AIK
2025-04-26 16:52
Säsongssamanfattning 2024-25 Del 1
Säsongen är över. Ska vi vara nöjda? Missnöjda? Lite av varje? Det är som alltid upp till var och en. Jag har satt ihop en krönika i tre delar om vad som hände under året och vad man kan hoppas att det som skett ska utmynna i inför kommande säsong. Första avsnittet kommer här och heter The Åkerblom era.
Mattias Lundqvist
The Åkerblom Era
AIK gick in i säsongen 2024-25 med ett ganska optimistiskt mindset. Marcus Åkerblom hade rekryterats som ny head coach med asistenter Hallberg och Andersson. Topp-sex var en uttalad målsättning och även om det blandades och gavs på försäsongen så innehöll den en meriterande storseger mot Brynäs. Vi var nog många som tänkte att det här ska nog bli bra.
Jag begrep heller aldrig snacket där s k experter uttryckte att AIK - liksom många andra lag i ligan - kom till säsong med ett nästan helt nytt lag. Så förhöll det sig faktiskt inte. Visst målvakterna var båda nya (det börjar bli en vana) och ett antal nyförvärv hade presenterats - återkommer till dessa strax.
Kvar fanns - som jag ser det - ändå en tydlig stomme med spelare som Eric Norin, Alfred Barklund, Filip Windlert och Tom Hedberg på backsidan. Stommen bland forwards var Daniel Muzito Bagenda, Rasmus Rudslätt, Oscar Nord, Christoffer Björk, Oskar Magnusson och Gerry Fitzgerald. Visst, flera hade lämnat men att ha tio spelare kvar ger ändå en viss kontinuitet med hockeyallsvenska mått mätt. Utöver målvakterna upplevdes förlusterna av Zion Nybeck, Mathew Maione och Richard Gynge som de kännbaraste tappen. De övriga Nordamerkanerna mer eller mindre slutade ju att leverera efter ungefär halva förra säsongen.
De namn som skulle ersätta kändes bra och laget borde inte bli sämre, tänkte jag när jag läste namn som Scott Pooley, Lukas Zetterberg, sena förvärvet Jordy Bellerive och hett jagade backen Simon Åkerström. När säsongens första nedsläpp stod för dörren var känslan god. Sedan började eländet. Nye målvaktsettan Victro Brattsröm underpresterade, petades och blev skadad. Jonathan Stålberg tycktes ändå vara en god ersättare.
Nu hjälpte det föga att Stålberg gjorde vad han kunde. De första månaderna bjöd på fler förluster än vinster och sådana siffror gör inget topplag. Dessutom såg spelet andefattigt ut. Tydliga idéer gick inte att se och truppen tycktes andas missnöje. Vi var nog många som fick upplevelsen att Åkerblom inte hade truppen med sig.
Muzito Bagenda bänkades, rätt eller fel får andra avgöra. Zetterberg som värvats som tänkbar skyttekung fick inte till målskyttet. Våra nordamerikaner levde inte upp till den kvalitet man kan kräva. Jag menar, när vi tar in spelare från USA och Kanada ske det vara killar som gör skillnad, inte killar som typ bara platsar i laget.
När resultat uteblir, supportrar tröttnar och kräver bättring i olika sociala medier och - inte minst - när en spelartrupp som på pappret ska vara bättre än den niondeplats laget hade i inledningen av december och dessutom ser ut att vara håglösa och missnöjda brukar lösningen vara att sparka tränaren.
Så blev det även i AIK:s fall och den andra december entledigades Marcus Åkerblom från sitt uppdrag som huvudtränare för AIK-hockey. Ingen av oss visste i det skedet om beslutet var bra eller dåligt. Vad skulle komma härnäst? Fanns det några tänkbara tränare lediga?
Det gjorde det och nog kittlade det lite när vi fick veta att den nye chefen skulle heta Roger Melin. Ändå fanns det ett visst tvivel. Varför vill Melin riskera sitt rykte som legendar i AIK-kretsar med en trupp som inte verkar vara så bra som vi trott? Roger var 68 år fyllda och man undrade lite över hur hungrig han skulle vara. Hade han kvar den där Roger-Melin-magin från förr?
Svar skulle komma ganska snart. Nämndas bör dock att säsongens mediokra inledning ledde till ytterligare stabsförändringar. Efter Melins inträde dröjde det inte jättelänge innan Stefan "Myran" Gustavasson kom in som VD och sportchefen Pajen Persson lämnade till förmån för LASSE Johansson. Vad skulle hända i säsongens andra hälft? frågade vi oss. Inom några dagar kommer del två av säsongssammanfattningen. Ge er till tåls.
