Att spelare skiftar mellan att vara center och winger eller hoppar mellan höger- och vänsterback är tämligen vanligt. Desto mer ovanligt och i synnerhet uppseendeväckande är det när forwards går ner i försvaret eller när backar kliver upp som forwards – på permanent basis.
Därför ska vi titta närmare på några av de mest framträdande spelarna att byta position mitt under karriären. Här tar vi sikte på spelarna högst upp i hierarkin och utfyllnadsspelare som tvingades eller kunde alternera exkluderas. Spelare som John Scott – hur stor legendstatus han än må ha – inkluderas alltså inte. Vi bortser även från spelare som bytte position innan de tog sig till proffsligorna, Wendel Clark är exempelvis ett sådant namn.
---
Spelarna som bytte position:
Red Kelly
Red Kelly är ansiktet utåt för positionsbyten. Under 50-talet, i Detroit, var han en av ligans bästa backar. Flera gånger om var han den back som gjorde mest poäng i ligan och han vann tidernas första Norris Trophy 1954. Vidare belönades han med Lady Byng Trophy vid tre tillfällen och blev uttagen till NHL:s First All-Star Team sex gånger.
Men det var inte bara individuella framgångar i Red Wings. Under sin tid i organisationen var Kelly med om att vinna Stanley Cup vid fyra tillfällen. Men det kom att bli en skilsmässa från Detroit – en inte helt smärtfri sådan. Detroits general manager Jack Adams ska ha blivit upprörd över att Kelly avslöjade en tidigare skada och skakade snabbt fram en trade till New York Rangers. Det var däremot ingenting som Kelly kunde tänka sig – utan någon trade blev det först när Torontos coach Punch Imlach övertalade honom att komma till Maple Leafs.
Imlach hade storslagna planer för Kelly och efter 846 matcher som back fick han kliva upp som center. Kelly nådde inte riktigt samma stjärnstatus som forward, men var under resterande del av sin karriär en högst kompetent sådan. Han fick ofta gå upp mot motståndarnas bästa spelare och hade en stor del i Frank Mahovlichs genombrott.
Efter traden till Toronto spelade han ytterligare sju säsonger – och vann Stanley Cup vid fyra nya tillfällen. Kelly fick även en fjärde och sista Lady Byng Trophy. När han tackade för sig 1967 hade han spelat 1316 matcher och gjort 823 poäng (281+542). Vid det tillfället var det enbart Gordie Howe som hade spelat fler matcher än honom och bara sex spelare hade gjort mer poäng än Kelly.
Noterbart är att Kellys åtta Stanley Cup-titlar är den bästa noteringen genom tiderna om man exkluderar Montreal-spelare. Han är även den enda spelaren – om vi än en gång exkluderar Montreal-spelare – som har varit en del av två olika dynastier.
I en historisk överblick är Red Kelly ett stort namn, vars arv kanske inte riktigt uppmärksammas så mycket som det borde. Hans #4 hänger visserligen i taket i såväl Toronto som Detroit, men det dröjde till 2016 respektive 2019 innan det blev av.
I det här lilla sammanhanget står Red Kelly ut som den klart främsta spelaren att permanent byta position mitt under karriären.
---
Mark Howe
Det kan inte ha varit helt enkelt att behöva skapa sig en egen hockeykarriär i skuggan av Gordie Howe, men Mark Howe löste den utmaningen galant. Under 80-talet var han en av toppbackarna i NHL och bildade ett mycket effektivt par med Brad McCrimmon i Philadelphia.
Någon Norris Trophy blev det aldrig, men han var en av finalisterna vid tre tillfällen och deltog i flera All Star-matcher. Mark Howe var, kort och gott, en kraft att räkna med från blålinjen – men han hade spenderat tidigare delar av sin karriär längre fram i banan.
