Det sägs att den andra säsongen alltid är den svåraste. Det gäller serier på Netflix, kärlekar som gått igenom sin första vinter – och hockeylag som tagit sig upp i SHL. För Brynäs är det här ingen floskel, utan just nu en bitter sanning.
Tidigare säsonger var sagan vi alla behövde. En klubb i ruiner som reste sig ur HockeyAllsvenskan, tog SHL med storm, vann grundserien, nådde en final och byggde nytt kapital – både på isen, i finanserna och i självkänslan. Gävle log igen. Det var som att fabriksröken lättade, som om staden äntligen drog ett djupt andetag efter år av kvävning.
Men sagor är till sin natur korta. Verkligheten däremot är uthållig och ibland skoningslös. Och när Brynäs gick in i den här säsongen var det inte längre som ödmjuka nykomlingar – utan som ett lag som förväntades vinna. Truppens stomme var, näst intill, intakt, namnen var stora, Nicklas Bäckström bar en sorts symbolisk krona över hela Gästrikland. Rubrikerna var ljusa, rubrikerna var många. Även jag skrev dem i termer av guldiga nyanser.
Femton matcher senare står Brynäs elva i tabellen. Fjorton poäng, knappt hälften av fjolårets utdelning vid samma tid. Och man undrar – hur kan det här laget, med alla dessa stjärnor och med samma stomme, plötsligt kan kännas så främmande? De borde inte vara så här svårtolkat. Det borde inte gå så här illa...
Just nu känns Brynäs som kvittot på lagidrottens eviga, komplexa, fråga; när något som en gång fungerade plötsligt rasar ihop, när en längre tid av segervisshet plötsligt möter en helt annan verklighet. Och ingen förstår hur eller varför.
När verkligheten går på tvärs med förväntningarna reagerar vi människor ofta likadant, oavsett om det handlar om hockey, politik eller livet självt. Vi letar gärna de enkla lösningarna, syndabockar – snabbaste vägen ur det som är eländigt. Sparka tränaren. Skicka iväg någon spelare. Värva in någon annan. Agera!
Men Brynäs har gått den vägen förr, gång på gång. Resultatet blev bara ruiner, splittring och en förening som tappade hela sin identitet. Vi vet det där...
Det är inte dit vi ska igen. Inte när arenan fortfarande fylls kväll efter kväll, inte när staden fortfarande bär på förhoppningar, när hemmaklacken fortfarande sjunger in i det sista och spelarna själva fortfarande har en tro på sig själva. För det finns något att bygga vidare på – fragment av den där ishockeyn vi såg i våras: individuella skickligheten, kreativiteten, förmågan att hålla puckar och styra tempot. Vi ser bitar av det idag.
Men detaljerna avgör: Effektiviteten saknas, försvarsspelet famlar och special teams brister. Små, små marginaler som skiljer framgångens glädjerop från tvivel och misstro. Och kanske är det just där nyckeln ligger: i att förstå att det här inte är fortsättningen på en saga, utan början på den krassa verkligheten i hur svår liga SHL ändå är.
För andra säsongen efter avancemang har egentligen aldrig handlat om att upprepa mirakel. De handlar om att bevisa att man kan överleva utan dem. Att stå stadigt och bygga något som håller längre än några få magiska vårar. Som brynäsare behöver vi kanske, för stunden, omvärdera klubbens självbild och inse att vi är just i den säsongen. Den andra.
Brynäs behöver tålamod – och Brynäs har förtjänat vårt, ditt och mitt tålamod. För kunskapen i laget finns där: i föreningen, i ledarskapet och hos spelarna. Hittar de bara tillbaka till tryggheten, till tron på sin egen grund – då kan den här säsongen fortfarande vändas. Kanske inte till en saga vi blivit bortskämda med. Men till en fortsättning värd att tro på.
