriten.
Det kan tyckas vara logiskt att ge upp den 30-årige veteranen som sitter på ett dyrt kontrakt till 2026, vars spel dessutom hade börjat falla av. Framför allt när ersättaren är några år yngre och har ett kontrakt till 2022. Men Weber var något utöver det vanliga i Nashville. Han var organisationens stora spelare, där och då såväl som historiskt – och det var inte allt för länge sedan som man hade investerat oerhört mycket för att säkerställa att han skulle bli kvar i organisationen.
Att göra sig av med honom så pass tätt inpå den investeringen är inget enkelt beslut att ta. Röster högre upp i hierarkin kan mycket väl sätta sig emot det. Kanske måste man strida för det. Men Poile genomförde bytet. Även om man skulle få den yngre och bättre spelaren är det en blockbuster och vattendelare utan dess like – och det, om något, krävde mod.
Två händelser kommer sannolikt att definitiva David Poiles arv i Nashville. Båda involverar Shea Weber. Och båda krävde ett stort mod.
Nu har inte Nashville och Poile bara gjort fantastiska saker. Det var till exempel Poile som betalade en 1st rounder för Paul Gaustad. Det tog också en väldigt lång tid för Predators och Poile att nå framgång – kanske för lång tid? I år är första gången man tog sig förbi andrarundan, trots mer eller mindre slagkraftiga lag tidigare.
Men någonting har hänt med Nashville de senaste åren. Organisationen ser ut att ha stabiliserats och blivit tryggare. Men framför allt har Poile vågat. Han har satsat. Han har tagit de modiga besluten. Men han har inte varit dumdristig eller övermodig. Han har inte gömt sig bakom det alldagliga och okontroversiella för att få arbetstrygghet.
Vem vet var Nashville skulle stå idag om det inte vore för Johansen och Subban. Båda två har lyft Predators och presterat fantastisk hockey. Vägen till slutspelet var inte spikrak den här säsongen. Men man tog sig dit – och väl där föll allting på plats. Johansen centrar en av ligans giftigaste kedjor, och hans frånvaro kommer bli märkbar oavsett om det blir Pittsburgh eller Ottawa i finalen. Subban stängde ner Jonathan Toews, Vladimir Tarasenko och Ryan Getzlaf samtidigt som han har gjort tio poäng på 16 matcher.
Nu har David Poile snart varit Nashvilles general manager i 20 år. Långsiktighet är beundransvärt och något alla bör sträva efter. Men förnyar man sig inte kommer man slå knut på sig själv. You either die a hero, or live long enough to see yourself become the villain – ett citat som inte är helt opassande i det sammanhanget och som kan praktiseras på en viss tränare i norra London.
Poile har förnyat sig. Med ökad stabilitet har han visat ny beslutsamhet och nytt mod. Och det har betalat sig. Det finns något vackert över när mod belönar sig.
Det ter sig kanske inte helt orimligt att man drar sig mot det trygga, det okontroversiella och det fega. De flesta personerna vill väl behålla sina jobb, i synnerhet om jobbet är roligt och välbetalt, och då blir man kanske mindre benägen att ta stora risker.
Det är därför det är så roligt när mod belönar sig.
Och om det är någonting som David Poile har visat upp, så är det mod.
De senaste åren har han tagit några omvälvande beslut i Nashville – beslut som skakade om organisationen i grunderna och som skickade organisationen i en ny, osäker, riktning.
Beslutet att matcha Philadelphias offer sheet till Shea Weber låg inte i Poiles händer. Det behövde förankras och godkännas högre upp i hierarkin. Det var trots allt $56 miljoner som skulle betalas ut över de fyra första säsongerna.
Förmodligen var det viktigt för Nashville att matcha budet, med tanke på vilka signaler det sände – både intern och externt. Det var ett styrkebesked – man hade de ekonomiska musklerna för att kunna hävda sig med de rikaste lagen. Efter att ha tappat flera framträdande spelare behöll man nu the face of the franchise.
Beslutet att matcha det budet lade också grunderna för det ”nya” Nashville.