Howe kom nämligen fram som en winger. Det var som winger han etablerade sig i WHA – tillsammans med pappa Gordie och storebror Marty i Houston Aeros – och där vann han både Acvo Trophy, två gånger om, och Lou Kaplan Trophy (årets rookie) 1974.
Några år senare hade Howe blivit försvarare på permanent basis och fortsatte alltså att vara en toppback även i NHL. Från 79/80 till 89/90 var det exempelvis enbart Paul Coffey, Ray Bourque och Doug Wilson som gjorde mer poäng än Howe. Än idag är han den back som har gjort flest mål i numerärt underläge.
Mark Howes storhet kan bland annat illustreras med det faktum att han en gång – när han spelade både forward och back – blev uttagen till Mid-Season All Star-laget som forward – bara för att bli uttagen i All Star-laget efter säsongen som back.
---
Dit Clapper
Dit Clapper är ett legendariskt namn från NHL:s tidigare år. Under 30- och 40-talet gjorde han sig ett namn som har levt vidare in i historien. Karriären inleddes redan 1927 och sträckte sig till 1947, där han gjorde de sista åren som spelande coach. Han representerade enbart Boston och hans #5 hänger i taket i TD Garden.
När Clapper kom fram gjorde han det som försvarare, men legendaren Art Ross experimenterade med honom som forward – och det blev succé. Han gjorde sitt första NHL-mål i sitt första byte och det dröjde inte länge innan Clapper var något alldeles speciellt. Tillsammans med Cooney Weiland och Dutch Gainor bildade han den ikoniska kedjan ”Dynamite Line”.
Säsongen 29/30 gjorde Clapper hela 41 mål på 44 matcher – tidernas tredje bästa notering vid tillfället. När karriären tog slut stod Clapper med tre Stanley Cup-titlar, mer än någon annan i Bostons historia. Han var också den första spelaren att spela 20 säsonger och hans 833 matcher var mest genom tiderna innan Maurice Richard tog över rekordet.
Men innan karriären var över hade Clapper hunnit byta position. Halvvägs in i NHL-karriären tog han nämligen klivet ner till försvaret igen. Veteranen parades ihop med Eddie Shore, en annan ikon från ligans tidiga år, och framgångarna var omedelbara. Clapper blev uttagen i All Star-laget under de kommande åren – han är därmed en av ytterst få att vara en All Star som både forward och back – och han vann två av sina cuper från försvaret.
---
Babe Siebert
När Babe Siebert slog sig in i NHL säsongen 25/26 gjorde han det som winger. Under rookieåret gjorde han 16 mål och totalt 24 poäng på 35 matcher. Hans Montreal Maroons gick och vann Stanley Cup direkt och Siebert noterades för tre poäng under de fyra finalmatcherna. Det var för övrigt det sista året som Stanley Cup var en utmanarbuckla – från 1927 och framåt är det enbart NHL som har gjort upp om titeln.
Siebert kom att bilda den legendariska ”S Line” med Nels Stewart och Hooley Smith. Det var kanske framför allt Stewart och Smith som var de stora stjärnorna, men Siebert var ingen fripassagerare. Han hade sina bästa år under 30-talets början och brukade då husera strax bakom toppskiktet i poängligan.
Under säsongen 31/32 stod han på toppen av sin karriär med 21 mål och 39 poäng på 48 matcher – det räckte till en åttondeplats i såväl NHL:s poängliga som skytteliga – men Maroons hade ekonomiska problem och tvingades offra Siebert. Flyttlasset gick till New York och Rangers, där han vann sin andra Stanley Cup-titel redan under sitt första år.
Sieberts spel såg däremot ut att vara på nedgång och Rangers tröttnade redan under hans andra säsong. Karriären gick vidare i Boston – där han också tog klivet ner i försvaret. Karriären fick ny fart och han tog plats i NHL:s First All-Star Team vid flera tillfällen. Mitt i allting blev han bortbytt till Montreal Canadiens och säsongen 36/37 – hans första i Canadiens – vann han Hart Trophy.
