Resten av den dagens stridigheter kom mestadels att utgöras av en lönlös, ack stundtals tapper, kamp för sörmlänningarnas räkning. Men dagen gick icke att rädda, ty kalmariterna visste ej att vika, blott att segra!
Vadandes i den begynnande nattens mörker inleddes en reträtt genom den tjocka dimman för att åter ta sig norrut längst med den långa kuststräckan. Det har berättats att mången sörmlänning uti febriga hallucinationer såg hägringar av röda spöken titta fram bakom tall och gran.
När det stått klart att det istäckta slagfältet åter var i kalmariternas ägo inleddes festligheter, utan att disciplinen för den delen kom att lida. Brännvin delades inte ut, men med hyllningarna var det vackrare. Fanor hissades och folket, som äntligen kunde andas ut, var snara att stämma upp i hyllningssång för att hedra de som, så väl och tappert, hade kämpat.
Rådslag hölls och där var man eniga i att snart ta upp jakten på den flyende fienden. Vapenvård och andra nödvändiga rutiner hade redan börjat ombesörjas av rustmästare Persson. Kriget var långt ifrån över, men man hade vunnit en viktig seger den dagen.
Det har sagts, att medan sörmlänningarna hankade och haltade sig fram genom dom karga, mörka och ogästvänliga Smålandsskogarna, så blev samtidigt en ny generation kalmariter till under den natten.