När behovet av en förstacenter inte gick att undgå gick man helt enkelt ut och skaffade sig en i Ryan Johansen. Han hade etablerat sig på allvar i Columbus så priset blev högt – man fick offra Seth Jones. Att offra en ung högerfattad back med extrem potential är alltid svårt. Man riskerade att ge bort en av ligans bästa backar över de kommande tio åren. Men behovet av en förstacenter var uppenbart. Poile tog ett svårt beslut och betalade priset.
Även om man betalade ett högt pris var det något man kunde undvara. Nashville hade redan tillgång till en fin försvarsbesättning och löste ett problem genom att ge upp något man hade i överflöd. Det kan tyckas vara en logisk lösning, men det krävs mod för att ge upp en sådan back.
Ett halvår senare kom nästa chans. Oförklarligt nog tyckte Montreal att det var något fel på PK Subban. Samma organisation som bytte till sig Andrew Shaw tröttnade på Subban för ”character issues”. Men det här är inte en text vigd åt att ifrågasätta Canadiens-ledningens kompetens… även om det är skoj också.
Nashville fick en möjlighet att byta ut Shea Weber mot PK Subban. Fyra år efter det stora beslutet att matcha hans offer sheet. Fyra år där man hade betalat ut $56 miljoner i lönekostnader. Kaptenen, ledaren, ikonen och publikfavoriten.
Det kan tyckas vara logiskt att ge upp den 30-årige veteranen som sitter på ett dyrt kontrakt till 2026, vars spel dessutom hade börjat falla av. Framför allt när ersättaren är några år yngre och har ett kontrakt till 2022. Men Weber var något utöver det vanliga i Nashville. Han var organisationens stora spelare, där och då såväl som historiskt – och det var inte allt för länge sedan som man hade investerat oerhört mycket för att säkerställa att han skulle bli kvar i organisationen.
Att göra sig av med honom så pass tätt inpå den investeringen är inget enkelt beslut att ta. Röster högre upp i hierarkin kan mycket väl sätta sig emot det. Kanske måste man strida för det. Men Poile genomförde bytet. Även om man skulle få den yngre och bättre spelaren är det en blockbuster och vattendelare utan dess like – och det, om något, krävde mod.
Två händelser kommer sannolikt att definitiva David Poiles arv i Nashville. Båda involverar Shea Weber. Och båda krävde ett stort mod.
Nu har inte Nashville och Poile bara gjort fantastiska saker. Det var till exempel Poile som betalade en 1st rounder för Paul Gaustad. Det tog också en väldigt lång tid för Predators och Poile att nå framgång – kanske för lång tid? I år är första gången man tog sig förbi andrarundan, trots mer eller mindre slagkraftiga lag tidigare.
Men någonting har hänt med Nashville de senaste åren. Organisationen ser ut att ha stabiliserats och blivit tryggare. Men framför allt har Poile vågat. Han har satsat. Han har tagit de modiga besluten. Men han har inte varit dumdristig eller övermodig. Han har inte gömt sig bakom det alldagliga och okontroversiella för att få arbetstrygghet.
Vem vet var Nashville skulle stå idag om det inte vore för Johansen och Subban. Båda två har lyft Predators och presterat fantastisk hockey. Vägen till slutspelet var inte spikrak den här säsongen. Men man tog sig dit – och väl där föll allting på plats. Johansen centrar en av ligans giftigaste kedjor, och hans frånvaro kommer bli märkbar oavsett om det blir Pittsburgh eller Ottawa i finalen. Subban stängde ner Jonathan Toews, Vladimir Tarasenko och Ryan Getzlaf samtidigt som han har gjort tio poäng på 16 matcher.
Nu har David Poile snart varit Nashvilles general manager i 20 år. Långsiktighet är beundransvärt och något alla bör sträva efter. Men förnyar man sig inte kommer man slå knut på sig själv. You either die a hero, or live long enough to see yourself become the villain – ett citat som inte är helt opassande i det sammanhanget och som kan praktiseras på en viss tränare i norra London.
Poile har förnyat sig. Med ökad stabilitet har han visat ny beslutsamhet och nytt mod. Och det har betalat sig. Det finns något vackert över när mod belönar sig.