Som forward var Siebert en mycket duktig komplementspelare till andra toppspelare, men han lyfte i försvaret. Skador gjorde att han fick sluta 1939 och han gick direkt från lagkapten till ny coach i Canadiens. Tyvärr hann Siebert aldrig coacha Canadiens, utan han drunknade under sommaren 1939.
---
Ebbie Goodfellow
1929 klev Ebbie Goodfellow in i NHL och Detroit. Under sin andra säsong smällde han in 25 mål och stod för 48 poäng på 44 matcher. Hans 25 mål var franchiserekord under en tid och 48 poäng räckte till en andraplats i poängligan.
Några år in på sin NHL-karriär tog han klivet ner i försvaret och blommade ut. 1936 och 1937 tog han sitt Red Wings till två raka Stanley Cup-titlar och ytterligare några år senare tilldelades han Hart Trophy. Han blev även uttagen i All Star-laget vid några tillfällen.
1943 vann han sin tredje och sista Stanley Cup. Skador begränsade honom under slutskedet av karriären, men det året ersatte han tillfälligt Detroits avstängde coach Jack Adams i slutspelet och guidade Detroit till cupen. Efter den titeln tackade han för sig.
Någon Norris Trophy fanns inte under hans karriär, men nog skulle Goodfellow ha haft god chans att vinna den titeln vid något tillfälle om den skulle ha funnits?
---
Brent Burns
Permanenta positionsbyten är inte allt för vanligt i den moderna eran men vi har två färska exempel, där Brent Burns är det ena. Han var en winger när han draftades, men skolades kvickt om till försvarare.
Under början av sin karriär fick han ofta hoppa mellan forwards- och försvarsbesättningen. Efter traden från Minnesota till San José satte Sharks upp honom som permanent forward och Burns skötte sig hyfsat. Det stora genombrottet kom dock först när han väl lyftes ner som permanent back igen.
Sedan dess har Burns sniffat på 30 mål vid två tillfällen, öser in poäng och har vunnit en Norris Trophy. I försvaret har Burns tillhört ligans toppskikt i flera år, medan han mest var en duglig spelare som forward. Det gör att han får kliva åt sidan för hans föregångare om vi ska rangordna dem på något sätt.
---
Dustin Byfuglien
Likt Brent Burns är Dustin Byfuglien en spelare som har bytt position under den här eran. Han draftades som back, men fick regelbundet agera forward för Chicago. Vi minns exempelvis hans uppmärksammade bataljer med Chris Pronger i finalserien 2010.
Efter traden till Atlanta klev han ner i försvaret och har i många år varit en poängmaskin från blålinjen. Byfuglien har gjort 20-talet mål vid flera tillfällen och låg ofta kring 50-talet poäng. Men precis som Burns får Byfuglien stå i skuggan av föregångarna, även om förmågan att byta position i modern tid är högst respektingivande.
---
Honorable mentions:
Charlie Conacher
Charlie Conacher kan inte riktigt sorteras in i samma fack som Red Kelly och Dit Clapper, även om även han är en ikon från 30-talet. Det var nämligen först under sin två sista säsonger som Conacher klev ner från sin forwardsposition till försvaret, och då inte på permanent basis. Långt tidigare hade Conacher dessutom varit målvakt under sina första år som hockeyspelare.
Som forward var Conacher en av ligans mest fruktade målskyttar under 30-talet. Han gjorde flest mål vid flera tillfällen och vann poängligan ett par gånger. ”The Big Bomber”, som han kallades, hade ett mäktigt skott och gjorde fina avtryck med ”The Kid Line”. Conacher blev bland annat den första Toronto-spelaren att göra fem mål i en och samma match. 1932 vann han karriärens enda Stanley Cup.
Skador tog ut sin rätt och Conacher blev såld – som man kunde bli på den tiden – till Detroit. Efter en säsong i Red Wings avslutades karriären med två år i New York Americans, där han ofta tog en plats på blålinjen.
