NHL100: Den första tröjan att pensioneras

Numera är det vanligt att lagen i NHL pensionerar tröjor till höger och vänster. En bra bit över 100 tröjor har pensionerats i ligan, flera tröjor är inofficiellt pensionerade och somliga är hedrade, vilket innebär att de fortfarande skulle kunna användas.
 
På sina håll – enbart bland Original Six-lagen – har samma nummer pensionerats för två spelare och totalt har sju spelare fått sitt nummer pensionerat i två olika lag. Wayne Gretzky har fått sin tröja pensionerad över hela ligan.
 
Det har genom åren varit en stor heder att få tröjan pensionerad och hissad i taket. Men var fick traditionen sin början?
 
Den första tröjan att pensioneras
 
Det kom att dröja relativt många år innan NHL:s första tröja pensionerades och traditionen tog egentligen fart först under 70-talet. Ligans första match spelades i december 1917 och först 17 år senare, 1934, var det dags för den första tröjan att pensioneras.
 
I december 1933 fick nämligen Irvine ”Ace” Baileys karriär ett abrupt slut när han blev allvarligt skadad av Eddie Shore. Något år tidigare hade han vunnit Stanley Cup med Toronto och ytterligare något år tidigare var han ligans bästa poängplockare och målskytt.
 
Efter skadan tvingades alltså Bailey avsluta sin karriär och när Maple Leafs höll en välgörenhetsmatch för honom offentliggjorde man också att hans tröja – nummer 6 – skulle pensioneras. Toronto och Bailey blev alltså det första laget och spelaren att pensionera en tröja, och sagan bakom är en fascinerande sådan.
 
En av ligans poängbästa spelare
 
Ace Bailey var en toppspelare i ligan. Säsongen 26/27 blev hans första NHL-säsong och han placerade sig på sjätteplatsen i poängligan under sin debutsäsong. Den efterföljande säsongen nådde han inte samma höjder, men säsongen 28/29 gjorde han såväl mest mål som poäng i ligan.
 
44 matcher gav 22 mål och 32 poäng. Bailey överträffade därmed namn som Nels Stewart, Howie Morenz, Frank Boucher och Bill Cook. Han stod sedan för ytterligare två 20-målssäsonger innan karriären började plana ut under början av 30-talet. Säsongen 31/32 var han däremot en del av det Toronto-lag som vann Stanley Cup, den första segern på tio år – och nästa seger kom att dröja tio år till.
 
Under de fem säsongerna mellan 26/27 och 30/31 var Bailey den femte bästa spelaren i ligan, sett till antalet poäng – och det inkluderar mellansäsongen 27/28, då han bara mäktade med tolv poäng på 43 matcher.
 
1933 var Bailey inte direkt på toppen av sin karriär, men han var ändå en respekterad 30-åring när Eddie Shore avslutade hans karriär.
 
Skallfrakturen
 
Den 12 december 1933 spelade Toronto mot Boston i Boston Garden. Bruins hade varit grundseriens bästa lag föregående säsong, medan Maple Leafs hade förlorat Stanley Cup-finalen mot New York Rangers. Det var alltså ett spännande möte som väntade – men att matchen skulle gå till historien var det nog inte många som trodde på förhand.
 
I den andra perioden var olyckan framme. Under ett numerärt underläge fick Toronto-backen King Clancy in en rejäl tackling på Bostons försvarare Eddie Shore, regerande MVP och en av den erans främsta backar. Shore for upp och tänkte ge sig efter Clancy för att ta hämnd. Men i förvirringen efter tacklingen tog han istället sikte på Bailey.
 
Shore slog undan benen på Bailey med hjälp av sin klubba. Baileys huvud slog i isen först och han drabbades av en skallfraktur. Red Horner, Baileys lagkamrat, blev så arg att han sänkte Shore med ett enda knytnävsslag.
 
Bailey togs snabbt till sjukhuset i Boston, men man fruktade för hans liv. Innan dess hade Bailey återfått medvetandet under en kort stund, och då passade Shore på att be om ursäkt.
 