AIK gick in i säsongen 2024-25 med ett ganska optimistiskt mindset. Marcus Åkerblom hade rekryterats som ny head coach med asistenter Hallberg och Andersson. Topp-sex var en uttalad målsättning och även om det blandades och gavs på försäsongen så innehöll den en meriterande storseger mot Brynäs. Vi var nog många som tänkte att det här ska nog bli bra.
Jag begrep heller aldrig snacket där s k experter uttryckte att AIK - liksom många andra lag i ligan - kom till säsong med ett nästan helt nytt lag. Så förhöll det sig faktiskt inte. Visst målvakterna var båda nya (det börjar bli en vana) och ett antal nyförvärv hade presenterats - återkommer till dessa strax.
Kvar fanns - som jag ser det - ändå en tydlig stomme med spelare som Eric Norin, Alfred Barklund, Filip Windlert och Tom Hedberg på backsidan. Stommen bland forwards var Daniel Muzito Bagenda, Rasmus Rudslätt, Oscar Nord, Christoffer Björk, Oskar Magnusson och Gerry Fitzgerald. Visst, flera hade lämnat men att ha tio spelare kvar ger ändå en viss kontinuitet med hockeyallsvenska mått mätt. Utöver målvakterna upplevdes förlusterna av Zion Nybeck, Mathew Maione och Richard Gynge som de kännbaraste tappen. De övriga Nordamerkanerna mer eller mindre slutade ju att leverera efter ungefär halva förra säsongen.
De namn som skulle ersätta kändes bra och laget borde inte bli sämre, tänkte jag när jag läste namn som Scott Pooley, Lukas Zetterberg, sena förvärvet Jordy Bellerive och hett jagade backen Simon Åkerström. När säsongens första nedsläpp stod för dörren var känslan god. Sedan började eländet. Nye målvaktsettan Victro Brattsröm underpresterade, petades och blev skadad. Jonathan Stålberg tycktes ändå vara en god ersättare.
Nu hjälpte det föga att Stålberg gjorde vad han kunde. De första månaderna bjöd på fler förluster än vinster och sådana siffror gör inget topplag. Dessutom såg spelet andefattigt ut. Tydliga idéer gick inte att se och truppen tycktes andas missnöje. Vi var nog många som fick upplevelsen att Åkerblom inte hade truppen med sig.
Muzito Bagenda bänkades, rätt eller fel får andra avgöra. Zetterberg som värvats som tänkbar skyttekung fick inte till målskyttet. Våra nordamerikaner levde inte upp till den kvalitet man kan kräva. Jag menar, när vi tar in spelare från USA och Kanada ske det vara killar som gör skillnad, inte killar som typ bara platsar i laget.
När resultat uteblir, supportrar tröttnar och kräver bättring i olika sociala medier och - inte minst - när en spelartrupp som på pappret ska vara bättre än den niondeplats laget hade i inledningen av december och dessutom ser ut att vara håglösa och missnöjda brukar lösningen vara att sparka tränaren.
Så blev det även i AIK:s fall och den andra december entledigades Marcus Åkerblom från sitt uppdrag som huvudtränare för AIK-hockey. Ingen av oss visste i det skedet om beslutet var bra eller dåligt. Vad skulle komma härnäst? Fanns det några tänkbara tränare lediga?
Det gjorde det och nog kittlade det lite när vi fick veta att den nye chefen skulle heta Roger Melin. Ändå fanns det ett visst tvivel. Varför vill Melin riskera sitt rykte som legendar i AIK-kretsar med en trupp som inte verkar vara så bra som vi trott? Roger var 68 år fyllda och man undrade lite över hur hungrig han skulle vara. Hade han kvar den där Roger-Melin-magin från förr?
Svar skulle komma ganska snart. Nämndas bör dock att säsongens mediokra inledning ledde till ytterligare stabsförändringar. Efter Melins inträde dröjde det inte jättelänge innan Stefan "Myran" Gustavasson kom in som VD och sportchefen Pajen Persson lämnade till förmån för LASSE Johansson. Vad skulle hända i säsongens andra hälft? frågade vi oss. Inom några dagar kommer del två av säsongssammanfattningen. Ge er till tåls.