---
Sergei Fedorov
Sergei Fedorov är ofta spelaren man pekar på när positionsbyten kommer på tal. Den briljanta centern fick då och då kliva ner som försvarare i såväl Detroit som Columbus. Det finns bland annat ett känt citat från Detroits Jim Devellano, där han är övertygad om att Fedorov skulle ha kunnat vinna Norris Trophy.
Oavsett hur fantastisk Fedorov var som försvarare får han nöja sig med ett hedersomnämnande på den här listan. Han klev trots allt bara ner i försvaret under perioder och inte för gott.
---
Sami Kapanen
När skadeproblemen var som värst för Philadelphia under slutspelet 2004 tog Sami Kapanen klivet ner i försvaret, något man hade experimenterat med tidigare. Trots att han inte var den största spelaren skötte han sig utmärkt och var framträdande även i försvaret.
---
Milt Schmidt
Boston-legendaren Milt Schmidt var en mycket framträdande spelare under 30- och 40-talet, där hans ”Kraut Line” – med Woody Dumart och Bobby Bauer – dominerade. Säsongen 39/40 toppade Schmidt poängligan medan hans kedjekamrater delade på andraplatsen och tio år senare vann han Hart Trophy.
Det blev två Stanley Cup-titlar som spelare och ytterligare två som general manager under 70-talet. Schmidt är framför allt en center av högsta klass, men fick regelbundet göra matcher som försvarare när behovet uppstod.
---
Phil Housley
Phil Housley vann aldrig någon Stanley Cup, men han är vida ansedd som en av tidernas främsta försvarare. Det är enbart Brett Hull och Mike Modano som har gjort mer poäng än honom av amerikanska spelare och Housley var med om framgångarna i såväl World Cup 1996 som OS 2002.
Vad många kanske inte vet är att Housley ursprungligen var forward. Under collegeåren skolades han om till försvarare och det var som försvarare han gjorde sig ett namn. Under perioder av sina första år i NHL experimenterade man dock med Housley som forward.
Därför ska vi titta närmare på några av de mest framträdande spelarna att byta position mitt under karriären. Här tar vi sikte på spelarna högst upp i hierarkin och utfyllnadsspelare som tvingades eller kunde alternera exkluderas. Spelare som John Scott – hur stor legendstatus han än må ha – inkluderas alltså inte. Vi bortser även från spelare som bytte position innan de tog sig till proffsligorna, Wendel Clark är exempelvis ett sådant namn.
---
Spelarna som bytte position:
Red Kelly
Red Kelly är ansiktet utåt för positionsbyten. Under 50-talet, i Detroit, var han en av ligans bästa backar. Flera gånger om var han den back som gjorde mest poäng i ligan och han vann tidernas första Norris Trophy 1954. Vidare belönades han med Lady Byng Trophy vid tre tillfällen och blev uttagen till NHL:s First All-Star Team sex gånger.
Men det var inte bara individuella framgångar i Red Wings. Under sin tid i organisationen var Kelly med om att vinna Stanley Cup vid fyra tillfällen. Men det kom att bli en skilsmässa från Detroit – en inte helt smärtfri sådan. Detroits general manager Jack Adams ska ha blivit upprörd över att Kelly avslöjade en tidigare skada och skakade snabbt fram en trade till New York Rangers. Det var däremot ingenting som Kelly kunde tänka sig – utan någon trade blev det först när Torontos coach Punch Imlach övertalade honom att komma till Maple Leafs.
Imlach hade storslagna planer för Kelly och efter 846 matcher som back fick han kliva upp som center. Kelly nådde inte riktigt samma stjärnstatus som forward, men var under resterande del av sin karriär en högst kompetent sådan. Han fick ofta gå upp mot motståndarnas bästa spelare och hade en stor del i Frank Mahovlichs genombrott.