”It’s all part of the game”, hade Bailey svarat innan han återigen tappade medvetandet.
 
Timmar kvar att leva
 
På sjukhuset gavs Bailey bara några timmar att leva. Läkarna opererade genom natten och de efterföljande dagarna. Det sågs som troligt att han skulle avlida, men nya, riskfyllda, operationer genomfördes – och prognoserna var så dystra att Bailey till och med fick den sista smörjelsen.
 
Efter flera operationer fick läkarna upp hoppet om Bailey, även om de efterföljande dagarna var högst osäkra. Det tydliggjordes att Shore skulle anklagas för dråp om Bailey avled och han stängdes av på obestämd tid. Avstängningen fastställdes senare till 16 matcher, en tredjedel av säsongen.
 
Överraskande nog återhämtade sig Bailey stadigt och i mitten av januari var han tillräckligt stark för att flyttas till Toronto. I takt med att han blev allt bättre föreslogs det också att en välgörenhetsmatch skulle spelas för honom. Det bestämdes att Toronto skulle möta ett All Star-lag bestående av spelare från ligans övriga lag – och tidernas första All Star-match var ett faktum.
 
Tröjan pensioneras
 
Matchen spelades den 14 februari 1934. Under ceremonin inför matchen presenterades de medverkande spelarna och hälsade på Bailey. Eddie Shore hade tagits ut i All Star-laget och i startuppställningen och när han närmade sig Bailey tystnade de 14 000 åskådarna. Bailey räckte fram handen och när duon hälsade på varandra jublade publiken.
 
De medverkande spelarna fick sina All Star-tröjor på isen och ceremonin avslutades med att Bailey själv fick sin tröja. När Conny Smythe – Torontos ägare – räckte över tröjan till Bailey förklarade han också att ingen Toronto-spelare någonsin skulle bära nummer 6 igen. Tidernas första tröja hade alltså pensionerats.
 
På den här tiden var det ofta en våldsam hockey som spelades, men All Star-matchen hade en väldigt vänskaplig prägel och det fysiska spelet lyste med sin frånvaro. Toronto vann matchen med 7-3 och knappt $21 000 hade samlats ihop till Bailey. Han fick ytterligare $6 000 av Boston, från en separat insamling.
 
Pappans revolver
 
Ace Baileys tragiska öde gav historiska följder. Traditionen att pensionera någons tröja sjösattes, även om det som sagt dröjde några årtionden innan det tog fart på allvar. Den första All Star-matchen spelades i hans ära och de kommande åren spelades ytterligare några välgörenhetsmatcher för spelare. All Star-matcherna blev dock ett årligt återkommande spektakel först 1947, men nog såddes det första fröet i och med Baileys match.
 
Berättelsen om Baileys olycka är en högst fascinerande sådan. Men tacklingen i sig, hur han besegrade oddsen de efterföljande timmarna och så småningom återhämtade sig utgör dock inte det enda.
 
I samband med överfallet i Boston satte sig Baileys far på ett tåg till Boston, med en revolver som sällskap och avsikten att döda Eddie Shore. Toronto fick dock reda på planerna och lyckades möta upp med honom. Där lyckades de få i honom sömnpiller och kunde så småningom ta revolvern ifrån honom, och skicka tillbaka honom till Kanada.
 
När Conn Smythe, på plats i Boston Garden, försökte ta sig ner till Torontos omklädningsrum stoppades han av Bruins-fans. En av dem anklagade Bailey för att filma – vilket fick Smythe att ge honom ett slag över käken. Toronto-ägaren anklagades för överfall i samband med den situationen och fick spendera natten i fängelse.
 
Efter skadan tvingades Bailey avsluta sin karriär, men stannade kvar inom hockeyn. Han blev bland annat universitetscoach och arbetade i Maple Leafs Garden. 1975 valdes Bailey in i Hall of Fame och vid 88 års ålder avled han 1992.
 
---
 
Källor: hhof.com, Sports Illustrated, Wikipedia