Efter traden till Toronto spelade han ytterligare sju säsonger – och vann Stanley Cup vid fyra nya tillfällen. Kelly fick även en fjärde och sista Lady Byng Trophy. När han tackade för sig 1967 hade han spelat 1316 matcher och gjort 823 poäng (281+542). Vid det tillfället var det enbart Gordie Howe som hade spelat fler matcher än honom och bara sex spelare hade gjort mer poäng än Kelly.
Noterbart är att Kellys åtta Stanley Cup-titlar är den bästa noteringen genom tiderna om man exkluderar Montreal-spelare. Han är även den enda spelaren – om vi än en gång exkluderar Montreal-spelare – som har varit en del av två olika dynastier.
I en historisk överblick är Red Kelly ett stort namn, vars arv kanske inte riktigt uppmärksammas så mycket som det borde. Hans #4 hänger visserligen i taket i såväl Toronto som Detroit, men det dröjde till 2016 respektive 2019 innan det blev av.
I det här lilla sammanhanget står Red Kelly ut som den klart främsta spelaren att permanent byta position mitt under karriären.
---
Mark Howe
Det kan inte ha varit helt enkelt att behöva skapa sig en egen hockeykarriär i skuggan av Gordie Howe, men Mark Howe löste den utmaningen galant. Under 80-talet var han en av toppbackarna i NHL och bildade ett mycket effektivt par med Brad McCrimmon i Philadelphia.
Någon Norris Trophy blev det aldrig, men han var en av finalisterna vid tre tillfällen och deltog i flera All Star-matcher. Mark Howe var, kort och gott, en kraft att räkna med från blålinjen – men han hade spenderat tidigare delar av sin karriär längre fram i banan.
Howe kom nämligen fram som en winger. Det var som winger han etablerade sig i WHA – tillsammans med pappa Gordie och storebror Marty i Houston Aeros – och där vann han både Acvo Trophy, två gånger om, och Lou Kaplan Trophy (årets rookie) 1974.
Några år senare hade Howe blivit försvarare på permanent basis och fortsatte alltså att vara en toppback även i NHL. Från 79/80 till 89/90 var det exempelvis enbart Paul Coffey, Ray Bourque och Doug Wilson som gjorde mer poäng än Howe. Än idag är han den back som har gjort flest mål i numerärt underläge.
Mark Howes storhet kan bland annat illustreras med det faktum att han en gång – när han spelade både forward och back – blev uttagen till Mid-Season All Star-laget som forward – bara för att bli uttagen i All Star-laget efter säsongen som back.
---
Dit Clapper
Dit Clapper är ett legendariskt namn från NHL:s tidigare år. Under 30- och 40-talet gjorde han sig ett namn som har levt vidare in i historien. Karriären inleddes redan 1927 och sträckte sig till 1947, där han gjorde de sista åren som spelande coach. Han representerade enbart Boston och hans #5 hänger i taket i TD Garden.
När Clapper kom fram gjorde han det som försvarare, men legendaren Art Ross experimenterade med honom som forward – och det blev succé. Han gjorde sitt första NHL-mål i sitt första byte och det dröjde inte länge innan Clapper var något alldeles speciellt. Tillsammans med Cooney Weiland och Dutch Gainor bildade han den ikoniska kedjan ”Dynamite Line”.
Säsongen 29/30 gjorde Clapper hela 41 mål på 44 matcher – tidernas tredje bästa notering vid tillfället. När karriären tog slut stod Clapper med tre Stanley Cup-titlar, mer än någon annan i Bostons historia. Han var också den första spelaren att spela 20 säsonger och hans 833 matcher var mest genom tiderna innan Maurice Richard tog över rekordet.
Men innan karriären var över hade Clapper hunnit byta position. Halvvägs in i NHL-karriären tog han nämligen klivet ner till försvaret igen. Veteranen parades ihop med Eddie Shore, en annan ikon från ligans tidiga år, och framgångarna var omedelbara. Clapper blev uttagen i All Star-laget under de kommande åren – han är därmed en av ytterst få att vara en All Star som både forward och back – och han vann två av sina cuper från försvaret.
---
Babe Siebert
När Babe Siebert slog sig in i NHL säsongen 25/26 gjorde han det som winger. Under rookieåret gjorde han 16 mål och totalt 24 poäng på 35 matcher. Hans Montreal Maroons gick och vann Stanley Cup direkt och Siebert noterades för tre poäng under de fyra finalmatcherna. Det var för övrigt det sista året som Stanley Cup var en utmanarbuckla – från 1927 och framåt är det enbart NHL som har gjort upp om titeln.
Siebert kom att bilda den legendariska ”S Line” med Nels Stewart och Hooley Smith. Det var kanske framför allt Stewart och Smith som var de stora stjärnorna, men Siebert var ingen fripassagerare. Han hade sina bästa år under 30-talets början och brukade då husera strax bakom toppskiktet i poängligan.
Under säsongen 31/32 stod han på toppen av sin karriär med 21 mål och 39 poäng på 48 matcher – det räckte till en åttondeplats i såväl NHL:s poängliga som skytteliga – men Maroons hade ekonomiska problem och tvingades offra Siebert. Flyttlasset gick till New York och Rangers, där han vann sin andra Stanley Cup-titel redan under sitt första år.
Sieberts spel såg däremot ut att vara på nedgång och Rangers tröttnade redan under hans andra säsong. Karriären gick vidare i Boston – där han också tog klivet ner i försvaret. Karriären fick ny fart och han tog plats i NHL:s First All-Star Team vid flera tillfällen. Mitt i allting blev han bortbytt till Montreal Canadiens och säsongen 36/37 – hans första i Canadiens – vann han Hart Trophy.
Som forward var Siebert en mycket duktig komplementspelare till andra toppspelare, men han lyfte i försvaret. Skador gjorde att han fick sluta 1939 och han gick direkt från lagkapten till ny coach i Canadiens. Tyvärr hann Siebert aldrig coacha Canadiens, utan han drunknade under sommaren 1939.
---
Ebbie Goodfellow
1929 klev Ebbie Goodfellow in i NHL och Detroit. Under sin andra säsong smällde han in 25 mål och stod för 48 poäng på 44 matcher. Hans 25 mål var franchiserekord under en tid och 48 poäng räckte till en andraplats i poängligan.
Några år in på sin NHL-karriär tog han klivet ner i försvaret och blommade ut. 1936 och 1937 tog han sitt Red Wings till två raka Stanley Cup-titlar och ytterligare några år senare tilldelades han Hart Trophy. Han blev även uttagen i All Star-laget vid några tillfällen.
1943 vann han sin tredje och sista Stanley Cup. Skador begränsade honom under slutskedet av karriären, men det året ersatte han tillfälligt Detroits avstängde coach Jack Adams i slutspelet och guidade Detroit till cupen. Efter den titeln tackade han för sig.
Någon Norris Trophy fanns inte under hans karriär, men nog skulle Goodfellow ha haft god chans att vinna den titeln vid något tillfälle om den skulle ha funnits?
---
Brent Burns
Permanenta positionsbyten är inte allt för vanligt i den moderna eran men vi har två färska exempel, där Brent Burns är det ena. Han var en winger när han draftades, men skolades kvickt om till försvarare.
Under början av sin karriär fick han ofta hoppa mellan forwards- och försvarsbesättningen. Efter traden från Minnesota till San José satte Sharks upp honom som permanent forward och Burns skötte sig hyfsat. Det stora genombrottet kom dock först när han väl lyftes ner som permanent back igen.
Sedan dess har Burns sniffat på 30 mål vid två tillfällen, öser in poäng och har vunnit en Norris Trophy. I försvaret har Burns tillhört ligans toppskikt i flera år, medan han mest var en duglig spelare som forward. Det gör att han får kliva åt sidan för hans föregångare om vi ska rangordna dem på något sätt.
---
Dustin Byfuglien
Likt Brent Burns är Dustin Byfuglien en spelare som har bytt position under den här eran. Han draftades som back, men fick regelbundet agera forward för Chicago. Vi minns exempelvis hans uppmärksammade bataljer med Chris Pronger i finalserien 2010.
Efter traden till Atlanta klev han ner i försvaret och har i många år varit en poängmaskin från blålinjen. Byfuglien har gjort 20-talet mål vid flera tillfällen och låg ofta kring 50-talet poäng. Men precis som Burns får Byfuglien stå i skuggan av föregångarna, även om förmågan att byta position i modern tid är högst respektingivande.
---
Honorable mentions:
Charlie Conacher
Charlie Conacher kan inte riktigt sorteras in i samma fack som Red Kelly och Dit Clapper, även om även han är en ikon från 30-talet. Det var nämligen först under sin två sista säsonger som Conacher klev ner från sin forwardsposition till försvaret, och då inte på permanent basis. Långt tidigare hade Conacher dessutom varit målvakt under sina första år som hockeyspelare.
Som forward var Conacher en av ligans mest fruktade målskyttar under 30-talet. Han gjorde flest mål vid flera tillfällen och vann poängligan ett par gånger. ”The Big Bomber”, som han kallades, hade ett mäktigt skott och gjorde fina avtryck med ”The Kid Line”. Conacher blev bland annat den första Toronto-spelaren att göra fem mål i en och samma match. 1932 vann han karriärens enda Stanley Cup.
Skador tog ut sin rätt och Conacher blev såld – som man kunde bli på den tiden – till Detroit. Efter en säsong i Red Wings avslutades karriären med två år i New York Americans, där han ofta tog en plats på blålinjen.
---
Sergei Fedorov
Sergei Fedorov är ofta spelaren man pekar på när positionsbyten kommer på tal. Den briljanta centern fick då och då kliva ner som försvarare i såväl Detroit som Columbus. Det finns bland annat ett känt citat från Detroits Jim Devellano, där han är övertygad om att Fedorov skulle ha kunnat vinna Norris Trophy.
Oavsett hur fantastisk Fedorov var som försvarare får han nöja sig med ett hedersomnämnande på den här listan. Han klev trots allt bara ner i försvaret under perioder och inte för gott.
---
Sami Kapanen
När skadeproblemen var som värst för Philadelphia under slutspelet 2004 tog Sami Kapanen klivet ner i försvaret, något man hade experimenterat med tidigare. Trots att han inte var den största spelaren skötte han sig utmärkt och var framträdande även i försvaret.
---
Milt Schmidt
Boston-legendaren Milt Schmidt var en mycket framträdande spelare under 30- och 40-talet, där hans ”Kraut Line” – med Woody Dumart och Bobby Bauer – dominerade. Säsongen 39/40 toppade Schmidt poängligan medan hans kedjekamrater delade på andraplatsen och tio år senare vann han Hart Trophy.
Det blev två Stanley Cup-titlar som spelare och ytterligare två som general manager under 70-talet. Schmidt är framför allt en center av högsta klass, men fick regelbundet göra matcher som försvarare när behovet uppstod.
---
Phil Housley
Phil Housley vann aldrig någon Stanley Cup, men han är vida ansedd som en av tidernas främsta försvarare. Det är enbart Brett Hull och Mike Modano som har gjort mer poäng än honom av amerikanska spelare och Housley var med om framgångarna i såväl World Cup 1996 som OS 2002.
Vad många kanske inte vet är att Housley ursprungligen var forward. Under collegeåren skolades han om till försvarare och det var som försvarare han gjorde sig ett namn. Under perioder av sina första år i NHL experimenterade man dock med Housley som forward.
